Egentligen tycker jag inte att det här är ett bra rekord för det ger ett visst obehag. Men vi går ju helt klart mot varmare tider och jag visste redan att tiden som isen ligger på Storsjön minskar med i snitt en dag per år. I år slogs det tidigare rekordet för när islossningen blir officiell och troligtvis blir det dagens datum som gäller. Den 8:e april. Det tidigare rekordet var den 21:a april så om det blir i dag det händer, är det 13 dagar tidigare än det rekord det slår. Enligt Andreas Gyllenhammar, som för statistik över Storsjöns isläggning, brukar isen under ett normalt år ligga ca 150 dagar men den här säsongen blir det bara ca 95 dagar.

Jag blev sugen på att försöka hitta en plats där isen har tryckts upp mot land och bildat stora högar med små isblock. Det är just när islossningen sker som det finns bäst möjlighet att få se de högarna. Jag kan redan här berätta att jag inte hittade några sådana men jag såg mycket annat fint i stället. Men för att ni ska veta vad jag letade efter så visar jag en bild från ett tidigare år, tagen den 6:e maj 2022, nästan exakt en månad senare än årets islossning. Det krävs en längre promenad än jag är villig att göra just nu och kanske ångra efteråt för att komma till den här platsen. Då är gamla foton och minnen bra att ha.

Men jag såg i alla fall de vanliga vyerna som ni också har sett många gånger här hos mig. Nu blir det inte så ofta jag kommer ut så därför snålar jag inte med fjällbilderna. Jag tog bilen på en liten rundtur och stannade till på några olika platser. Först låg dimmolnen tjocka över fjällen och jag trodde ett tag att sikten snart skulle försvinna.

Men det kan vända väldigt fort och bara en väldigt liten stund senare såg det ut så här.

Jag zoomade in på Åreskutan också. Där finns det mer snö än i de fjäll som ligger närmare.

Kriterierna för att det officiellt ska kallas för islossning är från 1870 och då är det på Storsjöflaket, runt den lilla ön Åsön, som isen ska ha släppt. Jag är inte helt 100 % säker på att det är just Åsön jag fick med på bild här men jag tror att det är den som ligger där. I så fall tycker jag att det ser ut som om isen har släppt runt ön. Jag får göra min egen personliga bedömning och föra in i min statistik (ja, jag för statistik) att dagens datum gäller.

Jag for vidare för att fortsätta sökandet och stannade till på andra sidan Rödöbron. Där tog jag mig ut på en något ranglig brygga men inte heller här hittade jag det jag letade efter.

Men en fjällbild blev det.

Jag bestämde mig för att fortsätta mot Andersön och på vägen dit fick jag syn på de här stora pippifåglarna. Tranor är ett fint vårtecken och skrivs också in i min statistikbok.

Jag for ut så långt man får åka bil på Andersön men där fanns det inget mer spännande att se än det jag redan hade sett. I stället stannade jag till precis där vägen svänger in och det blev ännu en fjällbild. Drommen, där jag stod uppe på toppen för några år sedan.

En ensam liten isklump flöt omkring i vattnet.

Vägen smalnar av precis här och det är vatten på båda sidorna. Jag vände mig åt andra hållet och där simmade några knipor långt bort. Två hanar och en hona men jag tyckte att jag såg fler ännu längre bort.

Jag åkte till Färjeläget och där kom färjan precis då tillbaka till Isön från Norderön. Jag vet inte hur länge isvägen har varit stängd men det var nog ett tag sedan.

Det blev en fin liten utflykt trots att jag inte fann det jag sökte. När jag kom tillbaka hem och in i garaget passade jag på att fylla bilen med diverse saker som har stått i mitt förråd där. Det är ett förråd där jag bara har fyllt på med sådant som ska slängas och nu äntligen tänker jag ta itu med det. Hälften fick plats men jag orkade inte köra till tippen direkt utan det får bli en runda dit i morgon. Sedan ska jag försöka få in resten i bilen och göra om samma sak om någon eller några dagar. Det kommer att kännas otroligt skönt när det är klart.

Jag gjorde som jag hade planerat och efter sjukhusbesöket stannade jag till på samma plats där jag tidigare i veckan hittade tussilago. Det hade varit skönare att komma dit någon dag tidigare för nu hade värmen försvunnit och vindstyrkan ökat. Inte jättemycket men tillräckligt för att mössa och vantar behövdes. Några få plusgrader var det men det kändes inte.

Jag behövde inte gå många steg innan den första blåsippan visade sig. Lite längre bort såg jag några fler.

Isen börjar spricka upp längs sjökanten och inne vid Badhusparken var det öppet vatten. Men där brukar islossningen komma igång först och sedan sprider den sig ut i alla vikar och runt öar.

Jag blev så glad när jag hörde bofinken. Den sjöng så starkt och höll igång sången länge. Jag spanade och letade och till sist såg jag den högt upp i ett träd. Avståndet var stort och fokus ville gärna hamna på grenarna framför den fina lilla pippin men en av bilderna blev bättre. Det syns i alla fall att det är bofinken som sitter där. Sången går inte att missta sig på heller så det var aldrig någon tvekan om vem som höll serenad där uppe.

Jag vände kameran mot fjällen, där det har börjat bli mörka fläckar i allt det vita. Snöbrist råder i ett antal skidbackar men där borta finns det nog tillräckligt för de som vill fira påsk i fjällen.

Min äldsta dotter frågade mig idag om det inte är dags för storspovsspaning snart och i mitten av april brukar hanarna komma för att se till så att allt är i ordning inför honornas ankomst. Men i år blir det ingen vandring längs minnenas stigar för att få se dem och framför allt höra deras speciella läte. Jag vill inte riskera att inte kunna använda foten senare i sommar så det får helt enkelt vara i år. Har jag tur så flyger någon av dem förbi Frösön. Det har hänt att jag har sett och hört drillen en kort stund medan de flyger vidare mot Annersia, Marieby och Optand. Det känns inte som om det är hela världen. Jag har fått uppleva dem och minnas tillbaka varje vår sedan jag återvände hit så jag är ändå ganska nöjd. Jag har ju dessutom bofinkarna och förhoppningsvis snart koltrastarna.

I morse var det dags att månadshandla och vilken bra dag det var att göra det. En söndagsmorgon är det väldigt lugnt i butiken och jag behövde inte ens väja för stora kärror dragna av personal som fyller på kassar med varor beställda över nätet.

Jag brukar förbereda och planera för sådant som jag vet väntar längre fram och nu har jag redan börjat hamstra en del varor som antingen är skrymmande eller tunga. När jag inte har en bil längre, fr o m 1:a augusti, så är det ju bra om jag kan bära hem det jag handlar utan att det blir för tungt eller tar stor plats. Det rör sig bl a om toa- och hushållspapper och havredryck med olika fetthalt. Havredryck håller sig nästan i ett år och behöver inte stå i kylskåpet innan förpackningen öppnas så det är bra att ha ett lager tänker jag. Även flaskor med fun light köper jag hem och lagrar. Övriga varor köper jag antingen från Matsmart med hemleverans eller köper lite oftare än nu. Jag har sådan tur att bussen, som går utanför mitt område, går till nästan alla platser jag brukar besöka. Nära sjukhuset, till centrum, till stationen och till Willys där även ÖoB och en del andra butiker finns. Den passerar även den frissa jag brukar besöka och min hälsocentral här på Frösön. Jag ser faktiskt fram emot att slippa ha en bil att ansvara för.

När jag hade handlat klart och var på väg hem kom jag på den goda idén att svänga förbi en plats där jag vet att tussilago brukar vara ganska tidig. Och mycket riktigt, där fanns de små solarna. Det har varit så snöfattigt den här vintern och det har töat länge nu så jag blev inte förvånad.

Isen är säkert fortfarande tjock men den börjar se ganska dålig ut. Jag såg två skridskoåkare igår men de var helt ensamma på isen. De hade i alla fall vett att hålla ett visst avstånd till varandra så att om en hamnade i en vak så kunde den andra hjälpa till. Eller så var den ena bara aningen snabbare. Men jag vill gärna tro att de var försiktiga.

På fredag är det dags för bentäthetsmätning igen och efteråt kanske jag kan stanna till någonstans för att se om blåsipporna börjar visa sig. Det borde inte dröja så länge nu.

Det är drygt en månad sedan jag skrev något inlägg och det lär dröja ett tag innan jag kommer igång igen med någon slags regelbundenhet. Jag mår bra och är glad men jag har tröttnat på att bara skriva om foten, luftvägarna, vårdkontakter och att visa bilder från min balkong. Men jag är i alla fall med er genom era bloggar och det tröttnar jag inte på.

Det blir en balkongbild även i det här lilla inlägget och för mig är det årets första fjäril. Kanske finns det tussilago där ute någonstans också men kanske får jag nöja mig med att se sådana vårtecken hos er. Eller så tar jag bilen någonstans där det inte krävs så många steg för att leta efter de gula små solarna. Vi får väl se.

Bilden är urusel. Jag stod inne och fotade genom ett fönster i en konstig vinkel men den fina fjärilen gjorde sitt bästa för att jag skulle lyckas ändå. Till sist gav den upp och flög iväg och jag tackade den för att den gav mig en liten vårkänsla.

Vissa morgnar är extra fina och eftersom jag har turen att kunna njuta av dem från min lägenhet så kan jag ibland följa ljuset och hur det förändras från soluppgång och till dagsljus. Jag är fortfarande hänvisad till att få motion genom att trampa några mil på min motionscykel (det blir ca 4 mil per dag) och det är ofta från den jag följer gryningen och även skymningen.

Jag trodde att foten nästan var helt bra men kunde snart konstatera att den effekt som kortisonkuren hade, den enda positiva och inte den som jag fick kortisonet för, nog hade behövt en aning längre kur för att effekten skulle kvarstå. Jag nämnde det inte för läkaren men jag har själv kommit fram till att eftersom hälsporre inte ger smärta från en eventuell liten sporre som bildas inne i hälen utan från ett inflammerat senfäste under hälen, så gjorde det inflammationshämmande kortisonet nytta. Nu mår jag som innan medicineringen och det är ändå en viss förbättring från hur det var från början. Jag kämpar hellre på med vila och fotträning än att genomlida ännu en kortisonkur så nu fortsätter jag att cykla och ser fram emot att foten ska funka någon gång i vår/sommar.

Kanske får jag njuta av fler morgnar med sol över gnistrande, rimfrostiga träd. I dag är det mulet och rimfrosten är borta men man får vara glad för de tillfällen som naturen bjuder på. Jag gillar hur färgerna skiftar från grått och vitt till lite rosa och sedan aningen gyllene. Solen spred länge ett rosa skimmer över en stor del av himlen.

I morgon är det dags att cykla på sjukhuset medan EKG, blodtryck och kanske något mer kollas. Undrar om mitt dagliga cyklande här hemma ska visa sig vara till nytta eller om de helt enkelt bara ökar belastningen för att jag är en van cyklist. Det återstår att se men jag har inga förväntningar på att något problem ska visa sig. Det hela började ju med inläggning på hjärtintensiven och där konstaterades att mitt hjärta och mina lungor mår väldigt bra. Så det här ser jag bara som en åtgärd för att inte utesluta något och visst kan jag sitta där och cykla ett tag. Det kan ju även vara bra att mitt blodtryck i vila mäts så att jag kan jämföra med mätningarna här hemma. Jag har precis bytt blodtrycksmedicin och har blivit beordrad att koll någon vecka. Hittills tycker jag att allt ser bra ut. Men så verkar det vara med allt. Jag har otaliga bevis på att jag mår väldigt bra så det får jag väl tro på 😀

För övrigt har jag nu bloggat i exakt 15 år.

Så här blev mitt absolut första inlägg i bloggvärlden. Jag kan upplysa om att ingen lyckades luska ut hur de skulle hitta mig så jag fick så småningom berätta. Det jag tyckte var en lagom svår gåta var tydligen helt omöjligt enligt mina nära och kära. Ibod11 syftar på mitt för och efternamn och det som alltid har varit mitt turnummer. WordPress visste de om att jag använde och om jag minns rätt så hamnade jag där för att det var där något eller några av mina barn bloggade. För mig var den här världen ganska okänd.

Övertalad

Efter en hel del bönande och övertalningsförsök från min yngsta dotter har jag nu gett efter och startar härmed min egen blogg. Den har inget tema och jag har just nu ingen aning vad jag ska skriva om. Mitt dagliga liv är inte tilläckligt intressant för att andra ska vilja läsa om det och jag vet inte om mina tankar och drömmar inspirerar till läsning heller. Ja, ja, egentligen spelar det inte så stor roll eftersom ingen har den här adressen ännu så jag skriver väl lite för mig själv. Det ska faktiskt bli lite spännande att se om någon hittar hit och jag gissar att något av mina barn blir först. Kanske ska jag utlysa en tävling – om jag talar om att jag börjat blogga men inte säger hur de ska hitta hit så tror jag nog att de som känner mig har störst chans. Vinsten blir den stora äran att få kommentera mig först.

1. Min man skrev: efter lite deckararbete lyckades jag allt hitta dig din smurf!16 februari, 2010
   
   • ibod11 Fast jag vet inte om du vann för du fick väldigt mycket hjälp.16 februari, 2010
   • 
     
2. Min son skrev: Men hur skulle någon nånsin kunna lista ut DEN adressen? 😛16 februari, 2010
   
   • ibod11 Jag kunde ha gett ledtråden att man skulle utgå från mitt namn, tänkt på en populär teknisk manick och lagt till mitt turnr.16 februari 2010
   • 
     
3. Min äldsta dotter skrev: haha hur sjutton hade du tänkt dig att man skulle hitta hit utan hjälp utifrån? xD Men jättejättejättekul att du och pappa börjat blogga haha 😀16 februari, 2010
   
   • ibod11 Jag trodde inte det skulle vara så svårt om man klurade lite.16 februari, 2010 kl.
   • 
     
4. Min sons dåvarande flickvän skrev: Jätteroligt att ni har börjat blogga båda två 🙂16 februari, 2010
   
   • ibod11 Tack, vi får väl se hur roligt det blir.17 februari, 2010

Jag ersatte bilder och namn på de som kommenterade med text eftersom de numera är lite mer hemliga av sig. Det måste man respektera.