Den nödvändiga resan till Örebro kompletteras med en egentligen onödig resa 10 mil längre söderut. Men både min lillasyster och jag ville väldigt gärna träffas och vi bestämde oss för att göra det. Jag kom hit till Motala lagom till lunch och efter den blev det en väldigt skön promenad. I den här familjen finns nämligen Roddy, en fin bordercolliekille, och han tog oss med på en härlig runda.

Det är en väldig skillnad på grönska och växtlighet här jämfört med i mina hemtrakter. Hemma i Jämtland blommar inte häggen ännu och här nere är syrenerna i full blom. Jag får alltså uppleva den blomningen två gånger i år och det är inte så dumt. I början av dagens lunchpromenad växte teveronika i stora mängder.

Jag vet att vi åkte bara en liten bit in i Närke innan vi stannade men jag vet inte riktigt var vi var. Men där finns ett naturreservat där granbarkborren får härja fritt. Inga åtgärder sätts in och träden får stå så länge de klarar sig utan att falla. När de väl faller får de ligga kvar och dessa lågor (en låga är ett dött, liggande träd) såg vi lite varstans längs stigen. Som ni ser på bilden är det gott om döda träd som än så länge står upp. De är alla offer för granbarkborren.

Uppdatering efter konsultation av min syster: vi var vid Råå uddar.

Det blev en fin och vacker promenadrunda och jag som gillar att gå vid vatten var nöjd. Just nu är det en del frömjöl i vattnet men det försvinner snart.

Även jag fick vara med på bild och det är systersonen som är bakom kameran.

Även om jag inte gillar granbarkborrar så tycker jag att det blir väldigt dekorativa och spännande mönster i trädstammarna efter deras framfart. Naturens konstverk är många och det här är ett av dem.

Jag tänker inte skriva om själva flytten förutom för att konstatera att den gick bra men innebar en hel del slit. Vi somnade gott relativt tidigt, efter att ha legat en stund och retat oss på att frysen gav ifrån sig ett brölande ljud med ca en sekunds mellanrum. Min dotter gick upp och stängde av frysen och sedan kunde vi sova. Det får nog bli en felanmälan. Det är fördelen med att bo i hyresrätt.

Efter frukosten sa jag att jag ville gå en promenad och min dotter ville följa med. Närheten till Stadsparken gjorde valet av promenadrunda enkelt. Vid ingången till parken hittade vi den här annorlunda men väldigt fina bänken. För ovanlighetens skull ställde min dotter gärna upp som modell och då gäller det att passa på.

Vår vandring genom parken bjöd oss på många sevärdheter. Som t ex fina rododendronbuskar.

Konstverk finns det också gott om.

Undrar vad den här anden hittade för spännande. Den såg ut att ta tuggor av gräset.

Framför slottet växer dessa ståtliga träd. Två ekar och en kastanj. Träd som jag vande mig vid när jag bodde i Mjölby men som nu känns exotiska.

Framför slottet finns ett väldigt stort fågelbad. Förmodligen är det inte tänkt att vara ett fågelbad men det är den tanken som dyker upp när man ser det.

Vi gick över till andra sidan av Svartån och kom snart till Stora Holmen, en holme som säkert många barnfamiljer uppskattar. Lekpark, lilleputtåg och några djur lockar säkert många. Vi stötte på en liten figur som jag tror kan vara en koltrastunge. Den följde efter en koltrasthona så det kan nog vara rätt gissat.

Vid slussen kom vi över till ”rätt” sida av ån igen.

När kanadagässen visade tecken på att vilja bli lite närgångna gick vi raskt vidare. Det är ju avstånd som gäller nu 😉

Så småningom kom vi till Wadköping och där finns det mycket att se. Många små gränder med spännande butiker. Men vi gick bara på huvudgatan den här gången.

I byggnaden till vänster hade vi bröllopsmiddag när yngsta dottern och svärsonen blev äkta makar.

Kastanjens blommor är både ståtliga och vackra. Vilken tur att jag kom hit precis i blomningstid.

En annan vacker blomma.

Jag tycker att min dotter har hamnat i ett väldigt trevligt område med många fina hus. Innanför det här huset finns en prunkande grön innergård och där finns det hus min dotter har fått en lägenhet i.

Det var en väldigt skön morgonpromenad och jag tror att vi behövde den avkopplingen båda två. Senare hann vi med både en tur till tippen och min dotter behövde handla lite mat. Det har blivit en del nödvändig vila för oss båda mellan varven men med lite kaffe i magen får min dotter en stunds energi igen. Jag vet inte var all hennes ork kommer ifrån men jag vet att det blir en lång tyngre period senare.

Strax efter nio i morse satte jag mig i bilen, matade in adressen i GPS:en och åkte iväg. Det var ett perfekt bilåkarväder och jag kände mig glad över att ha startat min resa. Det finns otroligt många vackra platser i Sverige och trots att vi har kuskat runt med husvagn i hela landet vet jag att det finns mycket kvar att se. Men det får bli en annan gång eftersom jag ville komma fram i skaplig tid till Rättvik.

Den här första etappen var ca 36 mil och det var inte behagligt den sista timmen. Ändå stannade jag ett antal gånger längs vägen. Det blev både toastopp och bensträckare. En matpaus också så klart. Eller mat kanske är fel ordval. Jag åt min macka och drack min fruktdryck. Det smakade bra och min valda matplats var inte oäven heller.

Nästa bensträckare blev i Noppikoski i Orsa Finnmark. Det finns två platser i Orsa Finnmark som jag redan som barn fastnade för. Jag tyckte att de hade roliga namn. Förutom Noppikoski la jag Pilkalampinoppi på minnet. Jag gick till Noppikoskiforsen och satte mig där en stund innan jag gick tillbaka till bilen.

När jag äntligen kom fram till den stuga jag hade bokat kändes det väldigt skönt. Inte blev jag besviken heller för stugan låg precis så fint och var så mysig som jag hade trott. Den här gången har jag inte bokat via airbnb utan bara sökt på boende på google. Men det blev ungefär samma effekt och jag bor mycket hellre så här än betalar mer för ett hotellrum utan kök och väldigt lite utrymme.

Jag skrattade till när jag kom in i köket och jag tog genast en bild som jag skickade till familjechatten. Det är exakt samma luckor och samma stänkskydd bakom diskbänken som fanns i vårt hus utanför Oviken. Vi totalrenoverade det köket så småningom men vi hade det så här i flera år. Övervåningen gillar jag men det blir nog varmt i natt. Den nedersta bilden visar vad man kanske kan kalla ett verandarum. Utsikten är fantastisk från alla fönster.

• 

• 

• 

• 

Jag hade fått ett tips av min värdinna att jag kunde följa vägen ännu längre upp och efter ca en kvart komma till Vidablick, ett högt utsiktstorn med en enastående utsikt. Det är klart att jag ville ta mig upp dit och det kändes skönt med en promenad för att mjuka upp en stel kropp. Här har Rödbläran börjat blomma.

En toppmurkla växte precis vid vägen. Tänk att vi åt sådana under en period. Vi var noga med att förvälla dem minst tre gånger men sedan åt vi dem och njöt. En god, gräddig murkelsås är fantastiskt smakrik men numera får vi leva på minnena av den smaken.

Jag kom fram till Vidablick men det var tyvärr stängt. Tornet, butiken och caféet var alla stängda så det blev varken utsikt eller fika. En glassbutik var öppen men jag var inte så sugen på glass så att jag brydde mig om att fråga om det fanns veganglass. Utsikt fick jag förresten ändå men inte riktigt lika bra som jag skulle ha fått längst där uppe. Kanske var det lika bra. Nu slapp jag svindel.

Jag promenerade neråt mot stugan igen, stannade och beundrade utsikten från en annan plats och var snart tillbaka.

Här blommar häggen.

Jag satte mig en stund i en av korgstolarna på övervåningen och kände mig som hemma.

• 

En fin första resdag och nu är det snart dags att sussa gott. Det blir en händelserik dag i morgon så det gäller att vara utsövd.

Vi lever i en tid då man känner ett tvång att förklara sina val. I alla fall om man inte till punkt och pricka verkar följa FHM:s råd och rekomendationer. I morgon ger jag mig iväg på en, enligt mig och min dotter, nödvändig resa. Jag ska vara behjälplig och ett moraliskt stöd för min äldsta dotter när hon flyttar från sin studentlägenhet till en helt vanlig lägenhet. Många av er känner till historien om varför det är viktigt och då finns säkert en förståelse. Tyvärr lär det inte bli så mycket kramande den här gången. Min yngsta dotter och hennes man, som också bor i Örebro, kommer och agerar bärare. Jag tror att de båda tycker att det ska bli ett trevligt avbrott i tristessen. Det är mycket hemarbete nu.

Flytten sker på onsdag men jag klarar inte av att köra ända till Örebro på en dag. Jag har bokat en liten, väldigt fint belägen stuga utanför Rättvik. Där behöver jag inte träffa någon. Uthyraren ringde mig och informerade om att nyckeln och ett kvitto ligger innanför dörren och att jag kan swisha pengarna när jag är där. Mat har jag med mig och ett kök finns i stugan.

Jag stannar några dagar i Örebro och sedan gör jag en avstickare till Motala för att träffa min lillasyster och hennes fina vovve Roddy. Men om någon av oss inte känner oss helt krya avbokar jag det besöket. Jag hoppas att det inte ska finnas några hinder. Vi delade hus i fyra år och jag saknar att ha min syster så nära. Bara en trappa mellan våra respektive våningar och en dörr som alltid stod öppen.

Sedan återvänder jag till dottern i Örebro för att kanske hjälpa till med något mer. Om hon har tappat all sin energi när flytten är över så stannar jag bara över natten och åker vidare hem morgonen därpå. Kanske bokar jag samma stuga i Rättvik på hemvägen. Det lär inte vara någon rusning efter boenden så det ska nog inte vara något problem. Även om samvetet gnager lite så ser jag väldigt mycket fram mot den här resan.

Nu syns fler blommande växter än bara sipporna och tussilagon. Gullvivorna har börjat sticka upp och i en del diken blommar kabblekan (eller kabbelekan, som också är korrekt). När jag kommer hem igen efter min lilla resa har det säkert hänt mycket i naturen. Det brukar gå fort när väl värmen kommer och det verkar den göra nu.

I dag kom den…vårkänslan och värmen. Inte som längre söderut men lagom sköna 12 grader och sol. En fantastisk dag. Jag åkte till Östersunds skidstadion och parkerade vid Arctura (vattentorn och restaurang).

I dag var det en hel del folk ute och letade checkpoints. I närheten av skidstadion var det även full aktivitet på ett gäng vältränade ungdomar, förmodligen skidåkare. Men skidorna hade fått lämna plats för löparskor. Ingen åkte rullskidor och förklaringen till det såg jag lite här och där när jag vandrade omkring i området. På de många stigarna, som går kors och tvärs i de här skogarna, mötte jag både familjer och ensamma personer som i olika hastighet tog sig fram i jakt på kontrollerna. De flesta hejar glatt och det är en slags gemenskap bland alla oss som ägnar oss åt denna aktivitet.

Jag har lugnat ner mig några snäpp och kämpar inte på lika länge när jag letar. Jag försökte gå systematiskt tillväga och började i ytterkanten. Jag återvände till bilen innan det blev jobbigt och det är så klart så jag ska göra. Det ska ju vara trevligt på alla möjliga sätt. Nästa gång fortsätter jag där jag slutade och tar upp jakten på ett lagom antal stolpar. Jag känner mig riktigt nöjd med mig själv för att jag har blivit så klok 😉

Jag hade precis lokaliserat den sista stolpen när en nyfiken liten krabat fick mig att stanna till.

Jag sa hejdå till Kurre och strax därpå satt jag i bilen på väg hem. En kopp kaffe på balkongen gjorde min dag ännu bättre. Perfekt väder för att sitta där en stund och vända näsan mot solen.