Nu vill jag berätta om ett minne som dök upp i förrgår när jag passerade en särskild och för mig viktig plats. Sommaren 2011 fick jag kortisontabletter för första gången och de skulle lindra en del ryggvärk var det tänkt. Medan jag åt dessa piller började jag må allt sämre och det blev så illa att jag började längta efter att dö och jag hade varken ork eller lust med någonting. Jag satte inte alls denna depression i samband med kortisonet för jag hade fått höra att de flesta blir piggare av en sådan kur. Men när jag gick till en annan läkare än den reumatolog som skrev ut kortisonet fick jag veta att just kortison kan framkalla depression hos en del personer. Det var skönt att få en förklaring och jag ringde genast till reumatologiska mottagningen för att säga att jag ville börja trappa ner. Det tog fyra veckor innan jag kunde sluta helt men jag mådde fortfarande väldigt dåligt. Då sa min man att ”nu måste vi hitta på något roligt” och han började förbereda för en husvagnsresa, samma rutt som den jag nyss har gjort, men motsols. Jag åkte medsols under min roadtrip. Jag var inte särskilt pigg på att följa med men gjorde det ändå för min mans skull.

På våra husvagnssemestrar har vi alltid försökt fricampa så mycket som möjligt. Det var lättare sedan det blev vanligt med dusch i vagnarna. Campingar stod vi bara på när vi var i trakter där det var svårt att hitta lediga fina platser i naturen och när vi behövde ladda husvagnsbatteriet. Självklart ville vi helst ha sjöutsikt och ett stående skämt var att de bakre stödbenen helst skulle stå i vattnet. Det medförde att min man, som aldrig tyckte att något var besvärligt, åkte ut på alla möjliga svårtillgänglia ställen för att komma så nära vatten som möjligt. När vi på den här trippen skulle hitta vårt första övernattningsställe hojtade min man till när vi från en bro såg en väg som gick rakt ut i en sjö. Det var i stort sett bara en väg, ca 500 meter lång, där en liten vändplats fanns innan vägen tog slut vid ett hinder. Det var inte en särskilt svårtillgänglig övernattningsplats jämfört med andra tokiga platser vi stannade på men för att vända ekipaget kopplade vi loss bilen från husvagnen och vände vagnen manuellt. Jag protesterade aldrig när min man valde att vi skulle åka in någonstans. Jag hade inställningen att går det tokigt så får han lösa det…och det gjorde han alltid. Den här bilden tog jag när jag i förrgår promenerade in till vår campingplats.

Det som gör den här platsen så minnesvärd är att just här kände jag att jag var glad igen. Jag blev nästan överdrivet lycklig bara av att känna glädje och det blev ännu bättre av att det var ca 20 grader ute och solsken. Så jag kommer alltid att minnas den första september 2011 som den dag då jag blev lycklig igen. Jag, min man och våra fina hundar Kasper och Rex på en fin plats där jag började vara glad igen. Ni förstår nog varför den här platsen betyder mycket för mig.

Jag har många gånger skrivit om att Kasper valde husse som sin favoritmänniska och tragiskt nog fick han nöja sig med den näst bästa tre år senare. Men när vi var ute och reste ville han gärna ligga i bakluckan. Kanske var han rädd för att bli lämnad eller så gillade han verkligen att ligga där.

Men om Kasper valde sin husse så var jag den allra bästa för Rex. De här bilderna är tagna med den tidens mobilkameror men ni kan ändå se hur fint han tittar på mig. Det är en blick som jag förknippar väldigt mycket med min Rex. När han låg i sin hundbädd vände han huvudet mot mig lite då och då och gav mig just den blicken. Det var ungefär som om han behövde bekräfta att ”ja, hon är kvar där. Då kan jag vara lugn”. Det var ju tur att vi blev valda av varsin hund så att det blev lite jämställt.

Jag vill även berätta om hur jag upptäckte att man inte ska lita på att bilder visar verkligheten. Det visste jag i och för sig innan också men för någon dag sedan blev det extra tydligt eftersom jag kan bevisa (om nu min bild visar sanningen 😉 ) att en bild har redigerats väldigt kraftigt. Jag tror att det var i går morse jag såg en tittarbild på SVT:s ”morgonstudion” och jag hajade till för det var nästan exakt en likadan bild, samma motiv ur samma vinkel men med en liten skillnad i avstånd, som jag hade tagit strax innan jag kom till Stekenjokk. Tittarbilden visade en vy med höstfärger. Inte ett enda grönt blad syntes och allt var jättegult. På tv pratade de t o m om att landet är avlångt och här är det höst. Ja, visst finns det höstfärger i fjällen men just här såg det ut som på min bild nedan dagen innan tittarbilden visades upp.

Innan jag gav mig iväg till den här dagens olika mål fick jag en rejäl mysstund med de jättefina hundarna som avslutade förra inlägget. Ligger de bundna precis bredvid min bil och dessutom ser förväntansfulla ut så kan jag bara inte motstå dem. Deras husse skakade precis ett lakan i fönstret och det var nog bra att jag kunde fråga innan jag gick fram till hans hundar. En bra start på dagen.

Solen var helt försvunnen och molnen gömde det mesta av fjällen men vattenfall kan man titta på i alla fall. Fjället, som också var i närheten, fick alltså vänta. Fiskonfallet har jag inte sett förut så jag visste inte vad som väntade.

Stigen gick en bit ifrån fallet och sikten skymdes av träd, helt eller delvis. Då kom min envisa och kanske lite dumdristiga sida fram och jag tog mig ner för den branta och hala terrängen mot forsen. Både när jag gick ner och på tillbakavägen var jag tvungen att hitta tillräckligt starka grenar att hålla mig i för att inte halka eller ramla. Men ska man titta på ett fall så vill man ju se det. Det gick bevisligen bra.

De låga molnen såg ut som dimmoln som brukar lätta när solen påverkar dem. Men när jag närmade mig Satsfjället såg det fortfarande ut så här. Inte så lovande om man vill se långt ut över fjällvärlden.

Tsiegle berättar om de samer som levt och verkat i området. Glaset i konstverket har formen av en samisk kåta med dörröppningen mot syd-sydöst. Tittar man genom ingången så möts man av de personer som levt här. Konstverket har byggts upp med hjälp av hållfasta stenar och glas som fästs samman med hjälp av fogmassa. Tomas Colbengtson,ville göra ett konstverk som både var en traditionell rösad vägvisare och visade upp de folk som vandrat längs lederna i en annan tid.

Närbilden tog jag innan jag började min vandring men hela skulpturen hamnade på bild när jag kom tillbaka. Som ni ser har jag nu spoilat att vädret förändrades.

Jag tänkte inte gå särskilt långt utan bara följa leden så länge det kändes bra. Välpreppad med alvedon började jag den, till en början, lätta vandringen.

Efter bara några hundra meter pekade en skylt ut en stig till en utsikt om 1,5 km. Det tyckte jag verkade vara en lagom lång väg. Det började som en trevlig och lättgången stig.

Jag var hungrig redan när jag lämnade bilen och ganska snart kom jag till en bra plats att äta min lunch på.

När jag fortsatte lutade det kraftigare uppåt och så var det under större delen av den fortsatta vandringen. Leden varierade mellan att vara stenig, full av rötter eller med stora nivåskillnader mellan stegen. När jag någon kort stund kom till en slät del kändes det väldigt vilsamt för hela rörelseapparaten. Men jag såg att molnen började lätta lite och jag visste att utsikten längre upp skulle vara enastående och värd ansträngningen att ta mig dit.

Så rätt jag hade 😀

Mobilen ger en lite annan kvalitet på bilder men jag kände att jag ville vara med på åtminstone en bild från den här trippen. Här uppe, med vad som ibland kändes som stormvindar, kände jag verkligen att jag saknade min superkorta frisyr. Det är sju månader sedan jag klippte mig och nu är det en väldigt tråkig längd. Jag hade jackans luva uppdragen över huvudet pga vindarna men tog av den för bildens skull.

Långt där nere, nästan exakt i mitten av bilden, bodde jag natten som var.

Jag hade en bit kvar till toppen och nu var jag rejält sliten på alla möjliga vis. Men att gå här uppe, helt ensam med alla dessa vyer, gav mig lite extra energi. Jag hade redan vid tre tillfällen trott att nästa krön var toppen. Men efter varje liten kulle kom det ett nytt krön och mer brant uppförsbacke. Här var jag glad att min svindel inte är på så hög nivå som för en del andra. Jag vågade inte gå för nära kanten och att dessutom känna att de starka vindarna kunde påverka balansen gjorde mig lite extra försiktig. Kullen ni ser där framme är den utsikt som utlovades efter 1,5 km. Men där svek mig min envishet. Den ser mindre ut här än den var när jag kom fram och jag kände att jag orkade inte med den sista ansträngningen. Jag skyllde på värk, trötthet, dålig kondition och la till svindelkänslor och starka vindar. Nu efteråt kan jag ångra att jag gav upp men jag vet att jag inte hade fått se något mer spektakulärt där uppe. På andra sidan låg dimma och moln fortfarande tjocka över fjällen och jag kände mig extremt nöjd med vad jag fick se ändå. Alla som vandrat i fjällen kan intyga att 1,5 km här inte är som att gå 1.5 km i ett plattare landskap. Det tog mig nästan två timmar att komma hit upp.

Långt där nere syns parkeringen och nu skulle jag ta mig ner till den. Alla mina muskelgrupper i benen har fått jobba hårt under den här resan och de ska ha en stor eloge för att de har klarat den uppgiften.

Äntligen nere vid starten igen. En helt underbar upplevelse som jag inte ångrar det allra minsta att jag gav mig själv. Jag trivs som bäst när jag får stå på en höjd och se ut över världen. Men det här var min sista fjällvandring den här resan och kanske på lång tid framöver. Här syntes toppen och det var bara den allra sista kullen jag inte klarade. Lite irriterande nu i efterskott men när jag stod där och såg upp mot den branta stigen var det ett helt självklart val.

Jag fortsatte mot Trappstegsforsen och ni förstår nog varför den heter så. På parkeringen stod redan fyra stora husbilar och flera stativ med imponerande kamerautrustningar var uppställda med kameraägarna fullt fokuserade på forsen. Jag kände mig som lite udda när jag ställde min lilla bil bredvid de stora ekipagen och gick fram till forsen med min i sammanhanget enkla kamera. Men jag blev glatt bemött och vi pratade om tidigare besök här, hur det kan se ut ibland och om våra resrutter. Trevliga semesterfirare som mår bra är ofta välkomnande och delar gärna med sig av sina erfarenheter. Jag blev ändå glad när en annan bilist dök upp och tog fram sin mobil för att fota forsen.

Forsen fortsätter på andra sidan bron.

Jag trodde att jag hade sett allt jag skulle vid det här laget och ställde in GPS:en mot Saiva camping, där jag hade en stuga bokad. Men lite senare stannade jag till vid Litsjöforsen för att titta på ännu mer strömmande och forsande vatten. När man åker i de här trakterna är en vanlig sjö, som Storsjön, ganska intetsägande. Lite dramatik i landskapet och hur vattnet får olika skepnader och former gör stor skillnad. Jag har åkt förbi många små sjöar där varken berg, fjäll eller rörelser i vattnet ger något extra. Jag har nog blivit lite kräsen under den här resan för jag har inte känt någon dragning till att stanna då.

Min campingstuga blev en glad överraskning. Allt känns fräscht och välvårdat och det finns t o m en bekväm soffa. Jag tänker tillbaka på den campingstuga jag och Kasper (min senaste hund, info för de som inte vet) hyrde när jag väntade på min lever. Jag var i trängande behov av utsikt över vatten och vi bodde tre nätter i en stuga på Vadstena camping. Vatten och vackra solnedgångar fick vi men den väldigt slitna och ganska tråkiga stugan kostade 250 kr mer per natt än den här.

Nu återstår bara hemresan. Jag har inga planerade stopp längs vägen och vädret verkar bli ett bilåkarväder. 23 mil hem och det ska bli skönt att komma hem och bara ta det lugnt ett tag. Det har varit en underbar resa med massor av fantastiska upplevelser och jag är sååå glad att jag inte lät mitt ben hindra mig. Jag skulle gärna göra om den och kanske upptäcka fler fina platser.

Ankarede kyrkstad, en samisk kyrkby, ligger inte långt från den stuga jag övernattade i. Jag begav mig dit med tanken att jag skulle vandra längs en av alla leder som utgår därifrån. På vägen dit stannade jag till vid den här spegelblanka lilla sjön.

Den samiska byn är vackert belägen med olika slags vattendrag intill. Jag stötte på mamma storskrake mitt i morgontvätten och med sig hade hon sina tre barn.

Det finns naturligtvis ett stort antal kåtor i en samisk kyrkby. Ett ungdomsläger höll till i byn och kastade bl a lasso mot renhorn. Därför valde jag att vara sparsam med fotograferandet. Någon lång vandring blev det inte eftersom jag villa spara mig till kommande sevärdheter. Men jag gick i alla fall några km.

Nästa mål var Gaustafallet. En ynklig liten P-plats hittar man vid skylten som visar var fallet är. Jag lyckades klämma in mig mellan tre andra bilar men jag såg flera som bromsade in och for vidare.

Lite längre fram stannade jag till där jag och min man har hittat massor av kantareller tidigare. Men jag gick inte så långt här heller och jag hittade bara fem små kantareller. Hjortron hittade jag däremot men jag nöjde mig med att äta en del av dem direkt på plats.

Det är svårt att sålla bland alla bilder när man hittar så många fina motiv. Det blir därför många bilder i det här inlägget men jag ska försöka att låta dem tala för sig själva till viss del. Som ni förstår är följande bilder en del av vad jag såg på väg upp mot Stekenjokk.

Stekenjokk är en gammal nedlagd gruva och det som man tror är en sjö är ett vattenfyllt gruvhål. Det har varit tal om att öppna gruvan igen men jag tror att de planerna skrinlades.

Jag avstod nästan från att följa någon av alla leder eftersom jag var väldigt kissnödig. Landskapet bjuder inte direkt på bra platser att gömma sig när det behövs. Men efter lite överläggning med mig själv gick jag i alla fall iväg och hukade vid en liten buske. Jag var i alla fall inte synlig från vägen 😉

Jag tänkte inte gå särskilt långt men upp till toppen i mitten av bilden ville jag ta mig. Leden gick inte rakt så det blev en ganska bra vandring i alla fall.

När jag kom ner till bilen igen åkte jag mot nästa mål och det gick nerför i stort sett hela tiden. Jag tänkte att det skulle räcka med bilder på fjäll och vackra vyer men jag ändrade mig när jag kom till byn Klimpfjäll.

Ännu ett stopp med ett vackert men något disigt motiv. Som ni ser har molnen börjat visa sig.

Men solen visade sig fortfarande ganska mycket och jag tog mig till mitt sista delmål innan jag kom fram till nästa boende. Ännu en samisk kyrkby. Fatmomakke är ännu mer sevärd och ligger vackrare till än Ankarede kyrkby.

I Saxnäs hade jag ett bokat enkelrum på ett vandrarhem och här har jag sovit väldigt gott. Kyl, wc och dusch finns på rummet och min mat värmde jag i mikron i det gemensamma köket. Smidigt och bra. Färgvalet är väl inte direkt något jag skulle vilja ha hemma men vad gör det när man bara ska stanna en natt.

Utsikten från mitt fönster är desto bättre.

Och ännu finare utsikt blev det när de här finingarna kom. De låg ute ända till sent på kvällen och efter en promenad fick de hoppa in och sova i sin bovagn, som syns på bilden.

Jag sa hejdå till tuppen och hönorna innan jag lämnade dem. Jag inbillar mig att tuppen såg lite förnärmad ut över att jag vaknade först och kanske var det t o m så att jag väckte honom.

Jag åkte samma väg som igår (jag fick ju åka tillbaka efter min utflykt) och de sista resterna av morgondimman höll på att försvinna.

I Gäddede vek jag av från Vildmarksvägen och fortsatte på en grusväg mot Portfjället. Grusvägen var bra skött och det gick att hålla 70 km utan problem. Men en gång bromsade jag in och stannade. Den här figuren stod mitt på vägen men när jag stannade vandrade den iväg mot diket. Jag googlade lite och kom fram till att det här är en dalripa. Jag har sett ganska många sådana längs vägarna men de har alltid sprungit iväg innan jag har hunnit stanna och fota. Kul att stöta på ett lite modigare exemplar. Fotat genom bilrutan.

Där borta ligger mitt mål. Den bredaste sänkan är den sk porten med Norge på ena sidan och Sverige på den andra. Om sanningen ska fram så gick jag längs norska gränsen nästan hela vägen fram till porten så jag såg Norge nästan hela tiden.

Den blå pricken visar hur jag har passerat norska gränsen genom porten i Portfjället. Jag fick meddelanden från norska teleopertörer samt hälsingar med ”välkommen tillbaka” från min operatör flera gånger.

Jag startade vid Lindahls fjällgård och som ni ser fick jag ett fantastiskt vandringsväder.

Leden gick uppför i början men det var lätt att gå, förutom att det var myrmark stora delar av vägen och jag hade mina stövlar i bilen. Är man klantig så är man men jag lyckades ta mig fram relativt torrskodd.

Jag kom fram till Portfjällsstugan och där stötte jag på ett glatt gäng. De erbjöd mig plats hos dem på en av stockarna och där åt jag min macka under trevligt samspråk. Det var ett par från Stockholm och de var ledsagade av kvinnans syster som bor i Gäddede. Plötsligt dök två ungdomar upp ur skogen. Parets dotter och hennes pojkvän hade hittat både kantareller och hjortron och därmed hade de uppnått sitt mål med vandringen. Jag tackade för trevligt sällskap och vandrade vidare. Fotot nedan tog jag på tillbakavägen för att inte tvinga det glada gänget att posera.

Jag passerade en bäck men hittade ett bra ställe att komma över. Några kantareller hamnade i en hundbajspåse. Ja, jag har fortfarande kvar sådana just med tanke på att det alltid är bra att ha något att stoppa eventuella fynd i. Sedan bar det uppför igen och med en hel del fint att titta på.

Mitt i bilden ser ni den rågång som märker ut gränsen mellan Sverige och Norge.

Äntligen uppe.

Plötsligt bredde det norska landskapet ut sig framför mig.

När jag vände mig om såg jag den svenska sidan.

En liten växt som jag inte vet namnet på.

På vägen ner fotade jag ingenting utan koncentrerade mig på att sätta fötterna rätt så att mitt onda ben inte skulle få ännu en vridning eller sträckning. Jag stoppar i mig så mycket alvedon jag får och till kvällen tar jag citodon och när jag kommer hem får jag väl vara lite snällare mot mitt ben. Men jag kan ju inte låta bli att vandra ut i den vackra fjällnaturen.

Här vandrar jag inte vid ett fjäll utan vid en bäck med flera fall. Brakkåfallet bjöd på en dramatisk natur. Lite bökigt var det att ta sig fram överallt men med lite försiktighet gick det bra.

Efter Brakkåfallet var det inte långt kvar till min stuga vid Stora blåsjön.

Jag sköljde av min lilla skörd av kantareller. Jag hade tänkt steka dem och äta till middagen men jag hade varken margarin eller olja med mig. De får ligga på papper och torka tills jag vet vad jag ska göra med dem.

När jag kom hit såg jag den här vyn och nästa bild visar samma vy på kvällen.

Nu är det en ny fantastisk dag med sol och mycket som väntar.

Glad och förväntansfull startade jag min lilla roadtrip och första målet var starten på Vildmarksvägen, Strömsund. Jag stannade vid hembygdsgården där jag visste att en, av jämtar omtyckt och välkänd, figur håller till. För alla som inte har sett filmen ”Dunderklumpen” är Jätten Jorm säkert en ny bekantskap men här uppe känner alla till honom. Filmen, av och med Beppe Wolgers, visades förr och kanske nu också i alla skolor och vi är nog många som småsjunger lite på någon av sångerna i filmen. Jorm är, som ni nog förstår, ett fjäll och det finns andra platser med Jorm som en del i namnet. Min resa ska fortsätta genom de trakterna.

Strömsunds hembygdsgård rymmer ett ganska stort antal gamla, fina byggnader från tidigare århundraden. De är väl utspridda och därför visar jag bara ett fåtal.

För att eventuellt bidra till någons allmänbildning ger jag er möjlighet att se avslutningssången ur Dunderklumpen. Ett slut där alla är vänner och sjunger tillsammans, precis som ett lyckligt slut ska vara.

Vildmarksvägen går mellan vackra omgivningar längs sjöar och med berg och fjäll åt alla möjliga håll. Men jag börjar med en bild som är mycket vanligare här i norr än söderut. Hur många vägar med det här utseendet har 100 som hastighetsbegränsning i södra Sverige? Jag har aldrig sett någon.

Strax efter förra bilden stannade jag till för att äta min lunchmacka.

Jag hade planerat lite dumt för när jag passaerade mitt boende för natten var klockan bara ca 12.00. Incheckning var från kl 15.00 så jag fortsatte sex mil till för att vandra upp på Kalberget. Där har jag aldrig varit förr men det jag läste om leden upp på berget kändes som en bra vandring. Här startade jag.

Jag kunde ha gått mycket längre och fått en ännu bättre utsikt åt alla håll men jag vill att min kropp ska hålla under hela min resa. Jag kommer snart upp på mycket högre höjder så jag nöjde mig med att ta mig hit upp. Det blev i alla fall ca 17000 steg och det är mer än jag vanligtvis går.

När jag kom ner från berget tyckte jag att jag lika gärna kunde åka förbi Hällingsåfallet innan jag checkade in på mitt bokade bed&breakfast. Vägen till fallet går på motsatta sidan av sjön och jag kunde se de berg jag hade vandrat upp på. Jag kom förbi den första kala bergstoppen, där jag tog några bilder, och fortsatte en liten bit upp på det högsta berget. Men jag kom inte så långt upp där innan jag vände. Det var lite synd att jag inte tog mig ända upp men samtidigt var det nog klokt att vara lite lyhörd för en del tecken från kroppen.

Hällingsåfallet faller ner i norra Europas längsta vattenfyllda kanjon men det är inte hällingsån som skapat kanjonen. Snarare är det ett mäktigare vattendrag, kanske delvis den isälv som rusade fram när inlandsisen smälte för snart 900 år sedan. Det var omöjligt (för mig) att få till riktigt fina bilder med de ljusförutsättningar som var men de ger er ändå en föreställning om hur det ser ut.

Som ni ser till höger, där min skugga hamnade, står jag på en bro och ser ner på fallet. Det ser inte särskilt märkvärdigt ut på bilden men jag fick lätt svindel och skyndade mig snabbt vidare efter att ha tagit den här bilden.

Dessa byggen som folk gör överallt finns även här.

Trött och hungrig kom jag till mitt boende och efter en god natts sömn vaknade jag före tuppen. Den började gala när jag åt frukost. Nu ska jag ge mig iväg på nya äventyr och vädermässigt verkar det bli perfekt.