Det var till det naturreservatet vi styrde kosan i morse. Först en kort busstur och sedan gick vi in i dimman. Inte en tät och ogenomtränglig dimma utan en mer stämningsfull och mysig dimma. Om jag jämför hösten här, utanför Uppsala, med hösten hemma i Jämtland så är det inte jättemycket som skiljer dem åt. Träden är inte lika kala här som längre norrut men det ser ut som om de sjunger på sista lövversen.

Gammalt löv möter nya lövknoppar.

Min son försökte fånga några glittrande spindeltrådar mellan grenarna. Inte så lätt att få till det på ett bra sätt.

Jag lyckades inte heller men det var det här motivet vi båda försökte fånga.

Jag vet inte om det här är resterna av en vildmorot eller någon annan växt men den är väl värd att uppmärksammas trots att den är gammal och lite sliten.

Vi såg ett träd som var fullt av olika sorters lavar och medan jag stod och spanade passade min son på att ta en bild.

Spännande fynd på en trädgren.

En glad mamma som trivs med att vara ute på en skogspromenad med sonen.

Vi förväntade oss inte att hitta svamp men vi hoppades att få med oss en del trattkantareller. Och det var precis så det blev. Det blev inga mängder men vi hittade dessutom en hel del taggsvampar och just nu, medan jag skriver det här, kommer det underbara dofter från köket där min son fixar en god middag.

Vi hade både lunch och fika med oss och här hittade vi fina sittplatser där vi åt våra mackor. Senare blev det kaffepaus med goda kanelbullar. Det är inte underligt att man mår bra när man både får vara ute i naturen och får mätta magarna med godsaker.

Vi vägde inte svamparna när vi kom hem till sonens lägenhet men vi uppskattar att det var mer än 1,5 kg. Inte lika mycket som vi har hittat vid tidigare tillfällen men den här dagen var varje svamp en bonus. Nu tror jag att maten snart är klar så nu avslutar jag och ska snart förse mig med allt gott jag ska bli serverad.