I morse ville jag ut och möta soluppgången och eftersom termometern visade -3 grader vid halvsjutiden så åkte långkalsingarna på. Tillsammans med vinterjacka, mössa och tunna fingervantar blev det perfekt. Vilken skön morgonpromenad det blev och jag bjöds på en vacker himmel. Kvart i sju gick jag ut genom dörren och då var det drygt tre kvart kvar tills solen skulle gå upp. Men jag vet av erfarenhet att det ofta är finast innan tiden är helt inne. Det var inte den mest spektakulära och fantastiska soluppgång jag har sett men det var ändå väldigt fint. När klockan närmade sig själva soluppgångstiden så övergick himlen mer och mer i gult för att så småningom, när solen visade sig, inte visa nästan någon färg förutom blått med en del skyar.

Med minusgrader följer frost. Inte så mycket men lite vitt var det i marknivå.

En liten lövsamling i Mjällebäcken.

Den nyvakna solen gav träden ett extra gyllene skimmer.

Även kråkan i björkens topp fick ett gyllene skimmer i sina fjädrar.

Det här trädet brukar ha massor av röda prydnadsäpplen så jag vet inte riktigt hur det kan bli så här. Jag vet inte om det är fasen före eller efter den röda fasen.