Jag funderade på om jag skulle dela upp den här dagen i två inlägg men kände att jag dels vill bli klar med inläggen från den här resan och dels vill jag ha allt samlat i samma inlägg för min egen skull. Man får vara lite egoistisk i sin egen blogg 😀

Ålesund rekommenderar jag er att besöka om någon av er skulle ha vägarna förbi. En fint belägen ort som ibland kallas för Norges vackraste by. Det kan inte jag avgöra och jag har varit i många väldigt vackra byar runt om i Norge. Men vacker och mysig är den absolut. Synd bara att vi inte hann gå omkring i själva byn så länge innan regnet kom. Vi parkerade intill Ålesundet och tittade på fina båtar, kanotister som gjorde sig i ordning för en tur och vi kollade även in byggnader, stora passagerarfärjor, statyer och annat fint. Högst upp på berget i bilden ligger Fjellstua, en restaurang och utsiktsplats som vi senare upptäckte är välbesökt av turister. Kanske kan ni svagt se den trappa som leder upp dit.

Jag zoomade in på trappan. Den syns inte hela vägen ner men jag blev förvånad över hur många som faktiskt valde att gå upp för de 418 trappstegen uppför Akslaberget. Men jag ska vara ärlig och säga att jag nog hade velat göra detsamma. Men det fanns inte riktigt tid för det och vi fick se mycket fint längs en stig från parkeringen där uppe till Fjellstua.

Men innan vi åkte upp dit fanns det mer att se vid Ålesundet och längre in i byn.

Sildekona är namnet på den vänstra statyn men jag hittade ingen skylt som angav namnet på pojken. Det är en riktig mås på hans huvud.

När vi hade kommit en liten bit från Ålesundet började det regna. Jag hade lagt ner två paraplyer i min ryggsäck men glömt att ta på mig den. Vi drog upp luvorna och sökte skydd under ett litet tak vid kyrkan. Men regnet såg inte ut att sluta snabbt så vi skyndade oss tillbaka till bilen och valde att i stället ha lite sightseeing i den.

Vi kom över på en av de andra öarna, Hessa, och tog en runda runt berget Sukkertoppen. På väg tillbaka konstaterade vi att sikten inte var så bra över själva Ålesund.

Vi körde dock upp mot utsiktspunkten på Akslaberget, parkerade och där slutade det regna. Vi visste inte om vi fick köra den sista biten, drygt en km, så vi följde vägen till fots. Det är ju alltid skönt att röra lite på sig när man sitter i bilen långa stunder. Som ni ser hade sikten blivit mycket bättre och som flera gånger tidigare under resan sa vi att vi hade en väldig tur.

Vi skulle ta en selfie och då kom en trevlig ung man och frågade om han skulle ta bilden åt oss. Jag räckte snabbt fram min mobil och jag tyckte att han såg lite konfunderad ut. Kanske för att jag så lättvindigt lämnade ifrån mig mobilen (det ska man kanske inte göra) eller kanske för att han såg min riktiga kamera som hängde över axeln. Jag tänkte inte alls på det då utan det var bara en reflex att lämna fram mobilen. Men kameran var det nog säkrast att jag behöll hos mig själv. Karin var inte sämre hon utan hon lämnade snabbt fram sin mobil också och bad honom ta ett foto med den också.

När vi gick längs vägen blev vi omkörda av flera sådana här tåg och vi mötte även flera. Alla verkade vara rejält fyllda med turister och självklart är det här ett populärt turistmål. Men vi behövde inte trängas nästan någonstans.

Här kommer ett spänstigt gäng upp efter att ha valt trapporna upp. En av dem gjorde nästan ett segervrål och visade med all tydlighet att han var nöjd med bedriften.

Vi valde en trevligare väg tillbaka till parkeringen. En fin stig, delvis i en björkskog där björkarna ser ut ungefär som fjällbjörkar.

Det fanns flera utsiktsplatser längs stigen och vi stannade till en stund på några av dem.

Rundskue utsiktsplats.

När vi lämnade Ålesund styrde vi kosan in i fjällvärlden. Karin fortsatte att köra medan jag nästan vred huvudet ur led på passagerarsätet för att se allt och ibland fota genom vindrutan och även åt sidan.

Ni får ha i åtanke att de två följande bilderna och även bilderna i galleriet därefter är tagna under färd och att det inte var lätt att hålla kameran helt stilla när bilen skumpade.

Sista bilden i kollaget, den som blev stor, är en del av Trollveggen.

Norrmännen verkar gilla troll för i alla souvenirbutiker och på många andra platser säljs troll i olika storlekar och utföranden. Kanske spelar det in att det finns diverse geografiska platser med ordet troll i sig. Trollveggen, är en känd bergvägg på fjället Trolltindan i Norge. Trollväggen ligger i Romsdalen i Rauma kommun i Møre og Romsdal och är Europas högsta lodräta bergvägg, 1700 m ö h. Jag visste inte att det finns alper även i Norge men nu fick jag veta att bergskedjan heter Romsdalsalpene. Det kan jag förstå för de är både höga och spännande.

The golden train går på Raumabanen, utsedd till Europas mest natursköna tågresa av Lonely Planet.

Tågvagnen vid Trollveggen (även kallad ”gullvogna”) visar historien om den dramatiska guldtransporten under andra världskriget. Vagnen är en gammal trävagn från norska statsbanorna (NSB) och den användes för att evakuera 48,8 ton guld från Norges Bank i Oslo när Tyskland ockuperade Norge i april 1940. Vagnen har restaurerats och står nu som ett museum vid Trollveggen station

Fler bilder från den fortsatta bilresan. En liten kyrka fick jag med också och på kartan heter den Kors Kyrkje. De höga, smala vattenfallen var rikligt förekommande under alla resdagar.

Vi såg en annan lite mindre turistfälla, en bro över en bäck och med en pryttelbutik alldeles intill. När vi gick ur bilen kände jag igen mig. Här har jag varit med min man, två barn och en hund för många år sedan. Vi kuskade runt med husvagn, som vi så ofta gjorde. Jag vet att vi hade varit i Optand, vi bodde i Strängnäs då, och därifrån fortsatte vi in i Norge.

Som jag skrev, trollen finns överallt.

Nästa stopp blev vid Dovrefjell, där jag så klart ville stanna och titta till Dovregubben. Jag har besökt honom vid minst tre olika tillfällen och han har sett olika ut varje gång.

När jag var två år såg han ganska läskig ut och dessutom såg han rätt så fallfärdig ut. Här poserar min storasyster, vår mamma och jag framför gubben. Undrar om min sura uppsyn beror på att gubben var läskig eller på om jag var hungrig. Jag har fått höra att jag älskade mat och att jag blev lycklig när jag fick äta. Vi stannade också till här under den resa med husvagn som jag skrev om här ovan. Sonen och dottern (vi hade bara en av varje då) fick köpa varitt gosedjur och det kanske de minns mer än själva gubben.

Fjällen blev lägre ju längre vi kom men det var fortfarande vackert.

En bit fram på vägen klev en älg ut men han stannade inte utan tog ett rejält skutt över ett staket och fortsatte över en öppen yta. Jag rekommenderar inget klickande på de här bilderna för både bilen och älgen rörde sig och jag var tvungen att zooma in ganska mycket. Suddiga bilder blev följden.

Huset Aukrust i Alvdal är ett museum och kulturcentrum tillägnat författaren och konstnären Kjell Aukrust, känd för karaktärer som Solan, Ludvig och uppfinnaren Reodor Felgen. Byggnaden, invgdes 1996 och är ritad av stjärnarkitekten Sverre Fehn. Här finns originalkonst, Reodor Felgens månerakett och interaktiva miljöer inspirerade av Flåklypa Grand Prix.

Mig säger alla de här namnen ingenting men någon kanske vet mer och då kan det kanske vara kul att få veta fakta.

Vi kom fram till ännu ett fint boende. Flera gånger har utsidan sett lite ruffig ut på våra olika airbnb men på insidan har de alltid varit fina och fräscha. Några har sett väldigt nyrenoverade och moderna ut. Finast tyckte jag att den timrade lilla stugan var men där fick vi inte bo.

Det blev nog fler bilder än vanligt men jag blir ju så lyrisk av vacker natur och vill både visa er och ha kvar i inlägget för min egen del. Det här var näst sista boendet och dagen efter gjorde vi Röros och sedan for vi in i Sverige där vi passerade Tännäs och Funäsdalen innan vi kom fram till stugan i Vemdalen.