När vi kom med tåget till Östersund så valde jag att vänta på bussen hem medan min son, som vanligt, ville ta en promenad. Det brukar ta ca en timme för honom att gå de drygt 6 kilometerna och min buss tar vanligtvis ca 20 minuter. Jag hade flera ganska tunga väskor så att promenera hem var egentligen inte ett val för min del. Men jag fick vänta en stund och bussen var dessutom lite försenad så jag hann inte mer än att ta mig in genom dörren och ett toabesök så kom min son in med ett glatt hej. Jag tog fram en gryta ur frysen, bara för att göra det enkelt efter en lång tågresa, och efter en fika gick jag iväg till Ica och köpte en del färskvaror. Jordgubbar och glass så klart plus färskpotatis (5 kr/kg) och en burk senapsmarinerad tofu. Det var ju midsommarafton dagen efter så en liten känsla av den högtiden ville vi ha. Lite annat kom också med hem, t ex färska grönsaker och gott bröd till matsäck som vi skulle ha med oss dagen efter.

Vi kom iväg tidigt nästa morgon och var på stationen strax före kl sju. Som ni ser var vi glada och förväntansfulla inför vårt fjälläventyr. Ja, ni har nog redan förstått att det var en dag i fjällen vi ville ha.

Vi hade tidigare, vid flera tillfällen, pratat om Mullfjället och att det vore kul att komma upp på den toppen. Men jag var lite tveksam till om jag rent fysiskt skulle orka med den vandringen. Därför valde vi en, som vi trodde, lite enklare led och den skulle ta oss till Lillskutan och sedan ner via Totthummeln. Jag märker att jag återigen har varit lite otydlig men ni har varit med mig i Åre så många gånger så ni känner nog igen er från bilderna. Det är lättast att ta sig till området vid Åre eller Duved med tåg eller buss jämfört med t ex bydalen/höglekardalen, men det finns många leder att utforska.

Precis som när jag förra sommaren tog mig hit för att gå upp på och runt Totthummeln så kom vi för tidigt för att någon lift, inkl bergbanan, skulle vara öppen. Bergbanan var dessutom stängd för något slags arbete så det alternativet fanns ändå inte. Vi började alltså stigningen redan utanför stationshuset och här har vi kommit upp till Hotell Tott. Det är Mullfjället som syns längre bort till höger i bilden och jag har inte helt avfärdat tanken på att någon gång ta mig upp till toppen där.

Nästa delmål var Fjällgården, där slutstationen för bergbanan är. I stället för att följa vägen upp valde vi att gå in på Trollstigen. Den såg mycket mer inbjudande ut där den gick bredvid en bäck. Som ni inser så gick vi nerifrån och upp men för att få med skylten och lite info så får några foton från den övre ingången på den här stigen ta plats redan här.

Här är alltså början på stigen uppe från högre höjder och de hängande dekorationerna ska nog föreställa regnbågen Bifrost, som det står om i texten.

Det fanns mycket att se och upptäcka som egentligen inte fanns där naturligt men som ändå var trevligt att uppleva. Det är nog barn som är målgruppen men vi tog god tid på oss och det blev en trevlig och långsam promenad uppåt. Det här är bara en liten del av allt vi såg där.

Vi hade konstaterat tidigare att vi hade väldigt gott om tid och att vi inte hade någon anledning att skynda oss. Det tåg som passade bäst för hemresan skulle gå 6,5 timmar efter att vi kom till Åre så vi tog det lugnt, vilket var väldigt bra för min del. Från Fjällgården fortsatte vi färden uppåt och uppåt och lite mer uppåt.

Vi gick under flera liftar.

Leden varierade en hel del. Lättgånget ibland och lite bökigare ibland. Men jag tyckte att det gick väldigt bra tack vare pauser. I början var de pauserna lite glesare och min son sa att han var förvånad över hur bra jag orkade. Men senare var jag tvungen att ta lite tätare vilostunder. Inte alls konstigt.

Fortfarande väldigt glada och förväntansfulla vandrare.

Vår led korsade en cykelled och där hade en gångbro byggts för oss fotgängare. Varför vet jag inte för vi korsade cykelleder flera gånger och då var det bara skyltat vad som gällde.

Men kanske var det för att vi som vandrar skulle ha möjlighet att sitta på den bänk som fanns på bron och titta på de våghalsiga och modiga cyklisterna.

Vädret varierade en hel del. Det fanns risk för regn och vi hade varsin regnponcho med oss, men de behövdes aldrig.

Vi såg flera skärmflygare som såg ut att starta från Åreskutans topp.

När mina fina bloggvänner Anki och Paula besökte mig för några år sedan tog vi två liftar upp här i Åre och kom till Mörvikshummeln, den plats där jag och min son tog en längre vilopaus medan vi såg hur skärmflygarna sjönk ner mot byn och ibland lyftes upp igen av vindarna. Det såg härligt ut men jag skulle inte vilja testa. Då, när vännerna var här med mig, startade många skärmflygare från just Mörvikshummeln och flera av dem gjorde tandemflygningar, där folk betalade för att få hänga med på det här äventyret.

Det var här jag och min son insåg att vi hade gått en annan led än den vi hade planerat. Vi skulle ha gått en kortare sträcka som var svartmarkerad men missade var den vek av och fortsatte i en mycket vidare sväng på en rödmarkerad led. Kanske var det bra men där gick det åt ganska mycket tid. Men än så länge kände vi att vi hade gott om den varan.

När mina bloggvänner var här med mig såg trapporna upp mot nästa höjd helt nya ut och Paula var lite sugen på att gå uppför dem. Det blev inte av den gången men min son och jag följde den led som tog oss just den vägen. Nu är de mer inbäddade i grönska och syns inte lika väl på håll.

Det tog en del på krafterna att gå både i traporna och kliva upp på stenar mellan de ibland ganska branta trapporna. Jag satte mig ner ett tag och såg ut över vyerna. Ni förstår nog att de var mer storslagna än vad fotona visar.

Min son förevigade mig och de vackra omgivningarna under min lilla paus.

Jackan åkte på ibland och av när vi kom mer i lä och solens strålar nådde oss.

Kullen där i mitten av bilden är Totthummeln. Kanske minns ni min tripp till Åre förra sommaren och att jag kom upp på den toppen. Härifrån ser den inte så imponerande ut men jag hade fin utsikt därifrån också. Vår plan den här dagen var att så småningom börja vår nerfärd och komma ner till och även gå runt Totthummeln.

Det ser ut som om vi är väldigt nära Kabinbanans toppstation och vi kom ännu lite närmare innan vi svängde av åt ett annat håll. Men det är inte lika lätt att gå dit som det kanske ser ut som. Det är väldigt brant på vissa delar av leden och vi var nöjda med att ha nått en slags platå där vi kunde gå ganska obehindrat. Jag kan medge att senare tänkte vi tanken att det hade kanske ändå varit lättare att gå upp dit och åka ner med en kabin.

Påfyllning av vatten.

Det var dags att börja nerfärden och att det nästan inte blev några fler foton för min del säger kanske en hel del om hur det kändes. Efter bilden nedan tog jag bara ett foto till och det var när vi hade kommit ner till grusvägen vid Totthummeln.

Vi hade sedan ett tag insett att det skulle bli lite snärjigt att hinna med tåget hem och vi ville helst inte vänta på nästa tåg. Vi skippade planerna på att runda Totthummeln och jag föreslog att vi inte heller skulle följa den kortare leden ner utan i stället gå så rakt ner som möjligt för att kanske hinna i tid. Till saken hör att här var jag nästintill oförmögen att gå ordentligt så det var ändå tveksamt om tiden skulle räcka till. Min gulliga son peppade mig och sa bl a att ”vilken kämpe du är” och sedan sa han vid ett tillfälle att ”nu sätter vi oss på den här bänken och tar en kopp kaffe för du behöver vila”. Nej, sa jag, då hinner vi inte. Men jag gav med mig när jag förstod att vi hade lite mer tid än jag trodde.

Med myrsteg i de branta backarna tog vi oss långsamt ner. Vi träffade på ett norskt par med en hund och dumt nog satte jag mig ner på huk för att gosa med den fina vovven. Sedan kom jag inte upp. Min son fick dra mig upp och jag skrek nästan till för att det gjorde så ont i musklerna. Den vänliga norska mannen sa att de kanske kunde erbjuda skjuts. Jag måste ha grimaserat rejält när jag fick hjälp upp. Men jag sa att nej tack, det behövdes inte. Är man envis och lever efter parollen ”kan själv” så får man ta konsekvenserna.

Vi hann och vi hade t o m 10 minuter till godo. Jag har nog aldrig varit så glad över att sjunka ner i en fåtölj på ett tåg. Bussen stannade nära stationen och sedan var det bara sista biten hem kvar. Jag stretchade redan på stationen men jag förstod att det skulle bli konsekvenser. Det blir ju alltid det i någon mån när jag ger mig ut på liknande äventyr men det är såå värt det. Dagen efter kunde jag knappt röra mig, dag 2 försökte jag mig på en stund på motionscykeln men det var helt kört, dag tre kunde jag cykla lite och dag fyra var jag mig själv igen.

Tror ni att jag är helt avskräckt från fler fjälläventyr nu? Den här vandringen blev 13,5 km och det är ganska mycket i den här typen av fjällmiljö. Jag och min son var eniga om att den där turen upp på Mullfjället är ju bara ca 8 km så den tar vi nästa gång. Man måste leva lite och så länge jag kan återhämta mig så vill jag göra fler härliga fjällturer. För det är just att det var härligt som blir det bestående minnet 😀

Dagen efter vår vandring i Årefjällen skulle det bli regn på eftermiddagen och min son ville gärna komma ut på en löptur på förmiddagen. Han kände så klart ingenting av ansträngningen vi hade gjort. Han fixade en runda på drygt 13 km. För min del var det soffan som gällde och lite matlagning. Alldeles lagom mycket ansträngning. På söndagen åkte min son hem till sitt liv i Uppsala och jag återvände så småningom till mitt vanliga liv.