Vädret blev bättre för var dag som jag var hos min son i Uppsala. På onsdagen var det soligt och alldeles lagom varmt för en skön promenad längs Salstaleden. Min son föreslog att vi skulle ta tåget till Skyttorp och sedan vandra de sju kilometerna till Vattholma. Det lät som en väldigt bra idé och när jag förstod att vi kunde fika eller äta på Salsta slott, som ligger på leden, så var det ett bra tillfälle att bjuda min son på en lite för tidig födelsedagslunch där.

Det här var en riktig njutardag och vi gick genom ett landskap med stora ekar, rullstensåsar, dödisgropar (död-is-gropar) och annat som nog är intressant. Men jag tänker inte skriva om det utan i stället bara fokusera på hur vi upplevde naturen och slottet. En del av bilderna får tala för sig själva.

Fyrisån slingrade sig genom landskapet och flera gånger korsade vi den.

Jag kan lova att det doftade gott om alla de rosenbuskar vi såg.

Salsta slott. Ganska tjusigt tycker jag. Vi gick in genom dörren rakt fram och längst ner och när vi hade beställt gick vi ut i solen på baksidan.

Det fanns veganska tunnbrödsrullar med oumph (köttsubstitut), stompad potatis, picklad rödlök och sallad. I min hamnade så klart en vegansk dressing medan min son valde en annan sort. Det var verkligen väldigt gott och mätta blev vi.

Vi flyttade ut lite närmare trädgården när vi tog kaffe efter maten. Där fläktade det lite mer och det kändes väldigt skönt.

När vi var redo att forsätta ville min son först springa upp för trappan och ställa sig mitt i hjärtat.

I den nordiska mytologin har Oden en häst med åtta ben och hästen heter Sleipner. Jag valde att ta en ridtur på den kända hästen i stället. Vi kom dock inte så långt.

Vi gick vidare och när vi förstod att vi skulle komma väldigt tidigt till nästa tåg så gick vi en liten omväg in på området vid en golfbana. I kanten fanns en hage där kossorna stod och tittade nyfiket på oss.

Vi kom precis lagom för att få se en familj med sothönor komma upp ur en damm. Jag blev lite bekymrad för en av ungarna. Den var så liten, väldigt mycket mindre än de andra, och den verkade inte orka gå omkring. Den låg där i gräset och ibland lyfte den lite på huvudet. Jag gissar att den inte klarar sig särskilt länge. Så kan det vara i naturen.

Det var kul att åka tåg och se min son möta kollegor och även sin körlärare från sin utbildning till lokförare. Det är ju de här tågen han kör så det är klart att han träffar trevliga tågvärdar där. Lokföraren höll sig som tur var i loket och tog oss lugnt och fint tillbaka till Uppsala.

På morgonen dagen därpå var det dags för oss båda att kliva på tåget för att åka hem till mig på Frösön och där blev det, inte helt oväntat, en fjälltur.