Jag kom till Uppsala på söndagskvällen och på måndagen sa väderprognosen att det kunde bli en del regn. Vi väntade tills vi trodde att det värsta var över och sedan tog vi bussen till en vandringsled vid Ekoln, som är en del av Mälaren. Det finns många naturområden i närheten av Uppsala och vi har besökt ett antal av dem. Det här var nytt och vi såg fram mot en skön promenad. Det småskvätte lite när vi väntade på bussen och när vi åkte iväg med den men precis när vi gick av hade det slutat regna. Men glädjen blev kort för strax efter så öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Men vi gick vidare och hoppades på en kort skur. Jag hade ett paraply i ryggsäcken men min son blev ganska blöt. Den här bilden tog jag med mobilen eftersom jag ville skydda min kamera från regnet.

Efter en stund slutade ändå regnet och då blir man så här glad.

Humöret steg och även om vi hade skrattat lite småbittert åt vår otur tidigare så försvann alla negativa tankar och allt kändes bra.

Vinbergssnäckorna hade möte.

Någon i området verkar tycka om att karva i träd och vi såg diverse figurer längs stigen.

Sådana här sittgrupper har börjat dyka upp på olika platser och jag har sett dem i Skåne, här och hemma i Jämtland.

Vitplister.

Det fanns många pampiga ekar här men den här var nog den mest imponerande.

På kvällen tog jag det lugnt medan min son gav sig iväg på ett träningspass. Under de tre kvällar som var kvar tills vi skulle åka hem till mig så ledde han ett pass med step up på Friskis och Svettis, gav sig ut på en löprunda och deltog i en kompis träningspass, som jag tror var cirkelfys, men nu är jag osäker på vilken kväll han gjorde vad. Jag är bara så glad för att han kan eftersom träningen betyder mycket för honom.

För ett tag sedan bröt han ett ben under ett av sina egna pass men eftersom det var ett litet ben i foten, som leder till lilltån, behövde han ingen särskild åtgärd utan skulle bara vara försiktig. Han kunde använda foten hela tiden om han gick på rätt sätt men att springa eller köra step up var inget han kunde eller borde göra. Sedan ett tag tillbaka känner han ingenting av fotproblemet längre och han har faktiskt klarat av att delta i en del träningspass där foten inte belastades på ett sätt som inte var bra. Nu kan han köra på så mycket han vill igen. Det kan också nämnas att när han bröt det där lilla benet så fortsatte han passet ändå tills det var klart.

På tisdagen föreslog min son att vi skulle ta bussen till ett annat område och det blev ännu en fin dag i naturen. Stora tickor på ett träd.

Vi hamnade på en grusväg och gick mellan flera hästhagar. Jag hade nog inte valt det här namnet på stallet men lite humor kan ju lätta upp.

De hästar vi såg var fina och alla hade fina mular. Det ser ut som om den första bara har små benstumpar men det var faktiskt en sänka just där.

Kossor såg vi också och vår stig gick genom den här hagen.

Vi hade sett att det finns ett antal stolpar att registrera så vi tog fram kartan i mobilen och lät den leda oss tills vi hade hittat stolparna i området.

Klätterlusten hos min son har inte försvunnit än trots att han når den mogna åldern av 40 år snart. Han hävde sig upp och såg igenom grenens cirkel men det hann jag inte fota. Men någon klättring blev det inte den här gången. Vi vandrade vidare genom fin skog och tog bussen från en annan hållplats än där vi började gå. Precis som dagen innan.

Efter en god middag blev det ännu en lugn och skön kväll för mig och när min son kom hem blev det en trevlig avslutning på kvällen, precis som varje kväll.