För ett tag sedan kom det en kallelse till ett informationsmöte här i min bostadsrättsförening och jag kände att jag gärna ville gå till samlingslokalen och ta del av vad som ska hända framöver. De senaste liknande mötena har jag tyvärr varit bortrest och har fått nöja mig med att fråga mina grannar om vad som hade sagts. Igår kväll var det dags.
Dagen började med en promenad till frissan och det var andra dagen utan dubbskor. Bitvis skulle de ha varit bra att ha men det var mestadels isfria gångvägar. Dagen innan bestämde jag mig för att det inte var försvarbart att slita på dubbarna längre och då var det ingen idé att ge mig ut på isen. Ja, ni ser ju att snön på isen har blivit blank och hal av att smälta och frysa i omgångar.
En pappa med sina tre fiskeintresserade barn. Pimpelfiske är det många som sysslar med men de få gånger jag har försökt har jag tröttnat ganska snabbt.
Jag njuter hellre av att promenera i solskenet och när jag tittade upp dök de här videkissarna upp mot den blå himlen. De växte alldeles för högt upp för att jag skulle kunna ta en närbild så det får bli någon annan gång.
Men det var ju mötet jag skulle skriva om. På eftermiddagen kändes det som om jag fick ge upp tanken på att sitta tillsammans med många andra personer. Hjärnan sa ifrån rejält, på ett sätt som det var länge sedan den gjorde, och det är inte optimalt att vara på ett möte om man känner sig som en zombie. Onaturlig trötthet, hjärndimma, frossa och feberkänsla var vad min dissocierande hjärna bjöd mig på. Men märkligt nog försvann alla de symptomen någon timme innan mötet skulle starta så jag gjorde mig i ordning och gick dit.
Det var inga problem alls och jag kunde t o m ställa en fråga och ta till mig svaret. Jag orkade hänga med i allt de sa och då och då skrattade jag tillsammans med de andra och deltog i spontana applåder. Det kändes väldigt bra. Men när det sedan var dags för fika, med bullar som såg supergoda ut, valde jag att gå hem. Det var inte fikabröd som passade min kosthållning och kaffe vill jag inte ha på kvällen. Att mingla är inte heller min favoritsyssla. Jag fixade en kopp té hemma i stället. Men då kom en reaktion.
Oftast blir det ingen reaktion i efterhand utan den brukar uppstå mitt i det som hjärnan upplever som farligt och som den vill skydda mig från. Jag kände mig riktigt sjuk och om jag inte hade känt igen känslan så hade jag varit övertygad om att jag hade fått rejält med feber. Jag frös och huvudet var både dimmigt och värkte och jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Så här har jag inte känt sedan jag var så påverkad under flera veckor att jag tog kontakt med Gunnar (psykoterapeuten). När vi slutade träffas var jag inte fri från dissociation men episoderna kom mer sällan och var både kortvariga och inte lika kraftiga. Ja, förutom den ständiga lilla påverkan som jag numera ser som mitt normala tillstånd.
Jag behövde mer hjälp än en sömntablett för att kunna sova och efter att ha konstaterat det gick jag upp och tog även två citodon. Inte rätt anledning för starka smärtstillande men de hjälpte och det kändes som det viktigaste. I morse hade jag samma sjukdomskänsla men efter att ha varit uppe ett tag mildrades det lite. Nu går det lite i vågor och jag passar på att skriva i de bättre stunderna. Det blir alltså ett inlägg skrivet i omgångar. Jag hoppas innerligt att det här inte ska bli långvarigt och jag konstaterar lite bittert att jag ska nog hålla mig borta från möten och andra liknande sammankomster. Synd, för det var trevligt. Som jag har skrivit om tidigare så är jag social men hjärnan vill inte att jag ska vara det. Det är ju tur att jag även trivs med att bara ha mig själv som sällskap. Tack och lov så går det bra att träffa bara några få personer och helst de som känner till min konstiga hjärna.
Jag ska inte helt ge upp. Det var ju ett trevligt möte och kanske går det bättre nästa gång. Men jag har ett ännu värre exempel från ett volontärmöte när jag var kattvolontär på katthemmet. Då kom hela zombiereaktionen under mötet och jag kunde inte göra annat än att lidande sitta och vänta tills jag obemärkt kunde lämna.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Vilken otur att det blev så här och speciellt med tanke på att mötet i sig fungerade bra. Då känns det tråkigt med en så pass kraftig reaktion efteråt tänker jag. Hoppas att det blir kortvarigt så att kropp och knopp återgår till sina vanliga mönster igen. Det känns som att din hjärna inte tycker att du ska vara social trots att du är det. Lite knepig situation.
Kram
GillaGilla
Ja, det var synd och det verkade ju gå så bra. Lite märkligt också att den första reaktionen, som kom innan mötet, plötsligt försvann. Men det var bra för då kunde jag i alla fall vara med på mötet. Jag vet aldrig hur långvariga reaktionerna blir men de brukar gå över ganska snabbt så det här känns lite illavarslande. Bara att vänta och se. Min hjärna både hjälper och stjälper mig och det finns inget jag kan göra för att påverka mer än att undvika en del av det som jag vet att den inte gillar.
Kram
GillaGilla
Så flotte gåsunger du hadde tatt bilde av. De dukker nok opp nærmere bakken snart. Slike har jeg ikke sett hos meg. Men jeg har sett både traner og hestehov denne uka. Litt trasig at hjernen din ikke vil at du skal kose deg sammen med flere når det er informasjon som skal snakkes om.
GillaGilla
Ja, de gör sig bra mot den blå himlen 😀 Jag får nog många tillfällen att se dem lite närmare marken senare. Tranorna dröjer nog ett tag till innan de dyker upp här men tussilagon är nog snart på gång.
Min hjärna lever sitt eget liv känns det som och jag har inte mycket att sätta emot. Men som tur är påverkas jag inte med att bli nedstämd och jag vet ju att det är övergående.
GillaGilla
Nej men så tråkigt att det inte gick bra när du upplevde som att det gick bra på själva mötet. Märkligt också att symptomen dök upp för att sedan försvinna och sedan dyka upp igen. Nu kan jag bara hålla tummarna att du kommer att må bättre snart igen. Att det släpper lika snabbt som det kom.
Bilden med videkissarna mot den blå himlen är ljuvlig!
Varm kram ❤️
GillaGilla
Ja, det är tråkigt och jag hoppades att de här starkare episoderna skulle vara slut och över. Hur hjärnan reagerar är inte lätt att förstå men kanske kände den av att jag nästan hade bestämt mig för att inte gå på mötet och då var faran över. Sedan gick jag dit och det var mer märkligt att reaktionen kom först efteråt. Så vet jag att det blir för andra men jag brukar känna av det medan det som påverkar pågår. Tack för tummarna 😀 Feberkänsla och frossa är inte kvar men trötthet och hjärndimma ger inte upp så lätt. Men det går åt rätt håll.
Ja, visst är det fint med videkissar med den bakgrunden.
Tack Anita och kram tillbaka ❤
GillaGilla
Ändå bra att du kunde delta i mötet… men så tråkigt att du fick sådana problem efteråt. Det är tur att du kan träffa några vänner ibland i alla fall. Annars hade du blivit lite väl ensam. Tror att alla behöver en liten dos av människokontakt.
GillaGilla
Ja, jag var glad för att det gick så bra och då trodde jag att reaktionen skulle utebli. Men jag hade fel och nu får jag vänta ut den. Något bättre är det idag för feberkänsla och frossa har gett upp. Visst är det bra att jag kan träffa några ibland. Det händer att jag får reaktioner då också men de brukar vara snabbt över och jag har inte svårt att säga att jag måste vila hjärnan en stund. Men människokontakt behöver jag även om jag klarar mig med ganska lite.
GillaGilla
Så jobbigt för dig att hjärnan inte vill samma sak som ditt hjärta. Glädje i att du kunde vara med på mötet och ha trevligt, hoppas det var värt priset du nu får betala. Hoppas du snart är dig själv igen! Kram
GillaGilla
Ja, det är jobbigt när det blir så här starka reaktioner och jag trodde att de hade upphört. Jag får ofta korta och inte lika starka episoder men de är mycket mer hanterbara. Men det var roligt att mötet gick bra och det var trevligt att sitta där och känna att jag och min hjärna samarbetade. Men kanske är det inte värt att ha långvariga problem efteråt. Nu har frossa och feberkänsla försvunnit men trötthet och hjärndimma verkar stanna kvar ett tag till. De försvinner också så småningom.
Kram
GillaGilla
Men hjälp så mycket videkissar!
Jag har inte ens sett dem ”här nere” hos oss än, fast jag har ju i och för sig inte varit ute så mycket den sista tiden. Nu får jag titta lite mer noggrant framöver.
När du läser det här så hoppas jag att du är tillbaka i normala gängor igen.
Kram/❤️
GillaGilla
Ja, just där var det massor med de fina videkissarna 😀 De finns säkert i era omgivningar också och det ser du nog när du kommer ut mer.
Tack Barbro! Det går långsamt åt rätt håll. Ingen frossa eller feberkänsla längre och resten klingar nog av mer och mer under kommande dagar.
Kram
GillaGilla
Så fina videkissar!
Det låter jättejobbigt med reaktionen du fick efter mötet. Så tråkigt. Men det är ju skönt att det funkar bra när du träffar några stycken bara. Jag tycker också det är jobbigt att mingla. Jag brukar faktiskt hoppa över våra möten i bostadsrättsföreningen.
Kram
GillaGilla
Ja, de är så fina och just där fanns det massor.
Det är jobbigt när det händer och jag vet ju aldrig riktigt när och varför reaktionen kommer. Men jag har vissa aningar och ibland stämmer det. Jag kan få kortare episoder även när jag träffar bara någon eller några personer men det brukar gå bra att säga att jag måste vila hjärnan lite. Jag har aldrig gillat att mingla och särskilt om det är mest okända personer. Men på det här mötet gick jag innan det var dags för fikamingel.
Kram
GillaGilla
Härlig bild på videkissarna! Så fina mot den blå himlen!
Så jobbigt med hur din hjärna reagerar … hoppas nu det är högst tillfälligt och att det är snabbt övergående. Trevligt ändå att du kunde vara med på mötet, även om det tyvärr blev en reaktion efteråt.
Önskar dig en bra torsdag!
Kram
GillaGilla