Det verkar som om den ihållande riktiga kylan nu är på upphällningen men minusgraderna ger inte helt upp. Det är precis som jag vill att det ska vara. I de sydligaste delarna av landet verkar det bli lite vårkänsla men det kommer jag inte att längta efter förrän om några veckor. Först hoppas jag på en fin vårvinter med sol, några minusgrader och dagsmeja och sedan kommer längtan efter vårtecken att hitta till mig också. Men än så länge njuter jag av mina vinterpromenader och i förmiddags, eller kanske i morse enligt de flesta, började jag med att gå ut på isen.

Jag gick på Medvinden västerut och efter att ha varit ganska ensam där ute så fick jag syn på ett gäng som samlades lite längre bort. Bilderna är tagna på långt avstånd för jag tycker inte att det känns riktigt bra att lyfta kameran mot folk på nära håll. Ibland gör jag det ändå men det tar emot lite.

Jag förstod att det var en skola som hade friluftsdag eller kanske var det dags för skridskoveckan, som åtminstone en av mina barns skolor hade och som kanske fortfarande lever kvar i en del skolor. Skidvecka var också ett stående inslag och jag har för mig att det blev en runda med skidor varje dag den veckan. Men oj, vad länge sedan det var. Det är nog ca 20 år sedan nu. För en del barn var det efterlängtade veckor men alla var inte överförtjusta. Här såg hela gänget i alla fall redo ut och det gladde mig att se att allihop, även lärarna, hade hjälm.

Jag lämnade isen och gick upp på land och jag frågade en lärare om det rörde sig om en skolaktivitet. Jag fick till svar att så var det och att det var Vasaskolan, den skola som ligger närmast mig, som var ute på utflykt den här dagen.

Här ger de sig iväg med olika stilar och hastighet. Jag såg att någon ramlade och flera kompisar verkade stanna och antingen frågade de om det hade gått bra eller så skrattade de åt den stackare som låg där och kanske kände sig dum. Den bilden raderade jag.

Jag hoppas att de fick en mysig dag och jag fortsatte åt andra hållet uppe på land. Det är inte en mörkblå himmel som syns i kommande bilder utan mörkare moln. Solen trängde igenom lite bakom mig medan bakgrunden i fotona blev mörka. Kontrasten var större i verkligheten.

När jag nästan var hemma igen kom en man med en jämthund gående på andra sidan vägen. När de var mitt emot mig fick hunden plötsligt ett infall och drog målmedvetet med sig sin husse över till mig. Det var ingen tvekan utan han skulle komma och hälsa på mig. Jag hann inte ens fråga om det var ok. Men eftersom Husse inte sa något så satte jag mig på huk och fick en liten mysstund. Jag kände inte igen ägaren men jag tror att jag hälsade på den här jämthunden för någon vecka sedan. Enligt hans husse så var det förmodligen så för så här brukade inte hunden göra. Jag har förut konstaterat att jag är alla hundars vän och kanske utstrålar jag det 😀