Stormen Johannes gjorde så att det dånade när vinden tog tag i hus och träd och nere på sjön var vågorna stora och med skumtoppar som yrde iväg i blåsten. Det såg ut som rök som steg upp från sjön och for iväg med en väldig fart. Vi stannade inne i tryggheten i min lägenhet och tittade ut över vattnet och över allt som böjdes i vindarna. Jag förberedde mig till viss del på att det kunde bli strömavbrott och fyllde på vatten i diverse kärl. Men hittills, under de snart sju år som jag har bott på Frösön, har jag aldrig haft något strömavbrott. Kökslampan blinkade till snabbt en gång i lördags men det gick så snabbt så att vi inte var helt säkra på att vi hade sett rätt.

Vi som var här var jag och min äldsta dotter. Mina tre barn kom alla hit med tåg och ni vet ju att tågtrafiken påverkades. Min yngsta dotter hade sin hemresa bokad till fredagen, dagen innan Johannes kom. Men båda mina två äldsta fick sms om att de behövde boka om. Min son lyckades hitta en resa fredag kväll men min äldsta dotter skulle till Örebro på lördagen och den resan blev så klart inställd. Hon hade flera operatörer men hon kunde avboka allt och hittade en resa på söndagsmorgonen. Hon tjänade faktiskt någon hundralapp på det. Lite strul blev det även på den resan med en ersättningsbuss som gjorde att hon inte hann med det bokade tåget. Men hon kom i alla fall hem med ett tåg som redan var fullbokat och där nu min dotter och många andra resenärer också skulle klämmas in. Min dotter lyckades ändå hitta en sittplats.

Min yngsta dotter berättade om en kompis som åkte tåg på en annan sträckning och även där fick många passagerare dirigeras om till ett redan fullbokat tåg. Han hade visat en bild där han från tågets dörr såg ut över hur många helt enkelt hade slagit sig ner på golvet med packning och även en hund. För många fanns det nog inga andra alternativ än att försöka ta sig hem men det kan inte ha varit särskilt positiva upplevelser.

Jag behövde inte bekymra mig för min egen del utan jag stannade inne och väntade ut stormen. Visst blåser det fortfarande men inte några stormbyar. Jag gick ut en runda i förmiddags. Inte för att det såg skönt ut men för att jag längtade ut och för att jag ville se om det var någon förödelse i mina områden.

Det blåste kallt men jag var ordentligt klädd så det gjorde inget. Om ni tittar mot de mörka granarna så ser ni att det föll en del snö men allt blåste undan och hamnade någon annanstans. Trist med isiga stigar och snöfria fält men det ser bättre ut i prognoserna längre fram.

Det var här det blev bråttom. Efter att min mage hade strejkat sedan före jul började den just här ge ifrån sig tecken på att nu behagade den vilja komma igång igen. Kanske finns det fler med IBS, och kanske andra magåkommor, som känner igen sig i det. Det var inget att fundera på. Vis av tidigare erfarenheter förstod jag att jag måste ändra planeringen och skynda hem. Det var en bit att gå och jag är tacksam för att min träning även inkluderar knipövningar samtidigt som jag gör andra rörelser. Jag kan starkt rekommendera alla att vara noga med dessa knipövningar för att slippa stora problem när mage eller urinblåsa ger tydliga tecken ifrån sig.

Jag valde den snabbaste vägen genom skogen och där hade många träd fallit under helgen. Jag lyfte kameran lite snabbt mot några som jag passerade men jag såg många fler vindfällen längre in i skogen. Det var inte läge att försöka dokumentera mer. Jag gick så fort jag vågade på den isiga stigen medan jag knep och försökte få hjärnan att tänka på annat. Det kan faktiskt hjälpa.

Jag hann hem utan några missöden och alla som har haft liknande upplevelser förstår vilken lättnad det blev när jag kunde sluta knipa.

Jag hoppas att ingen har tagit illa vid sig av denna beskrivning. Jag har ju faktiskt inte ens nämnt de ord som kanske inte är så trevliga. Dessutom finns det väl inte mycket som är mer vardagligt eller mänskligt än just liknande situationer. Och återigen, jag vill verkligen trycka på att alla borde träna med knipövningar.

Hade jag väntat någon timme till med att gå ut så hade jag sluppit det här bekymret och jag hade dessutom fått sol. Molnen sprack upp och försvann och solen spred sina strålar över Frösön. Men jag hade ingen lust att ge mig ut igen. Det får bli en annan dag.