Jag fick en plötslig fjällängtan i förrgår kväll och väldigt spontant kollade jag upp lite lättare vandringar i fjällmiljö men ändå med vyer och kalfjäll. Jag hittade en runda som heter Totthummeln runt och sedan var det bara att ta reda på vad som var smidigast och snabbast, buss eller tåg. Tåget vann och jag skyndade mig att boka biljetter innan jag skulle börja tänka efter och kanske ångra mig. Morgonen därpå, alltså igår, tog jag bussen 06.38 härifrån och till stationen. Lite senare satte jag mig bekvämt i ett säte och ca 08.30 var jag framme vid Åre station. Matsäcken, vätska, halstabletter och en del annat var packade i en ryggsäck och jag kände mig väl förberedd. Det bästa hade varit om jag hade kunnat ta bergbanan upp till Fjällgården och utgå därifrån. Men då hade jag fått vänta till 10.00. Det ville jag inte så efter toabesök, som kostade fem kr, började jag min vandring uppåt. Och det var mycket uppåt.

Några bilder från min vandring genom Åre. Många minns säkert översvämningen i Åre 2023 och nu är Susabäcken renoverad och förbättrad.

Jag tog den närmaste vägen upp till Tott, för ni har nog förstått att Totthummeln ligger i anslutning till Tott Hotell. Kul att gå de här vägarna sommartid för det har bara hänt någon enstaka gång.

Från Tott bjöds jag på den här vyn. En vy som säkert de flesta av er känner igen men kanske i vinterskrud. Det var inte särskilt många höstfärger men här och där såg jag något rött eller gult i träden.

På andra sidan hotellet startade leden runt Totthummeln i Tottbacken. Det blir mycket Tott som ni märker men det är nog inte så konstigt att det anrika hotell Tott får ge namn åt diverse områden. Den här backen kanske inte ser jättebrant ut men ögat blir lite lurat. Särskilt högre upp var det lite kämpigt. Jag hade ju gått ganska långt uppför redan så kanske det påverkade en del.

Men när man kämpar så är det bra att man kan ta en del pauser och titta vad som syns åt andra hållet. En rejält inzoomad bild på de hus där jag hade min andelsvecka. Min äldsta dotter frågade i dag om jag hade känt vemod när jag såg den. Men nej, det hade jag inte. Det var en blandning av många roliga minnen och lättnad över att jag äntligen lyckades sälja den för ett år sedan. Men jag vill inte ha den tillbaka.

Jag kom upp till den del av backen där jag skulle vika av in i skogen.

Där stod väldigt lägligt en bänk. Där satt jag och vilade en stund innan jag gick in genom grinden. På skylten står: Vandringsområde, välkommen till fots. Åre har blivit ett cykelparadis och det är skönt att veta att något område är skyddat från alla mountainbikes.

Från bänken zoomade jag in för fullt på det här området och senare beskar jag den även rejält. Jag kan tänka mig att en och annan sjöfågel skulle trivas där.

Efter en stund satte jag fart igen. Eller fart och fart, det var mer ett lunkande i en jämn takt med många korta andhämtningspauser. Men det gick bra och mycket tack vare halstabletterna. Foten kände jag knappt av och det är precis så det är med hälsporre.

Självklart måste jag stanna till vid Nalleklippan. Varför den heter så kan ni läsa i texten under bilden.

Det finns fortfarande en del blommor i fjällvärlden och även en del svamp. Men jag ville inte ha någon svamp att bära på och jag såg inte heller många som jag vet är ätliga.

Ibland öppnades det upp små gluggar mellan träden så att jag kunde se något annat än stigen och växtligheten runt omkring.

Det var inte mycket höst i dalen men ju längre upp jag kom desto mer färg var det i växterna.

Så småningom kom jag fram till en av stigarna som leder upp till själva Totthummeln. Leden fortsätter runt hummeln men det är klart att man vill upp på toppen när man är här.

Där syns Årebjörnen, ett annat skidområde.

Nästan uppe. Det här var ingen toppvandring som kan jämföras med många av de jag har gjort tidigare. Men i nuläget kändes det helt perfekt med ett lite lägre fjäll på bara 826 möh. Knappt så att det är över trädgränsen men eftersom det är kalfjäll här uppe på toppen så är det ju ett fjäll och inte ett berg.

Vyerna fanns där även om jag inte var så högt upp.

Ni förstår nog att det är Åreskutan ni ser här.

Det lilla huset en bit till vänster är kabinbanans toppstation och om ni tittar väldigt noga med skarpa ögon kan ni skymta taket på en lite stuga uppe på den hösta höjden. Där är Åreskutans topp, 1420 möh.

Fler fjäll syns långt borta i fjärran.

Jag har inte helt gett upp tankarna på att vandra upp på Mullfjället där borta. Tåget går även till Duved där man kan starta vandringen. Men det får vänta tills kroppen är lite mer i ordning och därmed kanske det aldrig blir av. Men jag skulle gärna vilja komma upp dit.

Jag gick ner från toppen och där finns ett fint vindskydd. Men jag undrar hur många som väljer att stanna där och äta sin matsäck när man kan komma upp till toppen utan alltför stor ansträngning. Där fanns det många fina klippor och stenar att vila rumpan på medan något gott inmundigas. Det vet jag av egen erfarenhet 😀

En av de trevliga delarna av hela upplevelsen var de små interaktioner jag fick med andra personer. Korta samtal om fjällen, vandringar, väder och annat. En man hade spontant fått för sig att boka tåg från Stockholm några dagar innan och vandrade omkring på lite olika leder. Han visade mig en karta med de leder han skulle gå eller hade gått på. En kvinna och hennes dotter sprang upp till toppen. Dottern passerade mig när jag tog en paus och bytte några ord med mig medan hon väntade på mamman (som jag omtänksamt nog inte försökte prata med. Hon såg ganska trött ut).

En stund senare gick jag förbi de här modiga personerna som utförde något arbete i en liftstolpe. Jag höjde rösten och frågade om det var ok att fota. Ja, men skicka gärna bilden till mig, sa den nedre och yngsta killen. Jag var inte säker på om han menade allvar och ville ge mig någon kontaktuppgift men efter att jag hade tagit några bilder frågade jag om han verkligen ville ge mig sitt telefonnummer. Då skulle jag gärna skicka bilderna. Då sa den äldre att ”nu har du läge”. Jag fnissade tyst för mig själv medan jag skrev in numret i mobilen men sedan sa jag att ”du har nog inget intresse av en 63-årig tant”. Till svar fick jag ett skratt och ett ”det kan man inte veta”. Jag skrattade och gick därifrån. Kul med folk som vågar skämta med en äldre person.

Jag trodde först att killen på stegen hade svart läppstift men sedan såg jag att det är ett headset med en mikrofon. Jag har skickat tre bilder med mms och då blir det ännu sämre kvalitet än de ni ser här. Jag skrev att jag kunde maila i stället om han ville ha lite bättre bilder men fick tillbaka ett svar som tydligt sa att han var väldigt mycket mer nöjd än vad jag är med hur de blev. Till mitt försvar kan jag säga att det var motljus och lite för långt avstånd.

Jag gick vidare och snart mötte jag en man och hans dotter. Dottern såg inte ett dugg ansträngd ut men mannan pustade och sa att hans dotter hade dragit med honom på den här turen. Mycket mer orkade han inte säga. Jag försökte peppa med att man inte behövde ha bråttom upp utan att det var bra att stanna ofta och titta på utsikten. Dottern hade bott i Åre i nio år så hon kände nog till de flesta stigar och leder och hon ville säkert visa sin pappa lite av allt det fina.

Som ni ser är det en väldigt fin led på den här sidan av Totthummeln. Ibland dök det upp en vy och på en plats hade någon konstruerat en bänk av ett stort stenblock och några mindre.

Så småningom blev det en normal stig igen. En sådan som jag ofta råkar på när jag ger mig upp i fjällvärlden. Men det var inget problem. Det gällde bara att se var fötterna placerades och att ta det lite lugnt bitvis.

Ännu en utsiktsplats.

Strax efter kom jag till det här bygget. En trappa upp där en bänk hade placerats. Jag gick inte upp eftersom vyn därifrån var samma som den i bilden ovan.

Så småningom var jag tillbaka i Tottbacken och började en försiktig nedstigning. Det är jobbigt att gå nerför och nu hade jag börjat känna av det lite här och där i kroppen. Bitvis var det så brant att jag valde att gå i slalom för att slippa det allra brantaste. Men det passade ju bra i en slalombacke.

Jag lärde mig en sak den här dagen. Det är ingen bra idé att boka returbiljetten direkt utan det kan man vänta med tills man vet när det blir lagom. Jag hade drygt två timmar kvar tills mitt tåg skulle gå och om jag gick samma väg tillbaka så skulle jag få vänta på stationen väldigt länge. I stället valde jag att med trötta ben och fötter gå en annan runda. En runda som faktiskt var mycket bättre och skönare eftersom den inte hade samma lutning. Strax nedanför Tott svängde jag in på en väg som jag, min man och min svägerska har gått många gånger så jag visste vart den skulle ta mig. Jag gjorde mig ingen brådska så jag kunde faktiskt njuta av både promenaden och vyer.

Jag tog inte ett enda foto innan jag kom ner till strandpromenaden nedanför andelshusen vid Holiday Club. Det kändes som en bra avslutning att gå där och jag tänkte att där skulle jag hitta någon fin plats att sitta en stund, njuta av livet och bara fördriva tid genom att ta det lugnt.

Här satt jag på en bänk och hade det skönt en stund.

Jag fortsatte promenaden nedanför Hotellet och eftersom jag fortfarande hade gott om tid satte jag mig i vindskyddet där borta. Jag hade blivit lite hungrig så jag tog fram en macka och snart kände jag energin återvända. I alla fall tillräckligt för att jag skulle börja tänka på att gå den sista biten.

Men innan dess tittade jag en stund på alla skärmflygare. Förmodligen är det samma ekipage i alla bilder för alla de andra blev alldeles för dåliga. Senare, när jag hade kommit hem, hörde jag på nyheterna om en olycka med en skärmflygare i Åre under dagen. Han hade kraschat in i en bergvägg men det blev tack och lov inte värre skador än benbrott.

Det var otroligt skönt att få sätta mig på tåget hem. Jag somnade nästan under den dryga timmen (1 timme och 13 minuter). Jag kände mig både fysiskt och mentalt utmattad och när jag väl hade gått av bussen och kommit in i lägenheten orkade jag inte mer än att bara vara. När jag kände att jag höll på att somna framför tv:n vid niotiden gav jag upp, gjorde mig i ordning och la mig för att sova. Jag hade redan hunnit ta en sömntablett, det gör jag ca två timmar innan sänggående, men den hade jag nog inte behövt. Idag är jag en krympling men det är det absolut värt och jag gör gärna om något liknande snart igen.

Här är den runda jag gick. Egentligen blev det två rundor, nästan lika långa. Men den första rundan, som ni ser till höger, var så klart den som var kämpigast. Nästan 23ooo steg blev det totalt under dagen och det är inte min kropp van vid. Men om några dagar är den tillbaka i utgångsläget.