…och tacksam för att jag aldrig har drabbats av en ”riktig” depression. Jag lider verkligen med och känner stark empati med alla de som kämpar mot mörkret. Det är hemskt att hamna där. Visst är det en nyttig erfarenhet och visst har det gett mig en bra förståelse för hur det är men jag vill ändå aldrig mer uppleva det. Jag hade lyxen att veta varför jag hamnade där och jag hade vetskapen om att jag skulle må bättre så fort kortisonet försvann ur min kropp och därför kunde jag motarbeta alla tankar om hur skönt det vore att få dö. Jag visste ju att det inte var jag som kände så utan en substans som förgiftade min hjärna och mina tankar.
För tredje gången kan jag konstatera att en kortisonkur har dragit ner mig i mörkret. Jag och läkaren, som ordinerade kortisonet, trodde inte att den här korta kuren skulle ge mig några problem. Men problem blev det. Därför har jag varit lite osynlig här i drygt en vecka. Det är inte jätteovanligt att jag har bloggtorka i upp emot en vecka så ni har förmodligen inte tänkt särskilt mycket på det. Kanske någon har undrat varför jag inte har kommenterat era blogginlägg för jag brukar inte dröja flera dagar med det om jag inte har en anledning. Anledningen var helt enkelt en oförklarlig orkeslöshet, håglöshet, trötthet och en kamp mot mörka tankegångar. Nåja, helt oförklarligt var det inte eftersom jag vet hur jag reagerar på kortison men, som jag skrev, trodde jag att jag skulle slippa den reaktionen den här gången.
Det var en kraftigare dos än jag testat tidigare så kanske är det orsaken till hur det blev. Jag tog första dosen samma dag som min svägerska kom men de tre första dygnen var det bara sömnen som inte fungerade som vanligt. Det var ingen vanlig sömnbristkänsla utan en konstig, nästan kemisk känsla av trötthet jag kände. Som tur var kände jag inte av nedstämdheten förrän några dagar senare och då var det snart dags för min svägerska att åka hem. Förutom att jag var tråkigt sällskap pga fotproblem och den hosta som sätter igång när jag pratar så hade en deprimerad värdinna inte gjort saken bättre. Den värsta reaktionen kom när jag avbröt kuren. Det skulle inte orsaka några problem att sluta tvärt eftersom det var en kortvarig kur på bara 10 dagar men fy, vad dåligt jag mådde under de fyra dygn som följde. Jag är ganska säker på att det blev någon slags abstinensreaktion och att jag borde ha trappat ner lite i taget.
Gissa om det kändes bra när jag i dag kände den där första spirande glädjen igen. Jag är ju en glad person och när jag inte orkar vara glad känns det helt fel. Nu är jag nästan som vanligt igen. Ingenting som tynger och drar ner mina kinder så att det känns som om jordens dragningskraft samverkar med hjärnan i ett försök att få omkull mig. Jag har känt mig glad över min förmåga att vara glad och jag sitter faktiskt med ett leende på läpparna just nu när jag skriver om det. JAG VILL ALDRIG MER FÖRLORA MIN GLÄDJE!!!
Jag hade en telefontid med en läkare på lungmottagningen igår, den tredje läkaren på den mottagningen, och hon hade en ny infallsvinkel. Den bronkoskopi som den förra läkaren föreslog ska vi nu vänta med eller kanske helt utesluta och i stället ska jag bli kallad till någon slags provokationstest. Jag mådde ganska dåligt under samtalet och tog inte till mig allt men jag tror att jag ska utsättas för ett, eller kanske flera ämnen för att se om det sätter igång hostan och kanske var det tal om en spirometri igen, i samband med provokationen. På måndag ska jag göra arbetsprovet, ni vet det där cykeltestet, och sedan verkar det vara dags för en ny remiss till öron-näsa-hals. De ger inte upp och det verkar hela tiden finnas något mer att göra. Jag ska i alla fall inte utsättas för någon mer kortison enligt den här läkaren, trots att jag tror att jag blev hjälpt lite grann av den behandlingen. Men jag tackar för det beskedet och ska absolut inte protestera.
Precis som efter de två längre och ännu jobbigare kortisonkurerna för ett antal år sedan konstaterar jag ännu en gång att jag har hellre all den värk jag dras med än att må dåligt psykiskt. Nu har jag visserligen fortfarande en påverkan av dissociation men den har inte tagit ifrån mig glädjen och utan den blir livet mycket svårare att leva. Värk av olika slag är besvärligt men jag kan hantera värk väldigt mycket bättre än en depression. Jag är verkligen innerligt glad och tacksam för att jag hör till den skara människor som aldrig har haft den sortens psykisk ohälsa. Det finns fler tillstånd jag aldrig har hamnat i och som jag är glad att ha klarat mig undan, t ex stark ångest och panikattacker, men eftersom jag inte har någon egen erfarenhet kan jag inte uttala mig om hur det är. Men jag vet att jag hellre har fysisk värk än någon av de svåra problem som hjärnan ger. Det är inte många år sedan jag trodde att jag inte hade några psykiska problem men så fick jag veta att jag dissocierar och då fick jag tänka om. Men, som sagt, dissociationen tar inte ifrån mig glädjen och numera är det sällan jag får någon kraftig episod.
Som vanligt tar fingrarna och förmodligen hjärnan och tankarna över när jag skriver och nu blev det här en aning mer omfattande än jag hade tänkt. Men jag låter det oftast bli som det blir när det händer, även om jag nu känner att det får räcka för den här gången. Jag har massor av inlägg att läsa hos er och jag ska med glädje sätta igång med det nu snart. Jag kanske inte kommenterar allt men om ni har en gilla-knapp så visar jag med den att jag har läst det ni har skrivit.
Hitta, fånga och njut av ljuset i tillvaron. AI-genererade bilder.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Faktum är att jag har undrat lite. Har saknat dig på bloggen även om det inte är så länge sedan du skrev senast. Jag ska faktiskt erkänna att jag även tänkte på att du skulle äta cortison men visste inte riktigt när. Visste du haft problem med det förut men hoppades att det skulle gå bra … vilket det alltså inte gjorde. Det måste kännas hemskt att känna så. Jag har aldrig heller lidit av depression så jag har svårt att tänka mig in i det. Men jag känner så för alla som är drabbade. Jag är så glad nu att läsa att du mår bra igen. Att du känner glädje igen.
Bra att de inte ger upp heller beträffande din hosta. Intressant med provokationstestet. Det kan ju vara något ämne som triggar hostan även om det är svårt att veta vad det kan vara. Du får den ju både utomhus och inomhus. Men som sagt, bra att de inte ger upp.
Nu önskar jag dig en fin kväll!
Kram
GillaGilla
Tack Anita! Jag känner nu att jag har saknat er alla men nu är jag tillbaka igen 😀 Problemen höll inte i sig så länge den här gången men det var jobbiga dagar även om de inte var så många. Jag tänker på alla som inte kommer ur sitt mörker och som inte har något hopp. Det är hemskt att vara där och det finns liksom ingen tröst just då för de som är deprimerade på riktigt. Jag har fått tillbaka glädjen och nu ska jag förhoppningsvis aldrig behöva förlora den igen.
Jag misströstar lite vad gäller luftvägarna men så länge vården inte ger upp så finns det ändå hopp.
Tack Anita och detsamma!
Kram
GillaGilla
Även jag har undrat och tittat in här varje dag. Jag visste ju att du hade besök av din svägerska men inte när du skulle börja på kortisonkuren. Visst undrar man när det blir tyst men samtidigt så bloggar du inte varje dag. Så tråkigt att det inte fungerade med kortisonet den här gången heller. Samtidigt så måste det ändå mitt i det jobbiga ha känts bra att du visste vad ditt mående berodde på och att det skulle bli bättre igen. Att känna livsglädje är ju så viktigt!
Så skönt i alla fall att din läkare verkar vara av den envisare sorten och är beredd att testa olika alternativ. Hoppas att du får något svar och så länge inte vården ger upp kan inte du göra det heller.
Önskar en fin kväll!
Kram
GillaGilla
Tack Znogge! Jag är ju inte så regelbunden i mitt bloggande och den här gången var jag inte frånvarande lika länge som vid tidigare tillfällen. Jag tror att jag kände en liten förbättring i luftvägarna men inte tillräckligt för att mer kortison skulle sättas in. Något som jag inte hann med att säga till läkaren var att min fot blev betydligt bättre under den här kuren. Hälsporre är en inflammation i ledbandsfästet under hälen och kortison är inflammationshämmande. Kanske var det en tillfällighet men lite bättre blev det. Jag har träffat ett antal läkare och andra vårdanställda nu och idéer finns det gott om. Kanske finns svaret inom räckhåll snart.
Tack och detsamma!
Kram
GillaGillad av 1 person
Det var säkert kortisonet som gjorde din fot bättre. Det är ju inte helt ovanligt att man ger det mot hälsporre.
Med tanke på ditt mående så känns väl inte kortison som något alternativ för dig. Jag hade i alla fall känt mig ytterst tveksam till det hela. Nu har du provat och det gick inte bra denna gång heller.
Kram
GillaGilla
Ja, det tror jag också. Men jag blir hellre bra i foten genom vila och rätt träning och låter det ta lite tid. Men om läkningen fick en skjuts på vägen så kom det i alla fall något gott ur den här behandlingen 😀 Och nej, kortison vill jag aldrig mer behöva ta.
Kram
GillaGilla
Min kommentar försvann.. Jag är glad du är tillbaka, jag har undrat vart du tog vägen. Kram
GillaGilla
Vad trist att kommentaren försvann. Den finns inte i skräp eller papperskorg så den har seglat iväg någon helt annanstans.
Tack Anna! Jag är också glad över att vara tillbaka 😀
Kram
GillaGilla
Jag har tänkt på dig varje dag, jag har hållit mina tummar för att den där kuren skulle göra underverk. Men jag insåg någons stans där i mitten på veckan att det gått åt pipsvängen. Jag är så glad att ha dig tillbaka, du har varit så saknad.
Stora kramen ❤
GillaGilla
Tack Lotta och kanske hjälpte dina hållna tummar mig att komma tillbaka till mitt glada jag 😀 Det känns fint att du har tänkt på mig men nu ska jag aldrig mer vara frånvarande av just den här anledningen.
Varm kram tillbaka ❤
GillaGilla
Visst har jag saknat dig, jag vet ju att du inte skriver dagligen så jag tog det med ro. Men jag kunde ju ha förstått att det var kortisonet som var boven. Du har ju berättat om problemen med den typen av medicinering.
Skönt att du nu vet orsaken till ditt mående så du kan sätta definitivt stopp för den medicineringen i fortsättningen.
Och nu är det bara att hoppas på att du ska få svar på hostbekymret äntligen.
GillaGilla
Tack Anna-Lena! Det kändes bra att veta att mina bloggvänner är vana vid att jag inte är så regelbunden i mitt bloggande. Jag ville ju inte att någon skulle oroa sig. Det var inte alls självklart att jag var så påverkad av kortisonet men jag tror att några gissade att det var så det var. Men det var ju inte på riktigt och alla vet att jag skulle komma tillbaka igen 😀 Jag vill aldrig mer ta kortison men osvuret är bäst. Men då ska det vara en väldigt bra anledning om jag ska stå ut med det igen.
Kanske får jag svar om hostan. Jag hoppas verkligen det. Men just nu är jag glad bara över att vara glad 😀
GillaGilla
Jag anade orsaken till din frånvaro eftersom du berättat om din kortisonkur. Det är ju för väl att du får tillbaka glädjen. Jag har tagit en kortisonkur en gång när dom trodde att jag hade virus på balansnerven, men det var ju migrän jag hade. Jag märkte inget av kortisonen. Bra att läkarna inte ger upp utan fortsätter försöka komma tillrätta med din hosta.
Kram
GillaGilla
Det kanske inte var så svårt att gissa men jag trodde att den effekten skulle utebli den här gången. Som tur är hittar alltid glädjen tillbaka till mig 😀
De flesta blir pigga av kortison men tydligen känner en del inte av något alls och några reagerar som jag. Skönt att du inte blev påverkad men lite onödigt att du skulle ha den kuren. Alla läkare jag har träffat om de här besvären kommer med nya idéer och det verkar finnas mycket kvar att testa. Jag är väldigt tacksam för att de inte ger upp.
Kram
GillaGilla
Jodå … jag har också funderat på varför du varit ”osynlig”.. Jag minns dina problem med tidigare kortisonbehandling, men tänkte inte på det förrän nu när jag läste ditt inlägg. Fint att se att du mår bättre … och bra att din nya läkare verkar ha nya tankar … hoppas verkligen de kommer på hur du ska kunna bli bra … eller i alla fall få lindring av dina besvär.
Önskar dig en fin Valentin-dag!
Kram ❤
GillaGilla
Jag var inte varit frånvarande särskilt länge den här gången och det var skönt att slippa ur kortisonets påverkan. Nu mår jag mycket bättre när det gäller den biten. Jag hoppas att någonting ska ge resultat och kanske även att det kan finnas något som får besvären att försvinna. Men jag vågar inte tro på något förrän det visar sig vara till hjälp.
Tack Anki och jag önskar dig detsamma!
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Men fy så det kan bli. Jag fick för många år en cortisonspruta varje år för min pollenallergi men det har man ju slutat med för länge sedan. Nu tar jag bara tabletter en kort period. Men…..jag reagerade precis tvärt om. Blev spidad och full av energi och kunde inte sova på nätterna. Tur att du fick sluta med det i alla fall. Att inte känna igen sig själv. Jag har inte läst bloggar den här veckan för jag har haft så mycket på gång. Dålig på att skriva har jag varit också. Det blir sällan mer än en gång i veckan nu för tiden. Kram i efterskott på alla hjärtans dag.
GillaGilla
Ja, det var inte roligt men som tur var var det inte långvarigt den här gången. De flesta reagerar som du på kortison men jag tillhör den minoritet som påverkas med mörker i stället.
Att du inte hinner med bloggandet är ju positivt när det beror på att du har fullt upp med roliga saker. Skriv när du har tid och lust, det är så jag gör 😀
Tack Anita och en varm kram tillbaka till dig ❤
GillaGilla
Man får vara försiktig med mediciner förstår jag, depressioner är ju inte att leka med.
Skönt att du kom ur det där, hujeda mej.
Ta hand om dig och ha det fint.
GillaGilla
Jag visst ju att jag reagerar negativt på kortison men att den här korta kuren skulle påverka så starkt trodde jag inte. Men nu är det över och förhoppningsvis behöver jag aldrig mer knapra kortisonpiller.
Tack Mikael och detsamma!
GillaGillad av 1 person
Så skönt att du är tillbaka och mår bättre! Jag har en nära släkting som dragits med depression under lång tid. Svårt att veta hur man ska hjälpa. Försöker ju bidra på olika sätt, men det känns otillräckligt. Måste vara otroligt svårt för den som är drabbad.
GillaGilla
Ja, det är otroligt skönt att vara tillbaka. Den här gången blev det en kortvarig pina som tur var. Jag har flera närstående som har haft svåra depressioner och en del av mig tycker att det är bra att jag har egen erfarenhet och förstår dem bättre. Det är inte lätt att hjälpa. Det man kan göra är att finnas där om de vill ha stöd och hjälp och inte vara rädd för att låta dem prata om mörka tankar om de vill det. Man bör inte vifta bort och vägra ta i de ämnena men kanske kan man försöka att försiktigt och lyhört styra in mot något positivt. Det är jättesvårt och i ett fall slog det bakut så fort jag sa något om framtiden. Den fanns inte och orkades inte med. Som tur är mår de som var drabbade bättre nu men det har varit riktigt mörkt emellanåt. Kan man påverka till att söka professionell hjälp så kan det vara till stor hjälp. Jag hoppas att din släkting snart kan komma ur sin depression, kanske med hjälp av terapi eller kanske genom medicinering.
GillaGilla