Den här gången har jag inte ens försökt få till ett inlägg med lagom många bilder, hur många det nu är. Men ni kan lugnt läsa och titta så mycket eller lite som ni känner för och orkar. Det är jättekul om ni vill åtminstone skrolla igenom allt och kanske hitta något ni vill stanna till vid. Men jag sammanfattar mitt år mest för min egen skull och jag blir lika förvånad varje år över hur mycket jag har gjort under ett år. Det är kul att samla allt och kunna gå tillbaka till mina årssammanfattningar. Ni har ju faktiskt redan sett och läst om allt så jag förstår om ni inte kan uppbåda ett intresse.Men om ni vill hänga med så kör vi nu.

Januari

Jag vet inte hur många gånger jag har sett antingen en väldigt svag halo eller, som här, bara delar av en halo. Jag håller utkik när förutsättningarna är de rätta och hoppas på att någon gång få se en riktigt tjusig och hel halo.

Vecka 5 åkte jag och min svägerska ännu en gång till Åre och till den lägenhet jag hade en andel i. Då visste jag inte att det var sista gången. Jag hade så gott som gett upp om att få andelen såld.

Februari

Veckan i Åre fortsatte in i februari och då hade min son kommit dit. Ett snöoväder hindrade inte oss från att ge oss ut på en promenad.

Hemma igen och vid Badhusparken hade Vinterparken byggts upp med snöborg, grillplatser, skridskobanor och diverse aktiviteter för barn. Medvinden var plogad och där gick det som ett lämmeltåg av folk som gick, åkte spark, skridskor eller skidor. En del cyklister brukar också synas där. En gångväg över isen till Frösön fanns det också så klart.

En tidig morgon var jag helt ensam på Medvinden.

En annan dag fick jag se just en sådan svag halo som jag skrev om i tidigare.

Mars

Min yngsta dotter kom till mig några dagar och det blev en kombination av jobb och väldigt trevlig samvaro. Just då besökte en av min mans systerdöttrar Bydalsfjällen tillsammans med sin familj och jag hade fått en fråga om ifall jag ville komma och träffa dem. Jag frågade min dotter och hon sa genast att ja, hon ville hänga med. Det är väldigt sällan kusinerna träffas så det kändes som en bra idé. Bilden är från balkongen till den lägenhet de hyrde.

Gregoriemarknaden var på plats i mars, precis som vanligt. Jag och Anna-Lena gick en runda och kollade in utbudet.

I mitten av mars såg isen ut så här bitvis. Men den var fortfarande tjock under vattnet. Bilden är tagen under Vallsundsbron och där brukar det märkas mest när det är tö.

Efter att i fem år ha haft planer på att måla om mitt sovrum fick jag äntligen inspiration. Jag köpte duvblå färg till väggarna och passade samtidigt på att måla dörren till ett förråd vit. Den nästan svarta tapeten var kanske bra för sömnen men jag trivs mycket bättre med hur det blev efter målningen. Lite i taget blev det och efter ca en vecka var jag klar.

April

Åttonde april såg jag en tussilago för första gången den här våren och fyra dagar senare hittade jag både blåsippor och krokus.

Nionde april låg isen fortfarande tjock på vissa delar av Storsjön men här, mellan Frösön och gångvägen norr om Badhusparken, var det öppet vatten och precis vindstilla och spegelblankt.

I andra halvan av april brukar jag åka till Optand för att spana efter storspoven. Där var han, precis som vanligt. Att det var en hane vet jag eftersom de kommer först och förbereder inför honornas ankomst.

Maj

4:e maj

Några veckor tidigare hade jag och min son spontant bestämt oss för att göra en roadtripp runt hela Storbritannien. Det började med att vi pratade om en fjälltopp och slutade med det här beslutet. Min son hade extra ledigt pga byte av arbetsgivare.

Lite begränsar jag mig och låter bli att visa bilder eller skriva om resan till min son, övernattningen i Ljusdal med fina promenadupplevelser och en skön promenad i Uppsala. Jag hoppar direkt till färjan mellan Trelleborg och Travemünde där vi sov gott och sedan var redo för resan genom Tyskland, Holland och Frankrike.

Vi bodde i Calais och hann med en skön kvällspromenad innan det var dags att sussa. Någon vecka innan vi reste hemifrån sa väderprognoserna att det skulle bli mycket regn men som tur är kan prognoserna snabbt förändras.

5:e maj

Vädret kunde inte vara bättre när vi på morgonen tog färjan till Dover och på långt håll såg vi de vita klipporna. Det var jag som körde av färjan när vi kom fram och jag upprepade, som ett mantra i mitt huvud, vänstertrafik, vänstertrafik, vänstertrafik. Det gick förvånansvärt lätt att komma in i att köra så. Visst blev det några krockar i huvudet ibland i rondeller, högersvängar och på de tre- till fyrfiliga motorvägarna där det var mycket att hålla koll på och lite bökigt att se bilarna i omkörningsfilerna till höger om oss när vi ville byta fil. Men som tur var stannade krockarna i huvudet och vi lärde oss snabbt. Vi har turats om att köra och stöttat varandra.

6:e maj

Vi bodde nära Stonehenge och naturligtvis ville vi besöka den platsen på väg mot nästa boende. Väldigt intressant och kul att ha sett. Vi fick en impuls att svänga av från den inlagda rutten och komma närmare havet. Det skulle vi inte ha gjort. På den smala vägen fick vi möte precis där vägrenen var som sämst. Det gick inte att undvika att köra ner i den och punkteringen kom som ett brev på posten. Vi kom några hundra meter till innan vi fattade vad som hade hänt och där blev vi stående. Assistans ingick i leasingen så det löste sig men väntan blev ganska lång. Dubbelt otur var det att det var bankholiday så att få ett nytt däck gick inte så fort som vi hade hoppats. Något reservdäck fanns inte i min bil och det är nog det vanliga när det gäller lite nyare bilar. Vi fick ett hotellrum i Honiton, en stad vi inte hade tänkt besöka.

7:e maj

Honiton kändes inte jättespännande men man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Vi hoppades få bilen fixad redan den här dagen men det var många turer och när både svenska och engelska assistansbolag ska göra gemensam sak blir det många olika besked. Vi hade meddelat vårt bokade airbnb att vi inte kunde komma första natten. Där skulle vi ha bott två nätter så vi höll tummarna för att vi skulle kunna komma dit den andra natten.

Innan vi hittade på något den dagen kollade jag mitt bankkonto och fick en smärre chock. Drygt 300 kr kvar!!! Det skulle finnas drygt 10.000 kr där och de var borta. Det var även krediten på 10.000 kr. Jag kontaktade banken, som spärrade kortet, och de sa att de skulle skicka blanketter som jag skulle fylla i. En polisanmälan skulle dessutom bifogas när jag returnerade blanketterna. Jag kunde alltså inte göra mer så jag la det bekymret åt sidan. Jag hade ett annat bankkort med lite pengar på och min son hade så han kunde lägga ut om det fattades något. Jag bestämde mig för att inte oroa mig. Det hade ju inte varit konstruktivt och jag var säker på att det skulle lösa sig när vi kom hem.

Vi gav oss ut på upptäcktsfärd i Honiton. Det vi slogs av var att alla var så trevliga och intresserade av oss och vårt öde. Honiton var inte en typisk turistort så det kanske inte var så underligt. Skönt väder, god mat och en bordsgranne som var kul att titta på men som inte hade det bästa bordsskicket.

Vi fick besked om att det skulle ta minst en dag till innan bilen var klar så vi återvände till hotellet, där personalen var trevliga och engagerade i hur det skulle lösa sig för oss. Vi fick ge upp planerna på Plymouth och allt fint på den udden och vi fick återigen kontakta värden för boendet och skriva att vi inte kunde komma alls.

8.e maj

Den här dagen började vi med en promenad åt ett annat håll och vi kom ut i fin natur utanför staden. Vi visste fortfarande ingenting om hur det skulle bli med bilen. När vi vände tillbaka fick vi besked om att verkstaden hade meddelat att de beställt däck/delar och räknade med att bilen skulle bli klar veckan därpå. Hyrbil kunde erbjudas men bara gratis tre dagar och till en reducerad kostnad därefter. Där sjönk humöret hos oss båda. Vi svarade att vi ville ha hyrbil men det kändes inte kul. Det skulle bli en lång omväg att hämta min bil på tillbakavägen och dessutom kunde inga garantier lämnas om att den skulle hinna bli klar. Och ändå var det bara ett däck som behövdes. Min son började bli lite orolig för att inte hinna hem tills han skulle börja sitt nya jobb.

Vi bestämde oss för att traska bort till Toyotas verkstad och höra med dem om vad det trodde. Vilken tur att vi gjorde det. När vi kom in sa mannen bakom disken att de precis hade fått dit bilen och att den skulle bli klar ca 16.00 på eftermiddagen. Vi blev nästan tårögda av glädje och lättnad. Hur kunde assistansbolaget ha fått till det så tokigt. Jag meddelade dem och fick till svar att de skulle sluta leta efter hyrbil. Inget annat utan bara det beskedet.

Vi hann både äta lunch på en restaurang och fika på ett café och sedan promenerade vi återigen bort till Toyota. Ca 1600 kr för nytt däck, montering och dessutom hade de städat bilen. Den kostnaden fick vi stå för själva men det gjorde vi så gärna. Det var dessutom billigt tyckte vi. När vi stannade till vid hotellet och hämtade bagaget, som de vänliga personerna i receptionen förvarade på sitt kontor åt oss, blev de nästa lika glada som vi. Jag har bara fina känslor för Honiton och dess invånare. Vi ville inte dit men där skapades ändå fina minnen.

Vi kom iväg och hann fram till nästa boende i Wales. Ni kanske minns vad som hände där. Jag drar inte hela historien men om jag skriver att vi kallade det för översvämningshuset så vet ni nog. Det löste sig också och när vi fick tag i värden kom han och ett antal släktingar och fixade rör, torkade upp allt vatten och lovade att ge oss pengarna tillbaka och dessutom några gratisnätter om vi kom tillbaka. Innan de kom var det kaos och desperation men vi konstaterade snabbt att det var inte vårt bekymmer. Vi gjorde vad vi kunde och sedan tog de hand om resten. Sovrummen var torra och vi kunde ta vatten i kranen, bara inte varmvatten.

9:e maj

Vi fortsatte resan, lämande bekymren bakom oss och njöt av att nu vara i det vackra landskap vi hade sett fram emot att få se. Böljande gröna kullar, får lite här och där, sjöar och trevliga byar.

Naturligtvis ville vi vandra lite i bergsmiljö och gärna komma upp en bit. Berget Cadair Idris är ett berg i Wales, som min son hade hittat och visat mig, och jag var genast med på noterna. Vi hade inga ambitioner att komma upp på en topp men det finns en sjö en bit upp som vi satte upp som mål. 

Här fick jag de första indikationerna på att något inte är som det ska med mina luftvägar. Sprängkänslan i bröstet och bristen på ork var mer problematisk än tidigare. Men jag konstaterade att nu börjar jag bli för gammal för liknande ansträngningar och att det här fick bli den sista bergsbestigningen. Vi kom i alla fall fram till sjön och på nervägen kunde jag nuta för fullt av naturen och vyerna. Även här slogs vi av hur trevliga alla var. Vi och flera andra sällskap turades om att passera varandra och vila på olika platser och ofta blev det lite småprat. Någon hade en hund som vi gosade med och andra bjöd på vindruvor. Det gjorde ansträngningen lite mindre tung.

10:e maj

Ännu en härlig dag med perfekt väder och fina upplevelser. I alla fall mestadels.  Vi började med en fin vandring i The Lake District, där min son hade hittat en vacker vandringsled. Med tanke på hur jobbigt det var för mig dagen innan att gå uppför i bergsmiljö planerade vi att följa en stig som gick runt toppen som syns i första bilden. Ett bestående minne är de blåa sluttningarna med massor av Blue Bells (engelsk klockhyacint). Det var en njutbar vandring och allt kändes toppen. Vi stannade och åt vår matsäck och efter det hamnade vi lite fel. Leden gick uppför berget en bit och vi trodde att den skulle plana ut. Men vi konstaterade att vi hade hamnat på fel stig för den här fortsatte rakt upp och var väldigt brant. Jag hade ingen lust att vända och min son hade inga som helst problem. Långsamt tog jag mig upp, ca tio steg i taget och nästan som i ultrarapid. Efter de korta passen satte jag mig ner och vilade en stund. Ni ser i fjärde bilden att vi har gått ganska rakt uppför från den lilla udde där vi satt och åt vår matsäck och ännu var vi inte uppe. Det här var en fruktansvärd upplevelse och jag förbannade mitt åldrande, som hade gått väldigt snabbt tyckte jag. Men det jobbiga tog slut och sedan var jag bara glad för att vi hade kommit upp på höjden och fick bättre utsikt. Vi fortsatte på en fin stig som fick mig att känna att det var mödan värt att få gå där.

Vi hade en lång väg att åka, nästa boende var bokat en bit norr om Inverness, och nästa korta stopp gjorde vi vid Loch Lomond. Jag tar inte med någon bild därifrån för det var bara en sjö med några berg i bakgrunden. Däremot var det kul och spännande att få fortsätta på vägen upp bland bergstopparna. Ni vet ju att det är min favoritmiljö.

Sista stoppet blev vid Loch Ness och naturligtvis gick vi ner på stranden för att spana efter Nessie. Hon var inte på humör för ett möte. Det blev snabbt mörkt och härifrån åkte vi raka vägen till vårt hem för de kommande två nätterna.

11:e maj

Den absolut bästa dagen på hela resan. En relativt lång vandring men inga branta backar. Dessutom fick vi ännu en dag med ett fantastiskt väder. Vårt utflyktsmål fanns inte med på listan när vi bokade allt men strax innan vi skulle ge oss iväg ringde min son till mig och berättade att han hade hittat Handa Island, en ö som är ett naturreservat med mycket att se. Bara naturen är värd ett besök och för min del hade jag stora förväntningar om att få en barndomsönskan uppfylld. Det fanns nämligen chans att få se lunnefåglar, eller puffins som är det engelska namnet och det som vi använde.

Handa Island ligger en liten bit utanför den skotska nordvästra kusten. Vi kom med den första båten dit, max 15 personer fick följa med i den lilla båten. Vi möttes av personal som förde oss till en liten stuga och där fick vi en genomgång om regler och om vad som fanns att se. Vi fick inte gå utanför leden och de flesta verkade göra som vi blev tillsagda. Vi varnades också för att gå nära de branta klippväggarna och vi löste det genom att lägga oss på magen för att kunna se ner i djupet. Vi gav nästan upp om att få se puffins för överallt verkade det bara finnas tordmule och mås. Men även här var alla väldigt trevliga och tipsade varandra. De första puffins vi såg pekades ut av ett trevligt par från Tyskland. De fåglarna var för långt bort för att få bra bilder av men lite senare stod samma par och vinkade åt oss när vi närmade oss. Där fick jag äntlige se mina barndomsdrömmar gå i uppfyllelse. Ända sedan jag som sjuåring skulle rita av en fågel i skolan och valde just lunnefågel har jag velat se dem på riktigt.

Det blev inte helt perfekta bilder men åt mig duger de och jag fick ju se dem i verkligheten också 😀 Det skulle finnas möjlighet att se sälar också men det gjorde mig ingenting att vi inte såg dem. Jag hade ändå haft en fantastisk dag och min son var lika nöjd med sin upplevelse. För hans del blev det även ett avslutande bad. Kallt men enligt uppgift skönt.

12:e maj

Det var skönt att bo på samma plats två nätter i rad och nästa morgon vaknade vi utvilade och pigga på nya äventyr. Edinburgh var målet för dagen och det var inte en stadsvandring vi var ute efter. Vårt mål med resan var att få se så mycket natur som möjligt och i Edinburgh finns Arthur´s Seat. Det är en del av en utdöd vulkan som hade sitt senaste utbrott för över 350 miljoner år sedan. Ingen fara att det skulle börja bubbla under oss när vi tog oss upp där med andra ord. Upp på den högsta höjden skulle vi ta oss och där uppe är det vid klart väder en fin utsikt över Edinburgh. Det var inte någon klar sikt när vi var där men det var i alla fall inte tjock dimma.

Nu undrar ni kanske hur jag tänkte. Jag skulle ju inte upp på fler toppar. Nej, helt riktigt men det här var inte särskilt långt och det var bara de allra sista metrarna som var branta (ja, jag har kollat upp att meter i bestämd form plural är metrarna. Är man språknörd så är man). Märkligt nog kändes det dessutom lite lättare i luftvägarna den här dagen. Senare fick det mig att undra om det kunde vara pollenallergi. Det regnade nämligen en hel del den här dagen.

13:e maj

Den här dagen lämnade vi vårt boende utanför Edinburgh och fortsatte söderut. När vi hade åkte en bit sa jag till min son att vi hade ju inte sett något skotskt slott. Det var jag som körde och min son tog genast fram mobilen och hittade en slottsruin. Han ville bjuda mig på inträdet som en lite för tidig morsdagspresent. Jag tackade för det och styrde mot slottet. Vi kom till Tantallon Castle och det såg lovande ut. Jag tycker faktiskt att det var bättre och mer spännande med en ruin än ett fortfarande välskött och fungerande slott. Kul att få gå in i alla vrår, uppför alla trappor och ner i fängelsehålan. Och nu fick vi även se ett skotskt slott.

Vi korsade gränsen till England och snart såg vi ett pampigt slott vid havet. Men det lockade inte lika mycket som den ruin vi nyss hade besökt. I stället fortsatte vi mot en strand. Sanddyner, en härlig sandstrand och havet med vågor som skummade när de nådde land. Underbart och ännu en naturtyp. Vi följde en stig mot det lilla samhälle som låg en bit bort, gick ut mot fyren och vände sedan tillbaka och avslutade med en fika vid dynerna. Dagens upplevelser var inte planerade men vad bra det kan bli att när man låter infall och spontanitet bestämma.

14:e maj

Den här dagen var gråmulen och med en hel del regn. Men det fanns en naturtyp kvar som vi ville se och det var hedar. Att få vandra på en hed kändes väldigt viktigt innan vi lämnade England och lite regn hindrade oss inte. Vi kom till Levisham moor, en liten del av North York moors. Det är ett högt beläget hedlandskap med trädbevuxna floddalar, religiösa lämningar och tidlösa byar. Byarna och de religiösa lämningarna såg vi inte till på vår 8 km långa vandring men det var inte det viktigaste för oss. Det kom en regnskur men i övrigt var det uppehåll och vi njöt av en skön och fin promenad.

15:e maj

Vi hade bokat två nätter utanför Norwich och det var väldigt skönt. Det gjorde inte så mycket att hela förmiddagen regnade bort. Vi slappade och satt mycket framför varsin dator. Det var mycket att ta igen och nu fanns det en möjlighet att komma ikapp. Efter lunch ville vi ändå komma ut och det såg ut som om regnet lugnade sig lite. Vi hade dagen innan fått tips av vår värd om var man kunde komma till havet och vandra. Han nämnde den lilla byn Covehithe, som låg precis vid havet. Vi åkte dit och parkerade vid den gamla kyrkan, som delvis var en ruin. Vi valde först att följa en stig ovanför stranden men de varningsskyltar som fanns och att vägen ibland hade försvunnit fick oss att tänka om. Vi gick tillbaka och vandrade en bit på stranden i stället.

16:e maj

Vår sista dag i England och Storbritannien. Vi bodde på ett hotell en kvart från färjeläget och med promenadavstånd till de vita klipporna. Kul att få se dem från det här perspektivet och att även få gå uppe på dem. När vi gick tillbaka till hotellet kände jag plötsligt att orken tog slut även på plan mark. Då började jag ana att det kanske inte bara var åldern som tog ut sin rätt.

17:e maj

Det var dags att säga hejdå till hela den brittiska ön och det var både lite trist och väldigt skönt att känna att nu skulle vi snart komma hem. Tidigt på morgonen väcktes vi av våra mobilalarm och strax efter 06.00 gick färjan över till Calais.

Vi såg tillbaka på de vita klipporna och där syns fyren vi promenerade vid kvällen innan.

18:e maj

Efter en lång dag med mycket bilåkande och många köer längs vägarna hann vi fram till färjan i Travemünde med minsta möjliga marginal. Vi sov gott i vår hytt och vaknade till en dag i Sverige med strålande sol. Vi åt frukost vid havet, på en plats min son kände till, och fortsatte mot Motala för att stanna till hos min lillasyster och Rocky. Även hennes son var där. Vi fikade och hängde med på en promenad. Sin vana trogen hamnade den här stora knähunden med rumpan i mitt knä och jag var inte ledsen för det. Men sedan var det dags att åka hem till min sons lägenhet i Uppsala och det var väldigt skönt att komma dit och känna att resan var över. Inte riktigt över för min del men nästan.

19:e maj

Den här dagen skulle jag åka vidare hemåt med en övernattning i Ljusdal. Men innan jag åkte ville vi gå ut på en promenad i det härliga vädret. Uppsala är en vacker stad med mycket att se. Även den här promenaden kändes ansträngande för mig och jag fick lova min son att höra av mig till vården när jag kom hem.

20:e maj

Jag lämnade Ljusdal tidigt och kom hem till Frösön redan på förmiddagen. Efter lunch ville jag komma ut och se vad som hade hänt i naturen. Nu var det full vår och både vädret och naturen hälsade mig välkommen hem på det bästa sätt som gick. Men orken var inte som den skulle så jag fick ta det lugnt.

21:a till 23:e maj

Morgonen därpå åkte jag till sjukhuset för att klara av den rutinmässiga provtagning som jag har förmånen att få göra var tredje månad. Jag tänkte hålla mitt löfte till min son om att kontakta vården angående mina nya besvär men jag tänkte att det kunde vara bra att de kunde se provsvaren då. När jag kom hem ringde jag hälsocentralen (här i norr heter det Hc och inte Vc) och när jag berättade om tryck över bröstet och minskad ork fick jag en tid samma dag. Jag funderade inte så mycket på det utan åkte dit i tron att det kanske var någon slags luftvägsinfektion. På Hc togs bl a EKG och trots att det inte visade på några problem blev jag skickad till akuten. Jag fick inte åka hem innan och läkaren ville helst boka en ambulanstransport. Jag sa att jag tar bilen den korta biten och så fick det bli. På akuten togs fler prover. De från morgonen var tydligen för gamla. Efter en stund kom läkaren in och sa att jag skulle läggas in på hjärtintensiven. Där hade jag nog hjälp av min förmåga att dissociera bort jobbiga känslor för jag blev bara förvånad och kände att det här var ju intressant och lite spännande. Orolig var jag aldrig. Jag hade inga extra kläder med mig och inte heller min medicin så jag fick de här otroligt vackra sjukhuskläderna när jag kom till intensiven. Jag kopplades upp till övervakningsmaskinerna men fick lov att koppla loss mig vid toabesök. Jag blev kvar i två nätter och efter många undersökningar, och väldigt god mat, konstaterades att mitt hjärta och mina lungor var väldigt friska. Det var ju ett skönt besked men läkaren sa att något fel var det och han skulle remittera mig tillbaka till Hc för vidare utredning. En utredning som fortfarande pågår och där massor av tänkbara orsaker har uteslutits. Men vilken grej att ha varit med om. En erfarenhet rikare och ännu ett bevis på att vår sjukvård är bra när den fungerar.

31:a maj

Det vad 10-årsdagen av min mans dödliga arbetsplatsolycka och jag åkte till minneslunden för att tända ett ljus.

Juni

Juni kom med sommar och jag blev dessutom 62 år. Av en händelse kom jag på att halstabletter hjälpte mig att orka promenera bättre. Något som min läkare tyckte var märkligt. Det kanske det är men det funderade jag inte så mycket på utan var bara glad över att jag hade kommit på det. Jag var ute och promenerade både i stan och i naturen och livet kändes ganska bra. Tyvärr hade problemet med hostan satt igång. Så fort jag börjar prata börjar jag även hosta och hostan påverkar mig en hel del. Själva hostan gör inte ont men jag får ganska snabbt halsont och det känns väldigt ansträngt även längre ner i luftvägarna. Men jag kunde ju i alla fall promenera och att jag isolerar mig ännu mer än tidigare för att slippa prata fick och får jag leva med,

Juli

Jag fortsatte mina promenader och njöt av det som naturen erbjöd.

Jag hade funderat en del på hur kul sällskap jag skulle vara på den Gotlandsresa jag och min syster skulle göra. Nu orkade jag i alla fall promenera tack vare halstabletter men att prata var värre. Men det fick inte vara ett hinder för något jag såg fram så mycket emot. Jag hade bokat ett airbnb i Falun, dels för att jag inte orkar köra hela vägen till Motala på en dag och dels för att i Falun bor Paula. Vi träffades och jag blev bjuden på middag. Tyvärr regnade det rejält så någon promenad för att få se Falun blev det inte. Det kanske kommer en ny chans. Dagen därpå träffade jag min äldsta dotter i Örebro och vi gick ut på en skön promenad längs Svartån och bort mot Hjälmaren. Min yngsta dotter och hennes man skulle jag hämta upp när jag skulle hem igen drygt en vecka senare så den här gången var det bara min äldsta dotter jag besökte.

På kvällen kom jag till min syster i Motala och nästa morgon tog hon med mig på en härlig kantarellpromenad. Skörden blev god och jag ägnade kvällen åt att rensa, förvälla och frysa in alla svamp. Den skulle få följa med mig hem senare.

14:e juli

Den 13:e juli kom vi fram till vår stuga på Gotland men då var det snart middagsdags och vi orkade inte ge oss ut på något äventyr. Men dagen därpå for vi till Fårö. Min syster hade vid ett tidigare besök hittat en lång och fin sandstrand där det nästan var tomt på folk. Vi parkerade vid Fårö fyr och gick bort mot stranden. Rocky var lycklig och lekte både i sanden och i vågorna. Vi åkte till flera raukområden och avslutade med att ta färjan över Fårösund för att besöka Blå Lagunen. Det här var den första av en rad jättebra dagar.

15:e juli

Det blev ännu en lång och intensiv dag med många intryck. Den här dagen bar det av till den allra sydligaste delen av Gotland. Hoburgsgubben var målet för dagen. Men innan vi kom dit hade vi sett ut en del andra platser vi ville stanna till vid. Första stoppet gjorde vi vid Högklints naturreservat. Vi fortsatte till Toftagropen, som är en fin badsjö och där fick Rocky bada så mycket han ville. Kovik fick vi tyvärr avstå från pga lösgående kor och det var synd. I stället stannade vi till vid Klinteberget, som inte var lika fint som förväntat. Vi fortsatte längs en vacker liten kustväg och kom så småningom fram till dagens huvudmål, Hoburgsgubben. Vi promenerade omkring uppe på klipporna en stund och sedan återstod bara resan tillbaka till vår stuga.

16:e juli

Vi tog det lite lugnare den här dagen och nöjde oss med en skön promenad längs en del av Klintkustleden. Vi startade i Irevik och gick totalt ca 8 km norrut fram och tillbaka.

17:e juli

Vi gjorde ett flertal stopp på Östkustleden den här dagen. För att få se så mycket som möjligt valde vi att ta bilen längs en del av leden och göra lite kortare stopp och promenader på utvalda platser. Vi for först till Katthammarsvik, fortsatte till Grogarnsbergets naturreservat och sedan vidare mot Herrvik, ett fiskeläge och en fritidsbåtshamn med fina strandbodar. Vi åkte vidare till en utsiktsplats lite längre bort längs leden. Det står inget namn på kartan utan bara att det är en utsiktsplats och det var en fin plats med en del variation i landskapet. Långa sträckor åkte vi på en väldigt ynklig väg, mer som en kostig, och bara att åka där var också en naturupplevelse. Till sist stannade vi en liten bit från Sysne fiskeläge där vi gick ner till Stranden. Gissa vem som blev glad över att få bada…igen.

18:e juli

Det var dags för en dag i Visby och då menar jag att vi gick utanför ringmuren och sedan vandrade vi omkring innanför den. Så mycket mer än de delarna såg vi inte. Men naturligtvis såg vi hamnen och Almedalen också. Det blev ännu en väldigt lyckad dag.

19:e juli

Vi hade två mål, båda på den västra sidan av ön, och båda platserna bjöd på både utsikt och självklart bad för Rockys del. Vi började med att besöka Brucebo naturreservat. Där parkerade vi vid det fina huset i första bilden, ett hus som är en del av konstnärshemmet Brucebo. Vi följde en naturstig och kom förbi flera grottor och hamnade så småningom uppe på en höjd med fin utsikt. Vi fortsatte på stigen som nu tog oss ner mot havet. Ett möte med en flock får tog Rocky med överraskning och han skällde till en gång. Det fick flocken att samlas tätt ihop och de hade noga koll på Rocky, som nu inte brydde sig särskilt mycket längre. Han hade nog mer fokus på att få bada…och det fick han.

Nästa plats vi besökte låg vid Klintkustleden, den led vi tidigare hade vandrat norrut på men nu stannade vi längre söderut. Vi kom till Lickershamn och där finns Jungfrun naturreservat och Gotlands största rauk. Vi gick förbi hamnen och ett gäng bodar och kom bort mot rauken. Det finns så klart en berättelse om den men den berättar jag inte här. Det fanns även fler raukar att titta på och dessutom festliga växter, Kungsljus. Vi avslutade så klart med att låta Rocky bada. Han har verkligen plaskat omkring mycket och ordentligt i havet runt Gotland.

20:e juli

Det var dags för hemresa men innan färjan gick hann vi både städa ur vår stuga och göra en liten utflykt till. Alldeles utanför Visby, söderut, ligger naturreservatet Södra hällarna. Där ville vi fördriva tiden med en skön promenad och naturligtvis tänkte vi att Rocky skulle få njuta av flera bad. Det var varmt och solen gassade så det behövde han. Härifrån såg vi hamnen och de färjor som kom. Vi hade nog haft en väldig tur hela veckan innan den här dagen för nu var vattnet grönt av blommande alger. Ingen bra baddag för någon alltså och särskilt inte för en ovetande vovve. Det blev ingen lång runda eftersom det var jobbigt för Rocky i värmen. Vatten att dricka var medpackat men han behövde mer svalka än så.

Ni kanske minns att vi åkte till stranden nedanför Visby men det var likadant där. Då gick vi till Almedalen med en vag idé om att kanske Rocky kunde svalka av sig i den lilla sjön där. Men det såg inte ett dugg trevligt ut och det fanns ingen bra plats för honom att ta sig ner i eller upp ur vattnet. Just som vi stod där och kände oss lite besvikna hörde vi ett plums. Rocky tog saken i egna tassar och badade. Men upp kom han inte själv så vi fick ta i med alla krafter för att dra upp den tunga, blöta Rocky. Nu var han i alla fall avsvalkad och vi skrattade gott efteråt. På både färjeturerna hade vi bokat en hundhytt och där satt vi i lugn och ro medan färjan tog oss över havet. Jag gick ut på däck en liten stund för att ta ett sista farväl av den vackra och spännande ön. När vi nästan var framme i Motala körde vi mot en fantastisk solnedgång.

21:a juli

Värmen och det fina vädret fanns även i Motala och vi tog en morgonpromenad där det fanns mycket skugga. Bad blev det så klart för Rocky. Lite senare åkte jag för att hälsa på en av mina bästa vänner. Vi blev kompisar när jag flyttade till Linköping och började åttan. Hennes fina goldisar blir alltid glada när de får lite extra gos och av mig får de gärna så mycket de vill av den varan. Det blev en trevlig fikastund med min väninna och hennes man. Även en av sönerna dök upp en stund. Vi träffas inte ofta och telefonsamtalen är inte heller regelbundna men vissa vänner vet man att de finns där.

Hemresan gick via Örebro där jag hämtade upp yngsta dottern och svärsonen. De skulle tillbringa lite tid i Jämtland, hälsa på en del av svärsonens släkt och en del vänner och då passade det ju perfekt att de åkte med mig. Jag fick körhjälp och slapp boka ett boende halvvägs och de slapp ta tåget. Kul att få sällskap hela vägen men av förklarliga skäl pratade jag så lite jag kunde. Min dotter kom och sov hos mig en natt men min svärson hade så fullt upp med att träffa många andra.

När jag tittar igenom gamla inlägg läser jag att jag behövde vila foten efter Gotlandsresan. Jag inser att jag aldrig har låtit den bli helt bra.Stukningen var borta sedan länge men hälsenan har gett mig en del bekymmer som jag oftast ignorerade. Efter en tur till Andersön, där jag gick lite för mycket och blev blöt om fötterna hade jag riktigt ont. Jag tog det lugnt några veckor och lite bättre blev det nog.

Augusti

Min son kom och hälsade på och eftersom jag inte ville anstränga foten alltför mycket blev det en lagom promenad runt de södra delarna av Tysjöarna, ett naturreservat ca en kvarts bilresa från mig. Ni kommer kanske ihåg hur det bubblar i det kalkrika vattnet och att det som syns i sista bilden är en kalktuff.

Dagen därpå blev det en liten runda på Annersia, nämligen i fillstabäckens naturreservat. Där finns det också en kalktuff men i övrigt är det som vilken skogspromenad som helst. Vi var i alla fall i skydd från blåsten och det var skönt.

Min vana trogen lät jag inte foten bli helt bra utan jag lyssnade på min fjällabstinens och gav mig av till Gräftåvallen. Jag var i alla fall klok nog att välja en ganska snäll led och jag njöt. Min absoluta favoritnaturtyp och dessutom många renar lite här och där. Det blev inte en toppbestigning men det här gjorde mig nöjd och väldigt glad.

Det är svårt att fota månen i mörker och inte helt lätt att få till en bra bild i dagsljus heller. Men något så när blev det när jag var ute på promenad och testade att rikta kameran mot en nästan full måne.

Jag var egentligen ute för att fota droppar men månen fick också vara med.

Bloggvännen Anita, som bor i byn Fisksjön (vid sjön Fisksjön) ca 10 mil från mig, undrade om jag ville komma och hälsa på. Det ville jag gärna och trots mina problem med att prata så blev det en trevlig eftermiddag och som bonus fick jag träffa supermysiga labben Jack.

I slutet av augusti kunde jag ännu en gång inte motstå fjällabstinensen. Jag bestämde mig för att gå upp på Hottögsfjällets topp. Där har jag tidigare varit med min son men vid det tillfället låg toppen i tjock dimma och vi såg ingenting. Lite längre ner hade vi dock fina vyer. Nu ville jag få en ny chans att få en fin utsikt från toppen. Det var en lång vandring uppför men det var inte någon jättebrant lutning. Jag fick kämpa en del men jag hade mina halstabletter och upp kom jag. Vilken lycka att stå där uppe och se ut över fjällvärlden. Jag är så glad för att jag inte har varit tvungen att helt ge upp de här upplevelserna.

Bara två dagar senare, den 30:e augusti, var min svägerska hos mig och vi bestämde oss för att åka till Åre, gå samma långa promenad som vi brukar ta vintertid och åka med kabinbanan upp på Åreskutan. Jag visste fortfarande inte att det inte skulle bli några fler vintervistelser där. Det blåste kallt och vi stannade inte länge. Vi försökte inte heller gå upp på toppen utan åkte ner till ett lugnare klimat i byn. På hemvägen stannade vi vid Ristafallet och gick en liten promenad där.

September

Vi åkte till Andersön en dag och till Bynäset en annan och både på de platserna och på en promenad här på Frösön plockade vi lite lingon. Det blev några burkar med sylt för min del och min svägerska frös in sina bär för att de skulle klara tågresan hem bra.

Jag och grannen fick äntligen tak över våra balkonger. Hon hade tidigare sålt sin markis och de ville även köpa min. Men min markis hade köparna tänkt ge till sin dotter och dottern hade redan beställt en. Takbyggarna monterade ner min markis och jag la ut den på blocket. Samtidigt chansade jag på att annonsera ut min andel i Åre men jag trodde inte att det skulle gå bättre den här gången. Jag la ut annonserna på kvällen och när jag vaknade hade jag seriösa köpare till både markisen och lägenhetsandelen. Vilken himla tur! Det krävs att rätt köpare precis då är intresserad av just det jag ville sälja och så var det den här gången. Lite pengar på kontot satt inte helt fel.

Östersundsskylten flyttades ännu en gång, nu till den finaste platsen hittills.

Jag gav mig iväg till Höglekardalen för att plocka trattisar på mitt vanliga trattisställe. En ganska svår och bökig vandring längs en stenig, lerig och blöt stig. Kanske är det därför jag får ha mitt svampställe ifred. Stigen slutar vid Storforsen. Sista bilden är från Hovde, där jag stannade för att det var så fint.

Jag och min son hade tidigare pratat om att åka till Fulufjällets nationalpark några dagar och när vi hade bokat en stuga frågade jag även min yngsta dotter om hon ville hänga med. Jag fick inte ett klart besked men intresse fanns. Min son bytte arbetsgivare igen, nu tillbaka till sin förra arbetsplats men med ny tågoperatör, och hade alltså inte längre ledigt tillräckligt länge någon gång under hösten. När jag frågade min dotter ville hon absolut förlja med men inte den bokade helgen. Då bokade jag om till slutet av september. Jag föreslog att jag skulle hälsa på min son i Uppsala för att sedan åka till Örebro och hämta upp min dotter där. Sedan kunde vi hjälpas åt att köra.

I uppsala och med min son var det lika trevligt som vanligt. Vi promenerade i skogen en dag och hittade några goda svampar. Nästa dag åkte vi till Uppsala högar, ett fint naturområde med mycket att se.

Jag fortsatte till Örebro och jag började med att hälsa på hos min äldsta dotter. Där fick jag se men inte röra en av de jourhemskatter hon för tillfället tog hand om. Men jag fick varma, goa kramar av dottern i stället. Hemma hos yngsta dottern och svärsonen fick jag mer närkontakt med katterna och även kramar av deras människor.

Jag hade sällskap av minst en katt på natten men det är fullt möjligt att de turades om. De är väldigt lika och i mörkret omöjliga att se skillnad på. På morgonen for jag och min dotter iväg. Vi hade otur med vädret de här dagarna men det var uppehåll första dagen och lite då och då senare. Vi kom dit vid tretiden och bestämde oss för att bara packa in våra grejer och sedan gå en runda i nationalparken. Vi ville passa på när vädret var skapligt. Jag blev glad när vi fick syn på en flock lavskrikor. Vi kom fram till Njupeskärsfallet efter en fin vandring.

Dagen därpå ville vi gå till Old Tjikko och fortsätta i en vid båge ovanför Njupeskärsfallet och sedan ner i dalen och tillbaka till parkeringen. Njupeskärsfallet är Sveriges högsta fritt fallande vattenfall och Old Tjikko är världens äldsta träd (9656 år enligt Sveriges nationalparkers hemsida). Visserligen en klon men ändå. Jag vet inte vad det innebär att det är en klon men det ser ut som om det har kommit upp ett skott från den gamla plantan.

Nästa dag lämnade vi Fulufjället. Min dotter tog en buss hem från Särna och jag fortsatte hem till mig. Vädret blev dock väldigt mycket bättre och jag kunde inte motstå att gå en liten runda på fjället vid Storhogna. En lätt vandring som gav mig mycket glädje och energi.

Under en av septembers sista dagar gick jag ut och upplevde massor av höstfärger. Men det var rådjursfamiljen som fångade det mesta av mitt intresse. Såå fina.

Oktober

Här får bilderna tala helt för sig själva.

Min yngsta dotter kom till mig några dagar för att i första hand göra kundbesök här i Jämtland. Men jag fick också en del av henne och det var väldigt mysigt. Några dagar senare insåg jag att jag hade drabbats av hälsporre. Det borde jag ha förstått tidigare för tecknen tydde på det långt innan jag fattade. Jätteont på morgonen och när jag har varit stilla länge och när jag har gått en bit funkar det skapligt. Men så kan man inte göra om det ska bli bra så sedan dess är det promenadförbud, fotträning och, för att inte helt förslöas, införskaffades en motionscykel.

November

Jag for till minneslunden tidigt på morgonen dagen efter den stora ljuständardagen. Många ljus brann fortfarande och stämningen när det var helt folktomt var precis den rätta.

En vacker soluppgång i november.

20:e november kom första snön men det mesta tinade bort ganska snabbt.

December

Förberedelser inför julen.

En liten morgorunda för att fånga julstämningen i stan.

Isen la sig på natten mot julafton men gick upp igen två dagar senare.

Mina barn och jag firade julafton den 27:e december för att sonen jobbade i julhelgen. Det blev en väldigt bra lösning.

På nyårsaftonen sköts några raketer vid åttatiden på kvällen. Jag gissar att det var för att barnen skulle få se dem innan John Blund kom. Den här raketen fotade jag i all hast genom fönstret och eftersom den sköts upp före midnatt så kommer den med i det här inlägget.

Nu har jag gått igenom hela året och för min egen del har det varit kul. Det har tagit tid eftersom jag har frestats att läsa igenom flera av årets inlägg och jag kommer nog att gå tillbaka för att läsa lite mer. Precis som när jag skrev om resorna jag har gjort de senaste sex åren blev jag lite förvånad över hur mycket jag har gjort och upplevt. Vilket fantastiskt liv jag har haft. Förhoppningsvis blir det bra framöver också. Än så länge finns inga planer för 2025 men det lär i alla fall bli en roadtrip för att hälsa på släkt och vänner söderut.

Nu önskar jag er alla en god fortsättning på 2025.

Ps. Jag fick tillbaka alla pengar som skimmats från mitt kort.