Här kommer ännu ett välidgt omfattande inlägg där jag minns tillbaka på de resor jag gjorde under åren 2018-2023. Jag väntar med att sammanfatta 2024 tills året är slut så att inget missas. Det kan vara skönt för både er och mig att pausa de här mastodontinläggen ett tag. Men först, som sagt, så kommer här mitt reseår 2023.

Det började inte bra. Jag var visserligen inte ute och reste men det som hände den 3:e januari påverkade mig länge och är förmodligen en del av orsaken till att jag just nu minns det som var i stället för att skapa nya minnen. Jag skulle gå till kartongåtervinningen och med en stor, tillplattad kartong framför mig såg jag inte att det var minst ett trappsteg kvar utan föll ihop i en hög längst ner. Jag minns inte hur foten hamnade för det gjorde så ont att jag kände att jag var nära att svimma och kräkas. Jag ringde 1177 och fick veta att det var en rejäl stukning. Några veckor senare kontaktade jag hälsocentralen, fick åka och röntgas och sedan gick jag ett antal gånger hos en sjukgymnast, som gav mig ett träningsprogram för foten. Inget brutet och det var ju skönt. Nu vet jag att jag genast skulle ha lindat foten hårt och att högläge hade varit det bästa. Jag följde med viss spänning hur min fot blev allt blåare, som om jag höll på att förvandlas till en smurf.

Jag kunde snart gå det allra nödvändigaste och jag fick höra att jag skulle belasta foten till viss grad och försöka undvika att halta. Så när det återigen var dags för mig och min svägerska att åka till min andelslägenhet i Åre en vecka så funkade det men några långa promenader blev det inte. På väg till Åre dök de här pärlemormolnen upp.

Det var inte mycket snö där men det fylldes på lite.

Jag gick med på några väldigt korta promenader i långsam takt men de snabbare och längre rundorna gick min svägerska utan mig.

Jag ville gärna gå upp till centrum och kollade upp på google maps att det var 600 m till Åre torg. Det borde jag klara tänkte jag och det gjorde jag. Här har de återvunnit den stora julgranen.

Sorgligt nog hade Roddy blivit så sjuk att han måste få somna in och det är klart att min syster tog det hårt. Alla vi som kände Roddy blev ledsna. Men när min syster berättade att nu skulle Rocky flytta hem till henne så kunde jag inte vänta särskilt länge. En ny hund i familjen är ett starkt skäl till en resa för att få träffa den nya familjemedlemmen. När min son hörde om Rocky ville han också hänga med så jag hämtade upp honom i Uppsala och tillsammans fortsatte vi mot Motala. Det här var välkomnandet vi fick. Det var kul att träffa min syster också 😀

På väg tillbaka till Uppsala stannade vi till i Örebro för att luncha med döttrarna och svärsonen på en restaurang till höger efter fontänen. Lika trevligt som vanligt.

Ännu en gång for jag från Uppsala men den här gången till Åkers styckebruk i Sörmland och där bodde jag en natt hos min svåger och svägerska. Jag hälsade även på min svärmor och hann träffa mitt värdpars ena dotter och hela hennes familj. Jättekul och alldeles för sällsynt att jag hinner med de generationerna också när jag stannar till i Åker.

Morgonen därpå styrde jag mot Finspång och bloggvännen Anki, som hade sagt att jag var välkommen att hälsa på. Det gjorde jag så klart väldigt gärna. Det första som hände när dörren öppnades var att jag fick en riktig mysplutt, en liten Muffin, i famnen. Ja, jag satte mig genast ner på huk så klart. Muffin satt gärna i knä när vi fikade också och inte mig emot. Jag tar alla chanser till vovvegos.

Vi gick en promenad i slottsparken innan jag for vidare.

Jag hade börjat ignorera min fot och signalerna från den. Det är ju så trist att hålla sig lugn. Men jag gick inte lika mycket och långt som jag ville så lite hänsyn tog jag. Efter en övernattning i Varnhem kom jag till Läckö slott.

Vid Naturum köpte jag mig en god kaka och till den en kopp kaffe. Inte så dumt att sitta där i solen och titta mot Vänern och slottet.

Mitt mål för dagen var Lysekil men eftersom jag skulle vara framme där några timmar innan jag fick checka in ställde jag in min gps på Havets hus. Fiskar av olika slag har jag sett förr men det fanns mycket annat spännande att titta på, t ex den här havsrosen.

När jag hade kommit in i min lilla stuga och hade plockat in mina grejer åkte jag ner till havet. Här har jag varit förr så jag visste vart jag ville komma.

Stenbumlingarna utmed promenaden från Vikarvet till Pinneviksbadet påminner om bautastenar  i järnålderns gravfält.
Stenarna kom att placeras längs vägen redan år 1909 och Vikarvet bildades först år 1915.
En som berättat  hur stenarna fick sin plats är Valfrid Håkansson.
Han berättar att man tog stenarna från  stenbrottet  i berget ovanför och på så sätt fick man också gjort en rensning i skrotstenen där./Vikarvet kulturhistoriskt sällskap

Att vandra på klipporna vid ett glittrande hav när solen skiner från en blå himmel, det är lycka. Nästan lika fint som att stå på en fjälltopp i klart väder.

Innan jag lämnade Lysekil morgonen därpå stannade jag till vid kyrkan för att därifrån gå upp till en utsiktspunkt och få lite vyer över mer än bara hav och klippor. Men här nöjer jag mig med en bild.

Jag övernattade på två fina platser innan jag kom hem och stannade till för små promenader på ytterligare någon. Men jag nöjer mig med att berätta att utanför en av mina övernattningsstugor häckade ett gäng storspovar. Gissa vem som satt ute på altanen och lyssnade och spejade den kvällen.

Storspovarna fick jag inga bra bilder på men i Älvros gick några renar bland villorna och där hade jag bättre lycka.

I juli väntade den här sommarens stora äventyr. Jag, min syster och hennes son hade bestämt oss för att göra en roadtrip till Nordkap. Jag var lite bekymrad för min fot och hur den skulle hålla men jag bestämde mig för att strunta i smärtan den här resan och ta det mer lugnt när jag kom hem. Sjukgymnasten sa bara att ” ja, det är ju ditt val”. Det var hur som helst värt det.

Första dagen var mest en transportsträcka. Vi skulle bo i Storuman, en etapp på 47 mil, men vi gjorde en avstickare för att ta oss upp en bit på Borgahällan, vid Borgafjäll. Bitvis en krävande vandring och vi hade målbilden att komma till den vita lilla snöfläck som man kan ana en bit till höger i bilden.

Vi kom inte riktigt ända dit men vi fick ändå en fin naturupplevelse. Underlaget var inte det bästa bitvis så förutom att det gick uppför var det ansträngande på andra sätt. Vi tyckte dock att det var en bra början på vår resa.

Andra dagen ville vi åka upp till Café Utsikten i Storuman där vi från utsiktstornet fick se ut över Luspsjön.

En bit innan Arvidsjaur ligger lågfjället och naturreservatet Jan-Svensamössan. Ni ser hur fint vädret hade blivit och vi såg fram emot att stå där uppe på toppen.

Det var precis så fint som vi hade hoppats på.

Vi nöjde oss inte med den toppbestigningen så vid skidandläggningen vid Vittjåkk-Akkanålke, ett tätortsnära lågfjäll omgivet av ett vidsträckt skogslandskap, svängde vi av för att gå en lagom liten runda utan branta backar. 

Nu var det bara sista biten kvar på dagens etapp till Jokkmokk men när vi passerade polcirkeln stannade vi och poserade vid skylten, som tyvärr delvis doldes av klisterlappar. Att jag har ett plåster på kinden var pga att en biopsi hade gjorts på en hudförändring.

Tredje dagen gick färden mot Kiruna. Vi såg första renen på vår resa och den fick plötsligt för sig att ställa sig mitt i vägbanan och stirra på oss. Efter en kort stund vände den tillbaka till vägrenen och lät oss passera. Många renar såg lite skabbiga ut eftersom de fällde sin päls.

Jag hade luskat ut att vid Gällivare kunde man komma långt upp på Dundret, som tydligen inte är ett fjäll utan ett urberg, på en bilväg. Det kändes skönt efter några dagar med en hel del vandring uppför. På en skylt läste vi att man kan se både Sarekfjällen och Kebnekaise härifrån. Kanske är det några av de fjällen som svagt skymtar långt där borta.

I Kiruna fanns det inte mycket kraft kvar för någon längre utflykt så vi nöjde oss med att gå Midnattssolstigen vid Camp Ripan i Kiruna, där vi bodde.

Fjärde dagen närmade vi oss Abisko. Som ni kanske minns var det en grej bland männen i min familj att bada i Torneträsk och när jag åkte här med min son två år tidigare var det självklart att han skulle bada här. Men på den här resan var det ingen av oss som kände oss hågade att göra samma sak.

Vädret var inte det bästa. Dis och ibland regn förstörde sikten lite men vi såg ganska bra ändå. Vi stannade vid Abisko turiststation och promenerade först ner mot Torneträsk.

Sedan gick vi i motsatt riktning. Lapporten ville inte riktigt visa hela sig utan gömde sig lite i molnen.

Sista biten gick vi på Kungsleden och följde älven Abiskojåkka tillbaka till turiststationen.

Vi passerade gränsen till Norge, den här gången behövdes inga covid-bevis. Vi bodde på samma plats som jag och sonen hade gjort och såg samma vy från fönstret, Narvikfjellet.

Femte dagen började vädret bli lite bättre för att sedan bli fantastiskt i stort sett hela resten av resan. Vi vandrade upp en bit på Narvikfjellet och njöt av ännu en fin upplevelse.

Senare skulle vi fortsätta norrut via bron som syns där nere.

Vi kom till en liten sjö och här delade vi upp oss en stund. Min systerson vandrade upp på en närbelägen topp medan vi systrar och Rocky fortsatte längs en väg som var utan backar.

Utsikt över Narvik.

Vi stannade till vid Sami shop Heia efter några timmars färd. Inte för att vi var så sugna på att gå in i den stora turisfälla, som ett antal ihopsatta tält utgjorde med massor av väldigt dyra varor, utan i första hand för att naturen var så vacker och för att det var skönt med en rast.

Vi åkte genom otroligt vackra landskap och blev nästan stressade över att det överallt dök upp nya fantastiska vyer. Så fortsatte det hela vägen upp till Nordkap och det var nästan en lättnad när vi kom in i Finland och sedan Sverige och kunde koppla av vackra-vyer-radarn lite. Men här kan jag så klart inte visa allt det utan jag får nöja mig med platserna vi bodde på eller stannade till på. Här, i Manndalen, bodde vi så här fint. Jag står på bryggan till vårt hus och fotar.

Sjätte dagen bjöd på de absolut vackraste vyerna. I Djupvik följde vi en led upp till Dalbergshyttan, alltså en liten stuga på Dalberget.

Det var uppför och uppför och lite mer uppför men ändå kom vi inte till någon topp.

Vyerna var ändå fantastiskt vackra och vädret kunde inte vara bättre.

Vårt mål var den här stugan och vi kände oss nöjda med den prestationen.

En bit utanför Alta bodde vi den natten och vi bodde inte så dumt den här gången heller.

Den sjunde dagen besökte vi Alta museum. Ett världsarvscentrum för klippkonst, bl a hällristningar. Det var en upplevelse att få se alla intressanta hällristningar och det var också ett väldigt vackert område.

Vi for vidare och vägen gick upp till en nivå ovanför trädgränsen, där såg vi en annan sorts fjällmiljö än tidigare under resan.

Vi stannade till för en bensträckare och just då fick vi se en lite annorlunda resemetod. Vi mötte honom även någon dag senare när vi var på väg söderut.

Det var en skön bensträckare och väldigt lätt att gå i den låga vegetationen.

Jag måste ha med några renar eftersom vi såg så många sådana. Den natten bodde vi i Olderfjord och nu var vi nära vårt mål. Vi skulle komma till Nordkap dagen efter.

Den åttonde dagen nådde vi vårt mål. Vägen från Olderfjord till Nordkap bjöd på så mycket att se och jag dokumenterade flitigt för att kunna se tillbaka och minnas. Men när man kommer runt svängen på berget i bilden så är det inte långt kvar.

Enligt väderapparna var det igenmulet här på morgonen men när vi kom fram hade molnen skingrats. Här syns Nordkapphallen i bakgrunden och där finns bl a restaurang, souvenirer och lite annat.

Skulpturen “Children of the World” påbörjades 1988 när författaren Simon Flem Devold slumpmässigt valde ut sju barn från sju länder, Tanzania, Brasilien, USA, Japan, Tailand, Italien och Ryssland, till att få besöka Nordkap för att önskedrömma om ”Fred på jorden”. Under deras sju dagar långa besök gjorde var och en av de åtta- till tolvåriga barnen en relief i lera som symboliserade vänskap, hopp, glädje och att arbeta tillsammans. 1989 förstorades relieferna, fick boetter av brons och restes i en halvcirkel utanför Nordkapphallen. Monumentet ”Mother and Child” av konstnären Eva Rybakken pekar mot de sju skivorna (texten direktöversatt av mig från ”360cities.net”).

Man ska så klart posera vid Globe Monument när man är här.

Branta klippor överallt. Nordkap ligger 307 möh och klippan är 500 – 600 miljoner år gammal och stupar brant ner i Norra Ishavet.

Nästa boende låg i Kvalsund och vi hamnade mitt i ett renskötselområde. Staketen runt alla hus hindrade renarna från att komma in på tomterna men längs stranden och på vägen vandrade de fritt omkring.

Den nionde dagen fick jag ett tidigt morgonmöte med de här renarna och ännu fler.

Vi lämnade huset men behövde inte åka långt. Leden mot vårt mål, den lilla sjön Nuorejávri, började bara en liten bit ovanför huset.

Vi fortsatte vår resa men stannade till för en lite kortare promenad vid Arctic camping, utanför Burfjord

I Storslett sov vi gott den natten.

Den tionde dagen hade vi inget särskilt mål men hade inga svårigheter att hitta fina stället att gå omkring lite i.

Ni kanske känner igen de här fjällen. Det var de vi såg när vi var uppe på Dalberget när vi var på väg norrut. Vi tyckte att vi inte kunde hitta en vackrare plats att göra ett lite längre stopp på och här kunde vi komma ner till stranden, gå på en liten stig och hela tiden ha den häv vyn. Vädret var, förutom lite för mycket värme, helt perfekt.

Sista natten i Norge bodde vi i Storfjord, vid Brennfjell.

Den elfte dagen lämnade vi Norge och åkte genom Finland till Kilpisjärvi, där vi bordade en av båtarna som tog oss till leden mot Treriksröset. Vädret fortsatte att leverera solsken och det blev ännu en njutbar dag.

En liten badpaus för badpojken Rocky.

Ni kanske kommer ihåg att jag skrev om helvetesnatten i Kuttanen, utanför Karesuando. Den natt då min syster och hennes son knappt sov alls pga mygginvasion i rummet. Det var en av de få gånger då vi delade rum. Jag hade öronproppar, sovmask för ögonen och dessutom starka värktabletter som komplement till mitt sömnpiller så jag märkte ingenting av att det var varmt pga obefintlig ventilation och att mina resekompisar jagade myggor hela natten. T o m Rocky led och pep till då och då. Men jag bara sov. Om jag blev myggbiten så fick jag inga synliga märken, precis som det brukar vara.

Den tolfte dagen lämnade vi detta myggfäste och eftersom alla utom jag var som Zombier den dagen gjorde vi väldigt lite. Vi behövde fördriva en del tid för att inte komma fram till nästa etappmål alldeles för tidigt och jag hittade en parkering vid ett fint strövområde.

Den här dagen blev kanske Rockys bästa dag på den här resan. Han fick vara lös och han sprang ner i vattnet, grävde och rullade sig i sand, badade igen och rullade sig i sand. Så höll han på och vi andra hade kul bara av att titta på hans lycka.

Mer än så gjorde vi inte och när vi kom fram till Lappeasuando Lodge sov mina reskompisar några timmar. Det blev en tidig kväll för oss alla och dagen efter vaknade alla utvilade.

Den trettonde dagen gjorde vi två fina utflykter.  Vårt första stopp blev vid Sodra Stubba i kanten av Muddus Nationalpark. Vi fortsatte till Storforsens naturreservat och vad lyckat det blev att först klättra upp på en liten höjd för att senare vandra vid Piteälven.

Lägger in en liten filmsnutt för att även dånet från forsen ska höras till de rörliga bilderna.

Det var ett fint promenadområde och det fanns även sk jättegrytor. Några simmade omkring och det såg både skönt och lite frestande ut.

Den fjortonde och sista dagen hade vi inget inplanerat förutom bara själva resan, Vi förstod redan innan vi gav oss ut på det här äventyret att vi skulle ha hemlängtan sista dagen och vi hade helt rätt i det. Men vi stannade ändå till vid Café utsikten i Storuman för att Rocky skulle få en promenad. På väg dit passerade vi Jan-Svensamössan, där vi stod uppe på toppen dag två.

Min fot hade protesterat ganska mycket och i Storuman avstod jag från promenad och väntade på de andra vid utsiktstornet.

Vilken härlig resa vi gjorde och nu har jag verkligen sett mycket av Sverige från norr till söder. Det var skönt att komma hem. Så är det alltid och det är ju bra att det är så.

Min yngsta dotter fyllde 30 år sent på hösten och i november åkte jag ner för att fira henne. Jag åkte först till min son i Uppsala, som jag oftast gör, och vi hann med både en höstutflykt och en dag i Stockholm.

Vi vandrade omkring en del i Stockholm, åt en god lunch och besökte Medelhavsmuséet där det bl a fanns en utställning om Egypten.

Från Uppsala åkte jag till Söderköping där jag bodde precis vid slussen. Jag hade bestämt med min storasyster att vi skulle träffas och det blev en väldigt trevlig eftermiddag hemma hos henne. Jag träffade även hennes man och en av döttrarna.

Det var grådisigt och en hel del regn under mitt besök i Söderköping men jag gick ändå ut på en fin promenad.

Nu var det dags att åka till Örebro och på vägen dit passerade jag Finspång. Det blev självklart ett nytt besök hos Anki och Muffin. Lika trevligt som det brukar vara och det blev fika och en fin promenad i slottsparken.

När jag kom till Örebro besökte jag först min äldsta dotter och fich en skymt av Samoa, hennes första jourhemskatt. Sedan for vi tillsammans till yngsta dottern och hennes man och där blev det paketöppning, gofika, god mat och väldigt trevlig samvaro. Ingen av de här Örebroarna vill vara med på bild så i stället får katterna ställa upp.

Efter en natt, då jag en stund sov med en kisse i knävecket, åt jag först frukost och när mina värdar kom upp fick jag kaffe och kakor. Då kände jag mig riktigt redo för en bilresa norrut. Det är en alldeles för lång resa för att jag ska köra hela vägen samma dag. Därför hade jag bokat ett airbnb i Nusnäs. 

I Nusnäs var det lika grått och fuktigt som det varit under flera dagar och jag, som älskar vinterlandskap, blev överlycklig när jag kom in i Orsa Finnmark och det såg ut så här.

Det var lika fint och vintrigt hemma på Frösön och den vintern var nog den finaste sedan jag återvände till Jämtland för sex år sedan.

Nu är jag färdig med mina tillbakablickar på resor så nu kan ni andas ut lite. För mig har det varit en kul och trevlig påminnelse om allt jag har sett och gjort men även jag börjar tycka att det har blivit lite för mycket. Nu blir det lugnt ett tag och om det kommer något inlägg så blir det säkert betydligt kortare. Tack till er som orkade hänga med ❤️