Varning: ett väldigt långt inlägg eftersom det blev så mycket resande inom landet.

Hälsporre tar tid att läka så jag fortsätter att minnas mina resor tidigare år i stället för att uppleva nya saker nu. 2021 var ett år som fortfarande var präglat av pandemin men så småningom kom vaccinationerna igång och en del restriktioner hävdes. Min svägerska vågade sig på att åka tåg upp till mig i slutet av januari för att vi tillsammans skulle kunna åka till Åre, precis som vanligt under min andelsvecka. Det var både gott om snö och vissa dagar fint väder. Vi höll oss borta från alla affärer och trängdes aldrig med andra människor.

Nu blir det ett hopp till början av juni då jag åkte söderut för att tillsammans med min lillasyster och hennes son åka till Skåne och lite senare även till Målsånna i Småland. Jag passade på att besöka min s0n i Uppsala några dagar och vi bestämde oss för att åka ut till kusten och njuta av sol och hav. Min son badade, så klart, men inte jag. Det var inte särskilt varmt i vattnet.

När jag lämnade Uppsala hade jag några andra besök jag såg fram emot innan jag fortsatte till min syster i Motala. Jag träffade väldigt goda vänner från Strängnäs (ja där bodde vi i drygt 13 år). Lika kul att komma dit som det brukar vara och jag fick både gofika och hundgos.

Jag fortsatte mot Åkers styckebruk, där jag övernattade hos min svägerska och svåger och träffade deras döttrar med familjer. Självklart blev det också ett besök hos min svärmor.

Följande dag kom jag till Motala och efter en natt hos min syster åkte vi iväg mot Österlen. Min systerson följde också med. Tänk att båda våra söner gärna hänger med sina mammor på äventyr. Vi hyrde en stuga ca 700 m från både en fin strand och Stenshuvuds nationalpark. Vädret var fint och vi promenerade runt åt alla möjliga håll i området men det var nationalparken som var vårt huvudsakliga mål. Här tar jag och Roddy en liten paus.

Stenshuvud är egentligen tre huvuden och här har vi tagit oss upp till det norra.

Ett av de andra huvudena.

I mina hemtrakter finns det inga bokskogar så jag njuter av grönskan när jag får chansen att vandra bland många bokar.

Rörums kyrka ligger så vackert i allt det gröna.

Vi promenerade inte bara utan gjorde även små bilutflykter.

Hallamölla vattenfall är Skånes längsta vattenfall med en fallhöjd på 23 meter. Fallet är en del av Verkaån, vars lopp är skyddat som naturreservat. Namnet kommer från den kvarn som funnits på platsen sen 1400-talet. /Wikipedia.

Brösarps backar.

Vi fortsatte till Kivik och både där och vid Brösarps backar har jag fina minnen från en härlig husvagnssemester med min man. Kul att komma tillbaka och känna igen sig.

Jag fick ett tips från bloggvännen Marie om att det fanns en fin plats att besöka. Tack vare det tipset kom vi till Haväng och först kom vi till Havängsdösen.

Dösen är den äldsta formen av megalitgrav i Norden. Typen anlades under en del av bondestenåldern runt 3600–3350 f.Kr. och ersatte på sina håll i Danmark och Skåne den tidigare typen långhög som bara ibland är byggd av stenblock. Wikipedia

Vi lämnade dösen och gick ner mot havet. Det var en helt underbar kväll.

Ale stenar hade jag varit vid två gånger tidigare men aldrig medan vallmon har blommat så här fint. Vi parkerade i byn Kåseberga och promenerade till Sveriges största och bäst bevarade skeppssättning.

Vi fortsatte mot Sandhammaren, en strand som anses vara Sveriges finaste med en vit, finkornig sand som sägs sakna motsvarighet. Roddy var inte välkommen på stranden men vi gick bland sanddynerna längre bort tills vi inte såg några människor och då fick en glad vovve doppa tassarna. 

Efter härliga dagar på Österlen lämnade vi vår stuga där och fortsatte till en stuga i Saxemara. Vi stannade till vid Vittskövle slott. Slottet är privatägt och inte öppet för allmänheten men besökare är välkomna in i parken och det är helt gratis.

Från Saxemara for vi iväg på en utflykt till Ronneby och det blev en skön promenad både i Brunnsparken och i Brunnsskogen. Vilken blomning på alla rododendronbuskar och även på andra vackra växter.

Ronneby brunn. På den lilla vita skylten som hänger utanför står det ”gamla källan”. Jag undrar om den nya källan finns under den gröna lite simplare pumpen.

En skön kväll i Järnavik.

Vi mellanlandade några dagar hos min syster i Motala innan vi gav oss iväg igen. Medan min syster ägnade sig åt gräsklippning och andra sysslor man behöver ta itu med när man är husägare tog jag bilen till en av mina bästa vänner från högstadiet. En vän som jag fortfarande är väldigt nära och gärna vill träffa när tillfälle ges. En halvtimmes resa senare körde jag in på hennes familjs garageinfart och när jag öppnade bildörren kom en av familjens senaste medlemmar fram och ville hälsa. När jag satte mig ner på knä i gruset hade jag genast en söt, spinnande kisse i knät. En kisse som tyvärr inte finns längre.

När jag kände mig nöjd med kissegos var det dags att hälsa på de här finingarna. Jag är både katt- och hundmänniska men jag har en speciell känsla för hundar som påminner om de jag själv har haft. Jag har haft två golden och en blandis och de här goldisarna är precis så mysiga som man tänker att de ska vara. Någon gång mellan allt mys med katt och hundar hejade jag så klart på min kompis också. Men i coronatider kramades vi inte utan vinkade bara lite. Vi hade båda fått två coronavaccinationer eftersom vi båda tillhör riskgrupper så lite skyddade var vi. I min journal står det att jag fick första dosen 2:a mars och den andra dosen 23:e mars och det är bara ett exempel på allt som inte riktigt stämmer i journalen.

Någon dag senare packade jag, min syster och Roddy in oss i bilen igen och for till Målsånna, vid Anebysjön i Småland, Vi såg fram emot en lugn och skön vecka med inga som helst krav och så blev det. I alla fall nästan för min syster hade en del jobb hon behövde göra. Ni ser ju hur perfekt vi bodde under den alldeles för varma sommarvecken, en annan stuga än sist. Flera dagar var det 32 grader dagtid och då satt jag mest och flämtade och var rejält påverkad. När det på kvällarna ”bara” var 28 grader kunde jag andas och börja fungera igen. Vi badade så klart och det var tur att vi hade så nära till en liten privat badplats.

Min son kom och hälsade på några dagar och vi satt så här i skuggan ganska mycket. Roddy trivdes också bäst där.

Min syster satt ibland i uterummet och ibland i skuggan under ett träd och jobbade.

Men det var svalare vissa dagar och skogspromenader mår man oftast bra av.

Sådana här rackare finns inte här på Frösön eller runt Storsjön och det är jag glad för. Roddy kom väldigt nära både den här och en annan huggorm vid olika tillfällen men som tur var gick det bra.

Det var en fin vecka trots värmen men vi bestämde oss för att det fick bli tredje gången gillt. Nu åker vi inte dit någon mer gång.

Tillbaka i Motala..igen. Vi besökte Blå lagunen utanför Skänninge. Jag och min syster ångrade lite att vi inte hade tagit med badkläder men vår promenadkompis behövde inga sådana för att hoppa i plurret,

Vi promenerade omkring på fler platser och bl a mellan Göta kanal och Motala ström. Väldigt mycket fint där också men jag tar inte med fler bilder därifrån.

I stället får ni hänga med till Örebro och Svartån. Jag stannade så klart till där och träffade mina döttrar och svärsonen. Vi promenerade omkring i parken och lunchade med varsin pizza. Väldigt mysigt.

Jag hade bokat en stuga två nätter norr om Leksand. Jag ville för en gångs skull inte bara komma, sova och åka vidare på morgonen nästa dag. Jag gjorde så gott jag kunde för att se olika delar av staden och naturen runt omkring. Vy från naturum.

Ni vet vid det här laget att jag tar alla chanser jag får att gosa med katter eller hundar och här hade jag tur. Just när jag bodde här kom mina värdar hem med en alldeles ny liten labrador. Vi hade redan fått bra kontakt och de hade tidigare sagt att jag gärna skulle få hälsa. Jag väntade lite innan jag gick ut och satte mig ner på huk. Genast kom den lilla sötnosen stultande fram till mig och kröp upp i mitt knä. Lycka!

Jag var bortrest i 25 dagar och mina hårt fostrade växter levde fortfarande. De är vana vid att dränkas rejält för att sedan torka ut helt. De var lika gröna, stora och fina som när jag for iväg. Växter som inte klarar den behandlingen ska inte vara hos mig.

Jag hann inte vara hemma mer än drygt en vecka innan mer kul upplevelser gjorde mig glad. Först kom bloggvännen Lotta hela vägen från Karlskrona och hälsade på några dagar. Hon hälsade inte bara på mig utan även en del släkt här i Jämtland. Jättekul och vi kände ju redan varandra genom bloggarna. Hon var kvar den dag min son kom och tillsammans åkte vi till Andersön.

Anledningen till att min son kom var att det var dags för ännu en resa. När vi tidigare hade pratat om att han ville komma till mig några dagar frågade jag om vi skulle hitta på något, typ några dagar vid Höga Kusten. Ja, svarade han och fortsatte med men ska vi inte fortsätta lite längre då? Det slutade med att vi bokade boenden längs kusten upp till Haparanda och sedan mot Kilpisjärvi i Finland med målet att komma till Treriksröset. Hemresan planerade vi att åka en bit i Norge för att sedan komma in i Sverige igen de sista dagarna.

Första dagen stannade vi vid Döda fallet. Jag har tidigare berättat om Vildhussen och hans misslyckade försök att förbättra för flottningen och att han därmed orsakade en katastrof.

Vi kom till Balesuddens naturreservat och efter en ganska lång men väldigt fin vandring var vi framme vid en tjärn, Balestjärn, med väldigt klart vatten. Här badade vi båda två.

Efter badet gick vi tillbaka en liten bit för att vid en havsvik sätta oss och fika.

Nästa dag  fortsatte vi mot Ytteråträsk, som ligger en bit norr om Umeå. Vid kusten utanför Umeå finns naturreservatet Strömbäck-Kont och dit styrde vi kosan denna vackra morgon. Även denna dag strövade vi genom varierande naturtyper men det var närheten till havet som lockade oss.

Ni får inga bildbevis på att även jag badade här men både jag och min son tyckte att det var ljuvligt skönt.

Fika måste man göra och fina fikaplatser finns det gott om.

Nästa dags naturupplevelse fick vi när vi följde en led i naturreservatet Bjuröklubb. Vid fyren stannade vi och åt vår matsäck på klipporna. När jag tittar tillbaka på den här sommaren inser jag att vädret oftast var på vår sida, när det inte var lite för varmt.

Vi lämnade vår stuga i Råneå och egentligen hade vi tänkt åka inåt landet därifrån. Men min son hade hört mig berätta om minnen från Haparanda så han frågade om jag vill ta den vägen i stället. Det är klart att jag ville. Det var ett bra tillfälle att testa om våra covid-bevis skulle ge oss tillträde till Finland. Min son hade precis marginalen på sin sida för sista vaccinationen behövde vara gjord minst två veckor innan. Det var inga problem och vi tog en liten promenad in i Finland.

Som ni ser mörknade det på himlen och snart kom ett rejält skyfall. Men då var vi inne i en gigantisk godisaffär. Vi hann bara bli lite blöta när vi sedan tog oss till bilen.

Mina barndomsminnen var väldigt vaga och i Haparanda såg jag inget jag kände igen. Men när jag såg en skylt vid vägen som angav att där kom man till Kukkolaforsen reagerade jag snabbt och styrde in dit. Jag har ett foto från den här platsen där jag som barn sitter på en bänk med forsen bakom mig. En man slängde ut ett nät om och om igen för att fånga fiskar och just det fastnade i mitt minne. Hade det inte stått Kukkolaforsen under bilden i mitt gamla fotoalbum så hade jag nog inte reagerat. Det regnade lite fortfarande så vädret var inte lika fantastiskt varje dag.

Några dagar senare närmade vi oss vårt huvusakliga mål, Treriksröset. Återigen fick vi visa våra covid-bevis för att få passera gränsen (ganska kul att ha varit med om) och vi hann i god tid för att den eftermiddagen följa med en båt till den plats från vilken man går till röset, som inte var ett röse utan en gul betongklump. I Finland var reglerna striktare vad gäller munskydd så de satte vi på oss.

En fin promenad på ca 3,2 km med en hel del fina vyer.

Så här ser det ut vid Treriksröset. Men efter att ha varit där även något år senare vet jag nu att träspångarna har bytts ut mot galler i något material. Kanske har de längre hållbarhet men de är inte lika sköna för t ex hundtassar.

Tre länder runt på några sekunder.

Tillbaka till båden och en fin erfarenhet rikare. Tänk att jag den här sommaren var nästan allra längst söderut i Sverige och absolut längst norrut.

Vi bodde på hotell och morgonen därpå tittade vi upp mot toppen på berget Saana. Guiden på båten dagen innan gav oss tipset att gå upp dit och det tänkte vi göra.

En jobbig men underbar vandring.

Jag är så glad för att jag har fått vara med om det här.

Balansövningar på toppen.

Färden fortsatte och efter att ha kommit in i Sverige igen (utan någon som helst gränskontroll) så fortsatte vi genom Kiruna och mot Abisko. På vägen dit hade vi ett ”måste göras”. Jag hade berättat för min son att både hans farfar och pappa hade gjort det till en grej att de hade badat i Torne Träsk. Min son badar gärna så han bestämde sig snabbt för att det måste han också göra. Kallt var det men jag njöt av fina vyer och höll mig varm.Nu har tre generationer av den här grenen på familjeträdet badat i Torne Träsk.

Den här dagen, då vi hade fin sikt, bjöd verkligen på naturupplevelser. Vi promenerade längs en led vid Abisko i min absoluta favoritnaturtyp och med min favoritson (har bara en).

Vi kom in på Kungsleden och gick på den tillbaka mot turiststationen.

Matsäck ute i naturen igen. Medan vi gick den här rundan såg min son att liften på fjället i bilden rörde sig och vi bestämde oss genast för att vi måste åka upp till toppen. Det var ingen tvekan och vi är alltid rörande överens om att alla möjligheter till att komma upp på fjäll måste tas.

Men innan dess hade vi mer fint att se .

Vi kom inte upp ända till toppen men efter klättringen upp till Saanas topp var jag inte i form för liknande äventyr. Vi var nöjda med att vi kom upp hit och kunde se Torne Träsk, Lapporten och mycket annat.

Vi kom in i Norge och fick visa upp våra covid-bevis för tredje gången. Strax innan Narvik hade vi ett airbnb bokat för natten och vi var väldigt nöjda med dagen. Min son passade så klart på att ta ett dopp i fjorden vi bodde så nära. Men som jag minns det var det sista doppet för honom den här resan. Vädret gjorde inte fler bad särskilt lockande.

Vi hade inga planer för resan i Norge utan stannade till ibland när det kändes bra. Det var mestadels grått och mulet och det var synd. Efter två övernattningar vände vi in i Sverig igen och återigen utan någon koll för att åka in i Sverige.

Har jag nämnt att vi gillar toppar? Jo, det är nog ganska uttjatat vid det här laget. Utanför Arjeplog vandrade vi upp på Akkelis topp, som bara är 784 möh. Alldeles tillräckligt högt för min del.

I Storuman var det min son som hade en del minnen. En tjej han var tillsammans med ganska länge kom härifrån. Därför hängde jag med på det som han tyckte var viktigt och det var den här hängbron och järnvägsstationen. Trevligt att få se dem och dessutom få höra små berättelser.

Vi kom in på Vildmarksvägen och den har ni ju redan hängt med mig på i förra inlägget. Här stannade vi vid Trappstegsforsen men inte vid den mest kända delen. På andra sidan bron, som syns till höger i bilden, finns den del som ser ut som en trappa men forsen fortsätter på den här sidan.

Vi närmade oss Saxnäs, där jag visste att det fanns ett bra vandrarhem. Men innan vi kom dit frågade min son om jag inte ville ha revansch på Satsfjället. Ni kanske minns det där fjället som jag inte orkade ta mig uppför den sista biten till toppen på. Vädret var inte det bästa och blåsten på toppen var inte kul men det är klart att jag ville ha revansch och med hjälp av peppning från min son kom jag upp dit.

Här är jag nästan uppe men väl på toppen vände jag nästan direkt eftersom det knappt gick att stå upprätt där. Toppar är favoritplatser för mig men jag ska helst inte blåsa omkull.

Efter att ha sovit gott ville min son gärna väcka upp fler minnen, den här gången från en skolresa. Vi parkerade vid slalombacken i Klimpfjäll och tänkte bara gå en liten runda. men ganska snart kom vi in på en led som heter sju forsar. Den måste vi ju utforska. Vi funderade på vad som definierar en fors för vi ville hålla räkningen. Vi konstaterade att oavsett vad definitionen är så fanns det helt klart fler än sju forsar.

När vi började gå duggade det lite men sedan var det uppehåll tills vi satte oss i bilen igen. Då satte regnet igång och det fortsatte regna och blåsa när vi kom till Stekenjokk. Då valde vi att inte stanna där. Jag hade fått uppleva ett helt annat väder där förra hösten så för min del gjorde det inget.

Vi stannade vid Gaustafallet och det är också en repris från min resa året innan. Men bilden är tagen från en annan vinkel så lite annorlunda är det.

Vi bodde i en stuga vid Stora Blåsjön. Inte samma stuga som jag bodde i tidigare utan en lite större. Där stannade vi två nätter för att kunna ta det lite lugnt. Vi hade en planlagd utflykt och det var till en spännande plats som jag valde bort året innan. Jag var inte säker på om jag skulle orka. Ni kanske minns Bjurälven, en väldigt märklig naturupplevelse där älven ibland försvinner in under marken för att senare dyka upp igen. Bubblande vatten, som ser ut som om det kokar, djupa gropar och doliner, ibland så djupa att snön på botten aldrig smälter. Grottor finns det också och det gäller att se sig för eftersom nya doliner kan bildas i det här karstlandskapet. Jag tänker inte gå in på fler förklaringar om vad de olika begreppen innebär för då blir det alldeles för omfattande.

Det var ett antal trappor i de brantaste delarna och det underlättade.

Här försvinner älven in under marken.

Och här visar den sig lite igen och ”kokar”. Lite som vid källorna på Island.

Vi kom hit och valde att inte fortsätta. Vi kunde gå en annan stig tillbaka och se ännu fler spännande saker.

Där nere ligger snön kvar.

Här har vi hittat Grytrännan med massor av vattenfyllda, runda hål. Den röda färgen kommer från en alg.

Vi satte oss och åt våra mackor med utsikt över ett av älvens vattenfall. Även den här dagen hade vi tur med vädret. Det skulle regna men vi hade uppehåll hela vandringen.

Sista dagen stannade vi till vid Brakkåfallet…

…och Hällingsåfallet. Den här gången parkerade vi nedanför den kanjon som leder till fallet.

Jag håller ett stadigt grepp om min son och hans försök att se rädd ut är helt och hållet fejk.

Så var även den resan slut. Jag vet att det här blev ett väldigt långt inlägg men ni ska veta att jag har valt bort mängder av bilder. Det var ju en händelserik sommar med massor av kul upplevelser. Men året var inte slut än och jag ville åka söderut för att träffa min barn. Jag började med att åka mot Uppsala men jag kör helst inte hela sträckan samma dag. Jag stannade i samma stuga jag hade bott i sist utanför Leksand och passade på att träffa bloggvännen Paula i Sundborn. Det blev några väldigt trevliga timmar och jag är glad för att jag även fick möjligheten att träffa finaste Daniel. En gosig kille som somnade i min famn i fåtöljen hemma hos Paula.

Min son och jag gav oss ut i skogen och vi hade turen att hitta massor av trattisar. Konstigt nog har vi vid senare besök på samma plats inte sett till en enda trattkantarell.

Jag och min son gjorde en dagstur till Örebro för att träffa mina döttrar och svärsonen. Vi gick en fin promenad och åt god mat innan det var dags att köra tillbaka till Uppsala.

En höstpromenad längs Fyrisån.

Mina två äldsta barn skulle komma hit till mig på Frösön och fira jul. Det var plan A. Men det var kaos inom SJ:s verksamhet och det var inte bara resenärer som drabbades. Personalen hade det inte heller så roligt. Den obefintliga planeringen och de märkliga schemaläggningarna och sedan även många sjukskrivningar gjorde att min son den 21:a december fortfarande inte hade fått svar på om han fick ledigt under julen. Kanske skulle det komma besked i kvällen därpå, kanske kvällen innan julafton men det var lika stor chans att han inte skulle få något besked över huvud taget.

Jag bestämde mig för att det fick bli plan B, som innebar att jag snabbt packade in julmaten och annat nödvändigt i bilen och körde till Örebro, med en övernattning i Mora. Det blev inte så dumt eftersom vi bjöd in min yngsta dotter och hennes man att äta julbord med oss på kvällen. Kul att få träffa även dem. På kvällen gick jag och äldsta dottern en promenad ner till Stadsparken där ljusshowen ”the magic forest” gjorde allt för att fånga besökarnas uppmärksamhet. Först en liten detalj bland myllret av ljus.

Vill ni se lite mer så titta gärna på filmen. Det fanns ännu mer.

Dan före julafton kom vi iväg tidigt till Uppsala och till min son. Plan B innebar att eftersom min son troligtvis skulle jobba på julafton så skulle vi andra fortsätta hem till mig på morgonen. Vi hann med både fika och julbord innan vi kom fram till att vi ville göra ännu en ändring i vår planering. Nu blev det plan C, som vi alla tyckte blev väldigt bra. Min son fick äntligen, dagen före julafton, veta att han fick avslag på sin ledighetsansökan. Men enligt schemat skulle han jobba tidig julaftonsmorgon och komma hem vid 09.15. Självklart bestämde vi då att vi skulle stanna hela julaftonen hos honom och att jag och dottern skulle ta oss hem till mig på juldagen. Det var t o m lite julstämning från hans balkong.

Det här blev ett alldeles för långt inlägg och jag kan inte avsluta med ett galleri av söta kissar, som jag hade tänkt. Men bilden på Prinsen och hans uppvaktande Stårschan (som betyder flickan på jamska) är så fin med äkta kärlek så den får bli en fin avslutning. Tänk att denna unga kattfröken blev så upp över öronen förälskad i gamla, nötta Prinsen.