Glad när tårarna rann

Jag har inte gråtit sedan i slutet av april 2018 och då var det en rejäl syndaflod som kom innan hjärnan återigen lyckades blockera känslorna och göra mig saklig och avstängd igen. Det som hände då var den andra omstörtande, chockartade händelsen som bidrog till att min hjärna satte igång försvarsmekanismerna och då förstärktes förmågan att dissociera. Men upplevelsen var så stark att hjärnans försvar inte lyckades hindra reaktionen direkt. Sedan dess har jag ibland känt mig ledsen men jag har inte helt lyckats fånga in känslan och reagera på den. Men idag, helt oväntat, har jag suttit här och hulkat och snyftat och tårarna har runnit ner för kinderna samtidigt som jag har behövt snyta mig. Vad är det att berätta om kanske någon tänker. Jo, för mig är det en stor grej och jag är så glad för att jag lyckades. Jag grät ordentligt så länge jag tänkte på den lilla filmsnutt som satte igång reaktionen. Men så fort tankarna hamnade vid de händelser som har varit de värsta i mitt liv så tog det stopp. Så fortfarande är hjärnan den som kontrollerar känslorna i de lägena. Men att jag ändå lyckades gråta rejält kändes så himla skönt.

Vad var det då som satte igång det här? Ja, inte vet jag för det var inte en särskilt sorglig film jag såg, bara några söta filmsnuttar med Rakel. Om någon inte vet vem Rakel är kan jag berätta att hon är en jättesöt liten kattunge som är helt blind och hon bor just nu hos min äldsta dotter som agerar jourhem åt katter i behov av det. Det var tre små filmsnuttar men det var den tredje som fick igång min gråt. Jag vill visa den för er bara för att det är så oförklarligt.


Kanske är det just att Rakel på något vis förstår att Poppy tvättar sig och att hon försöker göra likadant men misslyckas som kändes så ledsamt. Kanske handlade det om att den påminner om hur svårt det är att alltid skydda sina barn eller så var det bara så att en söt liten kattunge väcker känslor. Inte vet jag men jag behöver inte förstå. Det var ändå en stor sak att jag kunde gråta. Synd bara att de verkligt jobbiga händelserna tidigare i mitt liv inte kan ge den reaktionen. En impuls var att jag ville skriva och berätta för Gunnar men jag har ju avslutat min terapi hos honom så den impulsen försvann snabbt.

Jag köper inte några superdyra skor för min hälsporres skull. Inte än så länge i alla fall för jag tänker att jag inte ska ge mig ut och anstränga foten på ett bra tag. Men jag beställde hem ett paket från en fotbutik på nätet och de här grejerna är till just för att bädda in en smärtande häl när den ändå behöver utsättas för lite stående och gående. Jag har testat och alla de här produkterna avlastar och gör att smärtan känns mindre. Så långt kan jag sträcka mig att investera i att må bättre men förhoppningsvis ska det inte behövas fler kostsamma hjälpmedel.

Motionscykeln är på väg och ska finnas i Östersund i morgon. Jag trodde att den skulle levereras hem till mig men jag är lite osäker nu när jag läser informationen om leveransen. Kanske måste jag hämta den i stan men det är inte hela världen. Tvättmaskinen är också på gång och förhoppningsvis kommer den innan helgen.

En liten tanke om jämställdhet for genom mitt huvud igår men den här gången är det männen som är de som inte tas om hand på samma sätt som kvinnor. Det verkar som om vi kvinnor prioriteras inom en del av vården och det är när det gäller diverse screeningar. Vi får gå på mammografi, gynekologisk cellprovtagning och här i Jämtland får vi också regelbundna provkit hemsända för att kolla om det finns blod i avföringen. Jag har fått det sistnämnda två gånger med två års intervall. Det har pratats om att män bör screenas för prostatacancer men eftersom ingen bra metod ännu finns så verkar det dröja. Kanske får män också lämna avföringsprov, det tar jag för givet, men det verkar ändå vara vi kvinnor som screenas mest. Jag har inga åsikter om detta men jag ville ändå lufta mina tankar lite. Det finns säkert skäl till varför det är så här och om inte annat så kan ju vi kvinnor glädjas åt att vi för en gångs skull är prioriterade. Det finns säkert fler områden där det är så men det var det här jag kom att tänka på när jag besökte barnmorskan för en kontroll igår.

Bokmärk permalänken.

En kommentar

  1. Jag blir glad av att du gråter! En konstig kommentar, men jag har ju följt dig ett tag och förstått att det är något som du inte gör. Men nu. Tänk vad en liten katt kan skapa 🙂 Fantastiskt! Kram

    Gilla

    Svara

    • Hahaha, jag blev ju också glad så i det här fallet är det bara bra att vara glad 😀 Lilla Rakel väckte något inom mig och det var nog varken jag eller min hjärna riktigt beredda på. Nu vet jag att jag kan gråta 😀
      Tack Anna!
      kram

      Gilla

      Svara

  3. Grattis till tårarna. De finns ju, och jag tror att dina samtal med Gunnar har gett resultat. Kanske kommer det fler och andra tillfällen också, när du släpper fram dem. Jag hoppas det.

    Vet du, den där ojämlikheten i vården för män och kvinnor… den har jag också tänkt på. Nu har ju nästan all forskning och sjukdomshistoria baserats på män och deras problem, så kanske är det kvinnornas tur nu att få fördelar. Vi får verkligen vara tacksamma för det vi får, och visst borde det vara lika för männen. (Jag fick f.ö. inga provkit för avföring när jag bodde i Jämtland).

    Gilla

    Svara

    • Tack så mycket! Ja, de finns där och alla känslor finns också även om de gömmer sig. Jag tror också att terapin har hjälpt. Kanske blir det lättare att gråta nu men jag tror inte att tårarna kommer när jag tänker tillbaka på det som har varit. Det är nog andra saker som kan sätta igång det här.
      Det är mycket som är ojämlikt åt andra hållet så det är ju trevligt när det är vi som gynnas. Kanske är det bara just i några år efter 60 som de här proven för blod i avföringen erbjuds. Jag vet inte om alla regioner erbjuder det alls så jag kanske tillhör en liten privilegierad grupp.

      Gilla

      Svara

  4. Så förlösande för dig att du kunde gråta. Och det kan nog vara så att samtalen med Gunnar hjälpt till.Hoppas det går bra för dig att få hem cykeln, att du inte behöver anstränga foten för mycket.

    Nu måste jag iväg ut på morgonpromenad så det blev en kort kommentar.

    Kram

    Gilla

    Svara

    • Ja, det var skönt att äntligen kunna gråta. Jag tror att terapin hjälpte för än så länge har jag haft färre episoder och det är bara att hoppas att det fortsätter så. Jag fick ett meddelande om att jag kunde välja att hämta i stan idag eller få hemleverans i morgon. Jag valde det sista så i morgon kommer den. Sedan ska den väl monteras antar jag.
      Hoppas promenaden var skön 😀
      Kram

      Gilla

      Svara

  6. Jag kan förstå att du började gråta för den lilla filmsnutten är så rörande på något vis. Visst förstår Rakel att Poppy tvättar sig och hon vet hur hon ska göra men kan det inte än. Kanske är det så att du har lättare för att gråta för det som inte är kopplat till dig, din person och dina minnen. Då blir det på något vis inget hotfullt. Hur som helst så är det i alla fall ett framsteg.

    Det kändes väl som bra investeringar med tanke på problemen med din häl.

    Önskar en fortsatt fin torsdag!

    Kram

    Gilla

    Svara

    • Ja, den satte i alla fall igång något hos mig men jag är inte helt säker på att det bara var för Rakels skull jag grät. Men som igångsättare funkade det bra. Jag hoppas att hon på något sätt kan känna att Poppy tvättar sig och ibland tvättar ju Poppy även Rakel. Så småningom kanske hon lär sig hur det ska göras. Helt klart är det lättare att känna något inför händelser som inte rör mig och mina minnen personligen. Så fort jag tänkte tillbaka så försvann känslorna igen. Visst är det ett framsteg och jag har även blivit bättre på att stanna kvar i känslor när de kommer. Snart kanske jag gråter för minsta lilla 😀
      Ja, en ganska billig investering och jag hoppas att det inte ska behövas fler.
      Tack Znogge och detsamma!
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

  7. Jag klarar inte riktigt av att se filmen om Rakel, det är för sorgligt för mig. Fantastiskt att du fick en reaktion.

    Hoppas dina hjälpmedel för hälsporren hjälper.

    Jag fick hem ett cellprovskit för att göra undersökningen hemma, tycker det är jättebra. Skönt att slippa besöka en mottagning.

    Kram

    Gilla

    Svara

    • Filmen är egentligen inte särskilt sorglig men jag påverkades ändå. Du skulle kanske också reagera på ett liknande sätt både för att det är synd om Rakel och för att du nyligen har förlorat dina fina katter. Jag blev glad när jag lyckades gråta men det är nog inte vanligt att man blir det.
      Jag tycker att de här hjälpmedlen avlastar bra när jag måste använda foten.
      Jag hade också kunnat göra provtagningen själv men eftersom jag fick en tid så tänkte jag att jag lika gärna kunde ta mig dit. Men nästa gång, om det blir någon mer gång, kommer jag nog att be om att få hem ett kit och göra det själv.
      Kram

      Gilla

      Svara

    • Jag går alltid, i alla fall nästan alltid, tillbaka och kollar svar på kommentarer. Om jag råkar glömma så påminns jag när nästa inlägg kommer. Då brukar jag börja med att kolla det förra inläggets svar. Men tack för att du ville försäkra dig om att jag fick se det här för det var otroligt tjusigt. Både när man såg mängden båtar och när det blev ett närmare fokus på en enda båt med en fin spegling i sjön 😀

      Gilla

      Svara

  9. Jo, man blir ju lite berörd över lilla pälsklingens försök att tvätta sig, förmodligen känner han igen ljudet från när den äldre tvättar honom.

    Att släppa ut tårar är ju många gånger helande, så är det ju.

    Ha en fin lördag nu.

    Gilla

    Svara

    • Ja, något som Poppy gör eller har gjort har säkert lärt Rakel att det är så katter ska göra 😀 Det är både sött och lite sorgligt att se hur hon försöker men inte vet riktigt hur hon ska göra.
      För mig var det en så ovanlig sak att tårarna rann så det kändes lite som en seger över min överbeskyddande hjärna 😀
      Tack och detsamma!

      Gillad av 1 person

      Svara

  10. Jag har läst nyare inlägg men börjar här, förstår att det kändes både skönt och märkligt att få igång tårflödet helt otippat! Jag är väldigt lättrörd, jag kan inte titta på många filmsnuttar på datorn för då sitter jag o hulkar i timmar, både åt det sorgliga och sånt som slutar bra. Lilla kisse, hon kanske gjorde dig en tjänst…Själv grät jag floder när jag tittade på surikat-programmet som jag nämnde i bloggen idag. Steg ett par gånger upp och traskade runt ett varv av ren frustration.

    Så bra att du valt rätt produkter som underlättar och stöder din fot. Nu ska jag kika vidare

    Gilla

    Svara

    • Det var lite underligt att bli så glad för att jag grät men det var efterlängtat. Nu vet jag i alla fall att jag kan 😀 Kanske vill jag inte vara lika lättrörd som du men jag gråter gärna lite oftare. Jag hoppas att det inte bara var en engångsföreteelse. Lilla Rakel är så fin men jag har mina funderingar om henne…
      Jag älskar djur och natur men det är alltid några djur som jagas och äts upp och det vill jag inte se. Tyvärr missar jag många fina naturprogram för att jag känner så. Jag skulle inte gråta men känna starka obehagskänslor. Jag borde kanske utsätta mig för det för att kanske ändå framkalla en tår eller två.
      Jag gör så gott jag kan för fotens skull 😀
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

      • jag förstår din inställning, jag är också tvungen ibland att stänga av tvn. Samtidigt är djurens värld så fascinerande och rörande så jag väljer att ändå titta, i lagom portioner/Kram

        Gilla

  11. Blir så berörd av dina tårar, förstå att de känns skönt och att den söta lilla katten får dig att känna så. Säkerligen var det många faktorer som gjorde att tårarna föll just där och då. Fint att kunna lätta på trycket.

    Kramar i massor!

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar