Vi bestämde oss för att åka till Åre, gå den promenad vi oftast går när vi är där en vecka på vintern och åka upp med kabinbanan för att få lite fjällkänsla och förhoppningsvis uppleva fina vyer. Det skulle inte regna förrän på kvällen enligt prognoserna så det kändes som en bra dag att åka dit på. Risken fanns att det skulle vara så mulet att sikten var lika med noll men vi ville ändå komma dit och se ett Åre utan snö och nästan i sommarskrud. Vi var lite fräcka och parkerade utanför den lägenhet jag har en andel i. Där stod vi gratis och vi visste att ingen hade någon koll på vilka bilar som hörde till nuvarande gäster eller andelsägare. Bottenlägenheten i den här delen av huset äger jag tillsammans med 51 andra andelsägare.

Vi började med att gå till Holiday club och besöka damrummet innan vi startade vår promenad. Från parkeringen såg vi upp mot de välkända backar som syns från lägenheten. Det var jag och min svägerska som gjorde den här utflykten om nu någon inte visste det.

Nedanför andelshusen finns det en strandpromenad och nu fick vi för första gången se hur stranden ser ut. Här har det alltid varit snö och is när vi har gått samma runda. I bakgrunden syns Mullfjället.

Vi fortsatte i en vid sväng och kom som vanligt upp till Tott. Dit var det mestadels uppförsbackar men härifrån var det nerför som gällde.

Vi passerade bl a den bäck som svämmade över förra året och gav stora skador på hus och vägar. Fortfarande grävs det och byggs förstärkningar för att inte samma sak ska hända igen.

När vi gick över Bergbanans räls hade vi gått ena halvan av den här rundan och eftersom kabinbanans dalstation låg längs vår fortsatta väg så kändes det lämpligt att låta den ta oss upp en bit på Åreskutan innan vi fortsatte promenaden.

Vi hade tur för direkt när vi hade lyckats betala (det tog en liten stund innan jag hade fått ordning på skistars app, som behövde uppdateras men som gav oss bra rabatt) var det bara att kliva in i kabinen och föraren, som hade väntat på att vi skulle bli klara, stängde om oss och sedan bar det av uppför. Genom inte särskilt rena fönster försökte jag dokumentera en del av färden.

Det fanns hurtbullar som tog sig ner till fots. Det har jag också gjort både som barn och tillsammans med sonen för några år sedan men båda gångerna har då en lift fått ta oss ner sista biten. Vi såg även några som vandrade uppför och det var bra gjort i de kalla vindarna som ökade mer och mer ju närmare toppen man kom.

Snart var vi uppe vid toppstationen, inte på toppen av fjället dock för dit är det mellan 800 m och en km kvar beroende på hur brant man vill klättra upp dit. Det var inte lockande att gå särskilt långt. Där uppe tog vindarna tag i oss rejält och jag önskade att jag hade haft med mig fingervantarna. Sikten var inte särskilt bra men lite såg vi i alla fall av omgivande fjäll och ner mot dalen.

Andra fjäll blev bara siluetter .

En ganska ny tillgänglighetsanpassad gångväg ledde till en fin utsiktsplats men där var det inte skönt att stå. Vi valde bort den och gick i stället en liten bit åt sidan där vi hittade en helt ok plats där vi kunde inta våra lunchmackor utan att blåsa bort.

Det här såg vi under vår lunch. Inte den allra bästa utsikten men det var i alla fall inte en ogenomtränglig dimma.

När vi var mätta och belåtna var vi överens om att inte försöka ta oss längre upp. I stället vände vi tillbaka till den vänthall som fanns inne i byggnaden. Återigen hade vi tur för nästan genast var det dags att gå in i en kabin som tog oss ner igen.

Genom ett ännu repigare och smutsigare fönster än när vi åkte upp fotade jag nerfärden.

Kabinen gungade till vid varje stolpe och lite läskigt var det att stå vid fönstret och se rakt ner.

Det var samma kabinförare som tidigare och han önskade oss en trevlig dag på byn när han släppte av oss, precis som han hade önskat oss en trevlig dag på Skutan när vi kom upp.

Någonting händer när man åker ner med den här kabinbanan. Jag kände att mina ben inte riktigt fungerade som de skulle men jag hann inte säga något om det innan min svägerska sa att hennes ben kändes konstiga. Känslan är svår att förklara men de var svagare och som om gravitationen påverkade dem mer. Väldigt underligt. Den känslan satt i ganska länge även om den minskade långsamt. Men vi ville ändå stanna till vid Ristafallet på vägen hem. Ristafallet är en plats man passerar och tänker att man vill se men eftersom man oftast har ett annat mål för dagen så skjuts det upp gång på gång. Vi struntade i att benen fortfarande var märkligt påverkade och i att vi var trötta och valde att svänga av ner till parkeringen. En liten camping ligger precis ovanför fallet men det var inte många gäster där.

Vi konstaterade att det var ett mysigt läge för en camping men att mullret från fallet måste vara störande, Det lät nämligen rejält när vattenmassorna forsade fram.

Ett vattenfall gör sig bättre på film än i foton så titta gärna på den här lilla filmsnutten.

Jag insåg senare, när vi innan rapport såg slutet av Gokväll och de där visade en film från en drönare över fallet, att det här bara är halva fallet Bakom klippan längst bort finns den andra halvan. Kanske hade vi kommit dit om vi hade fortsatt mycket längre än vi gjorde på stigen men vi hade gått tillräckligt och gick bara lite längre än så här.

Vi var lite fikasugna och satte oss vid fallet och tog fram kaffe och chokladbollar.

En usel bild men den får duga.

Vi gick, som sagt, en liten bit till för att få se fallet på lite avstånd.

Här vände vi tillbaka. Kanske hade vi fotsatt om vi hade vetat om att det fanns mer att se men kanske hade vi ändå nöjt oss med det här.

Jag visste att en del av filmen om Ronja Rövardotter spelades in här och i gräset kom en bekräftelse på att det stämmer. Stigen hade behövt lite mer omtanke för att vara bra att gå på och kanske är skyltens nuvarande placering ett tecken på att det verkligen är så.

Benen återgick till att fungera som vanligt samtidigt som de var trötta av dagens aktiviteter. Det var väldigt skönt att komma hem och bara ta det lugnt. Maten var förberedd och behövde bara värmas samtidigt som potatisen kokades och jag blev tillsagd att sitta i soffan medan min svägerska fixade allt. En liten protest fick jag fram men sedan lydde jag och det var skönt att kunna lämna över ansvaret. En väldigt trevlig dag tog slut och nu är det morgon och nya planer tar form.