Så kan man på ett enkelt sätt sammanfatta dagen då jag tog mig upp på Hottögsfjällets topp. Jag passade på igår eftersom det var en av få dagar då vädret garanterade en fri sikt från toppen. Jag och min son var där för några år sedan och då var toppen omgiven av tjock dimma. Det var en fin vandring med fina vyer även då men nu ville jag ha revansch och det fick jag.

Dagen innan fick jag ett trevligt besök. Anna-Lena, bloggvännen som flyttade från Frösön till Umea i våras. Hon kommer att komma hit lite då och då eftersom hon har barn och barnbarn här och det var kul att hon lyckades klämma in en fikastund hos mig. Hon var nog lite frestad att hänga med på min topptur men landade i att inte göra det. Det var synd för hon skulle också ha trivts, kämpat och känt samma glädje som jag inför de storslagna vyerna.

Efter en resa på en och en halv timme var jag framme där leden börjar. Det är inte många som känner till Hottögsfjället så jag förstod att jag skulle vara ganska ensam där. Men när jag kom till den lilla plätt där man kan parkera stod det en husbil där och ett par med en bebis i bärsele höll på att göra sig i ordning för en vandring. De trodde inte att de skulle ta sig hela vägen upp till toppen men ville i alla fall testa att komma upp en bit. Som stigen bitvis såg ut så tror jag inte att de kom särskilt långt men det är bara en gissning. Jag gick iväg och såg inte till dem något mer.

Det började inte så bra för min del. Längst ner i bilden ser ni en vattenpöl med en sten mitt i. Stenen såg torr ut och jag klev upp på den med ena foten och halkade. Jag hamnade så klart i vattensamlingen med hela sidan av vänsterbenet och i en snabb första tanke förbannade jag min klumpighet och var beredd på att t o m ge upp. Men jag reste mig snabbt, konstaterade att jag inte hade gjort illa mig och såg även att mina friluftsbyxor var tillräckligt bra impregnerade för att inte släppa igenom vattnet. Det var alltså inga problem med att börja vandringen. Byxorna torkade snabbt och när de var torra var det lätt att borsta bort smutsen med en pappersnäsduk.

Klättringen började med en lång vandring i skogen. Det tog mig ca en och en halv timme att komma ur skogen och upp på kalfjället. I början var det lätt att gå. Stigen var helt ok och lutningen uppåt var inte särskilt kraftig.

Jag hörde Störtbäckens brus ända från början men såg inte till den förrän lite senare.

Leden var lätt att gå på ibland men det fanns även steniga, branta och leriga avsnitt. Det här är inte ett av de värsta partierna. På en del platser, där den senaste tidens regnande hade gjort stigen lerig, gick det att gå på sidan och förutom att det blev en del klättrande bland stenblock var det inga problem att ta sig fram.

Jag minns att min son sa att skogsavsnittet var alldeles för långt och det kan jag hålla med om. Vill man upp på ett fjäll så är inte skogen det som lockar. När jag kom till någon bra sittsten tog jag ibland paus och vid ett tillfälle fångade kameran några kråkbär.

Efter en fin men lite för lång skogsvandring kom jag äntligen upp till och förbi trädgränsen.

Jag vände mig om och fick en föraning om vad som väntade.

Sist jag var här, tillsammans med min son, var det en mulen dag och dimslöjor steg upp från vattnet. Det var en helt annan upplevelse men den var också både vacker och fascinerande.

Jag belönade min prestation att ta mig hit med att sätta mig på en sten och ta fram min mattermos med en god gryta på kikärtor, sojakorv, morötter, spenat, ugnsrostade körsbärstomater och kokosmjölk. Kryddad med curry så klart för det tycker jag är en väldigt god kombination med resten av ingredienserna. Grytan var blandad med ris och visst blev det en lite kladdig röra men smaken var god. Utsikten under min måltid var den på bilen här ovanför.

När jag hade fyllt på energiförrådet bar det av uppför igen. Den här gången lät jag mig inte luras att tro att toppen var den som syns här. Som så ofta när man vill upp på en topp så kommer en eller flera falska toppar att dyka upp bakom det krön som man hoppas är den riktiga.

Den här vyn blev det många bilder på eftersom det var den jag såg när jag var tvungen att ta en paus och vände mig om. Alla från olika höjd så en liten skillnad blev det.

En av de små bäckar jag korsade.

Renarna visade sig även på det här fjället. På ganska långt avstånd och inte alls så många som när jag var i Gräftåvallen.

Bakom det första krönet kom den här toppen fram.

Med jämna mellanrum var jag tvungen att sitta ner på en sten och vila mina darriga ben och hämta andan lite. Men återigen konstaterar jag att halstabletterna mirakulöst hjälpte mig att orka utan att jag fick sprängkänsla i bröstet och svårt att få luften att räcka. Jag var bara normalt trött och sliten. Men en fördel med att gå ensam är att jag inte behöver känna att jag är en bromskloss. Det behöver jag inte när jag går med någon familjemedlem heller men ändå kommer lite av den känslan och det är helt upp till mig att försöka mota bort den känslan.

Vidsträckta vyer och den karga miljö jag trivs så bra i. Den är värd att slita och kämpa lite för.

Här dök den tredje toppen upp, som inte heller var den topp jag siktade mot.

Jag hade ett litet hopp om att snart vara framme.

Vyerna gav mig styrka och även om tanken nuddade mig lite så kunde jag ju inte ge upp när jag var så nära. Envist och kanske lite dumdristigt tog jag mig vidare, långsamt och lite i taget. Men tro inte att det bara var jobbigt. Jag stannade ofta och bara njöt. Ni vet ju att det här är ren lycka för mig och för att nå lyckan måste man ibland kämpa lite.

Här var det dags för en liten energipåfyllning igen och den här gången i form av en chokladboll. Liten men full av energi och jag tror att den energin gick rakt ut i mina darriga ben. Med hjälp av även vätskepåfyllning orkade jag lite bättre en stund.

Det är synd att det ofta är disigt här uppe. Men jag kunde ändå fastslå att det var Åreskutan där borta. Både formen på fjället och de lite otydliga slalombackarna bekräftade det.

De flesta fjäll kan jag inte namnet på men några känner jag igen.

Fjället längst till vänster är Ottfjället. Där har jag och min son varit uppe på toppen en gång. Det var också en jobbig men fantastisk vandring.

Jag blev lite lurad den här gången. Jag trodde nästan att det var toppen jag såg tidigare men här dök det upp en topp till bakom krönet.

Men nu var det inte långt kvar. När jag kom upp började jag se vyer åt andra håll. Alldeles för disigt för att få till bra bilder men för mig kändes det underbart att äntligen vara nära målet.

Där är toppröset. Jag hade lyckats ta mig dit. Ett bra test på att det inte är helt kört utan att med en stor portion envishet och många korta raster så kan jag fortfarande ta mig upp på de här höjderna. Hottögsfjällets topp är på 1107 möh. Vandringen upp och tillbaka var drygt 11 km och med ca 600 höjdmeter. Ledan började alltså ca 500 möh.

Här är vyerna som jag och min son inte såg ett dugg av när vi var omslutna av tjock dimma. Vattnet där nere heter Håckrenmagasinet och fjällen långt där borta till höger i bilden är mina mest besökta fjäll, de som jag ser hemifrån, Oviksfjällen där Bydalsfjällen ingår.

Åreskutan långt bort till höger och jag tror att det är Trillevallen som precis sticker upp bakom krönet.

Jag satte mig i lä och bara njöt av att vara där uppe. Jag skickade några bilder till familjechatten och kollade några mail också. Ett mail berättade att taket över min och grannens balkonger förmodligen kommer att byggas v 37. Det håller jag tummarna för. Men sedan la jag undan mobilen och bara tog in allt och jag måste erkänna att jag kände mig lite stolt över mig själv och min prestation. Men det var så väldigt mycket värt det.

Jag tog en annan väg ner den första biten för att få se något annat. Men jag var snart tillbaka på leden igen. Jag höll mig dock en bit på sidan om den för att undvika en del myrmark och för att det var mjukare att gå på den låga vegetationen. Plötsligt kom en ren springande och den verkade ha bråttom. Jag var på ett ganska långt avstånd från den så det var nog inte jag som skrämde den.

Jag mötte några vandrare, som precis som jag verkade kämpa och tog en liten bit i taget. Självklart stannar man och pratar en liten stund men jag begränsade stunden eftersom jag inte ville få igång hostan rejält. Trist, men jag vill inte behöva förklara mig så fort jag möter någon.

Nerfärden gick mycket lättare men alla som har nått en ålder då kroppen börjar protestera förstår att det nu i stället mest var knäna och fötterna som tog lite stryk. Men jag är bra på att ignorera smärta, i alla fall till viss del, och med ganska raska steg tog jag mig neråt. Jag mötte några fler vandrare och även då var jag mer fåordig än jag brukar. Några skulle upp till toppen och några nöjde sig med att bara komma upp ovanför skogen. Så var det t ex med en dansk man. Han satt och vilade precis ovanför trädgränsen och berättade att hans mål var att komma ut ur skogen. Bara det var en bedrift och jag kände mig genast både ung och stark, samtidigt som jag också tyckte att det var jobbigt bara att ta mig dit. Jag hade inte förväntat att möta andra personer men tydligen är det här ett mer populärt och känt fjäll än jag trodde.

Det tog lite drygt en timme att gå ner genom skogen och jag mötte även där några fler kämpande vandrare. Bl a ett par, där kvinnan hade ett litet barn i bärsele och mannen ett större syskon i en stol på ryggen och de erkände att det var jobbigt. Men de var nästan framme på kalfjället så dit tog de sig i alla fall. En annan kvinna tog en lång paus när jag närmade mig och hon sa att hon gärna tog varje chans att få vila. Flera vandrare hade stavar och jag har ibland tänkt att det vore en bra idé. Men jag vill ju ha händerna fria och beredda att fota.

Nästan exakt sex timmar höll jag igång och på slutet började även ländryggen protestera. Jag skulle inte för allt i världen ha velat ha den här vandringen ogjord men oj, vad skönt det var att sätta mig i bilen och med lite hjälp från mig låta den ta mig hem. Hela kroppen värkte när jag kom hem och jag trodde att jag skulle få betala dyrt för den här upplevelsen. Men i morse vaknade jag och mådde mycket bättre. Lite öm här och där men inte mer än att jag kan ignorera det. Vilken tur, för i kväll kommer min svägerska och jag vill vara kapabel till åtminstone vanliga promenader då. Drygt 20 000 steg blev det och i en inte allför lättgången terräng så det var inte underligt att det kändes. Men minnet av den här dagen kommer bara att vara positiv och med en längtan efter repris.