Det här var vår sista heldag på Gotland. Dagen efter var det dags för hemfärd på eftermiddagen. Vi hade två mål, båda på den västra sidan av ön, och båda platserna bjöd på både utsikt och självklart bad för Rockys del. En bra dag helt enkelt…igen. Vi har bara haft bra dagar den här veckan.

Vi började med att besöka Brucebo naturreservat. Vi funderade på hur Brucebo skulle uttalas och förklaringen fick vi på en skylt uppsatt på staketet till konstnärshemmet Brucebo. Det här fina huset är en del av konstnärshemmet. Enligt skylten började Brucebo byggas 1900 av Carolina Benedicks-Bruce och hennes kanadensiska make William Blair Bruce. Båda var konstnärer och en del tavlor och skulpturer finns fortfarande kvar att beskåda för den som vill. Eftersom Bruce är ett kanadensiskt namn så antog vi att Brucebo uttalas som det namnet.

Jag vet inte om konstnärshemmet var öppet. Vi såg inga besökare där och vi hade vårt fokus på den naturstig vi skulle följa. Efter en stund kom vi fram till Brucegrottan, en av flera grottor i det här området.

Gunnel (min syster) och Rocky gick glatt in i den inte särskilt djupa grottan. Inget läskigt alls med den här grottan. Jag följde gärna efter men kom inte särskilt långt. Det var bara att vända om och gå ut igen.

Stigen förde oss uppåt på tillverkade trappsteg.

Vi kom upp på toppen av en hög klint och återigen stod vi på en höjd och såg ut över havet. Där nere fanns en liten ö med massor av fåglar, mest gäss efter vad jag kunde se, och på land bredvid ön betade får.

Fåren hade en väldigt stor yta att röra sig på och medan vi stod där uppe såg vi hur de förflyttade sig längre och längre bort.

Så småningom tänkte vi ta oss ner till det lilla fiskeläget där borta.

Vi började gå ner mot havet men för att komma dit måste vi ta oss över den här stegen in i området med får. Vi var i alla fall ganska säkra på att det bara var får där eftersom vi bara såg sådana från klinten. Vi såg eller hörde inga kossor någonstans så det var lugnt att gå in där med Rocky. Han var jätteduktig trots att han aldrig hade sett något liknande förut. Jag gick först och tog emot honom så att han inte skulle falla handlöst på andra sidan.

Efter en kort skogspromenad kom vi fram till havet och den fågelö vi såg från klinten. Området är ett fågelskyddsområde med restriktioner men de upphörde några dagar innan vi kom dit.

Vi började med att gå söderut en liten bit.

Vid slutet av fårhägnet passerade vi den här fina portalen. Tänk att stenarna hänger kvar i bågen, något en fysikintresserad person säkert skulle kunna förklara.

Vi gick inte särskilt långt åt det här hållet. Bara tills vi hittade en badplats till Rocky och där passade jag på att titta lite på fåglar. Knölsvanen känner de flesta igen men vad är det för små vadarfåglar på stenen? Jag googlade vadarfågel på Gotland och hittade nästan genast svaret. Det här är med stor sannolikhet kärrsnäppor.

Här vände vi och gick norrut, mot det fiskeläge vi sett tidigare.

Vi stötte ihop med fåren efter en stund och Rocky, som inte är bekant med den sortens djur, gav till ett skall. Det var intressant att se hur får genast kom springande från olika håll och samlades i en klunga som skydd mot faran.

Rocky skötte sig bra när vi gick förbi de vaksamma fåren och de stod lugnt kvar. Det var inte läge att försöka komma närmare och kanske klia något får under hakan. De var alldeles för upptagna med att ha koll på den varelse som kanske kunde utgöra en fara.

Vi nöjde oss med att gå till den strand som fanns mitt emot fiskeläget. Vi hade ett utflyktsmål till att orka med och här tyckte vi att det var fint att stanna till en stund.

Rocky njöt i vågorna.

Här satt vi och bara hade det bra en stund. Matsäcken var kvar i kylväskan i bilen men det går ju att sitta ner och njuta av livet även utan något att äta. Jag hade ju mina halstabletter men de räknas nog inte.

En fin liten runda att börja dagen med. Själva naturstigen var ca 2 km lång och den lilla extrasträcka vi gick kanske ökade på längden med högst 1 km.

De här små stugorna såg vi på flera platser men alltid när vi satt i bilen. Jag vet inte om de är speciella för Gotland men jag ville i alla fall försöka fånga en av dem på bild i förbifarten.

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om när vi gick en sträcka på Klintkustleden och nu besökte vi samma led igen, men en bit längre söderut. Jag återanvänder kartbilden där en blå markering visar var vi var några dagar tidigare. Den här dagen åkte vi till Lickershamn för att besöka Jungfrun naturreservat och Gotlands största rauk, Jungfrun (markerad med en blå pil). Hela Klintkustleden sträcker sig från Hallshuk i norr till den röda markeringen i söder. Det finns alltså väldigt mycket mer att upptäcka längs leden om någon vill det.

Vi parkerade ovanför hamnen och gick förbi fiskeläget för att komma till stigen mot Jungfrun. Om ni tittar mellan bodarna och längre bort i bilden så syns Jungfrun där, uppe på en klint.

Inzoomad.

Vi tyckte att det var dags för att äta vår matsäck och hittade en fin plats där vi kunde göra så. Rocky fick så klart också en godbit. Den här gången var det inte en korv utan något annat smaskigt och mer anpassat för hundar. Det är ju trots allt ganska viktigt att man som hundägare ser till att hundens mage mår bra.

Efter en fin promenad längs leden kom vi fram till den öppna plats där Jungfrun finns.

Naturreservat Jungfrun omfattar ett 700 meter långt avsnitt av den branta kustklinten nordväst om Lickershamn. Rauken Jungfrun är Gotlands högsta rauk. Dess topp når 12 meter över den platå den står på och 26 meter över havet. Enligt sägnen skall rauken ha fått sitt namn efter ett tragiskt kärleksdrama som ägde rum här vid Lickershamn för snart 1000 år sedan./Länsstyrelsen

Informationsskylten vid Jungfrun redogör för en sägen om hur en bonde hade ihjäl en enligt honom opassande friare till sin dotter med tillhjälp av en besvärlig metod. Han sätter flickan på toppen och låter meddela att om friaren kan hämta ner henne på baksidan så får han henne. Huruvida friaren lyckades får du läsa på skylten./Guteinfo.com

Någon skylt tittade jag inte på och missade därför svaret. Den som vill ha en längre version, där även svaret på hur det gick finns med, kan läsa texten i slutet av inlägget. Det var inte bara skylten jag missade utan även i vilken vinkel man kan se jungfrun hållandes ett barn (hur nu det går ihop men det kanske var t ex ett syskonbarn). I de bilder jag tog såg jag en massa figurer från olika vinklar. Här bjuder jag på vad jag såg från det här hållet. Ni ser kanske helt andra saker.

Om jag hade gått några steg åt höger när jag tog den andra bilden nedan så hade jag sett jungfrun med barnet. Den bilden har jag sett på annat håll när jag har letat fakta och myter. Och visst kan jag ana att det är en kvinna och ett barn på den bilden. Synd att jag inte visste det när jag var här.

Från Jungfrun tittade vi tillbaka mot Lickershamn.

Det fanns några fler områden med raukar och vi traskade upp till några som fanns nära hamnen.

Jag ser flera figurer i raukarna och det tror jag att flera av er, kanske alla, också gör. Här tycker jag mig ana en profil på en gubbe, kanske ett förstenat troll som råkade få solstrålar på sig och därför hamnade i den här situationen.

Dessa häftiga blommor såg jag lite här och där .

En liten nyckelpiga lyste så fint rött mot mig.

Ett av många bad för Rocky den här dagen.

Vi satt på stenstranden ett tag och njöt av att se Rocky trivas, av att känna värmen och de svalkande vindarna och av att kunna sitta där med vyn över havet, Jungfrun och en hel del annat. Som den här växten t ex.

När vi kände oss redo för att åka till stugan reste vi oss från stranden och gick till bilen. Vi hade flera gånger åkt förbi Tingstäde kyrka och pratat om att den var fin och att vi borde fota den. Men hittills hade det inte blivit av. Nu Stannade Gunnel bilen på lagom fotoavstånd och vi gick ut för att föreviga vår närmaste kyrka. Vi såg många kyrkor under veckan här och vi konstaterade att tornen hade ungefär samma stil. Kanske lite speciellt för Gotland. Det är inget jag vet men man behöver inte vara expert för att se likheterna i byggstilen.

Nu återstod bara avresedagen och efter städning av stugan hann vi med en liten utflykt även den dagen.

Här kommer den utlovade texten om hur det gick för bondens dotter och hennes friare.

Följande text hittade jag på https://uddautflykter.se/guide/gotland/rauken-jungfrun

När Likajr den vise en dag kom tillbaka till Lickershamn från ett plundringståg i fjärran land hade han med sin en ny träl. Helge som pojken hette var son till en besegrad hövding och fick växa upp bland de andra trälarna, på trälars vis.

Likajrs dotter Öllegard fattade snart tycke för den unga trälen och snart spirade till Likajrs stora förtret en romans. En höstdag meddelade han att det skulle bjudas till fest på klippan ovanför byn. Hans män tog med sig långa stegar upp till den stora rauken längst ut på klippan utanför byn för att där lyfta upp Öllegard till toppen. Det märkliga företaget skulle snart få sin förklaring.

Inför de samlade festdeltagarna förkunnade Likajr nu att Helge skulle få gifta sig med Öllegard, men bara om han klarade utmaningen att hämta ner Öllegard från den höga raukens topp. Obrydd började Helge att klättra och snart var han uppe vid toppen där Öllegard väntade. När de tillsammans började klättra ned mot säkerheten började Likajr inse att han kanske skulle bli tvungen till att gifta bort sin dotter till en simpel träl.

Plötsligt for en pil genom luften och träffade Helge i huvudet. De båda ungdomarna störtade handlöst ner och slukades av det mörka vattnet. Likajr som hade skjutit pilen slapp nu att gifta bort sin dotter, men han förlorade henne samtidigt för alltid. Alltsedan dess har rauken vid klippan utanför Lickershamn kallats för Jungfrun.

Vilken sanning som ligger i sägnen som återberättades av John Nihlén i boken Sagornas ö från 1929 låter vi vara osagt. Säkert är i alla fall att Jungfrun i Lickershamn är Gotlands högsta rauk där den står ensam längst ut på klippan, 12 meter hög och 27 meter över havet. Det finns vackrare raukar på Gotland men få bär en sägen som överlevt så envist genom åren.