Det var dags att säga hejdå till hela den brittiska ön och det var både lite trist och väldigt skönt att känna att nu skulle vi snart komma hem. För min del var det några fler dagar kvar än för min son men jag var ändå på väg. Klockan 04.00 satte båda våra alarm igång och vi var snabbt uppe och fixade det som behövde fixas inför avfärden. Frukosten planerade vi att äta i bilen i färjehamnen så det var bara oss själva vi behövde göra klara. Ja, lite småplock också som att packa ner det sista.

Vi kom iväg som planerat och före fem var vi på plats för att vänta på ombordkörning. Man ska vara på plats minst en timme i förväg och vår färja avgick strax efter 06.00.

Frukosten smakade bra och jag hann t o m gå bort till toan och borsta tänderna. Det hade jag också räknat med att kunna göra. Det var fler som gick dit med samma syfte.

Färjan avgick och vi hade 1,5 timmars överfart att fördriva med något. Vi gick ut på däck, kollade lite i taxfree och hittade några fåtöljer att sitta bekvämt i. Vi vinkade så klart adjö åt de vita klipporna också. Jag tror inte att jag återkommer, men man vet ju aldrig.

När vi kom från Calais och körde iland i Dover fick vi en extra timme pga olika tidszoner och nu förlorade vi samma tid. Vi kom iland 09.30 och vi tyckte att vi hade god marginal för att vara framme vid nästa färja i Travemünde senast 19.00. Avgång var 22.00 och jag hade för mig att de skulle stänga incheckningen en timme innan avgång. Kanske var det bara den manuella inchekningen det rörde sig om men jag tyckte att 19.00 kändes som en bra marginal att ha. Vi hade en dagsetapp på drygt 80 mil framför oss och beräknade att det skulle ta ca 9 timmar. Tid över för diverse småstopp alltså.

Men bara för att resan gick smidigt åt andra hållet så betyder det inte att det skulle gå lika lätt igen. Det var köer av olka anledningar och någon gång lockades vi av gps:en att ta en snabbare väg eftersom det var ett stopp längre fram. Den vägen var det många som också valde och även där blev det köer. Jag såg hur tiden rann iväg mer och mer och jag tvivlade faktiskt en stund på att vi överhuvud taget skulle hinna med färjan. Jag såg pengarna för hytt och resa försvinna och nya kostnader för hotell och en ny bokning av överfart komma. Vi turades om att köra och eftersom vi mestadels åkte på autobahn när vi var i Tyskland så drog vi på lite extra där det var tillåtet. Jag tittade till på hastighetsmätaren när min son körde och konstaterade att jaha, min bil funkar bra i 150 km/h också.

Kl 20.45 checkade vi in i de automater som fanns för syftet och nästan genast fick vi köra ombord. Egentligen ganska perfekt men inget jag vill göra om. Vi hann men det kändes som om det var i sista stund. Vi sov gott på färjan Nils Holgersson och nästa dag vaknade vi i Sverige, närmare bestämt i Trelleborg. Det kändes otroligt skönt att få köra av på svensk mark och att inte ha en viss tid att passa.

Det tog ganska lång tid innan vi fick köra av färjan men när vi kom ut i solskenet visste min son vart vi skulle åka för att få ett fint frukostställe. Jag hoppade snabbt in i en matbutik för att köpa en soygurt (de jag hade haft med mig var slut) och med min vanliga müsli kunde jag njuta som jag alltid gör av min favoritfrukost. Vilken tur att min son har varit i Trelleborg i arbetet och visste var den här fina platsen finns.

Vi omgavs av både vatten, gröna gräsmattor och fåglar. Här spatserar två gravänder ner i vattnet för att ta sig en simtur.

Grågäss och längre ut någon slags måsar.

Syns det att jag mår gott 😀

Vi hade bestämt med min lillasyster i Motala att vi skulle komma förbi för en fika och en promenad innan vi fortsatte hem till min son i Uppsala. Någon slags längre paus behövde vi och vi hade fått en förfrågan från min syster tidigare under resan. Men innan vi kom till Motala stannade vi till för lite lunch.

Gissa vem som blev gladast när vi kom och naturligtvis hamnade både jag och min son på golvet. Vi fick kramar redan i dörröppningen, ja han når upp så långt när han står på bakbenen. Trots att hans absoluta favoritmänniska var där så ansåg Rocky sig ha tid med oss två besökare. En stor skillnad mot när vi reste tillsammans förra sommaren och jag bara accepterades.

Rätt som det var hade jag en mjuk vovverumpa i knät och då måste jag ju passa på att kramas. Det är klart att vi människor kramades också men hundälskare har en viss förmåga att prioritera de fyrbenta. Det är inte alls underligt och ingen av oss som var där skulle göra annorlunda.

Fika på syrrans uteplats. En konstigt beskuren bild men Rockys favorit ville helst inte vara med i offentligheten

Sedan blev det en skön promenad och bad för Rockys del.

Det var dags att fortsätta färden till Uppsala och lagom till middagstid var vi framme. Vi beställde varsin pizza med hemkörning och min veganska pizza med kantareller, soltorkade tomater, purjolök, tomatsås och vegansk ost smakade himmelskt. Jag blev förvånad över hur mycket kantarell den smakade.

Dagen därpå skulle jag åka vidare hemåt med en övernattning i Ljusdal, samma stuga som på nervägen. Jag kör helst inte hela vägen själv på en dag så det blir oftast i några etapper. Men eftersom incheckningen var satt till efter 17.00 hann vi gott och väl med en promenad i vackra Uppsala. En stad som jag har lärt mig uppskatta under alla promenader jag och sonen har gått där. De senaste åren har vi letat efter stolpar, ni vet de där som återkommer varje sommar och som är en friluftssatsning från kommuner och orienteringsklubbar. Hittaut.nu heter appen om någon nu inte visste det. Vi kollade in kartan och såg att en stolpe fanns alldeles bredvid den nya bron. Om ni klickar på första bilden ser ni att stolpar inte alltid är stolpar utan någon annan slags markering som är fäst någonstans. Det kan vara i skyltfönster och på gatlyktor eller andra platser. Men de brukar synas bra om man bara tittar på rätt sida.

Jag registrerade fem stolpar innan vi tyckte att vi skulle gå tillbaka. Vi gjorde en liten omväg runt en matbutik som har god vegansk salami. Inte jämförbar med köttsalami men ändå god. Jag köpte med mig några sådana för i Östersund har jag inte sett några liknande. Som ni ser var det en härlig dag. Bilderna längst ner i galleriet från Uppsala visar Lennakatten,  en 33 km lång museijärnväg i Uppland, från centrala Uppsala till Faringe, som trafikeras av historiska ånglok, diesellok och rälsbussar. En riktig stins viftade med sin spade för att släppa iväg tåget.

Jag har inga bilder från min hemresa. Jag åkte till Ljusdal, sov gott i stugan och fortsatte hem dagen därpå. Jag kom hem måndag förmiddag, gick en liten promenad. Resten vet ni. Det var kämpigt att gå och på tisdagen tog jag kontakt med HC och plötsligt var jag inlagd. Inga fel på hjärta eller lungor men nästa vecka fortsätter utredningen

Lite kuriosa från resan får avsluta. Den handskrivna lappen hade vi stor nytta av längs vägarna. Vi lärde oss ganska snabbt de olika hastigheterna men den fick vara kvar som stöd.

En märklig sak la jag märke till redan i London för ganska många år sedan och jag kunde konstatera att på många platser sitter fortfarande de olika kranarna för varmt och kallt vatten en bit från varandra. De kan sitta på varsin kortsida ibland och då är det lite knepigt att få lagom temperatur. Ungefär som skämtet om att stoppar man en hand i hett vatten och en i kallt så blir genomsnittstemperaturen behaglig. Jag kan berätta att så är det inte. Ibland försökte jag skvätta från båda kranarna in mot mitten men det blev aldrig bra. Antingen fick jag använda antingen kallt eller varmt vatten eller så var det bästa att hälla upp en blandning i handfatet. Men det var sällan jag tog till den enkla lösningen. Men jag ska vara ärlig och berätta att på de flesta platser vi kom till hade engreppskranar för både kallt och varmt vatten installerats.

THE END