Vi lämnade översvämningshuset tidigt eftersom vi dels hade en dag full med upplevelser framför oss och dels ville vi inte vara kvar när rörmokaren kom för att fixa rören ordentligt. Snart hamnade vi i precis ett sådant landskap som vi båda hade sett framför oss när vi planerade resan in i både Wales och Skottland. Här är vi i Wales och vi blev inte besvikna. Gröna, böljande kullar, får lite här och där och en vindlande väg som förde oss fram mitt i allt detta. Vi stannade så klart till lite då och då och fåren verkade vara vana vid turister med kameror.
Några gånger gick vägen förbi små sjöar och då ville vi självklart stanna till en stund. Som ni ser gjorde vädret sitt bästa för att göra vår resa trevlig.
När jag inte körde passade jag på att fota från bilen och precis som under Norgeresan förra sommaren blev jag förvånad över hur bra bilderna ändå blev från en skumpande bil med smutsig framruta. Jag och min son var överens om att den här resan gjorde vi för att uppleva naturen och de små orterna beundrade vi bara inifrån bilen. Men för oss var även hela resan målet och jag försökte dokumentera så mycket som möjligt.
Det var ju den här naturen vi ville uppleva och det fick vi verkligen göra.
När vi såg den här vyn var det självklart att stanna till en stund.
Sedan fortsatte vi resan och fotandet från bilen.
Så småningom kom vi till målet för dagen. Naturligtvis ville vi vandra lite i bergsmiljö och gärna komma upp en bit. Berget Cadair Idris är ett berg i Wales, som min son hade hittat och visat mig, och jag var genast med på noterna. Vi hade inga ambitioner att komma upp på en topp men det finns en sjö en bit upp som vi satte upp som mål. På andra sidan den lilla forsande bäcken börjar färden uppåt, mestadels med trappsteg. Det uppskattar säkert många men där det gick valde jag att i stället gå på sidan om trapporna. Lite för höga trappsteg sliter på benen. Nerför gillade jag dem bättre.
Här kom min son på att han hade glömt sin vattenflaska i bilen och vätska behöver man en varm dag när man ska ta sig upp en hel del höjdmeter. Jag satt gärna där på bänken och väntade medan min son, som har en kondis jag aldrig kan jämföra min med, snabbt tog sig ner igen för att hämta sitt vatten.
Jag tittade lite närmare på det lilla fallet. Det tog en stund att hämta vattnet och jag hann med ett ganska långt samtal med en kvinna som hade en jättefin blandrashund, räddad från något land (minns inte nu). Hunden var 12 år gammal men hade mycket ork fortfarande. Kvinnan och hennes hund fortsatte uppåt och snart var min son tillbaka.
Bakom oss såg vyn ut så här.
Det var väldigt många trappsteg och det var aldrig någon paus i klättrandet. Jo, pausar tog vi så klart men stigen fortsatte uppåt i stort sett hela tiden.
Min son fångade mig mitt i ett skratt och ett hojtande till kvinnan med hunden som vinkade glatt till mig. Det här var en kämpig klättring men jag kunde ju inte ge upp. Med många små stopp för att pusta kom vi ändå framåt och uppåt.
Min son kämpade också men hade det väldigt mycket lättare med flåset än jag. Inte så underligt. Här passerade jag och han kom lätt ikapp mig lite senare.
Gänget där nere består av två kvinnor, som vandrade tillsammans, och ett par som vilade en stund i skuggan. När vi passerade blev vi bjudna på vindruvor och en liten pratstund och det blev tydligen de två kvinnorna också. Det var kul att vi turades om att passera varandra och säga några ord varje gång. Det var inte bara jag som kämpade men vi gjorde det bra allihop.
Sedan finns det ju en del som har energi över till att spexa. Då ler jag lite extra.
Vackert var det och jag kunde njuta av att vara där i Wales och vandra upp bland bergen.
Här hittade vi ett ryggstöd, satte oss på våra sittunderlag i det mjuka underlaget och tog fram vår matsäck. Här var jag ganska slut både i kropp och knopp men sjön skulle inte vara alltför långt bort. Vid någon av pratstunderna med de andra vandrarna fick vi uppfattningen att den skulle ligga bakom nästa krön i den här bilden.
Men så bra var det inte. När vi hade gått en bit till och mötte några på väg ner fick vi veta att sjön låg ca 800 yards bort, drygt 730 m. Det var inte lika brant längre så det fanns ingen tvekan om att vi skulle ta oss dit.
Det ser folktomt ut på bilden men när vi kom närmare satt flera av våra bekantskaper från vandringen där och njöt av en stunds lugn och vila.
Jag var glad över att det värsta var över och njöt också av att vara där.
Den här vovven ville inte sluta simma. Han simmade fram och tillbaka i sjön och verkade ha hur mycket energi som helst trots en varm vandring uppför. Till sist kom han i alla fall närmare och tittade frågande på sin husse och matte, precis som om han ville veta om han fick simma lite mer eller om han måste komma upp nu.
Förra sommaren var jag besviken över min försämrade kondition men tänkte att det berodde mycket på att foten hade tvingat mig till mycket stillasittande. Men tyvärr är det inte hela sanningen för i år har jag gått mycket och ändå hade jag ännu sämre ork. Det var så pass jobbigt att jag konstaterade att nu hade vågskålen tippat över till att det inte är värt besväret att ta sig upp på höjder liknande denna. Jättetrist men när ålder och krämpor säger ifrån så måste man nog lyssna. Jag tänkte att jag i alla fall fortfarande kan promenera i mer normal miljö med små höjdskillnader. Nerför det här berget gick det både mycket lättare och fortare och då var trapporna till stor nytta.
Jag avslutar med några selfies som min son tog. Alla är så klart från den här bergsvandringen. På sista bilden, den från vår fikaplats, syns det tydligt hur påverkad jag är. Jag är inte röd av solen (solskydd spf 50) utan av ansträngning.
En härlig dag och en kompensation efter alla missöden, trots trytande ork. Nästa dag hamnade vi i Lake District, England.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Så skönt att ni kunde rulla vidare på er resa! Naturen är ju alldeles fantastiskt fin och vilken lisa för själen.
När det gäller konditionen så är det så klart något som påverkar. Den är ju lite av en färskvara även om det inte är så enkelt. Ålder och olika åkommor kan ju på verka och det får vi acceptera. Jag tänker att det är bättre att fokusera på det vi klarar och inte tvärtom.
Kram och god kväll!
GillaGilla
Det fanns stunder i Honiton då vi tvivlade men som tur är kunde vi genomföra resten av resan. Naturen är absolut fantastisk och den känns faktiskt exotisk. Man ska inte tro att man kan ha kvar sina krafter från yngre dagar i hela livet 😀 Det vore önskvärt men jag tänker precis som du att ännu en gång är det dags att flytta fokus från även den här aktiviteten till det jag fortfarande klarar av. Jag är ju i grund och botten ganska bra på just att fokusera på det jag klarar 😀
Kram och detsamma!
GillaGilla
Det er et utrolig flott landskap i Storbritania. Jeg liker også best ferier på ”landsbygda” ikke i noen by. Det er fredeligere og mye spesielt å se. En by er akkurat som en annen by synes jeg.
GillaGilla
Ja, vi är så nära men det skiljer ändå mycket, precis som mellan Sverige och Norge 😀 Jag kan uppskatta att gå lite i städer också men i första hand vill jag vara ute i naturen. Vi fick se Honiton lite mer än vi ville så nu var landsbygden och bergen det vi längtade till.
GillaGilla
Jättefina bilder och verkligen ett fantastiskt landskap! Jag blir imponerad av att du orkar, jag hade aldrig orkat med den vandringen. Sen träffar du som alltid på fina djur! Härligt att läsa ett inlägg där ni verkligen fått njuta.
Kram
GillaGilla
Tac Marie! Det är en fantastisk natur och jag är så glad att jag har fått uppleva den 😀 Jag är också imponerad men egentligen orkade jag inte. Det var envisheten som inte ville låta mig ge upp. Den är bra att ha ibland 😀 Men självklart njöt jag av allt vi såg också och när vi väl var uppe vid sjön var det en lätt vandring ner igen.
Kram
GillaGilla
Vilken fantastiskt dag och så underbar natur. Det är just naturen som lockar oss också när vi pratar om Wales och Skottland. En dag.. Tråkigt för dig att orken som du förväntar dig inte finns där, jag tycker dock du verkar vara alert som bara den 🙂 Roligt att möta de andra vandrarna och kunna byta några ord här och där. Underbara bilder, jag njuter som bara den! Kram
GillaGilla
Det var verkligen en helt fantastisk dag och allt var precis som vi hade önskat. Jag hoppas att ni någon gång får möjlighet att åka dit och i så fall kommer ni inte att ångra er. Jag kanske ser alert, t o m pigg ut, men det var en kämpande och väldigt påverkad Ingrid som tog sig upp lite i taget. Envis är jag och på bild vill man ju gärna se glad ut. Det var jag mestadels också men jag ville inte göra om det någon mer gång. En av de bästa delarna var alla trevliga möten. Jag har nog haft en del fördomar om engelska personer men de är helt bortblåsta nu 😀
Tack Anna och kram!
GillaGilla
Ja men tänk så bra det blev ändå. Vackert väder, vacker natur, en fin sjö. Vilken härlig hund som bara ville simma och simma. Trevliga möten i övrigt blev det också.
Synd att du känner att kondisen försämrats. Men det blir lätt så. Jag har lite ont i en fot och är inte riktigt lika aktiv som jag brukar vara den här tiden på året och det märker jag direkt på kondisen. Tappar den snabbt märker jag. Och det faktum att man blir äldre hjälper ju till också förstås 😉 Bara att acceptera och anpassa sig därefter.
Tack för vackra bilder från Skottland. Nu ser jag fram mot Lake District!
Kram
GillaGilla
Ja, det blev det 😀 Allt var helt fantastiskt och om jag bara hade haft orken så hade dagen varit helt perfekt. Det är jättekul att alla vill prata lite grann och heja på när man kämpar. Folk är trevliga i Storbritannien 😀
Jag vet hur det är att ha problem med en fot så jag förstår att du längtar efter att kunna gå som vanligt igen. Man hoppas ju på att kunna komma tillbaka till sin vanliga kondis men så är det ju det där med ålder och övriga krämpor. Man får helt enkelt prioritera om.
Tack Anita. Bilderna är från Wales men jag skrev faktiskt också fel i inlägget men kom på det och ändrade 😀 Jag ska snart försöka få till inlägget om Lake Districkt. Det var också otroligt fint.
Kram
GillaGilla
Herregud! Storbritannien och Irland alltså. För mig är det den ultimata naturupplevelsen.
Äldste sonen har nyligen besökt Irland och bilderna därifrån är också himmelska.
Gläds med dig att ni nu får/fick njuta av landskapet. 💚
GillaGilla
Ja, jag har länge tänkt att det vore kul att få komma dit och nu hände det 😀 Underbar natur och vi hade ofta tur med vädret också. Vad roligt att du får uppleva även Irland via bilder. Kanske blir ni inspirerade till en egen liten resa.
Tack Barbro! Vi har verkligen njutit och nu i efterhand tänker vi t o m tillbaka på Honiton med viss glädje och ömhet.
GillaGilla
Applåder till dig, bra jobbat, envis som en mula? Nu ska du inte misströsta över att åldern och krämpor tar ut sin rätt, livet är rätt bra att leva ändå, man får sänka förväntningar och trösklar och låta ungdomarna klättra medan man själv kanske strosar i en by o i affärer eller gör något annat trevligt. Härlig färg på den lilla sjön! Och roligt med sällskap längs rutten, lite bekant för dig från dina vandringar i svenska fjällen? När man är ute och går är man vänlig och pratar gärna med varandra, precis som det ska vara! Kram
GillaGilla
Tack för applåder 😊 Du vet att jag oftast är bra på att hitta nya glädjeämnen men jag kommer verkligen sakna toppturer. En del av mig hoppas att det ska ske ett mirakel som ger mig orken tillbaka. Människor ute på vandring är oftast glada och byter gärna några ord. Det gör upplevelsen extra fin.
Kram
GillaGillad av 1 person
Härligt att ni kunde fortsätta till nya njutbara platser. Underbar natur, verkligen njutbart! Din son verkar inte ha några gränser för hur mycket han orkar och du är inte direkt dålig du heller, men kanske är det tur att du är så envis. 🙂 Fint med dessa trevliga möten!
Kram
GillaGilla
Ja, vilken härlig dag det blev. Min son är vältränad och stark men han är nöjd med att vänta in mig eller gå i samma takt. Envisheten är nog en stor del i att jag tog mig upp.
Jättekul att stanna till och byta några ord med andra vandrare 😊
Kram
GillaGilla