Rutten snö och vårbäckar

Kanske är det vårfloden som har kommit igång men jag tycker att det ser mer ut som nybildade bäckar så därför kallar jag dem vårbäckar. Smälter gör i alla fall snön nu och jag var glad för att jag hade kängor som står emot vatten bra.

På vissa platser försvann inte isen helt och hållet utan olika mönster och formationer skapades där vattnet rann fram under.

Rådjuren visar sig ofta och i flockar nu men ibland stöter jag på någon ensam get eller bock och en villaträdgård kan ofta erbjuda något gott. Kanske har fåglarna fått mat här. Jag blev noga iakttagen men efter en stund var det något i snön som var mer lockande.

Och så var det ju det här med den ruttna snön. Det har varit hård skare som ofta har hållt för mig att gå på men med alla plusgrader och solens värmande strålar har det nu blivit vanskligt att gå på sidan om de hårda spår som finns. Jag har inte använt dubbskorna på ett tag men här skulle jag ha behövt dem. Det gick ganska bra när jag envisades med att ge mig ut på lägdorna men när jag hade kommit en bra bit, och naturligtvis där jag var ganska ensam, gick jag lite på sidan om det hårda spåret och rätt som det var sjönk min ena fot ner djupt i snön. Hela underbenet, knät och en bit upp mot låret hamnade nedanför snökanten. Det var helt omöjligt att dra upp foten och jag konstaterade att där skulle jag bli kvar tills snön hade smält.

Efter några misslyckade försök, där foten sögs fast rejält långt ner i det hål jag hade åstadkommit, tog jag en paus och faktiskt så kunde jag inte låta bli att le åt min dråpliga situation. Jag kom att tänka på rumpnissarna och på hur Ronja Rövardotters fot hamnade nere hos dem när hon råkade ut för samma sak. Sedan kom mitt lösningsfokus fram. Det var helt klart alldeles för svårt att dra loss foten sittandes på den nivå jag befann mig på. Därför testade jag att sätta ner båda händerna framför mig och ta stöd för att kunna sätta ner den andra foten och chansa på att den inte skulle sjunka ner lika långt. Då hade det blivit lite kämpigt. Som tur var sjönk den bara ner hälften så långt och när jag la tyngden där, och hamnade på en annan nivå i förhållande till min försvunna fot, fick jag tillräckligt mycket styrka för att lite i taget dra upp benet. Gissa om jag var försiktig när jag bit för bit testade hur snön bar mig när jag tog mig till en hård stig igen. Jag rensade mina skor från den snö som hamnat i dem och kom snart ut till en asfalterad gångväg där det var barmark.

Den här bilden tog jag när jag hade kommit loss och bara för att illustrera mitt dilemma. Här är det inte alls ett lika djupt hål som det jag satt fast i.

Resten av min promenad höll jag mig på snöfri mark och det var en skön känsla att slippa halka eller vara rädd för att snön inte skulle hålla min vikt. Glad över att inte ha gjort illa foten gick jag vidare och ännu gladare blev jag när jag hörde en domherre och såg att han satt ganska nära. Det är ett väldigt fågelkvittrande ute nu och alla låter vårglada. Utom just domherren som har ett sorgset entonigt läte. En ton som i moll sjunker lite på slutet. Men fin är han och han tycker säkert att han sjunger vackert för de honor som kanske finns i närheten.

Jag är inte särskilt fågelkunnig men några fåglar känner jag igen och vet hur de låter. Idag kunde jag urskilja bofink, talgoxe, talltita, ringduva och domherre. Ringduvan sjunger förresten inte heller särskilt glatt och inte särskilt fint heller. Men det kan ju inte den rå för. Jag hade solsken och några plusgrader när jag var ute men det mulnade snabbt på och regnet tog över. Det gäller att ha koll på prognoserna.

Bokmärk permalänken.

En kommentar

  1. Men sicket äventyr du var med om. Det hade varit illa om du blivit kvar tills snön smälte 😉 Apropå ensamma rådjur/råbockar så låg det en råbock i vår trädgård här om dagen. Han såg väldigt belåten ut förmodligen för att han ätit upp de scillor som var kvar i gräsmattan efter det att hans damer varit där dagen innan och ätit sig mätta. Men scillor har jag så många så det gör inget. Och så fick du se en vacker rödbröstad domherre också. Visst är det härligt nu med all fågelsång.

    Kram

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Hahaha, ja då hade jag nog fått problem 😀 Som tur är har jag alltid något energigivande i väskan och någon dag hade jag nog överlevt. Men så illa hade det aldrig behövt bli eftersom jag hade mobilen med mig. Det hade dock svidit rejält i självförtroendet om jag hade behövt ringa efter hjälp.
      Vad roligt att få så fint besök i trädgården. Så länge rådjuren håller sig till att äta något som är ok och inte förstör något så är det bra. Domherren gjorde mig glad och allt fågelkvitter är härligt 😀
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

  2. Oj det var ett vådligt äventyr, nästan som ett slukhål. Förstår att du valde med omsorg var du sedan satte fötterna. Det ser ut att vara rena vårfloden hos er, eller i alla fall så verkar det töa och smälta undan en hel del.

    Jag är urusel på fåglar dessvärre och skulle aldrig känna igen dem via läte. Är tacksam om jag gör det när jag ser dem 😉

    Vi har väldigt mycket rådjur här och de kommer nära, lite för nära tycker nog en del för det smaskas i många trädgårdar.

    Kram och god kväll!

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Det blev lite chockartat när foten plötsligt bara försvann ner i djupet. Men det löste sig som tur var 😀 Jag ville inte göra om samma sak igen så försiktighet behövdes. Nu har jag sett att jag har flera skrubbsår på benet men det kändes inget då. På vissa platser rinner det ordentligt och kanske är det vårfloden som är här.
      Jag har glömt en del men de viktigaste fåglarna kan jag. I alla fall de som betyder mest för mig. Det är kul att kunna identifiera åtminstone några.
      Det är inte kul om rådjuren förstör i trädgårdar och jag förstår om det väcker viss irritation.
      Kram och detsamma!

      Gilla

      Svara

    • Hahaha, nej kullebyttor undviker jag 😀 Men jag ska även försöka undvika djup, rutten snö. Det finns många sätt att klanta sig på men för det mesta händer inget mer än att man känner sig lite dum. Något som alla är med om då och då.

      Gilla

      Svara

    • På en del platser är snön väldigt djup, det fick jag verkligen uppleva. Jag har inte fastnat så här i snön sedan jag var barn men man lär sig av alla erfarenheter 😀 Jag vill också ha sol och torra stigar nu.

      Gilla

      Svara

  7. Otäckt att fastna sådär. Men du fixade det! Jag kan inte en enda fågelsång jag… ändå gillar jag att iaktta fåglar och försöka lära mig dem, till utseendet i alla fall. Tror jag vet hur turkisk duva låter. Och Koltrast. Kram

    Gilla

    Svara

    • Ja, först kändes det jobbigt men efter en stund, när jag tog en liten paus i mitt kämpande, kunde jag se det komiska och dråpliga i det och efter det släppte kaostänket och i stället kom lösningsfokuset fram. Det gick ju bra 😀 Jag tycker att det är kul att känna igen en del fåglar men det får räcka med det fåtal jag kan. Det var min man som var den fågelkunniga av oss och nu fortsätter jag att till viss del föra den statistik som han började med. Det är faktiskt lite kul 😀 Koltrasten är kanske den fågel som sjunger vackrast.
      Kram

      Gilla

      Svara

  8. Men ujuj för att sitta fast med benet djupt i snön! Hade gärna varit en liten fågel på en kvist som hade smygkikat när du hävde dig upp…ler

    Jag har inte hamnat lika djupt i snö men däremot i kärr där stöveln fastnade i leran på botten och jag till sist fick lov att lämna den kvar och kravla mig till torrare mark krypande på knä. Efter det gick jag inte på såna underlag ensam!

    Gilla

    Svara

    • Det var kanske en liten aning panik som först tog över men när jag inte lyckades ta mig upp blev det en naturlig vilopaus och då kunde jag inte låta bli att le åt situationen. Det såg nog inte särskilt graciöst och vacker ut när jag till slut lyckades men resultatet blev i alla fall bra 😀
      Att fastna i lera är nog ännu jobbigare men vi har lärt oss något och så har vi något att berätta 😀
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

Lämna en kommentar