Jag kunde i alla fall inte det. Det var ca -12 grader, solen sken och jag såg inte minsta rörelse i grenarna på träd och buskar. Ryggen kändes lite bättre och jag kände att jag måste ut. För att peppa mig lite extra tänkte jag att det paket som kom dagen innan behövde hämtas. När jag dessutom fick ett sms om att min närmaste mack sänkte priset just igår, fick jag anledning att ta bilen och då var det ju lämpligt att fortsätta en liten bit till. Jag tänkte att jag skulle gå från Frösön via vintergångvägen över isen och ta tid för att veta hur lång tid det tog. Detta eftersom jag hade en tid med Gunnar dagen efter och funderade på att ta en morgonpromenad till honom. Här står jag precis där leden börjar på Frösösidan.
Det var vardag och förmiddag så det var inte många i farten här. Lite senare var det säkert mycket mer trängsel.
En liten tjej åkte skridskor och gav sig in i den lilla labyrinten just som jag gick förbi. De blå figurerna (sälar) kan man både sitta på och hålla sig i om man behöver stöd.
När vårvintersolen börjar värma lite mer kommer bänken efter muren vara full av soldyrkare och solstolarna kommer att ta upp mycker mer plats längre ner. Det är bara att ta en och slå sig ner.
Det brukar vara kö till den lilla karusellen, som drivs med mänsklig kraft, men den här gången var det bara att ta plats och sätta sin pappa i arbete medan mammorna stod vid grillen. Lite rök från grillen skymmer till viss del. Jag bestämde mig för att gå på Medvinden tillbaka för att få lite variation. Den passerar strax utanför parkeringen där min bil stod.
Trampbilarna stod och väntade på hugade små personer…och kanske någon lite större också vill prova på. Här hördes en komposition av den forne Frösökompositören Wilhelm Peterson-Berger på repeat. Jag kände så väl igen melodin men nu är jag lite osäker på om det var Rentrée, som jag genast trodde. Jag hade melodin i huvudet men eftersom jag har spelat och känner igen flera av hans verk så är jag inte helt säker. Fin melodi var det i alla fall.
Jag gav mig iväg ut på Medvinden där det nu började dyka upp lite mer folk. Kul att det är så populärt att vistas på den ca två mil långa skridskobanan. Det är långt ifrån bara skridskoåkare som använder den. Allt som kan föra en framåt kan synas där.
Ryggen var inte glad när jag nådde bilen och jag konstaterade snabbt att någon liknande promenad skulle det inte bli när jag skulle till mitt samtal med Gunnar. I stället parkerade jag på min vanliga parkering vid Badhusparken i morse och gick direkt till hans mottagning, ca 10 minuters promenad. Rejält påpälsad, med tre lager på benen och halsduken uppdragen över munnen, kom jag dit. -20 men ändå väldigt skönt den korta stund jag var ute.
Jag började med att påpeka att han hade fakturerat ett tillfälle för lite för januari och det är alltid lika kul att se honom bli lite ställd. Det har hänt några gånger när jag har överraskat honom och han har fått tänka till lite. När det var avhandlat frågade han om vi kunde prata om min man. Ja, det går bra sa jag men jag vill inte prata illa om honom. Jag behövde inte vara orolig. Vi gick igenom vårt liv tillsammans från när vi träffades (några skratt blev det) och till våra sista år tillsammans. Gunnar konstaterade att vi hade fått kämpa med olika svårigheter i perioder men att kärleken lyste igenom. Helt sant. Under hela samtalet var jag saklig och försökte få med det som behövde komma med. När vi var klara sa Gunnar att jag inte hade blivit dimmig i huvudet (mer än vanligt) en enda gång och då insåg jag att det stämde. Men han har fått mer att arbeta med konstaterade han. Jag vet inte vad det kan vara för det var ju först efter min mans död som jag började dissociera.
När jag kom hem däremot satte huvudet igång att försöka bekämpa mina känslor. Helt meningslöst eftersom de ändå inte var framme. När jag senare på eftermiddagen blev lite mindre borta kände jag faktiskt en stor sorg. Något satte alltså igång. Jag gjorde mitt bästa för att plocka fram ledsenheten och jag var på god väg. Men några tårar kan jag omöjligt få fram. Då kom jag på att jag skulle ägna mig åt lite självplågeri och göra något jag inte har gjort på 8-9 år. Jag har kvar de foton från min mans olycka som en av hans arbetskamrater tog. Jag tror inte att han riktigt tänkte efter när han var först på plats efter olyckan men förmodligen var han i chocktillstånd och efter att ha konstaterat att det inte fanns något att göra kom mobilen med automatik fram. Senare frågade han om jag ville se dem men jag sa nej. Men när mina döttrar ville få klarhet i olyckan och ville se dem tittad jag med dem. Man ser bara överkroppen och han ser fin ut, som om han sover. Jag har sparat bilderna men har inte velat titta på dem något mer. Nu klickade jag fram dem, bara för att kanske kunna gråta.
Jag vet inte riktigt vad som hände men jag kände hur det knöt sig i magen av stress samtidigt som det blev som ett tryck över bröstet (det här är bra att skriva ner så att jag kommer ihåg hur det kändes när Gunnar frågar) men gråta kunde jag inte. Ändå tittade jag länge och bläddrade bland bilderna. Kanske behöver jag hjälp att plocka fram gråten samtidigt som jag ser min man där under den stora maskinen för på egen hand lyckas jag inte.
I morgon väntar återigen en kall men vacker vinterdag och jag måste nog ut på isen en stund igen. För vem kan hålla sig inne under de förutsättningarna 😀
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Östersund alltså! 💖
Livet – så mycket glädje så mycket sorg.
Kram/Barbro
GillaGilla
Ja, Östersund är mitt hjärtas stad ❤
Precis så är det att leva. Alla har vi våra sorger och vår glädje.
Kram
GillaGilla
Vad vackert ni har det och så många roliga saker man kan göra. Solstolarna gillade jag mest!
Jag blir berörd av det du berättar om din man och att Gunnar ville höra om ert liv tillsammans. Vilket trauma ni varit med om i ert liv. Man kan känna väldig sorg utan att gråta. Jag gråter inte så lätt utan kan nog känna igen mig i stressen och tryck över bröstet som du beskrev.
Kram
GillaGilla
Vintern är ofta vacker här och många samlas för olika aktiviteter i Vinterparken och på Medvinden 😀 Solstolarna är väldigt populära när solen värmer.
Tack Marie för dina ord och för att du berättar om hur du brukar känna. Det känns fint att inte vara ensam om hur jag reagerar. Jag har nästan känt skam för att jag inte har kunnat gråta när så många andra gråter.
Kram
GillaGilla
Nej, vem kan stanna inne en dag som bjuder på så vackert vinterväder! Jag hade inte kunnat göra det heller så jag förstår att det blev en promenad för din del. Det var klokt att du provgick sträckan och konstaterade att det fick bli bilen i stället och en kortare promenad. Så fint det är ordnat med olika aktiviteter och jag kan förstå att det är uppskattat.
Jag har sagt det tidigare men Gunnar verkar klok och bra. Jag tycker det känns fint att han frågade dig om ni kunde prata om din man. Du var redo för det och då blev det säkert bra men om inte så kanske samtalet blivit helt fel. Sedan tror jag att det kan vara nyttigt ibland att känna sig både obekväm och utmanad men självklart inom rimliga gränser.
Sedan funderar jag på om att plocka fram känslorna och att gråta är synonymt. Jag tror inte det. Jag tror att man kan vara precis lika ledsen utan att gråta och att man kan sörja lika mycket ändå. Många menar att gråt är helande och befriande och så kan det säkert vara men där är vi alla olika. Jag minns såväl min pappas begravning. Han dog på tok för ung och vi stod varandra väldigt nära. Det var en mycket stor begravning och en fin sådan men jag fällde inte en tår. När jag satt där i kyrkan fick jag nästan dåligt samvete över att jag inte grät för både min mamma och min syster grät väldigt mycket. Hur ledsen jag än var så kom det inga tårar och ledsen det var jag.
Nu önskar jag dig en god kväll!
Kram
GillaGilla
Ut måste jag när det är så här. Det kanske inte blir en särskilt lång promenad men lite är bättre än inget 😀 Vinterparken och Medvinden är otroligt uppskattade och ibland blir det väldigt trångt. Där Medvinden går utanför mig brukar det vara lite glesare med folk men även där fylls det på när det är fint väder.
Gunnar är väldigt klok och skicklig. Han skulle aldrig tvinga mig att prata om något men jag vill ju ha hjälp och är beredd att prata om det mesta. Att prata om min man är egentligen något jag gillar att göra för att hålla kvar honom i minnet och den här gången blev det inga jobbiga episoder. För självklart finns det även en del sämre perioder under en 34-årig relation. Kanske måste jag även komma dit också så småningom.
Tack Znogge för att du berättar om hur det var på din pappas begravning. Jag har haft dåligt samvete vid så många tillfällen för att jag inte grät när många andra gjorde det. Det här är en av anledningarna till att bloggvänner är så bra att ha. Jag får insikt i att jag inte har varit ensam och på något sätt känns det som en tröst. Som om jag inte är sämre bara för att jag inte kan gråta. Det är ingen som har sagt något sådant utan det sitter i mitt eget huvud. Men jag vet att tårarna borde ha kommit eftersom jag hade lätt för att gråta innan. Men anledningarna till att det liksom låser sig kan säkert vara många. Jag vet i alla fall att jag är och har varit ledsen även om det inte känns så särskilt mycket eller ofta.
Kram och detsamma!
GillaGillad av 1 person
Du är långtifrån ensam i det och jag känner väl igen mig. Det har hänt flera gånger att jag inte gråtit när alla andra gjorde det så jag är van numera. Det innebär inte att ledsamheten inte funnits där men tårarna har inte visat den utåt. Ingen har någon sagt något till mig men kanske fanns det en och annan som funderade över det. Om det var så så får det vara på det sättet.
Kram
GillaGilla
Förmodligen har det märkts på oss hur ledsna vi har varit trots uteblivna tårar. Det säger i alla fall mina barn. Men jag önskar ändå att jag verkligen kunde känna mig ledsen lite oftare. Lite märkligt kanske men jag saknar den känslan lite. Nu förstår jag att jag kanske inte behöver gråta och att tårarna inte är viktigaste (tack för det) men känslan får gärna dyka upp lite oftare.
Kram
GillaGilla
Det er imponerende hver gang du åpner deg for hvordan du egentlig har det. Jeg kan ikke tenke meg engang hvordan det måtte være å få et dødsbudskap for ektefelle. Men vi har det til felles at vi begge trives veldig godt i eget selskap og er glade i å nyte naturen og dyrene.
GillaGilla
Tack Lillian! Det är terapeutiskt att dela med sig och skriva ner lite om hur det går. Det är snart tio år sedan min man dog men just ögonblicket när poliserna och prästen knackade på hos mig kommer alltid vara tydligt. Jag har ett jättebra liv nu med mycket glädje och många fina naturupplevelser 😀 Men ett bra liv kanske kan bli en liten aning bättre och jag vill gärna försöka.
GillaGilla
Det är så fantastiskt att se hur ni i er ände av världen tar tillvara på vintervädret, det gör mig riktigt glad även om jag själv inte vill vara där. Som vanligt så uppskattar jag dina avsnitt där du pratar om din process. Jag hoppas ni kommer framåt mer och mer, du och Gunnar, att tårarna en vacker dag kommer. Kram!
GillaGilla
Många års övning på vad som funkar i en vinterstad 😀 Vi är många som verkligen uppskattar allt det här och kanske särskilt Medvinden. Ännu en gång konstaterar vi att vi inte vill byta med varandra men jag kan dock tänka mig några dagar med skön Portugalsommar…eller kanske vår 😀
Tack Anna! Eftersom alla är så snälla i sina kommentarer när jag berättar om det här så kommer det små inslag om det då och då. För mig är det terapeutiskt att skriva ner lite om samtalen.
Kram
GillaGilla
Åh så mysigt med snö, vackert väder och aktiviteter. Blev så sugen på en grillad korv nu, kunde nästan känna doften. Stolarna hade fått besök av mig varje dag om jag hade haft möjlighet.
Det här med tårar och när de ska komma är nog väldigt individuellt. Jag är ingen person som har nära till tårar när man kan tycka att det borde vara så, men om jag tittar på en film eller är i kyrkan och hör barn sjunga då kan tårarna rinna. Glädjetårar finns det i flodvis, som en fontän.
Gunnar verkar vara en bra person att samtala med. Jag får förtroende för honom trots att jag inte träffat honom. Kan var för att du beskriver era samtal så bra.
Idag är det fredag. Om några timmar drar jag till Stockholm. Ska bara jobba klart först. Får sova mig igen resan dit.
Önskar dig en härligt solig fredag!
Kram
GillaGilla
Ja, vi som verkligen gillar vinter och snö är det här superhärligt. Du har ju lika fint hos dig nu (tror jag) 😀 Det är nog ganska kyligt att sitta i solstolarna än så länge men om några veckor börjar nog solen värma skönt.
Det verkar vara vanligt att inte gråta trots att man är ledsen och det är fint att få veta att jag inte är ensam om det. Då blir skammen lite mindre över att inte kunna få fram tårar när många andra gråter. Jag kan bli rörd när jag ser något fint och ledsen när jag ser något sorgligt på tv. Men mer än så blir det inte. Inga tårar produceras någonsin hos mig.
Gunnar är precis så förtroendeingivande och kunnig som han framstår i mina inlägg. Alla borde få ha en Gunnar 😀
Vad spännande med en tripp till Stockholm. Det kanske vi får veta mer om senare 😀
Tack Lotta! Det har varit en kall och väldigt solig dag 😀
Kram
GillaGilla
Vilken vacker vinterdag. Så fin labyrint dom byggt. Måste vara spännande som liten att gå i den. Det var nog skönt för dig ändå att få en promenad även om ryggen sa ifrån lite.
Och återigen så inser jag hur bra och klok Gunnar verkar vara. Och ledsen, riktigt ledsen kan man vara utan att gråta. Det har hänt mig också. Jag har nästan fått panik, varför kommer det inga tårar när jag är så väldigt, väldigt ledsen och andra omkring mig storgråter. Men ibland gör det inte det. Men vid andra tillfällen har jag istället storgråtit.
Här vaknade vi till vinter igen. Just nu är det en vacker men förrädisk vinterdag. Isfläckarna syns inte under snön och det resulterade i en rejäl vurpa för mig imorse. Dock gjorde jag mig inte illa. Men sådana här dagar hjälper inte Icebug så försiktighet gäller.
Hoppas du får en fin promenad på isen idag!
Kram
GillaGilla
Vi har haft flera kalla men soliga dagar i rad och då vill man komma ut och njuta av allt fint 😀 Det var en väldigt skön promenad och det var bara på slutet som ryggen sa ifrån.
Jag har haft tur som hittade Gunnar och många fler borde få chansen att prata med honom. Tack Anita för att du berättar att du också kan ha svårt att gråta när tårarna borde komma. Jag har fått en hel del kommentarer som visar att jag absolut inte är ensam om att känna skam när jag inte lyckas gråta och det känns bra att få veta. Jag har väldigt fina bloggvänner som är redo att dela med sig 😀 Jag kan inte gråta alls oavsett vilken situation jag är i men kanske behöver det inte vara nödvändigt. Jag ska ta till mig det.
Ajaj, vilken tur att du inte gjorde dig illa när du halkade och föll omkull. Det är verkligen förrädiskt när det kommer lite snö ovanpå riktigt hård och hal is. Hoppas att det sandas ordentligt så att du vågar gå ut.
Tack! Jag fick en väldigt skön promenad idag. Kall och solig 😀
Kram
GillaGilla
Ett eldorado för vinterälskare och för alla barn är den, vinterparken, så himla fin och så mycket man kan göra där.
Jag tror att jag förstår dina känslor efter att du berättat om din o makens gemensamma liv för Gunnar. Att du kände att det kanske var dags att ta fram minnena lite mer. Och att se vad som händer. Nu blev det inget förlösande gråt, men det kanske inte behöver betyda att känslorna är helt inkapslade heller. Bara du vet ju om du mår dåligt av att inte kunna gråta. Jag tycker faktiskt att det är lättare att gråta av ilska än av sorg. I ditt fall hände ju det tragiska för ganska länge sen och kanske har du ändå helats såpass att det mest kvarstår en molvärk och inte den stora sorgekänslan längre. För livet har ju gått vidare, och jag vet att du har ett bra liv och att du själv är nöjd.
Varma kramar
GillaGilla
Vinterparken återkommer ju varje år men i år har alla som gillar den större tur än de senaste vintrarna. Kylan fortsätter att bevara allt och jag hoppas det fortsätter så minst en månad till. Då kan vi börja njuta av solens värmande strålar samtidigt som aktiviteterna lockar många att komma dit.
Tanken är att jag inte har gråtit nästan alls och att det finns mycket sorg och gråt som behöver komma ut även om det nu har gått många år. Men kanske kommer det inga tårar även om jag verkligen kan få fram känslorna igen. Då är det så och kanske har jag ändå sörjt färdigt. När jag hade tittat på bilderna en stund märkte jag hur jag mer och mer övergick till att analysera vad jag såg och hur allt var i förhållande till varandra. Då kändes det inte alls lika svårt längre. Kanske mår jag dåligt av att inte gråta för att det är skamligt att inte kunna medan andra kan gråta. Men nu har jag förstått att det är ganska vanligt att det blir så. Du har så rätt i att jag har är väldigt bra liv som jag är nöjd med. Det är kanske mest saknad efter tvåsamheten som finns kvar nu. Men det känns ändå som om jag skulle behöva de där tårarna. Svårt att förklara den känslan.
Kram
GillaGillad av 1 person
Visst förstår jag det, för man känner en stor lättnad efter gråten. Men som du säger, man kan inte tvinga fram den…För andra är det tvärtom, de gråter och gråter och kan inte sluta fast lång tid har gått. …Kram
GillaGillad av 1 person