Det här inlägget handlar om min hjärna och hur jag förhåller mig till att jag dissociererar. Den som inte är intresserad av det ämnet kan skrolla förbi texten och kanske bara titta lite på bilderna längre ner.
Jag har inga problem med att vara ganska öppen om mig själv till en viss gräns och ni vet redan om de flesta av mina somatiska (fysiska) och psykosomatiska problem. Det verkar finnas en gemensam uppfattning om att fibromyalgi tillhör den andra kategorin och för mig har det länge stått klart att i stället för uttmattning fick just fibromyalgi mig i sitt grepp. Jag kunde lika gärna ha gått in i den berömda väggen. Men den värken och annan, senare uppkommen värk, kan jag hantera och inte tänka så mycket på. Det är värre med det mer svårförklarliga tillstånd som min hjärna har drabbats av. Eller kanske snarare försatt sig i. Det är inte lika hanterbart även om både värk och hjärnans försvarsmekanismer kan ge plötsliga extra starka reaktioner.
Det är inte helt klarlagt när jag började dissociera och varför men styrkan i det stegrades pga tre händelser under fem år. Ni som har hängt med mig länge har läst om alla de tre händelserna och levertransplantationen är inte en av dem. Att hjärnan får mig att dissociera är mer svårhanterligt och enligt mig betydligt jobbigare än värk. Bara att öppet erkänna det här är kanske ett litet steg mot att bli mer snäll mot mig själv och inte bara sätta upp en glad fasad trots att allt inte är så bra och enkelt som jag gärna vill att alla ska tro. Så här långt kom jag i det här inlägget innan min hjärna protesterade och jag var tvungen att avbryta. Jag får tydigen inte erkänna att det här är väldigt jobbigt. Men nu, efter en natt och en härlig morgonpromenad, kan jag fortsätta.
Jag har tidigare beskrivit hur dissociation begränsar mig men då har jag mestadels skrivit i en saklig, informativ ton. Eftersom min psykoterapeut försöker få mig att känna och låta andra förstå och komma mig nära så vill jag härmed tydliggöra att det här är ett väldigt besvärligt tillstånd som får mig att må dåligt. Inte genom att göra mig deprimerad men det är ändå en stor tyngd som påverkar mig på många sätt. Inte minst genom att jag avstår mycket från sociala situationer. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i personer och det går inte att på ett enkelt sätt beskriva att jag håller ett avstånd eftersom jag dissocierar. Inte ens läkare förstår vad det innebär. Det finns så klart undantag där jag släpper in folk och det är personer jag känner mig så trygg med att jag kan förklara (på ett sakligt sätt för ingen får ju tycka synd om mig). Det kanske är svårt att förstå skillnaden i hur jag har beskrivit det här nu mot tidigare men för mig är det ett steg i rätt riktning för att förstå mig själv och få lite ordning på mitt känsloliv. Nu orkar jag inte fortsätta med det här erkännandet så jag tar en paus och senare återkommer jag med det som min psykoterapeut säger heter intellektualisering. Mycket lättare och en flykt från det som är jobbigt.
Inom psykologi är intellektualisering en försvarsmekanism genom vilken resonemang används för att blockera konfrontation med en omedveten konflikt och dess associerade känslomässiga stress – där tänkande används för att undvika känslor. Det innebär att känslomässigt ta bort sig själv från en stressig händelse. Vid intellektualisering betraktar personen det hotande på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in de egna känslorna. Därmed undviker man helt eller delar av den ångest eller det obehag som temat annars skulle väcka.
Det här är en strategi som jag har haft under lång tid nu. Jag har både skrivit om det och pratat om det med mina närmaste och det handlar ofta om att jag, när jag berättar något om mig själv, alltid börjar prata om annat så fort någon ser lite medlidsam ut. Eller så förminskar jag mig själv genom att vifta bort det jag har berättat genom att snabbt säga att jag har det bättre än många andra eller att det svåra hände för länge sedan. Så gör jag även hos psykoterapeuten men han genomskådar mig direkt. Någon gång har han medvetet låtit mig fly från ämnet eftersom han inte vill att min reaktion ska bli för stark så att jag försvinner in i en egen bubbla. Men ganska snart har han tagit mig tillbaka igen.
Känner ni igen er i det här? Jag är säker på att många av er gör det men förhoppningsvis får ni inte samma fysiska besvär av det som jag får. Eller så får ni det och då förstår ni att ni kanske också behöver få bra hjälp och stöd. Jag och terapeuten kan skratta tillsammans åt en del dråpligheter också. Alla mina negativa känslor blockeras av hjärnan men det gör även den sexuella lusten. Det gör inget för den har jag i alla fall ingen användning av. När jag sa att om terapin hjälper så kommer jag att bli en gråtande och arg sexmissbrukare kunde inte min samtalspartner låta bli att skratta högt och jag skrattade med honom. Väldigt befriande mitt i det lite tyngre 😀 En insikt som jag har fått är att den ständiga inre stress jag inte har någon riktig förklaring till beror på att jag inte känner de känslor som behöver komma ut och då yttrar det sig som stress i stället.
Nu har jag skrivit nog om det här för den här gången och jag vill skicka med en liten vädjan. Jag har öppnat upp lite om hur jobbigt det är att dissociera men jag är inte redo än för att någon ska tycka synd om mig. Jag anser fortfarande att det är mycket mer synd om väldigt många andra och jag vill dessutom inte tycka synd om mig själv. Så småningom kanske jag kommer till den punkten att det är ok att få medlidande trots att jag inte är den värst drabbade personen i världen. Om ni har orkat läsa det jag har skrivit och vill kommentera så är jag tacksam och glad för det. Men det är inte synd om mig.
Nu vill jag i stället låta resten av inlägget bli ett bildinlägg med höst och en del morgonljus i fokus.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Underbara höst(bilder)!
För övrigt så tror jag att jag måste börja i terapi (igen). 😉
GillaGillad av 1 person
Tack Barbro!
Kanske vore det bra även för dig. Om du gör det så hoppas jag att du hittar rätt terapeut 😀
GillaGillad av 1 person
Fantastiska bilder, som vanligt. Jag tycker det är intressant att läsa inlägg där jag lär känna bloggaren lite mer. En behöver inte vara privat, men lite personligare tycker jag om. Som det här. Så jag tackar dig för det. Är glad att du tar steg i rätt riktning och att du har en bra samtalspartner!
GillaGillad av 1 person
Tack Anna!
Jag kan vara ganska personlig i mina inlägg samtidigt som jag försöker ha en lagom balans. Om jag ska ha en blogg som handlar om mitt liv så är det naturligt att även skriva om det här. Det känns bra och är terapeutiskt. Om det tas emot väl så är det ännu bättre 😀 Jag är också glad för att jag tog tag i det här.
GillaGilla
Tack för att du delar med dig. När jag läser det du skriver så får jag känslan av att du har en väldigt bra psykoterapeut vilket måste kännas väldigt bra.
För övrigt har jag njutit av dina bilder. Vilken glödande höst det är uppe hos dig nu. Både i naturen och vid soluppgångar och solnedgångar. En av bilderna fastnade jag lite extra för och det är bild fem uppifrån. Vet inte vad det är för vita blommor men dom var otroligt vackra mot de mörka stenarna och den vackra himlen. Lite sommar som möter höst!
Kram
GillaGillad av 1 person
Tack Anita!
Ja, jag har verkligen haft tur och hittat rätt terapeut och kanske, kanske kan det leda till något bra 😀
Hösten är fin och precis som i ett av dina tidigare inlägg gjorde den låga solen sitt till för det där extra skimret. Blommorna är helt vanliga prästkragar som har börjat blomma igen. Det är verkligen många kontraster just nu och de närmaste dagarna kan det t o m bli lite snö. Men det kan lika gärna bli bara regn och det är nog det bästa för alla träd som har löven kvar.
Kram
GillaGilla
Det er viktig å skille mellom sykdom/diagnoser og personen. Man må ikke bli sykdommen/diagnosen sin.
GillaGilla
Det håller jag helt och hållet med om och det är därför jag har sökt hjälp. När det inte fungerar att ignorera eller försöka tänka bort utan i stället blir värre ju längre tiden går så behövs något mer. Det är en helt annan sak med värk. Den hindrar mig ibland men där har jag många bra strategier att ta till. Sådana strategier fungerar inte på hjärnan och jag har ingen möjlighet att styra den. I stället börja den mer och mer styra mig och då är risken att jag blir min sjukdom större. Nu hoppas jag att det ska bli jag som styr igen.
GillaGilla
Tack för att du berättar, det ger läsaren (mig)en fin möjlighet att själv grunna lite över mig själv och mitt psyke. Vi är ju helt lika i att ingen ömkan önskas, det är det absolut värsta som kan hända, att någon tycker synd om mig. Fast, det finns undantag, när jag är riktigt deppig någon gång så tar jag emot alla sympatier jag kan få, dock bara från mina närmaste. Det vore himla spännande och lärorikt att gå i terapi. Enda gångerna jag har prövat är för många herrans år sedan då jag gick in i väggen efter vårt restaurangäventyr och jag satt i skogen och bara grät. Men tyvärr fick jag inte det förtroende jag hade behövt för personen ifråga, dessutom hade jag inte tillgång till bil så jag kunde inte ta mig till stan på regelbundna tider då inga bussar fanns att tillgå. Jag tycker det år så positivt att ni har funnit varandra, så att ni synkar i era pratstunder och att han har respekt och förståelse för dig och din situation. Vissa människor (kändisar man läser om) har gått i stort sett hela livet i terapi, förut tyckte jag det var töntigt, men numera gör det mej lite arg, jag har ju inte samma möjligheter ekonomiskt att ens kunna fundera i de banorna. Så där, nu räcker det för mig också för ikväll, klockan är halv elva och det är dags för nattkissen, det blir premiär för mössa på, det är en plusgrad nu i skrivande stund, burr
Varm kram
GillaGilla
Nu hittade jag din kommentar i skräpposten så det var tur att jag tittade där 😀 Det kanske är bra att jag ger dig lite att fundera över och, som jag skrev, så tror jag att många känner igen sig till viss del. Det är svårt att ta emot tröst och ömkan men kanske borde vi bli lite bättre på det ibland. Det är bara om jag blir magsjuk som andra får tycka synd om mig och då får verkligen alla tycka riktigt synd om mig. Tur att det händer så sällan 😀 Jag önskar att det fanns hjälp tillgänglig för alla som behöver det men tyvärr fungerar det inte så. Min terapeut vill ge valuta för pengarna och jag är lycklig nog att kunna prioritera mig själv på det sättet. Jag delar absolut din ilska (fast jag inte känner den) för att alla inte får samma chans. Förtroende kände jag redan första gången. Men jag kan inte fortsätta hur länge som helst. Men efter bara tre möten tycker jag att jag har fått många insikter och kanske det kan förändra situationen något så småningom. Här har det också varit mösspremiär och det var skönt att gå ut i den kyliga morgonluften 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Instämmer i all uppskattning av dina höstbilder! Jättevackra.
Dissociation är inget jag känner till närmare. När jag läste din text började jag fundera över om du har lika svårt för att personer tycker synd om dig när du har smärtor med din fot, eller annan fysisk åkomma? Jag läser gärna mer om dina problem med dissociation när du känner att du vill dela med dig. Det är intressant att ta del av andra människors liv och leverne.
GillaGilla
Tack Mia! Det är naturen som är konstnär och bjuder på det här 😀
Ja, jag vill aldrig att någon ska tycka synd om mig oavsett om det gäller värk eller hjärnans problem. Eller nu ljög jag lite. Om jag blir magsjuk är det jättesynd om mig och då får alla hålla med om det 😀 Som tur är sker det väldigt sällan. Men jag förklarar gärna varför jag är som jag är och då i en saklig ton. Just den sakliga tonen har hjälpt mig i många situationer när jag har behövt lyssna på andras svårigheter och det har säkert gjort att jag har varit lätt att prata med också. Det är lite av ett dilemma. Vill jag verkligen bli mer känslosam? Svaret är att jag nog behöver det för att jag själv ska bli av med en del tyngd.
Jag delar gärna med mig samtidigt som jag försöker hålla en balans och jag har alltid fått fint stöd här i bloggen. Jag uppskattar när andra vågar öppna sig och visa lite av sitt inre också och jag fick ju följa med lite på din senaste upplevelse. Det är skönt att känna att man kan dela med sig och att andra också vågar göra det 😀
GillaGillad av 1 person
Det låter klokt. Det finns ”saker” i mitt liv jag inte pratar om, men som jag skriver om i boken om mitt liv. Jag vill att barnen ska känna till vissa saker… 😉 Litet kryptiskt, men vi alla bär nog på någon/några hemligheter.
GillaGilla
Allt behöver inte komma fram i en blogg och även jag behåller mycket för mig själv. Dina barn kommer säkert uppskatta den bok du skriver när de får läsa den 😀
GillaGilla
Vilka alldeles fantastiskt vackra höstbilder att njuta av! Tänk om vi hade den färgprakten men tydligen har vi inte tillräckligt kallt för det.
Generellt så tycker jag att det är bra att skriva av sig men sedan är det upp till var och en att välja hur privat man vill vara. Där finns inget rätt eller fel utan det man är trygg med blir bra och rätt. Jag förstår kanske inte allt vad du skriver eller upplever men det behöver jag inte heller göra. Däremot så vet jag att det finns olika skyddsmekanismer som träder in vilket kan vara på gott eller ont.
Jag tänker absolut inte tycka synd om dig eller så skulle jag kanske våga utmana dig 😉 Nej det är inte min roll utan det får du adekvat och bra hjälp med så jag nöjer mig med att konstatera, utifrån egen erfarenhet, att det är enklast när allt kring hälsan går som på räls. Nu är dock sällan livet så enkelt.
Kram och god fredag!
GillaGilla
Tack Znogge! Jag hoppas ni får vacker höstfärgsprakt också när hösten väl har kommit till er 😀
Det är skönt och terapeutiskt att skriva av sig och jag gör ju så ibland. Den här gången utmanade jag mig själv lite och kanske skulle jag behöva lite mer utmaning. Men det får vänta lite. Det här var tillräckligt jobbigt. Men tack för att du ville ställa upp 😀 Det bästa med att jag skrev det här inlägget var nog att mina tre barn och min svärson alla skrev uppmuntrande meddelanden i familjechatten. Tydligen har de sett det här hos mig länge och nu är de tydligen glada, lättade och stolta över de framsteg jag har gjort. Så stort tyckte inte jag att det var men man ser inte allt själv. Jag tycker fortfarande att jag har det bra och kan göra mycket men jag behöver samtidigt ge mig själv det här erkännandet.
Kram och detsamma!
GillaGillad av 1 person
Så bra med respons från barnen! Många gånger är det svårt att se sina egna framsteg och kanske litar man kanske inte alltid på kommentarerna. När det gäller barnen kan man vara ganska säker på att det är sanna iakttagelser.
Kram och god kväll!
GillaGilla
Hahaha, ja jag har länge insett att mina barn iakttar och analyserar mig. Det finns säkert många anledningar till det men jag väljer att tro att det är för att de tycker så mycket om mig 😀 Hur som helst så är de kloka och kunniga personer alla fyra, min svärson inkluderad 😀
Kram och godmorgon!
GillaGillad av 1 person
Underbara bilder!
Jag tycker det är intressant när du berättar. Jag vill inte tycka synd om dig för jag håller med om att det är ganska meningslöst men att du inte kan läsa böcker har jag stort medlidande med. Jag som älskar att läsa skulle tycka det vore hemskt om jag inte kunde det. Jag tycker det är roligt att ni kan skratta ihop du och din samtalspartner. Verkar spännande att han försöker få in dig på andra spår.
Kram
GillaGilla
Tack Marie! Du vet sedan tidigare att jag tycker att det är viktigt att vi kan prata även om psykiska problem för att öka förståelsen. Om du och kanske någon annan tycker att det är intressant så har jag uppnått något bra 😀 Mitt första mål är att kunna läsa en bok och det är något jag har saknat och verkligen längtar efter. Men det vore ännu skönare att slippa den ständiga, visserligen på en ganska låg nivå men ändå, dimma i huvudet som det här medför. Tänk att få känna sig helt klar i huvudet. En dröm att hoppas på 😀 Skratt och humor behövs för att orka med vissa saker 😀
Kram
GillaGilla
Så bra att du berättar och att du fått en riktigt bra hjärnskrynklare. Det skulle vi nog behöva lite till mans skulle jag tro. Att allt man gått igenom ger sina spår är inte så konstigt men om man försöker gömma det istället för att ösa ur sig eländet kan det bli så där tror jag. Jag reagerar mest med att bli förbannad som du kanske märkt. Visst får man tycka synd om sig själv om allt är skit. Varför ska man vara så förbannat positiv hela tiden. Tacksam och positiv. Vem fan har bestämt det. Du har en förmåga som är otrolig när du har så mycket känsla i dina bilder. Även om du har en bra kamera så krävs det en känsla för bilden och naturen och det du ser och där ligger i alla fall dina fina känslor utanpå och du försöker inte dölja det. En god väg att vandra.
GillaGilla
Tack Anita! Ja, jag tror att det finns ett enormt behov hos många av att få prata av sig och få hjälp av någon som kan sina saker. Det finns många orsaker till att mina känslor blockeras och på egen hand klarar jag inte av att nå fram till dem. Jag är ändå tacksam för att jag har glädjen kvar. Det hade varit värre om jag var djupt deprimerad. Men jag måste bli bättre på att erkänna för mig själv och andra att allt inte alltid är en dans på rosor. Jag tror att du vinner en hel del på att pysa ut lite ilska i bloggen men de gånger vi har träffats har jag inte sett några tecken på ilska hos dig. Du har bara varit glad och trevlig. Det kanske räcker bra med att ha en ventil där du kan öppna och släppa ut lite ånga emellanåt 😀 Det dröjer nog innan jag kan låta någon tycka synd om mig och ärligt talat är jag lite rädd för hur jag ska bli då. Men kanske blir jag positivt överraskad 😀
Tack snälla Anita för dina fina ord om mina foton. Jag har inte tänkt så men du kanske har rätt 😀
GillaGilla
Ett missat inlägg, som jag ser att du gjorde när jag hade mina lite deppiga dagar. Tur jag kikade in så jag inte missade dina fantastiska bilder! Härlig höstkänsla och fina färger!
Alltid intressant och tankeväckande när du skriver om din dissociation. Är glad att du nu tycks ha hittat en terapeut du har fått förtroende för.
Jag känner igen mig i det där att inte gilla när någon tycker synd om mig.
Önskar dig fina höstdagar!
Kram
GillaGilla
Det är lätt hänt att man missar något inlägg och särskilt om man själv inte är lika aktiv som vanligt. Jag är glad för att du har hittat tillbaka och för att du verkar må bättre nu ❤ Tack Anki! Visst är hösten vacker när den är som färgrikast 😀
Vad bra att du tycker så om mina inlägg i det här ämnet. Jag vill inte tjata om det för mycket men just nu är det naturligt att det upptar mina tankar en hel del. Då hamnar det lätt i bloggen. Terapeuten kan helt klart det här området och jag hoppas att det leder till något bra. Jag tror inte att jag någonsin kommer till ett stadie där jag vill att folk ska tycka synd om mig. Men jag måste ändå erkänna att det kan vara jobbigt ibland. Det känner du också igen.
Tack och jag önskar dig detsamma!
Kram
GillaGillad av 1 person