Jag ser nu att rubriken inte har den klang jag vill att den ska ha men jag orkar inte tänka ut en annan formulering så det får vara som det blev. Självklart har jag haft ett liv hela tiden. Ett bra liv men utan några av de delar som ger mig stor glädje. Jag har inte gått ett enda steg utöver de nödvändiga sedan 5:e augusti och det är nu fem och en halv vecka sedan dess. Men nu måste jag ut igen och faktiskt så tycker jag att jag har varit väldigt duktig på att vila så här länge.
Igår hade jag mitt första möte med psykoterapeuten och jag valde då att parkera en liten bit ifrån hans mottagning för att få en liten kort promenad. Det gjorde inte ett dugg att det då började regna för oj, vad skönt det var att gå en liten sträcka och andas in luften. Jag hade ett paraply i bilen, ett stort och stadigt paraply, och jag kände att jag log när jag gav mig iväg på den ca 10 minuter korta promenaden.
Det kändes så bra så i dag bestämde jag mig för att gå en något längre runda. På förmiddagen regnade det så jag väntade till efter kaffet på eftermiddagen innan jag gick ut. Den här gången blev det en halvtimme och jag njöt. Hälsenan är inte helt bra ännu men den smärtade inte ett dugg medan jag gick. Kameran hade jag inte med mig men mobilen är ju alltid med och några bilder blev det. Jag visste inte om jag skulle hitta några höstfärger och jag konstaterade ganska snabbt att det dröjer ett tag till. Några små förändringar i en del lövverk såg jag men det är fortfarande väldigt grönt ute. Jag hann inte gå många steg innan de här vackra orangea bären på en rosentry lyste mot mig. Visst går de i höstens färger men jag har sett dem under flera veckor när jag har gått till sophuset eller hämtat posten.
Svampar hör hösten till men ofta finns många av dem även på sensommaren. Jag fascineras alltid av den fjälliga bläcksvampens utveckling. Från liten vit och ätlig svamp till att bli mer och mer äcklig och till slut bli en rinnande sörja som slutar som en bläckpöl på marken. Då är man inte så sugen på att plocka den och det ska man så klart inte göra heller. Ta aldrig en fjällig bläcksvamp som är det minsta grå eller svart när ni tittar in under hatten.
Jag hittade en liten höstfärgad växt men precis som att en fluga inte gör en sommar, så gör en liten höstfärgad växt inte en höst. Det kan gå undan nu och snart hoppas jag komma ut på höstjakt och hitta många fina motiv. Men då ska jag ha kameran med mig för bilderna blir oftast skarpare då.
Några rader vill jag skriva om mitt besök hos psykoterapeuten. Kanske borde jag förkorta och kalla honom min pt men då tror en del kanske att jag pratar med min personliga tränare på ett gym. Jag går inte på gym och kommer aldrig att göra det men jag styrketränar hemma drygt en timme nästan varje dag. Då är jag min egen pt 😀
Jag var påverkad av dissociation när jag kom dit men inte värre än att vi kunde ha ett givande samtal. Ganska snabbt kände jag samma lugn och glädje som när jag äntligen träffade en läkare som förstod sig på min leversjukdom för ett antal år sedan. När jag hade fått den diagnosen träffade jag många läkare som inte visste något om den och flera gånger fick jag höra direkta felaktigheter. Så när jag äntligen fick träffa den läkare, som jag hade under lång tid, och han började med att berätta för mig om min sjukdom satt jag bara och njöt av att någon faktiskt visste mer än jag själv. En liknande upplevelse var det att lyssna när terapeuten pratade om dissociation. Jag hade hamnat rätt.
Jag tyckte att vi berörde mina problem utan att gå särskilt djupt in i dem och jag blev helt ställd när han efter en stund spände ögonen i mig och ganska skarpt (han ville nog få mig att reagera) sa att om han hade kunnat hade han velat anmäla mig för att jag har behandlat mig själv så illa. Då ville jag helst försvara mig och komma med motargument men just då hittade jag inga. Nu efteråt har jag tänkt en del på vad han menade. Att jag inte vill vara till besvär, att ingen får tycka synd om mig (inte ens jag själv), att ingen får ta hand om mig. Det sista kunde jag faktiskt bemöta med att berätta om ett tillfälle när min syster fick ta hand om en gråtande och förtvivlad Ingrid.
Men oftast är jag den där starka personen som klarar mig själv. Det är precis så jag har valt att vara och jag vet inte om jag vill ändra på det. Men förmodligen har dissociationen hjälpt mig att bli sådan så vem vet, kanske blir jag ett vrak i stort behov av tröst och bekräftelse om terapin lyckas (nej, det tror jag inte alls på). I övrigt var vi rörande överens om allt och jag lyckades hålla mig kvar i samtalet hela tiden. Han har en plan och det ska bli spännande att se hur väl vi lyckas med den planen. Jag framförde att mitt första mål är att kunna läsa en bok utan att tappa bort mig efter en sida. Hans mål är att varsamt guida mig till att känna de känslor som hjärnan blockerar och sedan gå vidare därifrån. Jag hoppas han lyckas med det men jag är tveksam. Hittills har alla försök att få fram känslorna bara lett till att hjärnan blockerar dem ännu starkare. Nåväl, det ska bli spännande att fortsätta. Min hjärna mådde som förväntat när jag gick därifrån och då är det inte så underligt att paraplyet blev kvarglömt. En liten petitess i det hela.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Höstens tid är en vacker tid. De orange bären är ljuvliga liksom den lilla vackra bladväxten. Och tänk hur en svamp kan förändra sig.
Så skönt att du kunde njuta av promenaden till din psykoterapeut och så bra att du kände dig nöjd med samtalet. Det kanske var så att det kvarglömda paraplyet var ett tecken på just det, att det var ett givande samtal. Så bra att ha en plan också och att du ser fram mot fortsättningen.
Ha nu en fortsatt fin höstvecka!
Kram
GillaGilla
Ja, jag ser fram emot alla höstfärger och hoppas på en solig och krispig höst 😀 Små tecken på höst gör mig glad och letar man så hittar man.
Det var skönt att gå även om man kanske inte kan kalla den korta sträckan för promenad. Men totalt ToR blev det ju 20 minuter. Det var en lovande start på terapin och kanske glömde jag paraplyet för att jag skulle återkomma. Men jag tror att jag bara var så vimsig att jag helt glömde att det stod där.
Tack Anita och detsamma!
Kram
GillaGilla
Hösten är en vacker tid men än syns det inte så mycket av den här men vi brukar vara lite senare här.
Bra att det blev ett bra samtal och ett samtal som du stannade kvar i. Det är ju en process det handlar om. Låter bra att din pt har en plan tycker jag.
Önskar en fin kväll!
Kram
GillaGilla
Det syns inte mycket av den här heller men små tecken här och där börjar synas. En härlig tid väntar 😀
Ja, första mötet blev bra och han lät hoppfull. Men jag vågar inte hoppas på för mycket. Hur det än blir så kan jag inte ångra att jag inte gjorde något 😀 Haha, ja min pt verkar veta vad han gör 😀
Kram
GillaGilla
Heja hälsenan! 😉
Att få träffa en duktig läkare som dessutom har ett bra bemötande är guld värd – det vet jag.
Känner igen mig i hur du beskriver dig själv. Den starka.
Ibland när jag var som sjukast så hade jag dels ett slags flyktbeteende (i tankarna alltså), ville fly till tystnaden och allt som krävdes av mig. Ibland ville jag bara någon gång få bli omhändertagen, som ett mycket litet barn men det var inget som jag kunde kommunicera ut till omgivningen.
Det är så fint av dig att delar med dig av det som händer, tror att det kan hjälpa/vara intressant – för andra.
Kram/Barbro
GillaGilla
Hälsenan tackar 😀
Det tog tid men när jag väl stod på listan fick jag en läkare som är väl ansedd i hela Sverige. Vilken skillnad det blev. Jag saknar både honom och min kontaktsköterska i Linköping lite. Vi träffades så många gånger att vi fick en närmare kontakt.
Kanske är vi många ”duktiga och starka” kvinnor som behandlar oss själv illa utan att förstå det. Du hade i alla fall en önskan om att bli omhändertagen och då är det tragiskt att du inte kunde förmå dig att låta dina närmaste förstå det. Kanske har du kunnat prata om det nu i efterhand. Helt bra blir ingen av oss men du har kommit långt och jag hoppas att jag också kan komma åtminstone en liten bit på vägen. Tack för dina ord Barbro. Om någon blir hjälpt, eller får större förståelse för någon annan, då har mitt berättande gjort lite nytta förutom för mitt eget mående.
Kram
GillaGilla
Det gör mig glad att du åter tar en och annan promenad – och att det ser ut att gå bra. En härlig tid för promenader och fotografering väntar nu …
Så bra att du träffat en läkare som verkar insatt i just dina problem. Jag håller tummarna att han kan hjälpa dig! Antagligen kommer det att ta tid, men det viktigaste är att du känner förtroende och att det gör dig bättre på sikt – det får ta den tid det tar, helt enkelt.
Önskar dig allt gott!
Kram
GillaGilla
Jag kanske borde ta det lugnt ett tag till men nu har hälsenan fått vila på bekostnad av resten av mig. Nu måste jag ta mig ut på små rundor och njuta av höstluft och annat härligt 😀
Det är en psykoterapeut jag träffar nu och han verkar hoppfull. Jag har inga stora förväntningar men känner att jag måste prova. Och vem vet, kanske kan det bli bättre. Jag ska ge det tid för det har jag förstått att det kan ta. Jag tycker att det är ett tecken på att jag behandlar mig själv ganska bra att jag har tagit den här kontakten 😀
Tack Anki och detsamma!
kram
GillaGillad av 1 person
Jag gläds med dig att du nu fått komma ut lite, det är en förfärligt lång tid du fått vara inomhus. Gläds också åt att du fått träffa en psykolog som känner till dissocation. Hoppas du får förtroende för honom och att han kan hjälpa dig med detta. Hoppas hoppas!
Kram
GillaGilla
Tack Marie! Jag har varit stilla alldeles för länge men nu ska jag försiktigt börja röra på mig igen 😀 Underbart att få komma ut. Min psykoterapeut är inte psykolog utan socionom och leg fysioterpeut. Jag tror faktiskt att det är bra för han kan mycket mer om dissociation än de flesta psykologer. Det berörs inte särskilt mycket inom psykologutbildningen och då mest bara som en del av svårare diagnoser, typ dissociativ identitetsstörning. Det här känns bra och förtroendet finns redan där 😀 Jag hoppas också men förväntar mig egentligen inte så stora förändringar. Men om man inte testar så får man aldrig veta.
Kram
GillaGilla
Härligt att du är på G igen, och tar det försiktigt i början så du slipper bakslag. Hösten är bästa tiden att fota, speciellt uppe i din vackra miljö, i Finland kallas det ”ruska” (uttalas roska) och betyder ungefär höstfägring. Ser fram emot en massa färggranne höstmotiv.
Det låter också positivt att du och läkaren fick en bra kontakt. Det kan ju kännas ovant och stelt första besöket, o kan man då känna sig avslappnad tycker jag mycket är vunnet. Lycka till med fortsättningen!
Kram från pörtet
GillaGilla
Ja, det är så himla skönt att komma ut igen även om det inte blir några långa promenader 😀 Hösten är vacker här men det är den hos dig också. Färgerna kommer överallt hur landskapet än ser ut. Nu har vi massor att njuta av ett tag framöver 😀
Jag måste ha rört till det när jag berörde hur bra läkare jag hade i Linköping för jag har fått flera kommentarer om att jag träffar en bra läkare nu. Men den jag har terapi med är en psykoterpeut och det är nog mycket bättre när det gäller psykiska besvär 😀 Det var faktiskt inte ett dugg stelt utan vi fick bra kontakt direkt. Jag kände nästan genast förtroende för honom och flera gånger förvånades jag över hur mycket han förstod och över hur bra han läste mig.
Kram
GillaGillad av 1 person
Vad underbart att du kunnat börja promenera igen, om så försiktigt. Och att du hade ett bra möte med din pt. Jag blir glad när jag läser om hur du blivit bemött av den personen och hur ni tillsammans har målsättningar som ni ska jobba för. Kram!
GillaGilla
Ja, som jag har längtat 😀 Men när man känner att andra måenden får stå tillbaka för att vila hälsenan då får det räcka. Haha, han får nog kallas pt hädanefter 😀 Det var ett lovande första möte och det ger mig lite hopp.
Kram
GillaGilla