Det var skönt att komma hem och härligt att få stanna upp och försöka smälta allt vi hade varit med om. Tack bloggen för hjälpen med det. De två första dagarna gick jag nästan inte ut alls. Foten behövde vila och jag ägnade mig åt tvätt, uppackning och att komma ikapp med både egna och mina bloggvänners inlägg. Jag lämnade bara lägenheten för att lämna prover och för att lämna in min bil på ettårsservice. Men efter två dagar i stillhet längtade jag ut och jag konstaterade att jag struntade i om foten skulle krångla längre för att jag inte höll mig stilla. Jag hade ju märkt att kondisen var starkt påverkad i negativ riktning under resan och jag ville inte börja om från början igen. Jag tog ganska korta promenader varje dag, mellan 4000 och 5000 steg, och fotade blommor, humlor och lite annat.
Många orkidéer liknar varandra men de här är troligtvis någon sorts nycklar.
Renfana.
Knölklockor (tror jag).
”Mina” fjäll ser ganska tama ut i jämförelse med fjällen i Norge och de har inte velat visa upp sig sedan jag kom hem. Hade det inte varit för den ljusare molnsträngen bakom dem så hade de knappt synts alls. Men de finns där. Precis som den lilla hudförändring på min kind som nu är väldigt diskret. Men den finns där. Nu har det bekräftats att det är cellepitelcancer och i slutet av augusti ska den tas bort. På öron-näsa-hals, eftersom de där tydligen är bra på att göra det snyggt. Jag vill helst inte kalla fläcken för cancer. Det känns lite som ett hån mot alla som kämpar med betydligt värre sorters cancer. Jag kallar den hellre hudförändring och snart finns den inte längre.
Humlor gillar jag, faktiskt är de mina favoritinsekter. De är bara söta och surrar omkring i sin jakt på nektar. De bryr sig ofta inte ett dugg om att jag kommer nära med min kamera utan fortsätter bara med sitt letande.
Man behöver inte ha egna vinbärsbuskar för att få till en fin skörd. Det är bara att gå ut på promenad så hittar man ofta en eller flera buskar spridda i naturen.
En ny skylt och kanske har någon försökt ta bilen upp längs stigen.
Ännu en humla. Den här gången i en vädd.
Någon har snällt nog satt ut en vattenskål till alla hundar som passerar. Kanske andra djur också nyttjar den.
Humlan i cikorian ser ut att vara ganska upptagen.
Kardborren har också fått besök av en humla.
Men krolliljan fick stå där utan en surrande besökare.
Jag fick ett efterlängtat och supermysigt besök av min yngsta dotter och hennes man en dag. De var i Jämtland några dagar och som vanligt är jag glad att jag är en av alla de vill hinna besöka. Kanske dagen då de flyttar tillbaka hit inte ligger alltför långt bort. Nu spekuleras det lite om en treårsplan men allt ska stämma innan det blir av.
Är det någon mer än jag som ser en liten drakbebis titta upp från sin molnsäng? Vad den tittar på kan jag inte riktigt se men jag hoppas att det är en snäll figur.
I dag träffade jag min leverläkare på det halvårsvisa rutinbesöket. Jag hade inte bestämt mig för om jag skulle säga något om hudförändringen men jag nämnde det ändå i förbifarten. Jag brukar inte prata om mina andra medicinska diagnoser och problem eftersom det är levern som är i fokus där. Jag var inte beredd på hans reaktion. Jag har träffat tre läkare angående den här fläcken och ingen har reagerat på det sättet utan i stället har de hållt med mig om att det bara är att ta bort och sedan är det över. Men enligt den här läkaren var det bra att jag sa något för det påverkar en hel del i hur de ska fortsätta min behandling. Han ska kontakta Sahlgrenska, när rätt person är tillbaka från semestern, för att höra om immunsuppressionen ska minskas till ett minimum. Det är nämligen ett bristande immunförsvar som underlättar för hudförändringarnas tillkomst. Ett höjt immunförsvar kan då påverka levern på ett negativt sätt (det vill göra sig av med organ som inte var där från början) så det blir en balansgång att hålla koll på.
Läkaren ska också höra av sig till hudmottagningen för att rådgöra med dem om jag behöver halvårsvisa kroppsscanningar. Att jag har haft ett basaliom för många år sedan och nu den här hudförändringen gör tydligen risken ännu större och, som ni vet, har jag förmånen att bli väldigt väl omhändertagen och kollad av vården tack vare min nya lever. Det var alltså inte så enkelt som jag trodde – att det bara var att ta bort förändringen och sedan fortsätta som vanligt. Jag fick dessutom veta att nu är det ännu viktigare att skydda mig mot solen. Håhåjaja, ja jag måste väl ta det på allvar. Men jag tycker fortfarande att min fläck är en petitess jämfört med andras kamp. Det här är mer förebyggande och jag är ju faktiskt väldigt tacksam för att jag får så mycket och bra vård. Alla prover var förresten lika bra som de brukar vara.
Vädret växlar mellan sol, regn och mulet och ibland får man då se en regnbåge lite svagt.
När jag kollade in tidslinjen på google maps fick jag upp en bild med markeringar på var jag har varit de senaste fem åren. Här finns roadtrippen genom Europa med, den som jag gjorde tillsammans med min son 2018 (nio månader efter transplantationen). Hösten därpå hade jag flyttat tillbaka till Östersund och då for jag och min son iväg på ännu ett fantastiskt äventyr, Island runt under elva dagar med hyrbil och airbnb-boenden. Sedan har det blivit en hel del resor inom Sverige och som ni ser täcker jag nästan hela landet från norr till söder. Och nu har jag, tillsammans med min syster och systerson, även klarat av Norges nordligaste punkt. Vad ska det bli härnäst månntro? Det finns inga planer än men något i fjällvärlden blir det troligtvis. Naturligtvis vill jag hälsa på släkten söderut också.
Nu börjar jag så smått vänta på att min son ska dyka upp hos mig. För drygt en vecka sedan gav han sig av från Uppsala på cykel och han har hunnit bo hos en god vän i Bollnäs under helgen. Nu trampar han vidare och han tror att han kommer hit i morgon kväll. Ca tio mil per dag verkar inte vara särskilt svårt för honom att komma upp i. Planen är att han ska stanna här några dagar och sedan fortsätta sin cykeltur in i Norge, söderut via en cykelled nära kusten och sedan hem igen. Det kallar jag äventyr. Här blir det ett skönt avbrott från tältandet, varma duschar, tillgång till tvättmaskin och kanske någon trevlig utflykt med mamma. Men sedan lockar nog fortsättningen på äventyret.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Det beste med å være på ferie er å komme hjem og ikke gjøre noen verdens ting. Bloggen er veldig kjekk å ha for å kunne se tilbake på turer når det er kald vinter med mange mørke kvelder.
GillaGilla
Ja, det är väldigt skönt att komma hem och vila upp sig efter en resa 😀 Jag tittar tillbaka på gamla inlägg i bloggen ibland och då kommer alla minnen tillbaka. Det finns så många fördelar med att blogga 😀
GillaGilla
Förstår det blev ett par sköna dagar hemma direkt efter hemkomsten, men viljan att vara aktiv brukar komma tillbaka snabbt, så det förstår jag också. Ingen cancer är att förringa, jag har haft två basalcellscancer som tagits bort. Inget farligt men ändå en signal. Genom att kalla det för sitt rätta ord, cancer, så tar jag det mer på allvar tänker jag. Men jo.. jag är också dålig på att skydda mig mot solen.
GillaGilla
Ja, så var det men jag är nog lite beroende av att få röra på mig och största delen av mig behöver det för att må bra.
Det var en aspekt som jag tror jag ska ta till mig, att tänka cancer för att ta det på allvar. Och ska man nödvändigtvis få cancer så är ju den här sorten kanske bäst. Lätt att ta bort men ändå en signal, precis som du skriver. Jag ska bli bättre på solskydd men det känns lite trist.
GillaGilla
Det är alltid lite att pyssla med när man kommer hem och man behöver liksom landa i vardagen igen.
Så bra att du tog upp det med din läkare. Nu visade det sig vara ett helhetsperspektiv som krävs och de har uppenbarligen en helt annan koll.
Kram
GillaGilla
Ja, och det är kul att få komma hem och just pyssla med allt här hemma. Roligt var det också att få gå igenom alla foton och skriva av mig om resan. Många minnen kom tillbaka 😀
Det var väldigt bra att läkaren fick veta om min hudförändring och det var helt klart så att han hade ett annat perspektiv och såg andra risker än läkarna på HC. Jag känner mig väldigt trygg med hur det här kommer att följas upp, men lite förvånad också.
Kram
GillaGilla
Det är väldigt vackert där du bor ävem om dina fjäll är mindre.
Visst ser det ut som en drakbebis!
Vad bra att du tog upp din hudförändring med din leverläkare, de tar det på allvar och kan så mycket mer om riskerna med solen när man är transplanterad. Du får kanske börja med spf om du inte redan använder.
Man förstår att din son brås på dig 😊 det var ingen dålig tur att ge sig ut på!
Kram
GillaGilla
Ja, visst är det vackert här också men längtan efter norsk natur kommer nog tillbaka till mig och lockar dit mig igen 😀
Kul att du också ser drakbebisen.
Jag blev lite ställd och ganska förvånad över att hudförändringen förändrade så mycket. Tydligen är risken för fler förändringar större när jag väl har fått någon och immunnedsättningen gör inte saken bättre. Jag har köpt solskyddsmedel i våras men har bara använt det en gång. Jag får helt enkelt bättra mig där…
Hahaha, jag är inte lika extrem som min son men kanske äventyrslusten kommer från både mig och hans pappa 😀
Kram
GillaGilla
Det brukar ta några dagar att ”komma i fas” när man har varit borta en tid. lite vemodigt när en härlig resa tar slu, men ändå skönt att komma hem – ja, det är så jag brukade känna när vi var på längre resor Lasse och jag. Många fina bilder på blommor och humlor!
Så bra att du berättade om din hudförändring … känns betryggande att din läkare tar det på allvar och gör allt för att det ska bli bra.
Ett trevligt besök förstår jag och så spännande att de kanske flyttar tillbaka till Jämtland! Häftigt projekt av din son att cykla till dig och sen fortsätta! Snacka om cykelsemester! WOW!
Visst såg jag drakbebisen! 🙂
Ha det gott!
Kram
GillaGilla
Ja, det är både vemodigt och väldigt skönt att avsluta en resa. Via bloggandet får jag uppleva den igen och får hjälp att minnas allt. Tack, jag gillar att fota blommor och humlor och ibland har man turen att få med dem i samma bild.
Ja, tänk vad något som andra läkare säger är så enkelt att fixa ska medföra så mycket enligt min leverläkare. Det var helt klart bra att jag sa något om det. Ett jättekul besök. Planen att flytta till Östersund har funnits i flera år men det har hela tiden varit en lång framförhållning. Men kanske är det inte så många år kvar nu 😀 Min son kom samma kväll jag skrev inlägget. Det blev drygt 18 mil den dagen men det lockade med en riktig säng i stället för en regnig natt i tält 😀 Jättekul att ha honom här några dagar.
En väldigt söt drakbebis 😀
Tack och detsamma!
Kram
GillaGillad av 1 person
Men nu blir jag lite chockad, vilken tur att du berättade om din hudförändring för läkaren! Jag förstår att du inte hade en tanke på något samband, minns med fasa mitt korta synbortfall som jag bara hasplade ur mig och som sedan ledde till min diagnos och behandling utan vilken jag förmodligen inte suttit här idag. Nu menar jag inte att det går att jämföra men, du ska absolut inte bagatellisera det som gäller din kropp. Känns jättebra att man tar allt på största allvar! Du ska vara rädd om dig!
Nu tar vi trevligare diskussion, drakbebisen tycker jag ser ut som en ankunge…haha. Inget fel på vår fantasi iaf. Och din besökskarta är ju fantastisk! Men nog tycker jag det var en stor vit fläck där i öster! Tur du har mig, din finska kompis så du inte helt glömmer bort oss från grannlandet.
Fina foton har du tagit, och väldigt förnuftigt att hellre gå kortare promenader och stanna och njuta av det som ännu är högsommar. Och sonen, vad säger man? Vilket äventyr han gett sig ut på, undrar vem han brås på?? Och dottern….så glad du skulle bli att få ett av dina barn lite närmare. Men sånt styr ju inte vi över, men hålla tummar får man göra.
Kram från tvättstugepörtet
GillaGilla
Chockad behöver du inte bli men kanske lika förvånad som jag blev. Det är ingen fara med den hudförändring jag har nu men tydligen behövs regelbunden kontroll hädanefter tack vare den. Jag trodde absolut inte att medicineringen behövde ändras men nu får vi se om jag hamnar på lägstadosen och vad det i så fall för med sig för levern. Jag är inte ett dugg orolig för om det finns oro så överlåter jag det på de som vet bättre. Jag tror att de har full koll 😀 Din situation var betydlig värre och med större risk. Jättebra att du hasplade ur dig infon om synbortfallet.
Drakbebis eller ankunge spelar inte så stor roll. Något väldigt gulligt såg vi i alla fall 😀
Den stora vita fläcken i Öster är visserligen stor men jag har passerat gränsen till Finland både den här resan och för två år sedan. Bara korta sträckor men ändå… Tidigare har jag gjort åtskilliga resor till Finland, mest Helsingfors, med olika färjerederier. Men det räknas nog inte som en Finlandsvistelse. Kanske ett resmål att fundera mer på.
Tack! Jag ska nog helst försöka begränsa promenaderna lite till och efter sonens besök ska jag göra så…tänker jag nu i alla fall. Min sons äventyr är verkligen inte en liten runda och han kom ända hit samma kväll som jag skrev inlägget. Drygt 18 mil blev det och mitt i natten kom han. Men då sov jag 😀 Jag längtar till den dag min dotter och hennes man säger att nu är det dags men jag är beredd på att det tar ett antal år till. Men härligt blir det när det är klubbat och klart 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Trots att jag fortfarande läser om din härliga resa så hoppar jag in här och läser och kommenterar. Humlor tycker jag också om att fotografera då dom håller sig stilla. Och så är dom ju så lurviga och fina också. Kan meddela att drakbebisen såg jag direkt. Men jag ser å andra sidan alltid en massa figurer i naturen.
Vilken tur att du sa till om hudcancern. Nu får du se vad det innebär för din fortsatta behandling men allt kommer säkert att gå bra. Jag fick för många år sedan en ”kvissla” (som jag trodde) på sidan av näsan. Jag försökte klämma ut den (dumt förstås) men det gick naturligtvis inte utan den blev bara värre och större. Gick till läkaren och blev remitterad för att ta prov och då kom det tillbaka att det var skivepitelcancer vilket dom tyckte var väldigt konstigt för det såg inte ut så tyckte dom. Men den opererades i varje fall bort på Karolinskas hudklinik och jag har aldrig fått tillbaka något men håller noga koll efter liknande ”kvisslor”.
Och nu anar jag att sonen dykt upp hos dig. Strongt att cykla så långt.
Kram
GillaGilla
Det är trevligt att få besök av dig här och de andra inläggen kan du, om du vill, bara titta in på och kolla in bilderna. Jag vet att de är väldigt långa och att det kan bli lite mycket att ta sig igenom. Humlor är supermysiga och de brukar vara ganska bra som fotomodeller. Kul att du såg drakbebisen. Jag tyckte att den var ganska tydlig.
Ja, det var bra att jag nämnde hudförändringen och jag hade inte förväntat mig att det skulle innebära någon förändring i behandlingen. Nu får vi se vad som sker och kanske blir det ändrade doser och fler provtagningar. Kanske även fler kontroller för att upptäcka hudförändringar i framtiden. Jag är väldigt tacksam för att de har koll på mig men en del av mig känner sig ganska vårdtrött.
Vad bra att det upptäcktes att din ”kvissla” var en skivepitelcancer så att den togs bort i god tid. Som jag förstår det går det nästan alltid bra även om förändringen har funnits ett tag. Det måste kännas skönt att den inte har kommit tillbaka där eller någon annanstans.
Sonen ringde när jag hade publicerat det här inlägget och sa att han skulle köra hela sträckan till mig den kvällen. Nu är det tredje dagen han är här men i morgon fortsätter han mot Norge och sedan söderut längs kusten. Ca 200 mil kvar om jag har förstått det hela rätt.
Kram
GillaGilla