Den här dagen vaknade vi alla (jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky)) utsövda och fulla av energi inför dagens äventyr. Det kändes lite som slutet på resan eftersom vi dagen efter bara skulle transportera oss hem till mig på Frösön. Vårt första stopp blev vid Sodra Stubba i kanten av Muddus Nationalpark (röd markeringoch ett A). Vi fortsatte till Storforsens naturreservat och vad lyckat det blev att först klättra upp på en liten höjd för att senare vandra vid Piteälven (vid B).

Den här dagen var det inte riktigt lika varmt som dagarna innan och vi kunde njuta av våra utflykter utan att bli trötta av värmen. Sodra Stubba (eller Södra Stubba, som det står i viss information) mäter 548 möh och därifrån får man fin utsikt över en stor del av Muddus nationalpark. Sugna på att komma upp på en höjd igen påbörjade vi vandringen.

Ganska snart hörde vi ett ljud och såg hur en stor fågel flög i cirklar högt över oss. Inte någon vanlig mås konstaterade vi. Någon slags rovfågel men vilken låter jag vara osagt. William bytte till ett bättre objektiv så hans bilder blev betydligt tydligare än mina. Jag lånar därför en bild av honom.

Ofta låter man sin hund hoppa upp och posera på en sten men här blev det matte som tog på sig det uppdraget. Jag minns ärligt talat inte varför hon klev upp där. Det kan ha varit för att kunna se något bättre.

Vi hade bara sett en enda bil nere vid vägen och när vi hade mött de som kommit med den fick Rocky vara lös. Han går aldrig mer än några meter ifrån sin matte, eller den här resan sin nya, stora idol William. Det var alltså ingen risk att han skulle springa iväg och en lös Rocky är oftast en lycklig Rocky.

Vi närmade oss toppen.

De med lite bättre kondis hamnade ofta lite före…

…medan jag gick i min egen takt och kom ikapp så småningom.

Det är alltid härligt att stå på en bergs- eller en fjälltopp i klart väder och se ut över vyerna. Det här går inte att jämföra med Norges vackra fjäll men det var ändå ganska fint. Här blev Rocky kopplad igen för hans egen säkerhets skull. Det var ganska brant här och där.

Det är inte bara härligt att stå på en höjd utan även att slå sig ner på en sten för en stunds vila uppe på toppen.

Vi tog oss ner till bilen igen och fortsatte färden. Renar sprang fortfarande upp på vägen då och då.

Storforsens naturreservat var en fin plats att besöka och det var vi inte ensamma om att tycka. Den stora parkeringen var nästan full med bilar, husbilar, bussar och tvåhjuliga fortskaffningsmedel. Vi valde att börja besöket med att promenera på en stig längs med Piteälven och hoppades på att det inte skulle vara lika trångt vid forsen när vi kom tillbaka.

Man kan svagt ana att vattnet börjar skumma och röra på sig lite mer en bit bort.

Här finns inte bara en fors utan även ett skogsmuseum. Det var inte vårt fokus och ärligt talat har jag sett tillräckligt med sådana efter att i 30 år ha varit gift med en skogsarbetare. Men några små blickar slängde jag ändå mot de stugor och attiraljer som visade på hur det var i skogen förr. Det förekom så klart mycket timmerflottning på älven.

Så småningom svängde vi bort från älven och tog oss tillbaka mot själva turistfällan. För självklart var det den som lockade även oss mest.

Vi hade gjort rätt val när vi gick en promenad först för nu var det mer glest mellan alla besökare.Det var välordnat med broar och spångar för tillgänglighetens skull. Jag föredrar naturen och vanliga vandringar men på sådana här platser är det rätt behändigt att kunna gå utan ansträngning för att få se så mycket som möjligt. Naturens konstverk och människans hantverk i en bra kombination.

Vatten rann, porlade eller var stilla överallt.

Efter en stund kom vi fram till själva Storforsen och visst är det mäktigt att stå bredvid vattenmassor som i sin färd framåt och neråt virvlar, skummar, skvätter och dånar.

Forsen var ganska lång och vi gick neråt för att få se allt som kunde ses.

Där nere lugnar sig vattnet och där ligger också ett hotell, som säkert har många gäster.

Det är svårt att visa hur mäktigt det är med de här starka krafterna och det framgår inte heller riktigt i den lilla filmsnutt ni kan se här (om ni vill). Men lite mer röresle och ljud än bilderna ger bjuder filmen ändå på.

Rocky var den enda i vårt gäng som blötte ner tassarna men det hörde ju inte till ovanligheterna 😀

En scen mitt i naturen, där det hålls olika slags föreställningar. Synd att vi inte fick uppleva något sådant men samtidigt ska vi kanske vara glada för att vi slapp den trängsel som förmodligen skulle uppstå då.

Den här dagen kändes som en fin sista dag med utflykter och upplevelser. Nu återstod bara att ta oss till vårt sista boende, en fin liten stuga på en camping i Arvidsjaur. Där lärde jag mig att en köpt fryspizza, som har tinat, i brist på ugn i stugan kunde tillagas i stekpanna med oväntat gott resultat. Med en skvätt olja i pannan stekte jag på pizzabotten ganska rejält och vände ovansidan ner en kort stund. Sedan vek jag ihop pizzan och stekte den lite mer. Gott blev det så nu vet vi att det funkar. Men kanske hjälpte hungern till för att göra smakupplevelsen bra.

Avslutningen på resan kommer i nästa inlägg men det blir ett betydligt mindre omfattande inlägg.