Den här dagen åkte vi ca 15 mil mellan Kuttainen Lodge och Lappeasuando Lodge. Två stopp blev det längs vägen, en promenad vid Raisijärvenniemi naturrastplats (röd markering) och vid pizzerian i Svappavaara.

Kvällen innan konstaterade vi att vi, pga värmen och en sol som sken in genom våra fönster, måste ha alla fönster öppna. Vi hade vid ankomsten fått veta att ventilationen inte fungerade och det var också en anledning till att vilja ha öppet. Jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky), skulle sova i samma rum men det hade vi gjort vid något tidigare tillfälle och det var inget problem.

Jag tog både sömntablett och två starka smärtstillande piller (citodon) och dessutom använde jag både öronproppar och en ögonmask. Inte underligt att jag slocknade och sov som en stock…fram till femtiden på morgonen. Då tittade jag på klockan, konstaterade att de andra ville sova längre och la mig tillrätta på kudden igen. Men av någon anledning fick jag för mig att vända på mig och titta bort mot de andra och deras sängar. Där satt William upp i sin säng och Gunnel syntes inte till någonstans.

Stackars William berättade att de hade haft en helvetesnatt pga värme och mygginvasion. Han hade slagit ihjäl minst 50 myggor mot fönster och väggar. De hade känt sig tvungna att stänga fönstren men då blev det i stället olidligt varmt i rummet, där ju ventilationen inte funkade. Gunnel stod inte ut utan gick ner och la sig i en tvåmanssoffa i det gemensamma köket, efter att först ha gått ut för att få lite svalka. Hon skulle ju köra dagen efter och var desperat efter att få någon timmes sömn.

Båda hade testat att dra lakanen över huvudet men myggen kom in till dem och stack dem överallt, t o m under fötterna. Rocky hade också haft det besvärligt och hade gnällt ibland när det blev för jobbigt. Han fick inte vara i köket och om William, hans stora idol, hade lämnat honom hade han blivit olycklig och möjligheten fanns att han kanske hade skällt och väckt andra gäster. Alla tre hade myggbett lite här och där. Gunnel och William hade tittat förundrat på mig där jag låg och sov gott med både nattlinne och lakan. Helt obekymrat sov jag vidare trots värme, mygg och alla de ljud och dunsar som borde ha väckt mig. Den morgonen var jag tacksam för att jag hade mina piller. Vanligtvis är jag restriktiv med de smärtstillande tabletterna och oftast försöker jag klara mig med bara alvedon till natten. Men ibland behövs starkare hjälp och då brukar jag alltid sova gott. De har ju även den effekten. Jag är numera så lyckligt lottad att jag aldrig får några synliga eller kliande myggbett, så om myggorna stack mig under natten varken märkte jag det eller såg det efteråt.

Om man ska säga något positivt om natten, förutom min lite bättre upplevelse av den, så fick Gunnel uppleva midnattssolen och ta ett foto av hur det såg ut. Vackert med markdimman och det lite magiska ljuset. Förmodligen fick Rocky följa med ut men jag minns inte vad min syster sa om det.

Den här dagen blev bara en lång väntan på sömn för Gunnel och William. Vi gjorde oss iordning och lämnade vandrarhemmet vid sjutiden och måste fördriva tiden med något tills vi fick checka in på nästa boende klockan två. Själva resan skulle bara ta drygt två timmar och tiden fram till dess kändes oändligt lång för mina reskamrater. Om ni undrar varför inte jag körde, jag hade ju sovit, så var det inte rätt läge att ta över ratten på en bil som var väldigt annorlunda att köra. Det sägs halvt skämtsamt att Teslor inte är bilar utan datorer och det ligger faktiskt mycket sanning i det. Jag erbjöd mig att köra men enligt Gunnel skulle det bli en större stressfaktor för henne och hon skulle ändå vara tvungen att hålla koll på allt jag gjorde. Hon hade lyckats slumra till några timmar i köket och tyckte att det funkade bra att köra med stopp då och då.

Det blir fortsättningsvis mycket fokus på Rocky i det här inlägget. Enligt Gunnel var vårt första stopp den bästa utflykten för honom under hela resan. Vi stannade vid en naturrastplats där det fanns fina promenadmöjligheter (se kartan i början) och där Rocky kunde vara lös och ha kul både i vattnet och i sanden.

Det enda lite läskiga för en hund var underlaget på första bron.

Men sedan var det lycka. Han sprang nerför en sandslänt ner till sjön, plaskade omkring en stund och försökte sedan springa upp i den lösa sanden igen. Han lyckades inte ta sig ändå upp men upptäckte då hur kul det var att kana ner i sanden och rulla runt i den. Efter en stund tog han sig ändå upp och skakade av sig all sand. Sedan var han redo för fler äventyr.

Vi andra tyckte också att det var en fin plats att vara på och för min del var det en dag som alla andra. Men jag beundrar de andra två för att de orkade hålla uppe humöret efter det som fick heta helvetesnatten.

Rocky hade redan glömt alla vedermödor under natten.

Ännu en liten bro tog oss till nästa del av den långa landremsan i sjön. Jag vet inte om vi någon gång var på en ö för på kartan ser det ut som om allt hänger ihop och har förbindelse med fastlandet. Men det är inte viktigt att veta och oavsett om det var en ö eller inte så var det en fin plats vi hade hittat.

Vi kom till en stor sandlåda, i alla fall uppfattade Rocky det så och för honom blev det ännu en stunds lycka.

Först stod han bara och tittade ner i sanden för att sedan komma på att här fanns en möjlighet till något roligt. Han grävde en stund och sedan var det som om lukten sa honom att han var färdig med det. Då rullade han sig i stället en stund i sanden innan han avslutade sin lek med att skaka sig.

Men nästan genast efter lekstunden blev han sugen på mer kul. Han hade ju tidigare upptäckt hur kul han kunde ha i en sandslänt.

Ännu mera bad.

Till sist lämnade vi det som var som ett hundparadis och for vidare. Det blev dags för lunch och det fanns inte många restauranger eller matbutiker att välja bland. Vi hade mackor att göra i ordning men vi kände alla att en pizza vore gott. William letade på nätet och hittade en pizzeria i Svappavaara. Jag vet inte hur ni reagerar på den här exteriören men kanske hade vi inte valt den här restaurangen om det hade funnits alternativ. Men ännu en gång har vi konstaterat att man inte ska döma hunden efter håren (konstigt uttryck. Det borde väl vara …efter pälsen). Vi möttes av väldigt trevliga personer i en helt ok lokal och killen jag beställde min pizza av ville väldigt gärna att jag skulle bli nöjd. Det fanns en vegetarisk variant men han log urskuldande när han förklarade att i den här trakten fanns det ingen som inte vill ha kött. Men vi utgick från den vegetariska och tog bort osten och något annat och resultatet blev en ok pizza. Inte en jättegod men helt ok. Men ska man ha champinjoner på pizzan så ska de helst vara färska men i alla fall stekta. Sladdriga burkchampinjoner vill jag inte ha så de pillade jag bort. Den här pizzerian får i alla fall ett bra betyg för bemötandet och viljan att göra kunderna nöjda.

Vi kom fram till Lappeasuando Lodge en halvtimme innan vi kunde checka in. Jag frågade om vi kunde få komma in lite tidigare men städningen var inte helt klar. Men prick klockkan två fick vi nyckeln och William och Gunnel la sig nästan genast i sina sängar och somnade. Om jag minns rätt sov de i ca tre timmar och sedan mådde de mycket bättre. De hade dessutom inga problem att somna på kvällen och morgonen därpå var alla glada och fyllda av energi.

När vi kom in i rummet såg vi genast myggdödaren på en bänk. Ni kanske har sett sådana manicker som man stoppar in en slags tablett i och sedan sätter i ett eluttag. De är effektiva. Vi hade sådana, både i husvagnen (12-voltsuttag) och i vårt hus för många år sedan och vi kunde ligga i sängen och se hur alla myggor tvärvände i fönstret. De som redan fanns i rummet dog. I Lappeasuando sov vi alltså utan problem och med öppet fönster tack vare den lilla manicken. Jag köpte en för eget bruk dagen efter. Det lite bittra med hur vi hade det i Kuttainen var att vi på morgonen såg just en sådan myggdödare med en extratablett i köket. Förmodligen avsedd för oss. Vi pratade nämligen med en annan gäst innan vi gav oss av och han hade fått en sådan till sitt rum. Men hur skulle vi ha kunnat veta att den låg där i köket och att vi fick ta den?