Jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky) bodde den här natten inte långt från finska gränsen och planen för dagen var att ta oss till Kilpisjärvi, röd markering på första kartbilden, för att därifrån följa med en båt till Koltaluokta hamn, andra kartbilden, och sedan följa den drygt 3 km långa stigen till Treriksröset. Nästa boende var bokat en liten bit utanför Karesuando.

Alla vet nog att Treriksröset är den plats där Sverige, Norge och Finland möts. Om man inte vill vandra minst 22 km ToR finns det, såvitt jag vet, bara en realistisk möjlighet att ta sig dit och det är genom att från Kilpisjärvi i Finland ta båten en bit och sedan promenera sista biten. Man kan så klart alltid hoppa fallskärm eller kanske ta sig dit med helikopter om man har de möjligheterna men jag tror inte att det är så vanligt. Vi valde det traditionella sättet och det lustiga är att båtarna utgår från Finland men lägger till i Sverige och sedan går stigen nästan hela vägen i Sverige. Bara sista biten ligger i Finland. Det syns ganska tydligt i den här bilden. Den skarpa vita linjen är gränsen och ni förstår nog vad som är Finland respektive Sverige. Vi gick från det nedersta, högra hörnet i bilden och till det översta, vänstra hörnet.

Våra planer verkade vara nära att gå upp i rök när William kvällen innan kollade hemsidan för de båtar vi kunde åka med. Pga systemfel kunde de bara ta emot kontanter!!! Vi blev helt ställda ett tag för kontanter hade vi inga och de eventuella möjligheter som fanns att hitta en bankomat, eller något annat ställe där vi kunde få tag i kontanter, hade vi missat för länge sedan. Jag och Gunnel grämde oss lite för att vi inte hade varit mer förutseende. Vi som brukar ha koll hade innan vi åkte hemifrån läst att det ibland kunde strula och att kontanter då var enda möjligheten att få följa med. Men jag konstaterade då att jag och min son hade tagit ut pengar i onödan när vi gjorde den resan för två år sedan och då viftade vi av någon anledning helt enkelt undan det eventuella problemet.

Hade vi bara kollat lite tidigare dagen innan så hade det löst sig men nu kändes det kört. Ett litet tag i alla fall. William konstaterade att han inte tänkte missa Treriksröset och att han var beredd att göra den 22 km långa vandringen medan vi fick hitta på något annat. Men sedan började både han och Gunnel leta efter lösningar på nätet. Först konstaterade Gunnel att om kontanter fortfarande var det som gällde när vi kom till båtarna så skulle hon åka fram och tillbaka till Karesuando (ca fyra timmars resa), ta ut pengar, och sedan kunde vi åka med eftermiddagsturen. Den planen var den som gällde under några timmar…tills Gunnel lyckligtvis hittade att valutaväxling kunde ske på K-Market Kilpishalli i Kilpisjärvi. Ingen av oss hade trott att den möjligheten fanns i den lilla byn med knappt hundra fasta invånvare. Inte heller fanns det information om någon bankomat på nätet så därför dröjde det innan den här chansen hittades. Det var stor lycka kan jag säga 😀

Det var ca en halvtimmes resa till Kilpisjärvi och båtarna skulle avgå klockan tio så vi tänkte att vi skulle ha gott om tid om vi kom iväg vid åttatiden. Som tur var kom vi på att finsk tid ligger en timme före både norsk och svensk tid så enligt våra klockor skulle båtarna avgå klockan nio. Vi ändrade planeringen en timme och tyckte att det kändes bra. Hoppet föll igen när vi såg att butiken där vi skulle ta ut kontanter öppnade först klockan nio. Då skulle vi ju ändå inte hinna med förmiddagsturen. Men William frågade om inte den tiden också var enligt finsk tid och så var det ju så klart. Vi hade pendlat mellan hopp och förtvivlan under kvällen men när vi la oss kändes det som om allt skulle lösa sig på ett bra sätt. För min del hade det inte varit en lika stor besvikelse om det inte hade löst sig. Men de andra hade aldrig varit där förut och ville så klart inte missa chansen när de nu befann sig alldeles i närheten.

Hvitehus, som vårt hus den gångna natten kallades, har varit ett äldreboende och ligger på en komersiell fastighet där det nu finns en företagspark. Området ägdes tidigare av det norska försvaret och den gula byggnaden får mig att tänka att det kan man se. Vi stördes inte alls av verksamheten där och de få lastbilar vi såg körde inte nära vårt hus.

Enligt google maps tidslinje lämnade vi det här området kl 07.07 och det gjorde vi för att vara riktigt säkra på att hinna det vi måste hinna och ha goda marginaler. Det var den enda morgonen jag ställde in larmet på min mobil, för att vara på säkra sidan, och kvart i sex gick jag upp. Larmet behövde jag inte men det hade varit dumt att chansa. Vi hann passera några norska fjäll innan vi kom in i Finland.

Det var inte långt till K-Market och en kvart innan öppning var vi på plats för att vara först in i butiken.

Medan vi väntade spanade jag in fjället Saana. Tänk att jag och min son stod där uppe på den högsta punkten när vi var här sist. En superhärlig vandring med otroliga vyer. Nu kändes det som om det skulle vara en nästan omöjlig uppgift för min del att ta mig upp dit. Kondis är verkligen en färskvara och jag hade förlorat så mycket det senaste halvåret. Men jag kände mig sporrad att förbättra flåset och att se till att kunna göra liknande vandringar igen.

Vi hann se några passerande renar också innan dörren till butiken öppnades.

Allt gick smidigt och vi kom ut ur butiken med våra 55 Euro per person. Dyrt för en kort båtresa men utan konkurrens så får man betala det de begär. Rocky fick i alla fall följa med helt gratis. Med växlingspåslag betalade jag 680 Sek men jag tycker att det var värt det.

Vi stod i kö till båtarna Malla och Maria i ca en halvtimme. Som ni ser hade vi fortfarande vädergudarna med oss. Allt blev så bra trots tvivlet kvällen innan.

Båtresan var nog inte lika trevlig för Rocky som för oss andra. Han fick ligga under bordet, där både muller och vibrationer från motorn var som tydligast, och lite stressad var han. Men han var så duktig och låg snällt kvar där.

Norska fjäll rakt fram, finska till höger och en liten bit av ett svenskt fjäll till vänster.

Vi kom fram till startpunkten för promenaden och började gå. En fin, lätt vandring men även denna gång tyckte jag att två timmar är lite för kort tid för att hinna gå 6,4 km och kunna se och njuta av allt. Tiden räckte men inte med så stor marginal.

Rocky var betydligt mer nöjd med att vara ute i naturen igen efter båtresan och med att kunna dricka och blöta tassarna då och då.

Ni som var med mig här för två år sedan minns kanske att själva Treriksröset inte är ett stenröse utan en gul betongklump ute i vattnet. Omgivningarna är vackra, med fjäll i de tre länderna och vatten i förgrunden, så kanske är det inte själva klumpen som fångar blicken mest. Här är jag på väg ut och som tur är har gallergången små mötesplatser där den går över vatten. I början kunde man kliva åt sidan men längre ut var det svårare att mötas. Även här var det lite stressig miljö för Rocky men han kom med ända ut och t o m runt monumentet, trots det inte så mysiga underlaget för hundtassar. Hans mattet var generös med hundgodis och beröm.

Självklart ska man posera här, precis som vid Globe monument på Nordkap. Tre länder på tre sekunder sägs det men det tog nog minst 10 sekunder att komma runt.

En bit bort syntes en annan gul klump och när jag pratade en stund med en norsk kvinna fick jag av henne höra att det var en gränsmarkering mellan Sverige och Norge. Varför den behövs eller varför den är placerad just där fick jag inte klart för mig för gränsen fortsätter ju och är redan markerad vid de treländernas mötespunkt. Så jag ställer mig lite frågande, även om hon lät säker.

En fin och duktig Rocky i en lite stressig miljö. Men han ska så klart också posera vid monumentet, även om det inte syns just här.

Efter en stund gick vi tillbaka över spången.

En skön stund i vattnet är inte så dumt för en hund en varm dag.

Det fanns ännu ett monument en bit från det stora röset och det här ser faktiskt ut som ett stenröse, även om det lyser gult. Jag kunde se norska och finska markeringar så kanske markerar det här röset den gränsen, även om det också känns lite onödigt.

Vandringen tillbaka var minst lika fin och skön.

Många väljer att ta båten antingen från eller till den här platsen för att sedan vandra 11 km åt ena eller andra hållet. De passagerare som inte följde med oss tillbaka ersattes av andra som hade vandrat hela vägen dit och den enda båten blev välfylld. Jag ställde mig och väntade medan Rocky fick en sista avsvalkning i sjön. Jag tänkte att jag behövde hjälpa till lite för att få honom ombord. Det var en glipa på 20-30 cm mellan båten och bryggan och båda guppade lite i otakt. Rocky behövde alltså kliva över den läskiga glipan för att direkt därefter ta sig nerför en trappa som mest liknade en stege.

Det ser ut som om han står och spanar ängsligt mot båten men här var han lyckligt ovetande om den svårigheten.

Precis innanför öppningen satt dessutom en annan hund och det gjorde inte stressen mindre för Rocky. Han spjärnade emot av osäkerhet och skällde till en gång. Då kom den snälla kvinna , som tog hand om oss passagerare, och hjälpte till. Hon och jag ställde oss ivägen för den andra hunden och hjälpte Rocky framåt medan Gunnel försökte lyfta hans bak och försiktigt putta honom mot oss. Den vänliga kvinnan visade Rocky, hans matte och hans älskade William fram till en plats hos kaptenen och där la sig Rocky till rätta och lugnade sig. Jag satt ute i passagerardelen eftersom jag inte fick plats där fram. Kanske bra miljöträning för en vovve som inte hade varit ute på så många äventyr innan min syster tog hand om honom. Men vi tyckte alla tre att det var lite jobbigt att se honom kämpa så.

Förutom att Rocky hade det lite jobbigt med båtturerna så var dagen väldigt lyckad. Vi kom fram till Kuttainen Lodge utanför Karesuando i skaplig tid och möttes av en supertrevlig värdinna. Det här var det enda boende under resan där vi inte hade egen dusch och toalett i rummet och köket var gemensamt, precis som det brukar vara på vandrarhem. Det var svårt att hitta ett boende med alla våra önskemål till ett skaplig pris i det här området men det kändes inte så viktigt. Huvudsaken var att vi fick sova…och det fick i alla fall en av oss.

Den trevliga värdinnan frågade om Rocky kunde få leka med hennes hund, en St Bernard- och Rhodesian rigdebackblandning. Men Rocky var inte särskilt imponerad av den vänliga Lucky, som ser mager ut pga minskad aptit efter att ha löpt. Han var inte ett dugg intresserad av att leka och Gunnel tror att det berodde på att han vaktade William.

Vi installerade oss i det gemensamma rummet och såg fram emot en god natts sömn. Hur det blev med det får ni veta i nästa inlägg.