Som vanligt, på mina resor på egen hand eller med sällskap, var det själva resan som var målet även om vi hade två huvudmål (Nordkap och Treriksgränsen). Jag, Gunnel (min syster) och William (Gunnels son) lämnade Storuman på morgonen och styrde mot dagens första vandring upp på toppen av Jan-Svensamössan. Några fina vandringar hade vi sett ut redan innan vi startade resan men det mesta letade William fram antingen medan vi reste eller någon dag innan vi hade vägen förbi. Så här såg resan från Storuman till Jokkmokk ut. Som ni ser var vi inte jättelångt från Sarek nationalpark, ett önskeresmål i framtiden.
Innan vi sa hejdå till Storuman åkte vi upp till Utsikten där vi från utsiktstornet fick se ut över Luspsjön.Fjällen längre bort låg tyvärr inbäddade i moln men de finns där.
Vid Punkten A på kartan finns lågfjället och naturreservatet Jan-Svensamössan. Närmaste tätort är Arvidsjaur. Fjälltoppen ligger på ca 700 möh, ovanför den nuvarande trädgränsen men hur länge den gör det vet ingen. Fjället kanske blir ett berg inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi parkerade vid sjön Södra Akkajaure och började vår vandring upp på det lagom höga fjället.
Vi glömde bort att leta efter mössan.
Den här dagen hade vi mer tur med vädret än vid vandringen dagen innan. Solen sken men temperaturen höll sig som tur var på en ganska sval nivå. Leden var enklare att ta sig fram på den här dagen men bitvis var den både brant och stenig. Rocky, som aldrig vek av många meter från leden och oss (framför allt inte långt från sin älskade William), fick vara lös för att förenkla för både honom och hans matte. Han är alltid så lydig men får ändå ofta gå i koppel för att inte skrämma någon vid möten.
Man måste ta paus från klättrandet ibland och bara sitta och njuta en stund. Myggmedel behövdes och jag hade inga som helst problem med de små surrande blodsugarna. Men mitt sällskap var för frestande för en del myggor för att medlet skulle hindra dem. Kanske fick jag också något stick men det kände jag inte och numera får jag så gott som aldrig något synligt märke efter myggbett. Stackars Rocky hade tyvärr en del bekymmer och högg efter både myggor och bromsar.
Så småningom närmade vi oss toppen och, som det oftast är, var belöningen väl värd ansträngningen.
Men just här, var jag både vimmelkantig och hade svimningskänslor. Jag var tvungen att sätta mig ner en stund tills yrseln gick över. Jag sa inget så de andra trodde att jag bara behövde vila lite. Men sanningen var att jag var så otränad efter att, pga foten, ha varit i stort sett stillasittande i ett halvår. Benen darrade och jag har aldrig blivit så påverkad av en fjällvandring. Och det här var ett relativt litet fjäll. Men det gick över efter en stund och jag tog mig upp den sista biten. Min syster sa lite bestämt att jag måste säga till om det blir så men vad skulle det ha gjort för skillnad?
När jag kom upp hit försvann alla tecken på trötthet och ersattes av lycka och en känsla av att vara väldigt privilegierad. Än så länge orkar jag ta mig upp till de här vyerna och på de här höjderna trivs jag som bäst.
Här uppe fick Rocky vara kopplad för att han inte skulle ramla ner i någon brant sluttning. Som om han skulle lämna William 😀 Men man måste ta det säkra före det osäkra.
Efter att ha njutit på toppen en stund var det dags för nerfärd och då gick vi nerför den mycket finare och enklare stigen på andra sidan fjället.
Som tur är återhämtar jag mig väldigt snabbt efter att ha påverkats av vandring uppför och hela vägen ner gick som en dans i jämförelse med när vi gick upp. Vi mådde alla bra när vi kom ner till parkeringen och kände att ett litet äventyr, på relativt plan mark, skulle vara trevligt. Vi åkte en kort sträcka till punkt B på kartan där vi stannade vid skidandläggningen vid Vittjåkk-Akkanålke, ett tätortsnära lågfjäll omgivet av ett vidsträckt skogslandskap. Även om det här också var ett lågfjällsområde så hittade William en bra och ganska kort runda utan en enda brant backe. Det var lite kuperat bitvis men väldigt lätt att ta sig fram.
Hundrasen corgi är en favoritras för framförallt min systers dotter men även för min syster. När vi på parkeringen var helt ensamma förutom en liten familj med en corgi och en väldigt ny liten finnspets kunde min syster inte avhålla sig från att gå fram och hälsa på både vovvar och människor. Jag var inte sen att följa efter och även Rocky fick komma ut och hälsa på de små vovvarna. Ni vet ju vid det här laget hur mycket jag uppskattar att få träffa olika hundar och som ni ser fick jag hundpussar av båda.
När vi hade fått hälsa tillräckligt länge gav vi oss iväg ut i naturen igen.
Här kunde vi ha gått hur långt som helst och med någon toppbestigning om vi hade haft ork och tid. Men det räckte så bra med en skön och lätt vandring efter den förra mer ansträngande turen. Dessutom ville vi inte komma fram till vår stuga i Jokkmokk väldigt sent.
När det var dags för selfies var det under hela resan alltid min syster som höll i mobilen. Kul med sådana bilder där vi alla fick vara med. Rocky är inte med i alla de bilderna men någon gång fick vi med honom också.
Nästan framme vid parkeringen fick Rocky chansen att blöta tassarna och dricka sig otörstig. Min syster bär alltid med sig vatten i en flaska och en liten skål till honom för säkerhets skull men oftast har vi hittat vatten i naturen.
Nu var det bara sista biten kvar på dagens etapp men när vi passerade polcirkeln stannade vi och poserade vid den tyvärr nedskräpade skylten. Varför måste folk göra så här? Massor av klisterlappar dolde skyltens innehåll.
Dags för dagens andra selfie. Som ni ser hade jag fortfarande plåster på kinden efter biopsin men ganska snart slapp jag det.
Vi kom fram till stugan vid niotiden på kvällen och det var vi alla överens om inte var så lyckat. Dagen innan hade vi kommit till etappmålet vid sjutiden och det var bättre men vi ville helst komma fram lite tidigare till våra kommande mål. Men samtidigt ville vi uppleva så mycket som möjligt. Jag konstaterade ganska snabbt att jag fick bortprioritera bloggande och bloggläsande och därför kommer alla inlägg nu först när jag har kommit hem. Jag tänker också läsa igenom era inlägg. Kanske hoppar jag över en del temainlägg men det mesta vill jag läsa. Det passar bra nu när jag återigen känner att foten behöver tid för att återhämta sig. Även när det gäller den har jag gjort prioriteringar och har valt att inte avstå från upplevelser. Helt rätt val.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Så mye været har å si for turen sin del. Det er mye likt som Norge når dere er på skauturer. Ser ut som dere virkelig nyter dagen. Det er så trivelig å se de som har med seg hunder når de er på ferie. De er jo en del av familien.
GillaGilla
Ja, det blir en väldig skillnad i färger men det är fint även med det grå ibland. Den här lilla kullen går inte att jämföra med höga, dramatiska fjäll i Norge men miljöerna kanske ändå påminner om varandra. Det är ju till stor del vyerna man vill ha och själva vandringen kommer i andra hand, även om den också är trevlig. Visst njöt vi för fullt. Det är roligt att resa med likasinnade och vi ville verkligen samma saker varje dag. Då blir det ofta bra. Rocky är med på det mesta nu när han bor hos min syster. Hon önskar nog att hon hade haft honom som valp för att kunna miljöträna honom ordentligt men det funkar oftast väldigt bra ändå. Han är helt klart en viktig medlem i familjen 😀
GillaGilla
Jag kan (nästan) förstå känslan som måste infinna sig uppe på toppen, bara genom att titta på dina bilder. Prestationen, tacksamheten och vyerna. Vilken grej!
❤
GillaGilla
Ja, du beskriver det bra men kanske är just lyckokänslorna det jag känner starkast 😀 Men jag vet ju inte hur många år till jag kan göra sådana vandringar så det är klart att tacksamheten finns där också.
GillaGilla
Vilken härlig dag två det blev och fantastisk tur med vädret det hade ni. Även denna gång är bilderna så fina och vyerna fantastiska. Lite trist att du kände dig svimfärdig där ett tag men skönt att det släppte så pass snabbt i alla fall.
Kan tänka mig att många stannar för ett fotostopp vid polcirkeln vilket jag absolut hade gjort. Dock förstår jag inte vitsen med att sätta klistermärken på skylten. Snart ser man ju inte vad det står vilket är väldigt tråkigt.
Önskar en god kväll nu!
Kram
GillaGilla
Ja, vädret var perfekt för oss den dagen 😀 Jag tror att flera saker spelade in när jag blev så påverkad. Darriga trötta ben, ordentligt trött, kanske en liten aning svindel och svårt att dra in tillräckligt med syre. Men det gick fort över och det var ju bra 😀
Jag har foton på mig som barn när vi står där vid skylten. En annan mindre skylt men fri från klistermärken. Men jag och min son stannade aldrig till där så det var lite kul att göra det nu. Jag kan tänka mig att någon har börjat sätta dit ett klistermärke och sedan har det blivit en grej att göra så. Synd är det i alla fall.
Tack Znogge och detsamma!
Kram
GillaGilla
Jättefina bilder! Vad hade ni för temperatur på dagen? Lät lite läskigt när du blev darrig och yr, såklart påverkar det att du fått hålla dig stilla så länge. Såna otroligt söta hundar ni träffade på!
Kram
GillaGilla
Tack Marie! Jag minns inte exakt hur många grader det var men det var inte ofta temperaturen gick upp över 15-16 grader. Först när vi kom in i Sverige igen blev det över 20 grader…tror jag. Det kan hända att det var så varmt någon dag i Norge men det är svårt att komma ihåg nu i efterhand.
Flera faktorer spelade nog in när jag blev så yr. Jag var väldigt trött och kanske inte orkade dra in tillräckligt med syre. Samtidigt kan jag ha känt en lätt svindel och mina ben var väldigt darriga. Hade jag varit i bättre form hade det nog inte hänt.
Visst var hundarna söta och vi fick glädjen att hälsa på dem 😀
Kram
GillaGilla
Så härligt att få följa med på era vandringar. Mygg är jag väldigt känslig mot. Finfina bilder, tack!
GillaGilla
Kul att du vill hänga med 😀 Numera har jag aldrig några problem med mygg. Om jag sprayar lite med myggspray så lägger jag inte märke till dem men det var värre när jag var yngre. Men de flesta vill nog helst slippa dem.
GillaGilla
Så härligt att få följa resan ni gjorde! Fantastiska bilder från fina dagar och upplevelser! När jag tittar på kartan så minns jag resan som Lasse och jag gjorde med husbilen 🙂
Kram
GillaGilla
Du är nog en av få som faktiskt har rest omkring i de norra delarna av vårt land och känner till naturen och djuren. Jag förstår att det är blandade känslor när minnena kommer fram men jag hoppas att det mestadels känns fint och bra ❤
Kram
GillaGillad av 1 person
Himmelska vyer, är förundrad över att ni är de enda människorna! Skrämde ni iväg alla andra turister eller var det så få? Javisst, ni träffade på två härliga hundar med följe, men i övrigt ser man inte en människa på alla vackra naturfoton över rätt stora områden! Den där finnspetsen liknar en räv! Jag har en corgi som jag följer maniskt, https://www.instagram.com/topithecorgi/, han finns även på youtube. Nu läser jag vidare
GillaGilla
Precis när vi skulle lämna toppen kom det ett par upp så helt ensamma var vi inte. Men nästan. Där vi träffade vovvarna såg vi några andra människor också men även där var vi ganska ensamma. Valpen var så mysig och corgin väldigt charmig. Jag ska kolla din länk men jag vill helst ha större raser.
Kram
GillaGilla
Så jobbig stenig stig ni besteg berget på, men som väl var så fick ni ”lön för mödan”… Känner mig lite avis, det ser helt underbart ut!
GillaGilla
Ja, det var jobbigt men för min del hade det sin förklaring i inaktivitet under en lång period. Men visst var det värt mödan och helt underbart 😀
GillaGillad av 1 person
Ja nu hade vädret förbättrats. Jag undrade just hur du orkade med vandringarna. Förstår att du måste känt dig otränad efter att fått vara i stillhet p.g.a. foten men det verkade ändå som du återhämtade dig snabbt. Vilka härliga hundmöten ni fick. Corgi är verkligen en härlig ras. Drottning Elizabeth hade ju corgis men även en blandras mellan tax och corgi. En av hennes hundar såg faktiskt ut precis som Lucy. Men där kom jag från ämne … 🙂
Redan nu börjar vyerna bli hisnande. Så, så vackra och jag anar vad som ska följa längre fram.
Kram
GillaGilla
Egentligen var de här vandringarna lite väl häftiga med tanke på min otränade kropp men envis kan jag vara och belöningen kom senare 😀 Foten återhämtade sig efter varje prövning utom på slutet. Men sista dagen avstod jag från promenad och då var det ändå bara hemresan som gällde.
Den söta corgin var så fin med sina korta ben och glada ögon och den lilla valpen var ljuvlig. Lucy är också otroligt söt 😀 Vi fick se många fina vyer, precis som du anar, och fler kommer vartefter.
Kram
GillaGilla