Det var vad sjukgymnasten sa till mig igår. Jag har känt mer smärta i och omkring hälsenan och en bit upp mot vaden sista dagarna och har därför minskat ner längden på promenaderna. Enligt sjukgymnasten krävs det mer än så. En positiv nyhet fick jag i alla fall. Stukningen är läkt. Sedan hur länge vet jag inte och inte heller förstår jag riktigt varför inte skadan på hälsenan ingår i stukningen. Men hennes råd till mig var att avstå promenader och minska på den rörelseträning jag fått. Hon skrev t o m ner instruktionerna på en lapp så att jag skulle förstå. Allt som belastar så att det gör ont ska minskas rejält. Men jag ska inte sluta belasta här hemma eller när jag gör småärenden.
Det hon sa till mig var mer långtgående än det hon skrev så nu är det återigen vila och förlust av styrka och kondition som gäller. En annan följdverkan, som jag märkte under den förra, ganska långa inaktiva perioden, blir att kläderna krymper. De har precis börjat passa lite bättre igen så vad som än bor i garderoben verkar ambtionen vara att växla mellan att krympa och förstora det som hänger där. Men skämt åsido så är det en bagatell och något som fixar sig själv när även hälsenan är som den ska vara. Det är tydligen inte ovanligt att just hälsenor kan ta lång tid på sig innan de är återhämtade. Jag sa till sjukgymnasten att jag ska vara duktig den här och nästa vecka men jag kan inte låta bli att ge mig ut på diverse naturupplevelser när vi åker till Nordkap i början av juli. Sedan får jag kanske börja om och vara duktig igen. Det är upp till dig fick jag till svar och jag tog återigen till mig av orden ”du förstör ingenting utan förlänger kanske bara processen”. Då får det bli så.
Efter besöket hos sjukgymnasten åkte jag och köpte färskpotatis. Sedan gjorde jag iordning en av mina absoluta favoritmackor den här tiden på året. Mums, vad gott det var.
På kvällen var det dags för den fältvandring med naturskyddsföreningen och LRF som jag hade anmält mig till. Nu undrar ni kanske vad jag höll på med, jag som skulle pausa promenerandet. Men jag visste att den här vandringen innebar ett stilla strosande genom några få områden där vi skulle lära oss om vad som finns, vad som borde finnas och vad som inte borde finnas där men som ändå gör det. Vi guidades av en väldigt kunnig kvinna, som även var med på fjärilsutflykten några dagar innan. Hon hade otroligt mycket spännande och intressant att delge oss och återigen önskade jag att min hjärna kunde ta ta till sig och minnas allt. Vi fick varsin folder med bild och namn på majoriteten av det som växer på ängs- och hagmark i Jämtland och jag tänkte att den foldern skulle vara till hjälp för att minnas senare.
Här håller vi till bara några hundra meter ovanför mitt paradis i Optand, den stuga som har varit min fasta punkt sedan jag föddes och till för nio år sedan. Märkligt att vara där och inte ta några steg till för att titta ner dit.
Det som många säger hundkex om kan mycket väl vara just det men många tror nog att även den här växten är just hundkex. Men det här är kummin och det kändes tydligt på doften. Jag har fömodligen gått förbi här många gånger och tänkt att det är hundkex. Man lär så länge man lever. Oskarp bild eftersom jag bara lite snabbt lyfte kameran innan vi gick vidare.
Nästa gång vi stannade till vände jag mig om och fotade ner mot sjön. Där i glipan går vägen ner till det som var vårt hem de sista fem åren. Sedan vände jag kameran lite åt nordost och där borta skymtar Frösön, där jag bor nu.
Förra året, i april när jag var i Optand för att spana efter storspovar, gick jag förbi ”vår stuga” och smygfotade trots att jag såg en av mina köpare där nere.
När vi bodde i Optand gick jag ofta med hundarna en runda upp till Ope flygfält och promenerade runt fältet. Nu tog vi bilarna och for hit för att besöka en av väldigt få platser där Jämtlands lanskapsblomma, orkidén brunkulla växer. Innanför det låga staketet växer en hel del spännande växter och det mest sevärda och unika är just brunkullan.
Gissa om vi gick försiktigt och tittade noga var vi satte ner fötterna. Jag känner till ett annat område där brunkullan växer och där är spångar utlagda och de sällsynta brunkullorna markerade med små träpinnar.
Jag har sett vita midsommarblomster förr, t ex i Lofsdalen där de växte i mängder, men här i inlandet är de inte lika vanliga. Här var flera olika orkidéer på väg att slå ut men jag nöjde mig med att, förutom utslagna brunkullor, fota ett tvåblad.
Jag önskar verkligen att jag kunde återberätta vad vår guide sa om hur brunkullor förökar sig och varför de inte går att flytta till mark där inte brunkullor redan växer. Jag minns fragment och hoppas att jag har rätt i att fröerna landar väldigt nära moderplantan och att de bildar något som liknar en tråd, som söker sig ner i marken. Om det finns rätt sorts svamp där nere (ingen vet vad för slags svamp eftersom den inte bildar de fruktkroppar vi ser som svampar) kan frötråden fästa i svampen och få näring därifrån. Det kan ta fyra år innan ett frö gror och först då kan det ge något tillbaka till svampen (oklart vad, någon slags energi kanske). Men det är absolut inte alla frön som någonsin gror och då har svampen hjäpt till helt i onödan. Om alla förutsättningar stämmer kan det bli en ny blomma. Jag hittade inte denna information via google men där läste jag i stället att den nya blomman blir en genetisk kopia av sin moderplanta och att brunkullan förmodligen är infertil. Inte underligt att den är sällsynt och starkt utrotningshotad. Ta inte den här informationen som en sanning men den är i alla fall nästan sann, minnesfragment från en inte perfekt fungerande hjärna.
Vi tog bilarna och åkte vidare till annan slåttermark där vi återigen fick lära oss mycket spännande. Bl a har jag fått en väldig respekt för hur mycket koblajor betyder för alla de insekter och maskar som har nytta av dem. Här satte vi oss granne med kor och kalvar och tog fram vårt fika. Vi skulle ha slutat den här fältvandringen 20.30 men klockan hann bli 21.30 innan vi kände oss klara.
Innan vi avslutade och åkte åt olika håll fick vi varsin fin plansch, exakt samma bild som i de foldrar vi redan hade fått, och det vackra jämtländska landskapet har nu fått en plats på väggen i min hall. Där kan jag gå och se namnen på de flesta växter jag brukar se. Bra om jag glömmer.
Nu har jag varit med på två utflykter med naturskyddsföreningen och med olika gäng båda gångerna. Vad jag slogs av var hur välkomnande och inkluderande alla var. Jag kände mig aldrig utanför utan blev en i gänget direkt båda gångerna. Den här gången träffade jag även några bekantingar sedan förr och det var extra kul. Men nu vet jag inte när jag hänger med igen. Jag såg i programmet att det planeras en fjällvandring på ca 12 km i höst men hur lockande det än låter får jag nog avvakta och hoppas att foten mår bra då. Innan dess ska jag fundera lite på den förfrågan jag fick från en kvinna i går. Hon tyckte att jag skulle gå med i Storsjöbygdens fotoklubb men jag tvekar lite. Jag vill inte känna krav på att vara mer proffsig i mitt fotande men hon påstod att det inte är så hög nivå. Kanske kollar jag in dem lite på nätet och sedan får vi se.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Vad tråkigt att du behöver minska promenaderna, men samtidigt vill du ju så klart bli hel igen. Brunkullan är ju otroligt vacker, tack för att jag fick se den! Full renovering pågår av ert gamla hem ser det ut som. Roligt att du känner dig välkommen i grupperna med Naturskyddsföreningen. Hade jag haft en fotoklubb här i närheten hade jag gått med, alltid lär en sig något nytt tänker jag. Nya infallsvinklar är inte fel.
GillaGilla
Ja, jag vill ju att det ska bli bra även om det tar tid. Bäst att lyda de råd jag får 😀
Brunkullan ser brun och oansenlig ut på lite håll men böjer man sig ner och tittar närmare ser man hur den skiftar i violett och att den inte bara är slät.
Nej, någon renovering tror jag inte pågick där. De har målat om huset tidigare och byggt ut både uterum och en stor veranda ner mot sjön men nu tror jag att de är klara. Kanske är det den röda lilla boden, som står på en annan tomt, och den karga naturen som är i april som gör att det ser ut som om renovering pågår.
Jag blev glatt överraskad av hur välkomnande alla var i de grupper jag följde med 😀 Jag kollade upp fotoklubben och de är ca 40 medlemmar. Föreningen har en styrelse där det verkar behövas fler som ställer upp och bara tanken på det får mig att backa. Jag har varit sekreterare i en förening förut och nu är jag färdig med den delen. Men kanske funderar jag om. Kanske skulle det vara kul.
Glad midsommar 😀
GillaGilla
Spontant hade jag velat att en läkare skulle kolla upp det. Det känns inge riktigt okej tycker jag, Vill inte underskatta sjukgymnaster på något vis men så här lång tid ska absolut inte en stukning behöva ta. Jag är ingen expert på något vis men det låter inte helt rimligt ändå. Bara en tanke.
Kram och god kväll!
GillaGilla
Eftersom sjukgymnasten sa att själva stukningen är läkt och att ledbandsskador kan ta lång tid att läka så litar jag på det än så länge. Hon sa också att om det inte har blivit bättre till hösten så kan det vara läge för en remiss till en ortoped. Men då är det inte för stukningen utan för ledbandsskadan. Hon undersöker foten grundligt varje gång och jag vill gärna tro att hon vet vad hon pratar om. Men jag har så klart också haft tankarna på att det kanske krävs mer. Nu hoppas jag på att jag ska kunna hänga med på det viktigaste under resan och sedan får vi se hur fortsättningen blir.
Ha en jättefin midsommar 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Men så tråkigt. Det borde ju bli bättre och inte sämre. Håller med Znogge om att en stukning inte borde ta så lång tid. Jag kan bara hoppas att det blir bättre med vilan du ordinerats.
Brunkulla känner jag till från en kalender vi har i uterummet med alla landskapsblommor. Det har gjort att jag lärt mig många landskapsblommor och brunkullan är en. Visste hur den såg ut men det var roligt att se dina bilder. Vilken fin plansch du fick.
Det verkar varit en fin utflykt och så fint ditt barndomshem ligger. Den smörgåsen ser god ut. Det ser ut som det är kaviar på men anar att det är en vegansk variant.
Fortsätt att krya på dig när det gäller foten och en fin midsommarhelg till dig!
Kram
GillaGilla
Ja, visst är det trist och visst borde det gå åt andra hållet. Som jag skrev till Znogge så sa sjukgymnasten att stukningen är läkt och att det nu är ledbandsskadan som tar tid att läka. Ledbandsskador är sega att läka så jag väljer att tro på sjukgymnasten och att de grundliga undersökningar hon gör varje gång säger henne det hon behöver veta. Men självklart har jag också undrat över hur lång tid det tar. Men nu vet jag att det inte är stukningen som ställer till det längre.
Brunkullan är fin om man tittar lite närmare på den. På håll ser den mest ut som en liten brun klump. Planschen är både fin och kommer till nytta 😀
Det var en trevlig utflykt med en inkluderande stämning och lättsamma personer. Kul att vara i välkända trakter. Det är inte mitt barndomshem men mina farföräldrar byggde den som en sommarstuga 1936. Min familj flyttade en hel del men stugan i Optand var alltid den plats vi återkom till och jag och min storasyster åkte ofta dit själva och tillbringade sommarloven med våra farföräldrar (som gav oss massor av frihet). Jag fick ärva den och när min man föreslog att vi skulle renovera den och flytta dit permanent var min lycka total. Fem år fick vi där.
Nästan lika lycklig, men inte riktigt, blev jag när Kalles kaviar kom i en vegansk variant. Min svägerska, som inte är vegan, sa att den smakar väldigt likt originalet. Färskpotatis och kaviar är något jag har med mig från barndomen och jag har alltid älskat den kombinationen 😀
Tack Anita och jag önska dig en väldigt trevlig midsommar 😀
Kram
GillaGilla
Så tråkigt med ledbandet, trots att jag fick en fraktur så verkar min skada betydligt mindre än din. Ortopeden sa till mig för en vecka sen
att jag skulle gå precis som vanligt och nu har jag inte tagit någon värktablett på flera dagar. Jag kan gå utan krycka hemma, så jag hoppas snart vara återställd. Jag minns inte riktigt nu men har du blivit röntgad?
Jättefina bilder och så roligt att känna sig välkommen till naturskyddsföreningen.
Kram och glad midsommar till dig!
GillaGilla
Skadan är nog större hos dig men kanske läker den ändå snabbare. Jag hoppas det är så och att du slipper lång återhämtning. Jag fick redan från början höra att jag skulle försöka låta bli att halta så jag har också gått som vanligt. Jag håller tummarna hårt för att din skada ska vara helt läkt snart. Jag blev röntgad och det konstaterades att inget var brutet eller felställt.
Tack Marie! Det var väldigt trevligt att känna mig så välkomnad och jag hoppas jag får fler tillfällen i höst 😀
Kram och en glad midsommar önskar jag dig också 😀
GillaGilla
Håll ut, blir mitt råd när det gäller din fot. Jag vet att jag berättade om min fot. Fötter är komplicerade kroppsdelar, jag vet att jag berättat om mina fotbesvär som blivit bättre och bättre efterhand i flera år. Du är på rätt väg, ibland får man bromsa in…
Tack för ett jättefint inlägg och önskar dig en fortsatt fin midsommarhelg!
GillaGilla
Ja, jag har plockat fram tålamodet och ska hålla ut. Skönt att din fot blir allt bättre med tiden och jag hoppas att detsamma gäller för min fot. Man får helt enkelt acceptera att det är som det är.
Tack Mia och jag önskar dig detsamma!
GillaGillad av 1 person
Jag vet skillnad på kummin och hundkex men jag har aldrig sett en enda brunkulla. Däremot är det väldigt mycket nattviol och olika nycklar iår men guckusko är det dåligt med för den vill ha mycket fukt. Synd att din fotled är tjurig och inte vill bli helt bra. Jag firade midsommarafton med att frysa och gick hem och lade mig i badet vid 9-tiden. men…maten var god.
GillaGilla
Men då borde du komma hit så att jag kan visa dem för dig. Men om en vecka åker jag iväg på min resa norrut så kanske det får bli nästa sommar. Om du inte har vägarna till stan den här veckan. Det är inte fotleden som krånglar längre utan ledbandet från hälen och en bit upp och det kan ta lång tid. Men tid har jag ju och jag kan gå även om jag får ont.
Ja, inte hade vi någon varm och skön midsommarafton i de här trakterna så att ta ett varmt bad var nog en bra idé 😀
GillaGilla
Jag vet jag vet var det växer brunkulla, för dem har jag sett alldeles på riktigt! Ler…..
Men du, att det blev så tossigt med din fot, så långvariga problem, tur du inte visste det från början, då hade du väl deppat ihop. Jag tror jag också hört om att ledbanden är trilska och vill inte läka. Lycka till nu med en varlig rehab!
Jag är med i Naturskyddsföreningen här men har aldrig varit med på några aktiviteter….jag kan inte ta mig till dem, självklart krävs bil och jag känner ingen annan som är medlem.Nu har jag inte aktivt tänkt tanken heller, jag har nöjt mig med att läsa det material man får som medlem. Men visst vore idealet att ha en kompis som också är medlem och som dessutom har bil! Men vem vet, plötsligt händer det! Planschen var så vacker och den pryder sin plats hemma hos dig. Angående fotoklubb så var jag medlem i den lokala klubben när jag bodde i Ludvika. Det var inte alls särskilt avancerat och jag lärde mig mycket om digitalfotografering, och om hur man hanterade bilderna i dator. Det var alltså måååånga år sedan. Men du ska förstås känna viljan innan du går med. Kanske kommer den till hösten? Sköt om dig och foten nu på bästa sätt så du får ut det mesta av er kommande resa! Kramen
GillaGilla
Hahaha, ja det vet du 😀 Eller jag undrar om du verkligen skulle hitta dit. Men du har i alla fall sett dem 😀
Foten blir nog bra till slut men det har tagit onödigt lång tid tycker jag. Och kanske tar det ännu längre tid eftersom jag inte tänker avstå naturupplevelser på resan.
Trist att bil ska vara ett måste för att delta i utflykter. När vi åkte på fjärilsutflykt var det några som kom till mötesplatsen som inte hade bil men om man ska träffas ute på landsbygden blir det värre. Men kanske kan du höra av dig till lokala föreningen om du vill hänga med någon gång. Då ordnar de säkert samåkning. De vill ju ha folk till sina evenemang. Planschen är fin där på väggen 😀
Jag har kollat in fotoklubbens sida på nätet och konstaterade två saker. De är inte så många och de behöver folk till styrelsen. Där tappade jag det lilla intresse jag hade för styrelser vill jag inte bli intvingad i någon mer gång. Men jag ska fundera på det lite till. Jag har ju en del inlärningsproblem numera så det lockar inte med att banka in nya kunskaper…tyvärr.
Nu är jag jätteförsiktig med foten och hoppas på att den ska klara av strapatserna när vi ger oss iväg.
Kram
GillaGilla
Nya övningar och lite mer försiktighet. Bättre det än att förlänga lidandet. Alltid tråkigt att behöva backa, när man känner att man är på G. Vilka underbara bilder från er träff. Att se skillnad på kumminen och hundkex det lärde jag mig av farmor då jag var liten. Hon plockade själv och torkade på spishällen som skulle ingå som ingrediens till osten. Jag kom i diskussion med läraren i sexan ang hundkex. Hon sa att det var hundkex och jag sa att det var kummin. Lärare blev skogstokig och inte blev det bättre när övriga elev eller höll med mig när jag bad de att lukta på växten. Det var längesedan, får hoppas att inte lärare beter sig så idag.
Kram
GillaGilla
Så är det men under resan bryr jag mig inte om det. Lite försiktigare än vanligt kommer jag att vara men jag tänker inte avstå från naturupplevelser. Då får jag skylla mig själv om det blir mer ont. Men vilken dum lärare. Om man får veta av någon att man har fel så kollar man väl upp det. Men det är klart, på den tiden fanns ju inte google 😀 Skönt för dig ändå att du fick medhåll av andra elever. Förhoppningsvis beter sig inte lärare så numera men det finns alltid rötägg i alla större grupper. För mig var det en nyhet, en som jag tycker är kul att ha fått lära mig 😀
Kram
GillaGilla