Från stugan i Blattniksele, utanför Sorsele, styrde vi mot Vildmarksvägen. Det är inte ens ett år sedan jag gjorde en resa på egen hand längs den vägen och då bodde jag fyra nätter på olika platser. Nu kom vi in på Vildmarksvägen strax innan Trappstegsforsen och därifrån åkte vi motsatt håll mot hur jag gjorde min resa i höstas. Men det blev ändå något av en repris eftersom vi både besökta samma platser och bodde på samma vandrarhem som jag gjorde då. Vi har båda sett Trappstegsforsen ett antal gånger och var nog ganska nära att bara åka förbi. Men min son hade inte sett hur den fortsätter på andra sidan vägen och visste inte att man kan vandra på klipporna för att se den. Därför stannade vi ändå till en stund.

Som ni kan se var det växlande molnighet men molnen tog över mer och mer för att lite senare växla mellan helmulet och helmulet med lite regn.

När vi ändå hade stannat till tog jag några bilder på den del av forsen som har gett den dess namn. Kanske känner ni igen den från min förra resa hit.

Innan vi checkade in i vårt rum blev det ännu ett återseende och en chans till revansch. I höstas vandrade jag upp på Satsfjället och for sedan vidare mot Trappstegsforsen. Den här dagen blev det omvänd ordning men ändå likadant. Skillnaden var vädret. Sist jag var här var toppen dold av molnen men medan jag tog mig upp sprack det upp och solen tittade fram mellan de moln som stannade kvar. Nu var det disigt och grått hela tiden. Blåste gjorde det då också men nu var det stormstyrka i byvindarna. Leden går först lite snett upp tills den kommer upp ovanför trädgränsen. Sedan går den snett upp till höger för att sedan följa kanten åt andra hållet tills man når toppen. Förra gången var jag så slut att jag inte orkade bry mig om att försöka klara av den sista knixen. Det har inte gnagt särskilt mycket i mig men när min son frågade mig om jag ville ha revansch så kände jag att det ville jag.

Vi var fikasugna redan innan vi började gå och bestämde oss för att stanna på den grill- och utsiktsplats jag visste fanns bara en liten bit upp. Där satt det redan ett par med en hund men de såg ut att vara på väg att gå så vi stannade till, pratade lite och fick mysa en stund med deras lilla vovve. Hon gick glatt fram och tillbaka mellan oss, glad för all uppmärksamhet.

• 

• 

Här smakade det gott med kaffe…och så klart en chokladboll 😀

Jag tror att jag har fått lite bättre kondis av all vandring den här sommaren men det tar ändå på krafterna att gå i kraftigt uppförslut.

Precis ovanför trädgränsen är det inte lika stark lutning på leden och det kändes som en stunds vila.

Här har det varit brantare vandring igen och stormvindarna drog och slet i oss. Jag vågade inte gå nära den här kanten men jag beskar bilden så att det ser ut som om jag är ganska nära

Bara för att det är kul att jämföra och se hur olika det kan vara visar jag först en bild från den här dagens vandring…

…och fortsätter med en bild från nästan exakt samma plats men från i höstas. Jag tycker att båda bilderna har sin charm.

Flera gånger trodde min son att vi såg toppen men jag visste att det inte var så. Men här trodde faktiskt jag också att det här var sista stigningen och att jag snart skulle ha fått min revansch. När jag kom upp stod min son och tittade medlidsamt på mig och pekade mot nästa kulle.

Läskigt att stå så nära kanten men jag vågade mig fram en kort stund när vinden var lite lugnare.

Det här är i alla fall sista biten upp till toppen. Men i den blåst, som gjorde allt för att motarbeta oss, kändes vägen upp oändligt lång. Om ni tittar noga ser ni min son en bit upp men han är klädd i samma färger som fjället.

Jag kämpade på för den här gången tänkte jag inte ge upp. Min son kämpade också men han har massor av ungdomlig styrka och är dessutom väldigt vältränad. Jag ska ändå inte glömma att nämna hans prestation, för den här toppturen var en prestation av oss båda. Som ni ser kom jag lunkande efter men det var ett stadigt lunkande som till slut tog mig dit jag ville.

Jag har tyvärr inga bildbevis på att jag nådde toppen för jag vågade inte stå kvar där tillräckligt länge för att bli fotad eller för att ta en bild av min son. Det gick nästan inte att stå upprätt i kastvindarna. Jag kom upp, knäppte några bilder i snabb takt och gick sedan ner en bit igen.

Jag vet inte vad som ledde till denna glädjeyttring men förmodligen var det bara glädje över våra prestationer och att vi stod högt upp och såg ut över vyerna.

Om vi var missnöjda med duschen i det förra boendet så var vi desto mer nöjda på Saxnäsgårdens vandrarhem. Alla rum har eget badrum med dusch och dessutom kylskåp. Vi var helt ensamma i det fina gemensamma köket när vi åt vår mat, som min son hade fixat. Nu började vår resa närma sig sitt slut men det återstår några dagar att berätta om. Vi har varit hemma i respektive hemstad i flera dagar men jag fortsätter ändå berättelsen tills den är slut.