Halvnio på lördagsmorgonen lämnade jag hotellet för ett spännande besök hos bloggvännen Anita, som bor långt ute på den jämtländska landsbygden. Med blomma och lite fikabröd kom jag fram till den vackert belägna släktgården vid tiotiden och ut kom en välbekant person. Välbekant från bilder på bloggen för vi har aldrig träffats i verkligheten. Det kändes kul direkt och välkomstkramen var varm.

Vi gick in i köket och Anita satte på kaffepannan. Hon och hennes bror har varsitt hus på gården och efter en liten stund kom även han in för en fika- och pratstund. Jättetrevligt! Jag blev väldigt glad när Anita sa att det hördes att jag kom från trakterna. Det brukar nog inte höras i vanliga fall men kanske kommer det tillbaka lite när jag träffar folk där uppe.

Jack följde med sin Husse och gladare vovve får man leta efter. Hans svans vispade runt hela tiden där han gick omkring och stolt visade upp sin boll. Den fick ingen ta ifrån honom för den ville han bära på. Men han ville gärna bli klappad och det ställde jag gärna upp på.

I huset bor även Morris. Jag har förstått att namnet har han fått för att han morrar, bl a åt ekorrar. Han ville helst vara ifred så jag trängde mig inte på mer än för att få några bilder. Man ska respektera andra varelsers gränser.

Jack bytte, för en stund, ut bollen mot en något söndertuggad gris. Den fick jag faktisk ha lite dragkamp om med honom.

Anita pysslar med allt möjligt och ute på tomten finns det lite här och där små arrangemang med olika figurer. Kul att titta på och jätteroligt för besökande barn att upptäcka.

Jag har någon gång skrivit om att vissa träd inte förekommer i Jämtland och till dem hör Ek. Gissa om Anita är stolt över att hon har lyckats få den här eken att ta sig och  trivas i det här klimatet. Jag blev lika imponerad som hon är stolt.

Under Eken bor en liten hustomte som verkar ha koll på saker och ting.

Anita tyckte att det blåste mycket men det gjorde inte mig något. Det är så det ofta är här uppe och då  tar man på sig en jacka. Vi vandrade ner mot sjön, mellan krusbärs- och vinbärsbuskar. Jack var med och han åt av båda bärsorterna. Han var lika försiktig med läpparna som mina hundar var, när de plockade krusbär.

Visst var vädret lite dramatiskt men nere vid sjön är det ändå alltid vackert. Här står Anita utanför en liten stuga som används till lite allt möjligt. Allt från övernattande barn till en viloplats när man vill komma in från värme eller regn.

Kom och bada med mig, eller kasta åtminstone något i vattnet så att jag får leka.

När jag vände mig åt andra hållet kom den söta lilla bastun i blickfånget. Möblemanget har blåst omkull men där ligger det bra tills blåsten har gett med sig. I förgrunden, till vänster, ligger det plåtbadkar som Anita ibland häller upp ett bad åt sig i.

Vi vandrade på en stig längs med sjön och kom bort till hennes brors sommarställe (ja, han har två hus nära varandra). Ett fantastiskt vackert gammalt hus nära sjön. Där skulle jag sitta varje morgon på trappan och dricka mitt morgonkaffe om det var mitt.

Efter en stund inne i den fina stugan började jag känna att det kanske var dags för mig att ge mig iväg igen. Man vill ju inte tränga sig på och stanna för länge när man inte vet hur värdfolket tänker. Men då kom den jämtländska gästfriheten fram och jag fick höra att det skulle serveras mat. Panerad, filéad och stekt abborre med gosås, potatis och sallad till. Abboren hade fiskats av Anitas bror och självklart tackar man inte nej till ett så gott erbjudande.

Det var verkligen jättegott och jag åt mer än jag egentligen orkade. Men det gäller att passa på när man serveras mat som man inte har ätit på väldigt länge. Efter kaffe på maten kände jag att det började bli dags att åka vidare om jag skulle hinna med resten av planerna för dagen. Klockan var halvtre på eftermiddagen och jag hade en middagsinbjudan till halvsex. Med en dryg timmes bilväg började det kännas som om det var läge att säga hejdå till mina nya vänner. Det är lite kul att bror och syster bor nära varandra och oftast äter tillsammans här eftersom jag bor i samma hus som min syster. Det finns syskonkärlek lite överallt.

Jag tänkte att jag skulle hinna titta in till Döda fallet också. Det skulle bli totalt en halvtimmes omväg så en snabbtitt ville jag få. Här rinner Indalsälven så fint, precis som den ska göra…

Men här har Magnus Huss, som senare blev Vildhussen, ställt till det så att älven ändrade riktning med en tömd sjö och översvämningar som följd. Han var inte populär. Det var så Döda fallet kom till och lite mer information kan ni få av texten under den här bilden. Om ni tittar noga så ser ni trägångarna som går runt området.

Det här har blivit en riktig turistattraktion och mycket arbete och många slantar har lagts ner på att bygga dessa trägångar runt hela området. Nu är det väldigt lättillgängligt och dessutom till stor del handikappvänligt.

Här spelas det även sommarteater. Den stora scenan kan snurras runt och  ge föreställningen ganska häftiga effekter. Tyvärr har jag aldrig sett någon föreställning men det blir nog i framtiden. I sommar har t ex Dunderklumpen spelats.

Längre än vad bilderna visar hann jag aldrig gå. Men jag kommer tillbaka hit och vandrar runt. Det finns även stigar utanför själva fallområdet.

Jag började känna att det var lite bråttom för att hinna med mitt schema så jag åkte mot Östersund igen. Jag hade trott att jag skulle ha gott om tid mellan besöken men då hade jag inte räknat med en sådan gästfrihet hos Anita. Jag hann bara med en sväng upp på hotellet för att hämta nästa blomma, svara på några kommentarer på bloggen och sedan bar det iväg igen. Den här gången till väldigt goda vänner i Optand. Jag hade inte berättat i förväg att jag skulle upp till Östersund men när jag skickade ett meddelande dagen innan blev jag genast ditbjuden på middag, en trerätters middag med härliga smaker. Jag blir som en välgödd gris här uppe 😉

Jag och min man lärde känna Lars och Liz när vi flyttade till Optand och möttes på en hundpromenad. Då var det bara Liz och deras fina, ganska unga schäfertik Raya som vi stannade och pratade med. Vi fick god kontakt och snart började jag och Liz ta långa morgonpromenader tillsammans med våra hundar. Tvåtimmarspromenader var inte ovanliga. Så småningom behövde de hjälp med hundpassning och jag blev gärna dagmatte åt Raya. Jag och min lilla flock på tre hundar hade mysigt hemma hos oss och Raya blev lite som min extravovve. Jag såg fram emot att träffa även henne.

Tiden gick så fort. Det var så härligt att träffa dem igen. Det är längesedan jag har fått så många varma kramar som den här veckan. Inte underligt att jag längtar tillbaka till både natur, mentalitet och till att ingå i den gemenskapen. Speciellt roligt är det att här uppe känner de mig som jag var när jag var en av ett par. De kan min historia och jag behöver inte förklara något. Plötsligt var det dags att lämna dessa fina vänner och åka till hotellet för att packa ihop inför hemresan. Det känns vemodigt att lämna Jämtland men eftersom jag vet att jag snart kommer tillbaka så är det inte så tråkigt som det kunde ha varit. Jag trivs ju faktiskt i mitt hem i Mjölby också och jag skulle helst vilja ta med mig syrran när jag en dag flyttar.

Men nu verkar det ha gått troll i hundvärlden. Jag missade Raya med några dagar. På torsdagen, dagen efter Nalles plötsliga insjuknande, blev även Raya så dålig i sin artros så att hon fick somna in. Tre av de mest betydelsefulla hundarna i mitt liv försvann på knappt två månader. Jag hann inte träffa henne och säga hejdå men jag har så många fina minnen att tänka på.

Jag letade fram några bilder på alla mina, och delvis mina, underbara vovvar som inte finns längre. Tyvärr hade jag bara denna kvalitetsmässigt välidigt dåliga bild tillgänglig på vår första hund Elton, här 14 år gammal och nyfiket inspekterad av en liten Kaspervalp.

Elton blev nästan 15 år. Något år senare kom Rex till oss och han och Kasper var redan kompisar.

Raya blev snabbt en del av vår flock. Hon fick gärna låna en korg när hon kände för det. Hon växlade mellan deras korgar och hittade även andra sovplatser.

Och så Nalle. Fina, rara, väldigt speciella Nalle som jag kom så nära sedan vi flyttade in i samma hus.

Ännu en dålig bild men den enda bild där Nalle, Rex och Kasper är samlade. Till höger ser ni även Kaya (inte Raya) men hon lever fortfarande i allra högsta grad hemma hos sin husse.  Och ja, det är jag och min lillasyster som är med hundarna på bilden.