Egentligen är det nog lite skrattretande. Tisdagens utflyktsmål ligger ca tio minuter närmare mitt hem än den camping jag nu bor på. Men det är när man är på semester som man ska göra utflykter och fylla dagarna med upplevelser så jag hade redan i förväg planerat in en tripp till Ombergs ekopark. Lite kul är det att när min syster hörde att jag tänkte ta mig dit så ville hon gärna följa med. Inte ens när jag åker iväg kan vi vara ifrån varandra 😉 Jag blev glad för det är alltid kul att ha sällskap på upplevelseturer. Vi bestämde att vi skulle träffas på parkeringen nedanför Ombergs hjässa halvnio på morgonen och sedan se hur mycket jag och min gamla vovve skulle orka.

Det är många år sedan jag senast gick upp till toppen på hjässan. Jag mindes det som att det var en väldigt brant väg och dessutom väldigt knölig och stenig. Därför var jag beredd på att det skulle bli en svår utmaning för både mig och Kasper. Men oj vad jag bedrog mig. Jag gick knäpptyst uppför backarna, för att luften skulle räcka till att ta mig framåt och uppåt, och jag gick väldigt långsamt och sparade verkligen på krafterna så det var inga problem. Inte var det lika långt som jag kom ihåg det heller.  Jag trodde nog att jag och Kasper skulle hålla jämna steg eftersom han brukar ha problem att gå uppför. Men han hade hittat energi någonstans och gick långt framför mig hela tiden. Helst skulle han ha velat hänga med min syster och Nalle som var lite längre fram. Jag blev riktigt förvånad över hur pigg han var. Han kanske blev så glad för att hans moster och kompis plötsligt var tillsammans med oss igen.

Utsikten uppe på toppen gör att man glömmer det besvärliga. Västerut ligger Vättern, Österut ser man Tåkern och i övrigt breder östgötaslätten ut sig. Vädret var nästan perfekt. Inte fantastisk sikt men bra, precis lagom varmt och solen trängde igenom de tunna slöjor av dis som fanns på himlen. För min del var det ren och skär lycka som strömmade genom kroppen. Jag älskar att komma ut i vacker natur och helst ska man ha någon slags utsikt. Lyckan skulle ha varit total om jag hade klarat av att vandra på någon av de leder som finns där men det är något jag får se fram emot lite längre fram.

Naturligtvis måste man klättra upp i utsiktstornet när det finns ett sådant.

Trappan var lite läskig och vi tänkte inte ens tanken att ta med hundarna upp i tornet. I stället turades vi om att gå upp och att stanna nere med hundarna.

En stentrappa som leder till…absolut ingenting. Fotografens skugga kom visst med på bilden. Eller är det ett spöke?

Vem är gammal? Inte jag i alla fall. Inte en enda rynka!

När min syster gick upp i tornet blev Nalle alldeles olycklig och han grät tills hon kom tillbaka.

Någon är otroligt lycklig över att den han älskar mest i hela världen kommer tillbaka till honom.

Drickapaus för både hundar och människor.

Nerför gick det lätt och snart var vi vid bilarna igen och fortsatte till nästa utsiktspunkt.

Västra väggar har jag inte varit vid sedan jag var 15 år och jag och tre kompisar gav oss ut på cykelsemester. Då fanns det varken staket eller trädäck med bord. Det kändes mycket säkrare nu.

vi fortsatte en liten bit till längs den slingrande lilla vägen till Ommaborgen, som är den minsta av tre kända fornborgar på Omberg.

Sagan om drottning Omma: 
Det var en gång en jätte som bodde i Västergötland. Han ville gifta sig med Drottning Omma, som bodde på Omberg. Jätten satte sig på sin stora häst och red över den klara vita isen som lagt sig på Vättern. När de kom fram till Ommas berg satte hästen upp ena hoven mot berget och råkade bilda en grotta. Plötsligt bildades sprickor i isen och strax föll jätten och hästen bakåt ner i sjön och drunknade. Drottning Omma blev så ledsen att hon grät och kom att gråta i evig tid.

Än idag faller hennes tårar ner i Rödgavels grotta, den grotta som bildades av hästens hov. Ibland gråter Omma så mycket, att det bildas dimma över Omberg. Det är därför Omma också kallas för Dimmornas drottning.

Det är inte så mycket kvar att se av borgen men nu  har vi i alla fall sett den.

Utsikten var inte dålig där heller. Min syster får skylla sig själv när hon hela tiden ställer sig framför fotografen 😉 Men den här fotografen tycker att det blir mer liv i bilder där en syster finns med.

Jag själv får också vara med ibland och vad är godare än en ljummen matsäcksmacka när man är ute på äventyr.

Någon har gjort en slags installation i en gran. Bilden är tagen genom bilrutan, därav suddigheten.

Efter allt det här var det ganska skönt att komma ”hem” till vår campingstuga igen. Vi skiljdes från min syster och Nalle och nu ses vi nog inte förrän på torsdag när vi kommer hem igen.