Det är inte någon händelse eller skeende i mitt liv som plötsligt övergick till något dramatiskt. I stället är det naturen och dess samspel med vädret som gav mig så olika upplevelser under samma promenad. Jag gjorde som jag skrev om i förra inlägget och återvände till Andersön för att leta upp de sista fem stolparna. Den här gången parkerade jag på den östra sidan, där det är lä när västan tar i och ryter. Det var samma vind som dagen innan men det kändes inte när jag kom ut på den här långa stranden.

Bofinkar och koltrastar sjöng vackert för mig och längre bort hoade en ringduva. Den sjunger inte vackert så jag kallar det lätet för hoande. Men det kan ju inte den rå för och jag blir ändå glad när jag hör den. En liten bofink satt stilla en kort stund och såg ut att äta något från en grankvist. Kanske något kryp som fick sluta sina dagar där.

Jag blir lika fascinerad varje gång över hur dessa träd klarar sig när halva rotsystemen hänger fritt eller har tagit stöd av stranden. Förmodligen är det vindar och vatten i form av vågor och kanske kraftigt regn som har gröpt ur jorden och eftersom de står kvar så stadigt så måste rötterna på andra sidan ha vuxit sig väldigt kraftiga som kompensation.

Men här uppe på höjden kan definitivt inga vågor ha varit delaktiga i urgröpandet.

Långt där borta finns Östersund och i förgrunden syns Frösön till vänster och Annersia till höger

Jag hade inte kollat in alla stolpars placeringar i detalj innan och jag blev lite förvånad över att en av dem var placerad på ett för många väldigt svåråtkomligt ställe. För att komma dit måste man ta sig ner i en rejält brant backe och lite senare klättra upp för en lika svår och brant stigning. Jag tvekade en stund men stakade sedan tankemässigt ut en sicksackbana nerför där jag skulle kunna hålla mig i små träd och stadiga buskar. Jag har tillsammans med min man valt den stigen några gånger förr men har oftast gått den mer lättgångna stigen högre upp. Ner kommer man som bekant alltid på ena eller andra sättet men man ska ju helst göra det i ett helt stycke.

Jag pustade ut när jag hade klarat den pers som i ungdomsåren inte hade varit någon match. Väl där nere gick jag på en fin stig vid ännu en lång strand. Här började jag ana förändringen i vattnet längre bort.

Efter en stund lyckades jag med hjälp av buskar dra mig uppför den backe jag skrev om och fortsatte på stigen bort mot de två återstående stolparna. Minnen finns överallt och här finns ett av många bra blåbärsställen längs stigen. Jag vet inte varför men i en speciell backe stannade alltid våra två hundar när det var säsong för blåbär. Där stod de och mumsade i sig de goda bären och kunde ha gjort så väldigt länge om inte vi hade tröttnat och velat gå vidare. Självklart stoppade vi också i oss blåbär men vi hann oftast inte äta så många innan särskilt Kasper tittade förebrående på oss och tydligt visade att det var meningen att vi skulle plocka åt honom. Snälla och lydiga som vi var delade vi då med oss och fördelade det mesta skörden till våra vovvar. Blåbär är avgiftande och fulla med antioxidanter så det var säkert bra för deras magar. Av vad jag såg igår verkar det bli en hel del blåbär i år.

Sista stolpen stod ute på Käringnäset och här dånade och röt vindar och vatten tillsammans. Det gjorde inget eftersom jag hade fått upp värmen på vandringen hit. Det var faktiskt skönt att känna svalkan (ca 10 grader i luften) ett tag.

Lugna och spegelblanka vatten är fantastiskt vackra men den dramatik som bjöds här visade att naturens skönhet kan variera och ge oss många olika häftiga upplevelser. Som vanligt när det gäller natur och foton så kan inte verkligheten ges riktig rättvisa. Vågorna var större, dånet från när de slog mot stenarna och vindarnas kraftiga susande var en mäktigare upplevelse än det som syns här. Men det räckte med en stund av den upplevelsen.

Lika häftig som dramatiken vid Käringnäset, lika rogivande var den känsla jag fick av att komma in i den täta och förhållandevis tysta skogen. Bara fågelkvitter och mina egna steg hördes och det var som bomull i mitt huvud. Jag hade inte velat vara utan dramatiken och dånet med vågor som slog mot klipporna men det var möjligheten att kunna välja hur länge jag stannade där som gjorde att det blev en positiv känsla som stannade kvar.

Ett fint möte i skogen och ännu mer rofylld lycka.

Ett annat kul möte, i alla fall ur min synvinkel, blev det när jag klev över en låga (dött träd som fallit till marken i skogen). Ett gäng myror sprang omkring på den men en av dem höll sig ganska stilla och jag satte mig ner på knä för att försöka få den på bild. Ni kan se hur den, kanske ilsket, vänder sig om för att protestera och nästan ställer sig helt upp för att jaga bort mig. Jag förstod vinken och lät den vara ifred.

Det som är utblommat behöver inte vara trist och fult. Kanske kan de orden appliceras även på oss människor.

Jag hade valt stigar som tog mig närmaste vägen tillbaka och det gav mig en välgörande skogspromenad. Men det var inte så dumt att återigen komma ut till lugnet på den östra stranden. Tänk att det kan vara sådan skillnad från vindarnas och vågornas rytande på den norra sidan. Inte alls konstigt men ändå en märklig känsla.

På stranden växte den här lilla skönheten. Någon sorts vicker tror jag att det är men vilken vet jag inte. Jag känner igen Kråkvicker och Skogsvicker men det finns fler sorter. Den här är verkligen fin men den får klara sig utan namn här.

I dag är det Sveriges nationaldag och jag tänker att jag ska ta mig till Jamtli och delta i firandet där. Det brukar vara trevligt. Här är det ca 10 grader och inte ett dugg sommar men kanske kan värmen i firandet ändå ge lite sommarkänsla. Jag önskar alla er andra en fin nationaldag och de flesta av er bor i de delar av vårt land där ni ser ut att få både sol och värme.

I dag blev det stolpjakt på Andersön. För några veckor sedan var jag där och såg mig omkring lite men då vågade jag inte testa foten så jag registrerade bara de stolpar jag hade alldeles i närheten. Jag vågar fortfarande inte gå jättelångt så jag bestämde mig för att ta ena halvan av området med stolpar och komma tillbaka för resten en annan dag…kanske i morgon. Det är så kul att ha kommit igång med stolpjakten. Jag misströstade lite och tänkte att den här säsongen kanske var körd för min del. Men nej, så blev det inte alls. Om jag bara lyckas hålla tillbaka envisheten och inte vara så fanatisk som tidigare så ska det nog bli många upphittade stolpar i år också. Hittills har jag hittat totalt 84 stolpar och ”bara” 282 återstår i Östersundsområdet.

Stolparna är indelade i fyra färgkategorier där grön är den lättaste. Man behöver nästan aldrig lämna stigarna för att hitta de stolparna. På Andersön finns det bara gröna checkpoints, som de egentligen heter, så där är det inga som helst problem. 336 och 337 hade jag registrerat tidigare men som ni ser lyckades jag ändå inte riktigt avhålla mig från att göra lite mer än jag hade tänkt. Jag fick kämpa lite med mig själv för att inte fortsätta men den här gången vann förnuftet. Jag parkerade vid 350 och lämnade skogen vid 343. Där följde jag en stig över lägdan och kunde gå på grusvägen tillbaka. En superskön, lite kylig och väldigt blåsig morgon. Blåsten kände jag inte av i skogen och jag hade medvind när jag gick på grusvägen.

Strax innan jag lämnade skogen gick stigen nära öppna fält och den här vyn dök upp.

Men jag tittade även åt andra håll och på håll såg jag ett gäng tranor. De tyckte tydligen inte att jag var tillräckligt långt bort från dem så de flög mot lugnare platser.

Som ni ser i den här bilen var tranorna långt bort, uppe vid skogsbrynet, så kameran förmådde inte återge dem så bra. Jag följde skylten mot sjön för att ta mig till parkeringen.

Ett gäng kvigor stod en bit bort och några tittade nyfiket på mig.

På andra sidan låg några vitkindade gäss och vilade. För inte kan de väl ligga på ägg på en öppen åker, helt synliga? Jag såg också ett rådjur som hastigt sprang iväg. Jag hann få några bilder men när jag tittade på dem var de dels ganska pixliga och kanske även obehagliga. Det syns inte tydligt men det kan vara så att rådjuret sprang iväg mitt i födseln av sitt kid och i så fall var det det som hängde ner baktill. Jag är inte alls säker men det är den här tiden alla rådjurskid föds. Bara tanken fick mig att genast kassera de bilderna. Jag skulle vilja veta hur det var för jag vill inte vara orsaken till att mamman förlorade sitt kid.

Framme vid vattnet flydde ännu fler djur från mig. Först tranor, sedan ett rådjur och nu svanar. De vita svanarna simmar ut mot de ”vita gässen”. Undrar om det är ett uttryck som ställer till det för nysvenskar 😀 Ungefär som ”kasta ett getöga”.

Så här långt har syrenerna kommit på Andersön.

Det blåste en del och vågorna skvätte mot stenarna.

Jag lämnade Andersön för det här gången men kanske kommer jag dit igen redan i morgon.

Jag ska inte skriva så mycket om alla känslor som kom mer än att jag blev förvånad över hur ledsen jag har varit. De känslor som min dissocierande hjärna oftast blockerar blir helt klart starkare och vinner kampen just de här dagarna. Men jag är glad för det. Jag vill känna mig ledsen för att jag saknar min man och gör det fortfarande fast det har gått nio år sedan vi sa hejdå och han inte kom tillbaka.

Förra året var jag och mina närmaste på Varbergs kusthotell och firade min 60-årsdag och tack vare allt som hände då kom inte de här känslorna fram mer än med någon kort glimt. Vi nämnde så klart hans namn eftersom de som var med, förutom jag, var hans barn, svärson, syster och svägerska men det var ändå glädjen och firandet som mest tog upp tankarna. Jag trodde nog att känslorna och saknaden skulle mildras med åren men så är det inte och det vet alla som saknar någon älskad person.

Min man förstod inte det vackra och fina med odlade, köpta blommor och just därför plockar jag helst en bukett till honom när jag har möjlighet att komma till minneslunden just den här dagen. Jag hittade delvis utslagna liljekonvaljer, en blomma som är speciell för mig eftersom min man alltid lyckades hitta sådana till min födelsedag, och fyllde ut buketten med gullvivor och några knoppiga midsommarblomster. Helst skulle jag ha haft en gran- eller tallkvist i mitten men det glömde jag bort att titta efter.

Den här buketten blev den jag tog med till minneslunden men innan jag gjorde klart den tog jag bort några blommor till en egen liten bukett. Det kändes fint att vi delade på hans bukett.

En kall och blåsig sista maj placerade jag den annorlunda buketten mitt bland alla rosor och andra vackra buketter. Jag lyckades med nöd och näppe tända ljuset och placera det under den vindskyddande kåpan i en ställning. Det kanske blåstes ut ganska snabbt men det brann i alla fall medan jag var där och tyst berättade för min man om vad som i stora drag hänt våra barn sedan sist.

Sedan gick jag och letade upp några stolpar i ett skogsområde i närheten.

Morgonen därpå, min födelsedag, gick jag ut på en tidig morgonpromenad (med mössa och vantar och med några få snöflingor som yrde omkring mig). Jag som alltid blir glad av att komma ut i naturen kände mig bara ledsen men återigen kändes det helt rätt och jag försökte inte skjuta undan den känslan. Två eller tre dagar per år kan jag gärna känna så här och sedan återgå till att vara glad. Resten av dagen gick åt till att prata i telefon. Roliga, fina samtal med både vänner och släkt. Alla mina tre barn och min lillasyster sjöng för mig och ni kommer kanske ihåg att för mig och mina systrar är det ekorrn satt i granen som gäller. Men den traditionen har jag inte fört vidare till mina barn så där blev det en blandning av annan antingen befintlig firarsång eller spontan improvisation. Det blev många skratt kan jag säga 😀 Efter 10 samtal var jag väldigt glad men samtidigt var mitt huvud både trött och dimmigt. Jag är den enda i min släkt som bor här uppe så några kalas blir det nästan aldrig.

I morse var allt som vanligt igen och temperaturen hade gått upp till hela fem grader när jag gav mig iväg på ännu en stolpjakt. Jag parkerade vid skidstadion och gick in i lä i skogen. Men först fotade jag Birger och ett gäng som värmde upp inför rullskidsträningen.

Jag var hos sjukgymnasten i början av veckan och eftersom vi konstaterade att jag nu klarar av lite mer belastning i de rörelser jag ska göra så kändes det som att nu händer det lite. Jag fick veta att jag inte förstör något i foten om jag överanstränger den. Det gör bara ont och tar längre tid för läkningen då. Jätteskönt att få veta. Dessutom är det bra att gå på stigar med ojämnt underlag så länge jag är försiktig. Perfekt att gå här alltså. Så här såg det ut bitvis men inte hela tiden och jag var väldigt försiktig.

Nästan hela tiden hörde jag ljudet av metall mot asfalt och jag korsade den slingrande skidbanan ett flertal gånger. De här tjejerna har precis kämpat uppför en rejäl backe och den ena dessutom utan stavar.

Idag gick jag nästan 7000 steg och det gjorde inte mer ont än tidigare dagar. Hurra, jag kommer att kunna vandra massor när vi reser norrut om en månad 😀

När jag var klar passerade jag Arctura innan jag kom fram till bilen. Ni som brukar titta på skidskytte har säkert sett bilder på det här vattentornet med restaurang i toppen.

Men kanske är den här vyn den man känner igen mer. Men då i ett vinterlandskap. I det vita tältet låg skidskytteelever och tränade på skytte. Så småningom måste de nog klara av att skjuta utanför tältet och hantera vindarna men kanske är de inte så långt komna i sin träning ännu.

Åt ett annat håll syns fjällen svagt bakom Frösön.

Jag har även träffat läkare på hälsocentralen i veckan. Jag har haft ett litet sår på kinden i minst tre månader och jag insåg nästan genast att det är ett basaliom, dvs en ofarlig cancersort. Men jag har inte orkat ta itu med det förrän nu och även om läkaren inte hade kompetens att säga vad det var så höll han med om att det är högst troligt att jag har rätt. Jag har tagit bort ett basaliom på ryggen för 10-12 år sedan och visste därför hur det yttrar sig. Så småningom får jag svar och då får vi se hur det ska tas bort. Det finns några olika alternativ. Jag hoppas det dröjer till efter vår resa. Många av er har säkert stött på det här antingen hos er själva eller hos någon bekant.

I morse vaknade jag strax före halvsex och när jag drog upp rullgardinen såg jag det här. Det är otroligt härligt att gå ut tidigt en söndag och att nästan få vara ensam om att njuta av en underbar morgon. Jag gjorde mig snabbt i ordning, åt min frukost och gjorde mina fotrörelser innan jag kände mig färdig att ge mig ut i naturen. Men när jag skulle stoppa ner kameran i väskan kunde jag inte låta bli att gå ut på balkongen och fota. Den här vyn är så uttjatad men den får bli lite mer uttjatad. Det är nog inte sista gången.

Jag hade inte gått långt innan jag hade tur och kom undan med blotta förskräckelsen. Egentligen hann jag inte ens bli rädd utan kände mig mer förundrad över hur reaktionen blev hos en annan person. I höstas träffade jag en supergullig valp, en akita, och dess husse två gånger. Hunden visade att den ville hälsa och ni vet ju alla att jag blir lycklig varje gång jag får gosa med en vovve. Jag och ägaren hade båda gångerna trevliga samtal och jag blev glad när jag i morse såg vovve och husse komma gåendes mot mig. Hunden hade ett flexikoppel och linan var helt utsläppt, troligen fem meter. Jag hejade med ett stort leende när akitan tydligt visade att den ville till mig. Hussen var koncentrerad på sin hund och sa flera gånger ”hälsa, hälsa”, förmodligen för att det var ett intränat kommando. Jag kastar mig aldrig över hundar utan låter dem först nosa för att avgöra om de vill ha mer kontakt.

Men den här förut så gosiga vovven brast plötsligt ut i ett vrål (som jag uppfattade det) och försökte attackera mig. Hussen lyckades hålla emot och resultatet blev bara en rispa på ett finger. Vilken tur att jag inte hade hukat som jag så ofta gör utan hann backa. Jag blev mest förvånad över att hussen inte sa ett ord till mig eller tittade på mig. Han drog med sig hunden utan att fråga hur det hade gått och där stod jag med säkert gapande mun medan jag försökte stoppa blodet på fingret. Vilken tur att det gick bra. Lite sorgligt är det ändå att jag nu har varit med om två otäcka händelser med just akitor och känner att jag har fått fördomar mot den rasen. En annan sådan kom bakom mig och mina hundar i mörkret en gång och innan jag hann reagera hade den bitit Kasper. En lös bjässe till hund som för första gången hade lyckats öppna ytterdörren och rymma. Den var också snäll som valp och hälsade fint på mina hundar. Men det är en annan historia.

Jag bestämde mig för att gå till Ändsjön. Inte för att gå runt den, det hade nog varit lite för långt, men för att följa den en bit tillbaka hem. Jag satte mig ner på knä för att få med åkersenap, kabbeleka och bron och då lyckades en tidig motionär komma in i bilden.

Han var nog inte medveten om att han blev fotad och han passerade med ett glatt hej. I vanliga fall hade jag fortsatt runt sjön i högervarv men i morse följde jag spångarna åt andra hållet.

Jag kom fram till det nybyggda fågeltornet och stannade till för att se om det fanns något att se.

Det var väldigt lugnt, bara några måsars skrän i andra änden av sjön och så de här två figurerna. Det är svårt att se vad för sorts fåglar de är men den första kan kanske vara en brunand och i så fall troligtvis en hona. Eller så lurar ljuset mig så att det vita blir mörkt och i så fall är det en hane som simmar först och kanske kommer honan efter. Omöjligt för mig, som är en riktig amatör, att se men två fåglar är det i alla fall.

Speglingar. Man kan ana de två eventuella brunänderna och längre bort en annan rörelse i vattnet.

Ännu en väldigt otydlig bild men det här kan vara en dopping, kanske en skäggdopping.

Jag tror att jag ska hålla mig till speglingar i sjön när fåglarna simmar för långt bort.

Jag fortsatte och nu hade jag tur för andra gången. Det är inte spångat hela vägen men på ganska många delar av stigen. Här var spången fortfarande lite fuktig efter regnet som kom igår och jag gick försiktigt för att inte halka. Men den kloka intentionen försvann när jag plötsligt hörde storspoven på håll. Då tittade jag mig ivrigt omkring och glömde bort att jag gick på ett bitvis halt underlag. Jag halkade så klart till ordentligt och gjorde en rejäl piruett innan jag till sist fick tag i en buske som hjälpte mig att lindra fallet. Det gick fort men jag hann flera gånger tänka ”inte foten, inte foten, inte foten” och på något underligt vis lyckades jag hålla upp vänsterfoten under hela balansakten och även i fallet. Jag landade på händerna och höger knä och rullade sedan vidare till liggande på sidan. Men jag klarade foten!!! Att det blev mer smärta på andra delar av kroppen brydde jag mig inte så mycket om för det går över. Vissa kanske skulla tycka att jag hade otur flera gånger under den här promenaden men jag tycker att jag hade en otrolig tur båda gångerna. Tänk så illa det hade kunnat gå.

När jag hade kommit en bit från Ändsjön fick jag onda ögat av en jägare som kände sig störd av mig.

Överallt blommar harsyran. Söta små blommor.

En annan sak som gjorde mig väldigt glad idag var att den kisse, som min äldsta dotter har varit jourhem åt i flera månader, nu för första gången har låtit henne klappa honom. Från att inte ha vågat nästan någonting fick han idag för sig att han ville bli klappad och kelad med av henne. Från vildkatt till tamkatt och en riktig solskenshistoria. Det passar ju bra på mors dag när min dotter kanske kan anses vara hans fostermamma. Med den fina historien önskar jag alla mammor en trevlig mors dag.

Igår letade jag stolpar i stadsnära miljö och jag blev så glad när jag på långt håll såg den här blommande häggen. När jag kom närmare dök jag in med näsan i den härligt doftande mängden av blommor och bara njöt. Sedan plockade jag fram kameran, som nästan alltid är med i väskan.

Inne på campusområdet var fem stolpar ganska tätt placerade och dessutom var de väldigt lätta att hitta. Totalt sett blev det tio stolpar hittade. Men jag började nästan skratta åt min eländiga kropp när jag skulle gå tillbaka till parkeringen. Foten störde mig inte mycket alls men högerbenet ville inte alls vara med. Så kan det vara och förmodligen är min rörelseapparat ovan vid den aktivitet den har fått senaste veckan och då vaknar alla glömda och gömda krämpor till liv. Nåja, den nästan skrattretande onda skinkan och baksidan av låret bråkade med mig men redan när jag klev ur bilen hemma hade det problemet försvunnit.

I morse var hela jag redo för en ny promenad och den här gången ville jag försöka gå en av mina gamla, vanliga rundor. En något förkortad version men ändå upp mot campingen och fram till lägdorna där. Bilen fick alltså stanna i garaget och jag började vandringen uppför. Det lutar inte så mycket men det är uppför hela vägen till det som var mitt mål. Så himla dålig har inte min kondis blivit under mina nästan fem månader i stillhet. Ett väldigt skönt besked. Men jag går ju inte i min vanliga takt än så länge så kanske jag inte ska vara för självsäker.

Gullvivor är så fina och de röda är allra finast.

Jag kunde så klart inte låta bli att gå ut en bit på fälten. Jag har saknat de här stigarna.

Blommor måste så klart förevigas och de här söta små gulvita violerna dök jag ner i gräset för att fånga.

Jag fotade en liknande växt, med appen PlantNet, på nästan samma plats och där fick jag svaret att det troligtvis var en sandtrav. Men nu blir jag lite fundersam och tror att det här kanske inte är samma blomma. Men kanske är det ändå någon sorts trav.

Lika osäker blir jag nu när jag ska skriva namnet på den här växten. Jag såg massor av åkersenap men när jag väl kom mig för att lyfta kameran så blev det för att fota en ensam blomma. Förmodligen åkersenap men säker är jag inte.

Kanske har jag lyckats bättre med att ta reda på vad den här blomflugan heter. Violen får stå tillbaka lite här till förmån för en mer spännande färgglad tvåvinge. Google är överens med mig om detta…tror jag.

Här får violen lite bekräftelse också. En lite ruffig viol men fortfarande fin.

Detsamma kan man säga om den råbock som dök upp en bit framför mig. Den gör sig av med sin gamla päls och det är inte den mest utseendemässigt fördelaktiga period den har.

En baldersbrå hittade jag i gräset. Även den ser lite tilltuffsad ut.

Jag vände mig om innan jag lämnade de öppna fälten. Det dröjer nog ett tag innan fjällen blir tillgängliga för vandring. Men det dröjer ju ett tag även för min del att bli redo för att ge mig upp på en topp. Jag längtar.