Dagens etapp var ca 15 mil lång och vi hade gott om tid för ett planerat stopp och ett spontanstopp.

Ni tycker kanske att jag tjatar om att vi som reste tillsamman var, förutom jag själv, Gunnel (min syster) och William (Gunnels son). Men jag tänker att om någon tittar in och läser bara ett inlägg så är det bra om det framgår.

Vi körde inte så långt innan vi var framme vid Alta, där William hade föreslagit ett besök på Alta museum. Ett världsarvscentrum för klippkonst, bl a hällristningar. Men innan jag tar med er dit blir det en vy från bilen.

Det blev ett väldigt trevligt besök och jag är glad för att William föreslog något som inte bara handlade om naturupplevelser. Vi satte på oss de klisterlappar man ska ha för att visa att entrén är betald och följde sedan först den vita leden, längst till vänster, för att sedan fortsätta på den röda leden längre bort och runt den delen av muséets utomhusdel. När vi hade sett allt gick vi tillbaka en bit och tog sedan den röda prickade leden för att komma till parkeringen.

Vi blev inte helt utan naturupplevelser även om det inte var de som var i ensamt fokus under det här besöket.

William som är historiker och väldigt intresserad av att lära sig om det mesta, han är otroligt allmänbildad, tog på sig rollen som guide och berättade på ett intressant och lättsamt sätt om de olika hällristningarna. Han läste den engelska broschyren och direktöversatte för oss systrar. Hade jag gått där ensam så hade jag beundrat de väldigt gamla ristningarna men inte fått ut så mycket mer än att det var kul att se dem och att de var väldigt många. Som ni ser var det ett fint område vi strövade omkring i.

Jag hämtade också en broschyr lite senare (tvekade om jag skulle ta en på norska eller engelska men valde den senare) bara för att kunna påminna mig själv lite senare om vad vi hade sett. Därför kan jag nu läsa att Alta har mer klippkonst (bl a hällristningar) än någon annan plats i hela norra Europa. De hittades under 60- och 70-talen och blev en del av Unescos världsarv 1985. Det finns ca 6000 målningar och de är mellan 2000 och 7000 år gamla.

De första ristningarna var inte färglagda och därför lite svåra att se. Men det är väl ingen tvekan om att det är renar på klippan.

Vi varvade att titta på hällristningar med att se ut över fjorden.

Jag tänker inte skriva något mer om alla de här ristningarna men om någon blir intresserad så kan jag kanske komma med någon fakta om det som syns. Det går även att hitta info på nätet. Annars tittar ni bara på det ni kanske tycker är värt att se och de små bilderna är klickbara. Ni förstår nog att det fanns väldigt många fler ristningar än de jag visar här.

En skön promenad i ett underbart väder.

Vi fortsatte mot stranden där det enligt skylten nedan skulle erbjudas diverse aktiviteter.

Aktiviteterna lyste med sin frånvaro och inte gjorde det mig något.

Men inne i tältet fanns en liten stenåldersutställning. Jag och William gick in medan Gunnel och Rocky väntade utanför. Det var väldigt varmt och kvavt där inne så jag stod bara ut en kort stund. Lika bra det eftersom jag har svårt att fokusera en längre stund. Men William blev kvar en lång stund och säkert var det kul även för de som jobbade där att få prata om stenåldern med någon som var kunnig och genuint intresserad.

Under tiden gick jag och tittade på plastdjuren. Det såg i alla fall ut som plast men jag gick inte fram och kände på dem.

Vi fortsatte mot det andra området med hällristningar och William försökte stoppa i oss fler kunskaper. Jag önskar att de hade fastnat hos mig för det var intressant.

Men jag kom ihåg att det här skeppet är lite speciellt och att det finns en del funderingar kring det. Det är 12 personer ombord och det ser ut som om de dansar och som om två personer i mitten håller i trummor. Om det är en påhittad berättelse eller om det förekom på riktigt att de dansade så här vet ingen. Det ser lite riskabelt ut men jag gillar tanken på att de är glada och dansar.

Jag vet att flera av er gillar rostiga föremål så den här bilden med en rostig balja är till er.

När vi kom tillbaka till inomhusmuséet gick jag in för att besöka damrummet. Gunnel skulle också komma dit men först lämna av Rocky i bilen. Då kände jag att jag hade tid för en snabb runda genom en utställning. Jag har ingen aning om vem konstnären är…eller vilka, men färglatt var det där nere i dunklet. Klicka gärna på bilderna för att se hela motiven.

Det var dags att fara vidare och det blev fler foton genom bilrutorna. Vägen gick upp till en nivå ovanför trädgränsen, där såg vi en annan sorts fjällmiljö än tidigare under resan.

Gunnel gjorde ett spontanstopp på en parkeringsficka och där fick vi beskåda ett annorlunda sätt att resa. Vi har sett cyklister, motorcyklister och bilister men att någon tog sig fram på en skateboard var något nytt. Några dagar senare såg vi honom igen där han färdades på samma sätt.

Vi lämnade bilen för att gå en inte särskilt ansträngande promenad i fjällen. Jag har svårt för att kalla det fjällvandring men en fjällpromenad blev det.

Visst gick det svagt uppför till att börja med och visst var det en stiglös natur men växtligheten var låg och det var väldigt lättgånget.

Gunnel letade efter fina stenar, vilket var helt ok eftersom det inte var ett naturreservat. Den norska allemansrätten är i stort sett likadan som den svenska.

Lite märkligt att vara så högt upp och bara se ett flackt, vidsträckt landskap omkring sig. Men det var inte så platt som det kanske ser ut som på den här bilden.

På sitt sätt lika vacker natur som i annan fjällmiljö. Men jag gillar ju karga miljöer.

Vi gick inte långt men vi kände att här skulle vi, om vi hade haft tid, ha kunnat gå nästan hur långt som helst. Men vi hade en bit kvar att åka och ville komma fram i skaplig tid.

Rocky gillar att dricka samtidigt som det rinner vatten ur flaskan.

Renar längs vägarna får man räkna med långt norrut. De syns ofta på vägarna söder om Östersund, där jag bor, också så helt ovana var vi inte vid den här synen. Undrar om det kliar när de fäller pälsen.

Vi kom fram till vår stuga i Olderfjord vid halvfemtiden, vilket kändes skönt. Vi hade i förväg bestämt oss för att inte laga mat under resan eftersom vi oftast skulle vara trötta efter händelserika dagar. Vi skulle i stället satsa på färdiga rätter och ibland snabbmat, något jag nästan aldrig köper när jag är ensam. I de affärer vi hade varit i var det lite svårt att hitta god vegansk färdigmat så någon dag tidigare hade jag köpt soyafärs, ketchup och pasta och fixat en väldigt enkel men välsmakande rätt som räckte i fem dagar. Jag hade några kryddor med mig men ofta fanns det kryddor och olja i de stugor vi hade bokat via airbnb. Te och kaffe var också vanligt att hitta. Jag värmde min portion med pasta och färsröra, och njöt av att äta den, och Gunnel och William värmde sina färdigrätter. Jag har inget emot att äta samma mat flera dagar i rad men efter fem dagar kändes det bra att äta något annat.

Det här var det sista boendet före Nordkap. Ett fint hus nära en fjord. Tyvärr såg vi ingenting av den fjorden eftersom det var en tät skogsremsa mellan oss och den. Vi försökte ta oss ner när vi senare gick en liten promenad men växtligheten på marken var så tät och snårig så vi gav upp. Men havet skulle vi få se väldigt mycket av dagen därpå när vi kom till den här resans huvudmål.

Dagens etapp var knappt 20 mil lång men jag, Gunnel (min syster) och William (Gunnels son) kom inte iväg förrän ca halvelva så innan vi var framme hann klockan passera 19.00. Men vad gör det när solen aldrig går ner? Jag gissar att många av er inte har jättestor koll på Norges karta så här långt norrut så jag lägger ut en mindre inzoomad kartbild för att ni ska kunna orientera er. Norr om Skarsvåg ligger vårt huvudmål Nordkap (eller Nordkapp på norska). Som ni ser var vi redan längre norrut än den nordligaste punkten i Sverige. Treriksröset ligger vid Ö i ordet Ödemarksområdet på den högra kartan och där är även Sveriges nordligaste punkt.

I strålande solsken, men inte någon hög värme, gav vi oss iväg och den här dagen var det min tur att sitta i baksätet, nära Rocky och hans söta öra. Han låg för det mesta ner i sin jättesköna bädd där bak men lite då och då ville han se vad som hände.

Det gick skapligt bra att fota från baksätet också men de foton jag tog framåt, mellan de som satt fram, fick jag senare beskära för att inte få med backspegel och datorskärm (Teslor är i huvudsak datorer). Därför ser en del bilder ut som panoramabilder. Här lägger jag in en liten fråga. Någon har sagt att mina bilder blir väldigt konstiga i mobilen. Väldigt utdragna och med helt fel proportioner. Det ordnade sig med en inställning men eftersom jag inte har märkt det själv undrar jag om någon annan har samma problem?

Här kom vi fram till Djupvik där vi körde in på en liten väg och kom till parkeringen vid leden som går upp till Dalbergshyttan, alltså en liten stuga på Dalberget.

Leden började som en smal grusväg men förändrades senare till en fin stig som bara gick uppför, uppför och åter uppför.

Budskapet i den här skylten tog jag till mig och kände mig genast lite hurtigare.

Ni kanske redan har förstått att det var härifrån bilden i mitt inlägg, där jag skrev att jag inte hade tid med bloggvärlden, kom ifrån.

Vi gick mellan två bäckar och Rocky kunde dricka och blöta tassarna ganska ofta. Vid något tillfälle stod han länge i bäcken och bara njöt utan att vilja gå därifrån.

Som sagt, uppför och uppför. Men här var lutningen ganska snäll. Det var ändå en härlig vandring och vi stannade ofta och njöt av utsikten bakom oss.

Dags för en svalkande stund i den andra bäcken.

Det är absolut inget konstigt med att leden på ett fjäll går uppför men här var det inte minsta lilla paus i uppförslutningen. Min ork var av förklarliga skäl inte på topp men jag tog det lugnt och upp till hyttan tog jag mig. Inte upp på en fjälltopp men alldeles tillräckligt högt ändå. De andra gick lite snabbare men jag kom ikapp när de stannade till av olika orsaker. Det kändes bra att de inte bara rättade sig efter mig för annars hade jag känt mig lite stressad.

Kärlek ❤ Jag hann inte riktigt med när kramen var som mest innerlig och här är stunden nästan över.

Jag är så van vid att jag dissocierar och därmed alltid känner mig en aning avskärmad och lite dimmig i hjärnan så jag tänker inte så mycket på det. Men ibland blir hjärnan av oförklarliga skäl väldigt benägen att skydda mig från det som den upplever som en fara och sätter igång en starkare reaktion. Det hände här. Jag hade aldrig klarat av att ta mig över på egen hand för jag tror att alla mina sinnen påverkades och verkade vilja motarbeta mig. Men med hjälp av Gunnel och hennes starka hand lyckades jag först ta mig ut på den lilla bron och sedan snabbt ta mig en bra bit därifrån på andra sidan. Det var en kortvarig reaktion tack och lov.

Det märkliga är att jag mitt i den värsta stunden, då jag knappt fungerade, ändå lyfte kameran och det här blev resultatet. En snabb bild utan att kolla hur automatiken var inställd men min kamera är snäll och lättskött. Jag vet inte hur det kom sig att jag gjorde så men förmodligen har jag under en tid fått in rutinen att lyfta kameran i tid och otid och vanans makt är ju som bekant stark. Usch jag känner hur lite av känslan kommer tillbaka nu när jag skriver om det så nu lämnar jag den här bäcken.

Det här kanske var den vackraste platsen, ja t o m vägsträckan, under hela vår resa. Synd att jag inte kan förmedla helhetsintrycket av att stå här uppe.

Som jag skrev tog jag mig upp i min egen takt och det var klokt att inte försöka hinna med i de andras takt. Kanske har åldern något med det att göra också och inte bara bristen på aktivitet under lång tid. Jag är ju faktiskt nästan sex år äldre än min syster. Bra att skylla på om inte annat.

Här fans det ett röse men det är varken en topp eller vårt mål. Dock var det en vacker vilo- och fotoplats.

Vi hade en liten bit kvar innan vi var framme vid hyttan men, som ni ser, var det inte en jobbig vandring dit.

Jag tog min ryggsäck och började gå. Axlarna fick vila från tyngden av ryggsäcken den korta etappen.

En mer modern design på den här stugan än jag har sett på liknande stugor.

Fint att kunna sitta här inne och elda medan man tittar på utsikten under bistrare väderförhållanden.

Men för oss fanns det ingen anledning att sitta där inne. Vädret var helt perfekt och det var t o m skönt i skuggan.

Vi stannade kvar en stund och bara njöt. Livet kan vara ganska underbart 😀 Vi kom inte upp på en fjälltopp men vi såg ut över desto fler toppar.

Dags för dagens selfie.

Innan vi påbörjade nerfärden fick Rocky svalka sig lite i bäcken igen.

Nerför gick det snabbt och lätt. Men redan här började min hjärna bråka igen inför vad som väntade. Den här gången fick jag hjälp av William att komma över bäcken och strax efter släppte dissociationen igen. Visst är det märkligt hur en hjärna kan fungera utan att man kan göra något åt det med logiskt tänkande.

Vi åkte vidare mot nattens boende och återigen dokumenterade jag resan från bilen. Så fort en vy hade passerat kom det något nytt fint eller pampigt och ibland runt omkring oss. Det här är bara en bråkdel av alla fjäll och vyer vi passerade.

Även den här stugan låg vackert vid en fjord och jag fick lite uppskattning från de andra för att jag hade lyckats hitta så fina boenden till relativt låga kostnader.

En underbar dag var till ända och med en väldigt bra eftersmak. Dagen efter väntade en annan sorts upplevelse.

Dagens etapp.

Vi vaknade i den lilla men fina lägenheten hos Rosa och tittade ut över en fortfarande mulen värld. I den vita utbyggnaden under altanen bodde vi.

Gunnel (min syster) hade hittat en norsk sida på nätet där massor av vandringsleder var utmärkta och William (hennes son) letade fram en led som han tyckte verkade lagom ansträngande för sin mamma och mig. Gunnel var inte heller helt utan krämpor och vi kände båda att lite lagom vandring uppför kändes som en bra idé. I förra inlägget visade jag vår utsikt över Narvikfjellet från vårt boende. Fran Narvik kunde vi åka upp en liten bit för att sedan vandra upp en bit och njuta av vyerna. Men först tyckte Gunnel att det vore kul att se lite av staden och vi hade lite sightseeing ner till hamnen, där vi stannade till en stund.

Vi parkerade vid Nordkraft och på en jätteskylt visades hur en gejser skulle spruta ut sitt vatten vid två klockslag. Jag har sett en riktig vulkanisk gejser på Island och kände mig inte så imponerad. Det gjorde inte heller mina reskompisar men Gunnel tyckte att det vore bra om bilen fick sig en tvätt.

Vi startade vår utflykt i Tøttadalen men upp till Tøttatoppen, som innebar en avancerad vandring, hade vi inga ambitioner att ta oss. Vi kände oss nöjda med att som första mål ha en liten sjö längs leden och sedan avgöra om vi ville fortsätta.

Redan på parkeringen befann vi oss på en relativt hög höjd och kunde se ut över Narvik.

När jag såg den här bilden funderade jag på hur det kom sig att jag gick först, något som inte hörde till vanligheterna. Men jag gissar att de andra stannade av någon anledning, kanske för att Rocky behövde stanna, och att jag då lunkade förbi i min egen takt i förvissning om att de snart skulle komma ikapp.

Vi hade sett i våra väderappar att molnen skulle skingras under dagen och lite då och då tittade solen fram och värmde oss. Vi hittade en fin plats att stanna till på för lite vila och lunchmackor.

Vilken perfekt plats det var för att även få med Rocky i dagens Selfie. Min mamma brukade säga att det bästa man har sätter man på bordet. Så väl det stämmer här.

Lite tid för fotande blev det också.

Omoget hjortron.

Ännu en vy över Narvik.

Vi fortsatte upp mot den lilla sjön och stannade till en stund för lite vila och för att bestämma hur vi skulle fortsätta.

Något, som har dolts av molnen, gjorde sitt bästa för att titta fram.

En fin rastplats på andra sidan men vi stannade på vår sida av sjön. Vi kom fram till att medan William tog sig upp till en topp, som inte var lika långt bort som Tøttatoppen, skulle vi andra fortsätta längs den lite lättare leden med en bred och fin väg i en inte så kuperad natur.

Men gissa vem som blev alldeles förvirrad och väldigt olycklig när hans favoritperson plötsligt gick ifrån honom. Gunnel var osäker på om vi ens skulle få med Rocky på vår fortsatta vandring men det gick ganska bra. Visserligen var han stressad och försökte hela tiden komma upp på höjder längs leden för att leta efter sin älskade William. Men efter ett tag blev han lite lugnare och accepterade att gå med sin matte, som när inte William är med (han bor ju inte hemma hos sin mamma längre) är den han älskar mest.

Utsikten från där vi gick var inte heller dålig så vi kände oss nöjda med vårt val. När vi reste vidare var det över Hågolandsbron där nere vi åkte. Världens vackraste bro enligt vissa. Lite fakta följer nedan för den som är intresserad.

Hålogalandsbron går genom den djupa Rombaksfjorden i Narviks kommun i Norge. Den kallas för ”världens vackraste bro” av både lokalbefolkningen och teknikfantaster. Det här är Norges näst längsta hängbro. Huvudspannet mäter 1 145 meter och bron förkortar vägen mellan Narvik och Bjerkvik med 18 kilometer. Med sina 179 meter över havsytan smälter bron väl in i det omgivande bergslandskapet med den välkända toppen ”Sovande drottningen”. I rollen som projektingenjör har COWI bidragit med grundläggande design och detaljplanering av bron. Arkitekter för projektet är DISSING+WEITLING. /https://www.cowi.se

Vårt boende natten innan ligger längre in i fjorden på den sida bron leder till.

När jag och min syster hade gått en bit delade sig vägen och jag sa att vi måste komma ihåg varifrån vi kom. Gunnels lösning var att jag skulle ställa mig och peka ut riktningen medan hon tog en bild 😀 Vi behövde inte den bilden när vi gick tillbaka men det är aldrig dumt att vara försiktig och förutseende.

En pekbild till men den här gången var det av glädje för att någon hade hittat påsen med Rockys godis, som Gunnel hade tappat, och hängt upp den väl synlig. Precis här skildes vi från William tidigare och ni ser hur Rocky direkt har ställt sig där för att vänta och spana.

Vi visste att William snart skulle komma dit så Gunnel och Rocky stannade kvar (som om det fanns ett val för Gunnels del) medan jag med min nu rejält onda högerfot (inte den stukade) började en långsam nerstigning i förväg för att inte sinka de andra jättemycket. Man ska gå in nya skor och kanske särskilt vandringskängor innan man ger sig ut på riktiga äventyr men eftersom jag hade fått förhållningsorder av sjukgymnasten att minimera mitt gående och nästan inte hade promenerat alls det senaste halvåret så var kängorna helt oanvända innan den här resan. De första två dagarna var de jättesköna men sedan började jag få alltmer ont ovanför hälen och ett skavsår som blev en blåsa på lilltån. Fördelen med det var att den smärtan fick min stukade fot att kännas bra. Senare varierade jag mellan walkingskorna och kängorna och då gick det bra.

Rocky tittade faktiskt efter mig när jag gick men brydde sig inte särskilt mycket. Han skulle vänta på sin idol.

Det var fortfarande mulet men molnen hade höjt sig något och en del fjäll började framträda längre bort.

Här kom de andra ikapp mig och nu var vi nästan nere vid parkeringen. Det som kallades gejser verkade inte ha varit igång den här dagen för på parkeringen var det helt torrt.

Det var en skön förmiddagsutflykt, om man bortser från fotproblem och det tycker jag vi gör, och nu var vi redo för resten av dagens upplevelser.

Det blir en hel del bilder från bilen under färd.

Vi stannade till vid Sami shop Heia efter några timmars färd. Inte för att vi var så sugna på att gå in i den stora turisfälla, som ett antal ihopsatta tält utgjorde med massor av väldigt dyra varor, utan i första hand för att naturen var så vacker och för att det var skönt med en rast. Vi kom dit samtidigt som en buss med spanska turister svängde in men vi väntade ett tag innan vi tittade in i den stora souvenirbutiken och slapp trängas jättemycket.

Några naturbilder från platsen.

Jag och William turades om att sitta fram och det fotades rätt friskt från både fram- och baksäte. Inte helt optimalt kanske men en del bilder är ändå värda att ha kvar. Nedan följer ett antal sådana bilder och om ni blir trötta på fjäll finns ju alltid möjligheten att skrolla snabbt förbi.

Nästa stopp blev vid Skibotn camping, eller rättare sagt vid den laddstation för Teslor som låg tvärs över vägen. Medan bilen fick sitt batteri laddat gick vi ner till campingens strand och hittade en del fina motiv. Strandskator t ex.

Måsar fanns det så klart också och medan de vuxna seglade omkring, vilandes utan anststrängning på vindarna, sprang ett gäng ungar omkring på den lilla stranden. Campinggästerna befann sig bara någon meter därifrån men det verkade fungera bra.

Rocky – bästa fotomodellen. Men ser det inte ut som om han lipar åt mig 😀

Det är inte lätt att fota i motljus och fjällen blir mest som siluetter.

Efter ca en halvtimme var vi och bilen klara för avfärd igen och strax efter 19.00 var vi framme vid vårt väldigt fina boende i Manndalen. Men först ännu en bild tagen från bilen.

Som ni kanske har lagt märke till försvann molnen mer och mer ju längre dagen led. Vi kom till en underbart vacker plats och solen gjorde sitt bästa för att förstärka det intrycket. Bilden med bilen är från kvällen då vi anlände och de andra från morgonen därpå.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Norge är vackrare än Sverige. I alla fall om man gillar lite dramatik i landskapet. Lite senare under resan träffade vi några danskar som sa att de hade varit vid Kebnekaise och blivit förvånade över att de fjällen liknade Norge. Men i övrigt har vi visserligen vackra men inte alls lika dramatiska och spännande fjäll. Men trots det så är det i Östersund jag ska bo och det är där jag älskar att vara.

Den här dagen hade jag sett fram emot för nu skulle vi komma in i den riktiga fjällvärlden, något som ni vet att jag gillar. Min syster (Gunnel) och hennes son (William) hade aldrig varit här tidigare men för mig var det minst tredje gången jag åkte den här sträckan. Jag vet inte riktigt om jag som barn kom hit så därför är jag lite osäker. Den långa sjö vi åkte längs med heter Torneträsk och är Sveriges sjunde största sjö. Lite synd är det att den har fått ett så trist namn för det finns inget som påminner om ett träsk med den. Som ni ser passerade vi norska gränsen den här dagen och då kändes det som om vi närmade oss målet. Men det var ännu väldigt långt kvar till Nordkap. Den röda markeringen visar var Abisko turiststation finns och där tillbringade vi ett antal timmar med att vandra och njuta av allt.

Efter frukosten i Kiruna gjorde vi oss i ordning för vidare färd mot dagens mål, Hergot i Narviks kommun i Norge. När vi närmade oss fjällen började knäppandet från min och Williams kameror medan Gunnel körde. Vädret gav oss inte de bästa förutsättningarna men man kan ändå få en aning om hur fjällen och Torneträsk samverkade för att ge oss fina vyer.

I Abisko stannade vi vid turiststationen för att därifrån först följa en led ner mot sjön. Leden började med en passage genom starten på Kungsleden.

För att fortsätta på Kungsleden går man genom den här fint dekorerade tunneln. Tänk att den har fått vara oklottrad sedan jag sist var här för två år sedan, då med min son.

Men vi gick inte genom tunneln utan fortsatte åt andra hållet och kom fram till den plats där älven Abiskojåkka tar sig vidare från ett sprängt hål genom berget under vägen…

…och vidare genom kanjonen mot Torneträsk.

Leden var i början anpassad för funktionsnedsatta personer och en sådan satsning är alltid kul att se.

Bevis på att vi var i Abisko nationalpark. Fjället i bakgrunden heter Nuolja och där tog jag och min son liften upp för två år sedan och fick en vidunderlig utsikt över Lapporten, Torneträsk och alla omgivande fjäll. Den här gången var det inte lika frestande eftersom sikten inte var lika fantastisk och dessuton kan Rocky inte åka i en öppen sittlift. Men vi blev väldigt nöjda med dagen i alla fall.

Hoppa upp och sätt dig på den där stenen, sa Gunnel till mig och jag lydde snällt. Där blev jag fotad av båda mina reskamrater. Man måste ju ställa upp om man ska begära att de ska posera för min kamera. Jag ska tillägga att det var länge sedan jag hoppade upp eller ner till något men jag klev upp via de stenar som syns på sidan.

Vi fortsatte att följa älven och leden.

Efter en stund kom vi till den plats där älv och sjö möttes.

Där tog vi lunchpaus och William monterade sin kamera med en fördröjd automatik. Söta Rocky tittade undrande ner i sin lilla utflyktsskål och funderade kanske på varför han inte fick smaka samma goda mackor som vi åt. Men sedan mumsade han ivrigt i sig det han erbjöds.

Bada!? Jag kommer inte ihåg om det blev ett bad för honom här men jag är säker på att han fick gå i om han ville.

Vi kom tillbaka till turiststationen, där vi så klart passade på att besöka toaletterna, och vi tog bilen några minuter för att på andra sidan vägen gå en fin led mot den lilla sjön Vuolep Njakajaure. Vi gick växelvis genom fjällbjörksområden och öppna ytor och det fanns mycket att titta på och fotografera.Här är det nog alla rödbläror bland de små björkarna som är i fokus för min syster.

Eller kanske hon också fotade en av alla de fina exemplar av svarthö som växte längs leden.

Sikten var tillräckligt bra för att vi skulle se en hel del av fjällen och när vi kom ut på de öppna ytorna kom den där härliga känslan av lycka till mig. Vilken ynnest att få återkomma hit och uppleva det här igen.

Är man i Abisko så ska man självklart fota Lapporten. Den var inte helt fri från molnen men det gjorde inget. Egentligen är jag inte så imponerad av just den turistattraktionen men det är den som är den mest välkända vyn härifrån.

Vyn från den lilla sjön mot fjällen är minst lika fin.

Från Vuolep Njakajaure gjorde leden en vid sväng mot Abiskojåkka och där kom vi in på Kungsleden och följde den tillbaka. Nu har jag alltså vandrat på Kungsleden vid två olika tillfällen. Men jag är inte säker på att engagerade Kungsledenvandrare tycker att det räknas. Vid meditationsplatsen vände vi ner mot utgångspunkten igen. På stenen finns texten ”Den längsta resan är resan inåt”.

Det kom små lätta skurar emellanåt och här började det regna lite mer, vilket syns på bilden. Vatten på linsen.

Men vi var glada ändå och efter en stund upphörde regnet igen.

Dags för den dagliga (nästan) selfien. Marken sluttade så därför ser jag mycket kortare ut. Det skiljer en cm mellan oss systrar och inte så mycket som man kan tro när man ser bilden. William däremot är betydligt längre än någon av oss tanter.

Rocky tittar ut över älven där den snart rinner in i kanjonen.

Jag ville helst komma så nära vattnet som möjligt men eftersom min syster har större problem med svindel än jag och Rocky blir rejält olycklig om William går en bit ifrån honom, så stannade de andra på leden…

…medan jag lämnade dem för ett tag och gick vidare på klipporna. Vi möttes igen på leden längre fram.

Vatten i rörelse är alltid fascinerande och jag skulle lätt kunna fastna på en sådan här plats länge. Men vi skulle åka vidare och jag nöjde mig med att ta den tid jag kände räckte för att uppleva det bubblande, skvättande och forsande vattnet. Själva kanjonen, med de spännande klipporna, var också värda att titta lite extra på.

Strax efter Abisko ligger Björkliden och där ligger en av de vackraste laddplatserna för Teslor som vi besökte. Just Tesla har ett väldigt bra utbyggt nät av sk superchargers även i hela norra Sverige så det var aldrig några problem att hitta dem. Vi behövde aldrig köa heller. Även andra bilar kan utnyttja de här laddstationerna men då måste de ha en särskild app eftersom de inte blir igenkända av systemet så fort sladden sätts i. Det gick både snabbt och var väldigt enkelt att ladda bilen. I Norge var det minst lika tätt mellan laddstationerna och där är tydligen Tessla ett väldigt vanligt bilmärke. Lite synd att vi inte hade bättre sikt här.

Det var inte långt till norska Gränsen och här kommer fler bilder tagna från bilen. Sist jag åkte här behövde vi visa covidbevis och legitimation men nu var det fritt fram.

Vi kom fram till vårt airbnb-boende i Hergot strax efter 18.00 enligt mobilens och google maps tidslinje. Där hade vi den här utsikten. Tyvärr med kapade toppar men molnen ger en viss dramatik, som också är fin, till vyn.

Vi bodde trångt men med ett stort fint badrum och det var inga problem med att sova så nära varandra.

Här bodde även jag och min son för två år sedan men då i en annan del av huset. Jag tror att Rosa, som värden heter, har fem uthyrningelägenheter totalt i huset och i två små stugor vid sidan av.

Efter den här dagen sprack molnen upp mer och mer och vi hade ett fantastiskt väder under så gott som hela Norgedelen av resan.

Dagens etapp gick mellan Jokkmokk och Kiruna och förutom stopp för laddning av min systers Tesla blev det inte mer än en lite längre utflykt. Det känns bra att ha varit uppe på Dundret som är det enda jag egentligen känner till om Gällivare. Jag fick upp sången ”I Gällivare trakter” i hjärnan av någon anledning men eftersom den inte tillhör min sorts musik så vet jag inte varför. Dundret finns vid den röda markeringen och alldeles bredvid ligger Gällivare, som märkligt nog inte står utsatt på kartan.

Campingstugan i Jokkmokk var inte riktigt lika fin som den i Storuman men fullt funktionsduglig. Min syster (Gunnel) och hennes son (William) sov i ett sovrum medan jag valde att bo i bäddsoffan. Jag väljer helst ett alternativ där jag kan gå upp på morgonen utan att väcka de andra och jag har sovit gott i alla sängar under den här resan. Lite lustigt var det att Rocky, som så länge William är i närheten knappt bryr sig om mig, tydligen tyckte att jag dög som sovsällskap. Någon gång under de tidiga morgontimmarna hoppade han upp och la sig tillrätta vilket medförde att jag knappt fick plats. Jag låg lite snett med fötterna precis på gränsen till att hamna utanför. Nu undrar ni kanske varför jag inte knuffade undan honom men är man djurvän så är man och jag blev lite glad för att jag äntligen dög. Jag har fått gosa en del men han valde aldrig mig som myskompis. När jag hade hundar själv var jag inte riktigt lika snäll utan kunde buffa undan dem så att platsen räckte till. Men det är självklart precis som det ska vara att hans närmaste kommer först. Lite synd bara att hans matte kom i andra hand men nu när de är hemma och William bor på annat håll så återgår han nog till att ha min syster som favorit.

Jag fortsätter med djurtemat men här med en inte lika söt och inte lika levande gorilla. Han står i en rondell i Jockkmokk och varför han är gul och blå hade jag ingen aning om. Men jag blev nyfiken och hittade det här på Jokkmokk.se:

Det här kan du läsa på slöseriombudsmannens FB: ”Fick ett tips om ett slöseri med en orange gorilla i Jokkmokk… Det visade sig att gatukontoret tröttnat på hundägare som inte plockar upp sin skit. En anställd tillverkade gorillan för några tusenlappar av markisoleringsskivor och en tigersåg för att uppmärksamma frågan. Och det fick stort genomslag. Många kommuner lägger stora summor både på konst och kommunikation. Men fler borde nog lära av Jokkmokk. Hatten av!”

Gorillan var alltså orange från början men den har även haft andra färgkombinationer, t ex regnbågsfärger. Varför den har de här färgerna nu läste jag om på mynewsdesk.com:

I solidaritet med Ukraina har gatukontoret i Jokkmokk målat den med Ukrainska flaggans färger. Gorillan står i en rondell i Jokkmokk. Den utstrålar de egenskaper som det ukrainska folket verkar besitta.

Plötsligt gillar jag gorillan mycket mer.

Ännu fler djur och nu började de renar, som vi redan från första dagen hade spanat efter, dyka upp. Det kommer massor av renbilder i kommande inlägg så ni kommer att få mer än nog av de fina djuren. Den här renen gick så fint på sidan av vägen tills den fick för sig att visa sin makt och stoppa trafiken. När den tyckte att vi hade fått vänta tillräckligt länge, eller om den bara var snäll och stälde upp som motiv, fortsatte den på sidan av vägen. Tydligen är renarna mitt i den period då de fäller pälsen så de flesta ser lite ruffiga ut.

Den här dagen passerade vi Gällivare och det jag visste om Gällivare var att Dundret ligger precis utanför. I stället för att jag ska skriva ner en massa fakta lägger jag in en bild på text som förklarar. Men jag konstaterar att trots fjällnatur räknas Dundret inte som ett fjäll utan som urberg.

Jag hade tittat på Dundret i förväg och sett att en bilväg kunde ta oss nästan ända till toppen. Det kändes skönt att den här dagen slippa anstränga kroppen med en ny bergsbestigning och det blev ett bra val. Vädret hade återgått till det gråväder vi hade första dagen men det regnade inte så vi fick en skön promenad.

Vi utgick från parkeringen och följde den led som syns i bakgrunden.

Sikten var inte den allra bästa men vi såg ändå en hel del.

Om ni läste texten om Dundret så minns ni kanske att man kan se både Sarekfjällen och Kebnekaise härifrån. Kanske är det några av de fjällen som svagt skymtar långt där borta.

Vi lämnade den fina grusgången och vände tillbaka på en lite mer fjällliknande led. I dalen skymtar Gällivare.

Jag zoomade in både parkeringen och toppen på skidanläggningens lift.

Solen trängde sig fram mellan molnen emellanåt och den var så välkommen.

Sista biten gick vi på vägen och då fick vi syn på en liten pippi. Både min och Williams kameror gick varma men eftersom han har en bättre kamera och dessutom är en bättre och kunnigare fotograf lånar jag alla pippibilder av honom. Vi har full tillgång till varandras bilder så det är helt ok. William lyckades via en app ta reda på att det här är en ljungpipare och för mig är det en ny bekantskap.

Vi kom överens om att vi inte behövde så mycket mer aktivitet och att det var fullt tillräckligt att gå en runda vid Camp Ripan i Kiruna, där vi skulle bo. Vi vandrade iväg en bit längs Midnattssolstigen och sedan var det skönt att kunna ta det lugnt ett tag i vår stuga.

Vi blev lite fundersamma när vi såg skylten men kunde inte komma till någon annan slutsats än att den antingen var ett skämt eller var felplacerad. Från andra hållet fanns inte någon motsvarande skylt.

I bakgrunden syns ett av de slaggberg som byggs upp pga gruvdriften.

Kanske är det här ett gammalt gruvhål eller så har det inget alls med gruvan att göra. Det var i alla fall ett stängsel runt området.

Vid en kallkälla testade William vattenkvalitén och den var fin.

Det fanns en annan liknande källa lite längre fram och där såg set ut som om Rocky skulle följa sin idols betéende men han vågade sig inte riktigt fram.

Det här var en väldigt fin liten stuga med hög standard och det var även det enda boende där frukost ingick. Förutom min vanliga vaniljsoygurt (som glädjande nog brukar finnas på frukostbufféer) och müsli var det väldigt skralt med veganska alternativ. Men de andra hittade mycket som var gott. Det gör mig inget. Jag vill i alla fall helst hålla mig till min vanliga frukost.

Ännu en fin dag var till ända och nu såg vi fram emot Abisko och att passera gränsen till Norge dagen därpå.