Våren är inte här än, och det ska den inte vara heller, men de här fina videkissarna tittar fram lite här och där nu. Jag ser inte det som ett vårtecken eftersom de alltid ser ut så här medan vinter fortfarande råder. Trots det så ger de ändå en liten vårkänsla.

Det var en skön dag och jag var extra glad eftersom jag nu har fått tillåtelse av min ländrygg att gå längre promenader. Man ska inte ropa hej för tidigt men tre dagar i rad har det varit så. Rådjuren visar sig lite här och där men jag har inte lyckats komma så nära att bilderna blir riktigt bra.

Jag har sett flera nybyggda matstationer där rådjur, och kanske även andra djur, bjuds på pellets.

Den här bilden tog jag med avsikt att zooma in på rådjuret, som kan anas långt ner till vänster, men avståndet var lite väl stort och trots beskuren bild blev det inte mer tydligt än så här.

Jag njöt av en härligt solig vårvinterpromenad och nu var spåren över de här lägdorna perfekta. Hårda och jämna.

Jag fortsatte mot Sommarhagen och spåren fortsatte att vara fina.

Jag gick inte ända fram till Sommarhagen utan vände ner mot sjön på ännu en hård och bra stig.

Jag konstaterade att ryggen skulle klara en förlängning av promenaden och kom till den här vägen. Ett bostadsområde där god ekonomi behövs för att köpa eller bygga hus.

Jag gick ner mellan två hus och funderade lite på om jag skulle våga mig ut på isen, trots att jag i förra inlägget skrev att nu skulle det inte bli fler promenader på sjön. Jag bestämde mig för att avvakta några dagar till och låta kylan göra sitt. Hela den här rundan har ni hängt med på förut men det var länge sedan jag tog mig runt hela vägen.

Jag hittade en liten isklump på vägen och gjorde en närstudie.

Det verkar som om isen håller för i alla fall en sparkåkare.

Som ni ser har tövädret kalasat en hel del på snön men det finns fortfarande mycket kvar.

Sparkåkaren fortsatte sin ganska ensamma färd och njöt säkert av att relativt långsamt sparka sig framåt.

I dag är det dags för Gregoriemarknad igen. Forbönderna har kommit från Röros och stannar till i Östersund. Det blir ett besök där lite senare.

Ja, så är det nu men vad gör det när det har varit en väldigt trevlig och fin helg ändå? Min yngsta dotter kom med tåget, som naturligtvis var försenat, i lördags eftermiddag och vi började med fika och prat om ditt och datt tills det blev lite för snurrigt i huvudet. Då pusslade vi i stället innan det var dags för middag, viltgryta (oumph som köttsubstitut), potatismos, grönsaker och gelé. Min dotter fortsatte pussla medan jag ägnade mig åt lite annat och kvällen gick sedan fort framför tv:n och mello. Enligt oss var det de två bästa bidragen som gick vidare till final.

På söndagen for vi till fjälls, närmare bestämt till Hovde (mellan Bydalen och Höglekardalen) där min mans ena systerdotter med familj tillbringade en vecka med mys och med att flänga nerför i backarna med skidor eller brädor. Jag hade planerat att besöka dem någon dag i veckan men min dotter ville gärna hänga med. Det funkade bra för alla så efter lunch kom vi dit. Det blev några väldigt trevliga timmar och, som jag har konstaterat förut, jag är så glad över att fortfarande få vara en del av min mans familj. Att bli kallad moster gillar jag, även om jag i det här fallet ”bara” är en ingift sådan. Kul för kusinerna (min dotter och mamman i familjen) att ses också. Det händer inte alltför ofta.

När vi närmade oss Hovde låg dimman tät och inga fjäll syntes men rätt som det var sprack det upp och från balkongen kunde vi se en del av alla backar i området. Om någon av er skulle vara intresserade av en fjällsemester med skidåkning så rekommenderar jag det här området i stället för Åre. Mycket billigare men med väldigt bra skidåkning och med gemytligare stämning. Vi hyrde också olika stugor här under ett antal år och vi trivdes väldigt bra.

Vi kom hem i lagom tid för att få in middagen i ugnen, en krämig allt-i-ett pastarätt som har tillagats i min familj sedan 80-talet men nu med vegansk touch. Väldigt gott!

I morse var det jobb på schemat för min dotter och hon satt i möte via länk med diverse personer inom den koncern hon, genom det företag hon är delägare i, är konsult hos. Jag får inte skriva vilken koncern det är men den är stor och omfattar många grenar. Jag blir stolt när jag hör hur efterfrågad och uppskattad min dotter är men det är inte det viktigaste. Det som betyder mest är att hon trivs så fantastiskt bra och är trygg i att hon besitter all kunskap som efterfrågas. Dataskydd och GDPR är en stor del av det. För visst är det så att det egentligen inte spelar någon roll vad ens barn arbetar med. Huvudsaken är att de trivs, mår bra och känner sig uppskattade.

Jag lät henne vara ifred och gick ut på en promenad i gråväder och slask. Det finns fortfarande mycket snö kvar men den smälter ganska fort.

Droppar finns överallt och de glittrar så fint trots att solen inte får dem att riktigt gnistra. Man får inte missa att se allt fint som faktiskt finns även när det bara är grått.

Jag kom ner till sjön men tyvärr blir det nog inga fler promenader på Storsjöns is. Kanske vore en kanot det bästa transportmedlet här. Ledmarkeringarna finns kvar och även grillplatser men jag har inte sett en enda människa på isen de senaste dagarna. Jag håller mig på land från och med nu.

Nu är det tomt igen, precis som det alltid blir när någon har hälsat på och sedan ger sig av hem till sig. Men det brukar gå över ganska snabbt och snart är den vanliga vardagslunken här. Om väderappen har rätt så kan jag se fram mot en del fina dagar insprängda i de lite gråare perioderna och det ser jag fram emot.

Jag har väntat länge på att få se en riktigt perfekt och skarp halo men antingen blir det bara två regnbågspelare på sjön, på vardera sidan om solen, eller så blir det en hel men väldigt blek variant. Det här är andra gången jag har fått se en antydan till ljusfenomenet utanför mina fönster. Jag borde kanske vara nöjd med det för alla har inte sett ens en sådan svag halo och ok då, jag är glad och nöjd med den här upplevelsen. Men jag fortsätter att vänta på den där perfekta halon.

Det har inte blivit nästan några foton de senaste dagarna eftersom det inte finns något nytt eller fint att fota. Men efter ännu ett besök hos Gunnar lyfte jag i alla fall kameran mot snöborgen i Vinterparken. Den har smält en del men än så länge duger den att leka i.

Nu är det bara några dagar kvar tills min yngsta dotter kommer hit och stannar några dagar hos mig. Något jag blir glad bara av att tänka på. Oftast har hon och hennes man så många besök att hinna med när de är här (hennes man har hela sin släkt här uppe) och jag tar tacksamt emot de timmar jag får rå om dem. Men den här gången stannar min dotter kvar några dagar längre och jag ser fram emot mamma-dotter-samvaro. Någon slags utflykt blir det säkert men vad det blir får väder och de spontana idéerna bestämma.

Än så länge är det vinter men även här har nu plusgraderna tärt på snötäcket en hel del. Inte så mycket att det börjar kännas som vår men kanske som vårvinter. Det droppar från taken och solen har börjat värma lite. Det är väl dags nu antar jag, nu när det snart är mars. Men det kommer rejäla bakslag, det vet jag. Ändå till i slutet av maj kan vintern försöka sig på ett återtåg. Några dagar har det snöat på tvären och med de hårda vindbyarna har jag valt att stanna inne. Däremellan har det varit skönt att komma ut.

I morse kom jag ut strax efter sju på morgonen och jag hade tänkt gå i riktning bort från sjön. Men det jag såg över hustaken fick mig att snabbt tänka om.

Jag kom ner till sjön och Medvinden precis när solen, enligt väderappen, skulle nå över horisonten.

Det här var ett av många tillfällen då jag önskade att jag hade tagit med mig mitt andra objektiv till kameran. Det väger en del så jag brukar nästan alltid lämna det hemma. Det är inte lätt att få fina bilder av fullmånen med ett objektiv på 55 mm och därför blev det heller inga bra månbilder. Men ögonen såg betydligt skarpare och det jag upplevde var mycket finare än det här. Det kanske var viktigare än att få fina bilder.

Jag gick mot fjällen men fortsätter att vara lite försiktig med ryggen och lämnade isen efter en stund. På kartan längst ner ser ni var jag var när jag kom till den här grillplatsen. Jag gick upp till vägen och fortsatte min promenad hem på den.

Men innan jag vek av vände jag kameran först mot solen…

…och sedan mot månen, som var på väg att lägga sig till ro bakom molnen.

Innan jag nådde fast mark passerade jag den här anordningen. En plats för vila eller byte till skridskor eller skidor.

Jag läste att bilvägarna över isen nu har stängt efter både regn och plusgrader. Det finns en chans att de öppnar igen om det blir tillräckligt kallt så det hoppas jag på. Det finns nämligen planer på en utflykt till Bydalsfjällen om en dryg vecka och då är det både närmast och bäst att ta den vägen. Men det är inget jag kan påverka så det får bli som det blir.

Lagom till det inbokade besöket hos Gunnar kändes min ländrygg tillräckligt bra för att jag skulle ta en liten promenad före mötet. Jag gick varken fort eller långt och när jag kom fram till mottagningen kändes det inte sämre än innan promenaden. Otroligt skönt att äntligen komma ut och röra på mig igen. Däremot var själva samtalet något jag inte alls såg fram emot den här gången. Jag kände hur stressen i magen ökade samtidigt som obehagskänslan kombinerat med skuld och ånger gnagde i mig. Allt detta bara för att vi hade pratat om min man vid förra tillfället. Jag hade inte sagt något jag behövde ångra men det kändes ändå som om jag hade lämnat ut min man utan hans tillåtelse. Obehaget har jag känt i stort sett sedan vi träffades för två veckor sedan.

Naturligtvis berättade jag om det här och jag var beredd på att det skulle bli ännu värre. Men, som jag sa till Gunnar, min obefogade ånger och mina lika obefogade skuldkänslor var säkert tecken på att just det här behövde vi prata mer om. Han höll med om det och då drog jag av plåstret på en gång. För självklart finns det händelser och perioder i ett långt förhållande som inte är de roligaste minnena. Det var jobbigt och självklart ökade dissociationen och dimman i huvudet men när jag gick därifrån kändes det betydligt bättre. Nu behöver inte den delen gnaga inom mig mer. Men de känslor jag borde ha känt gömde sig så klart. Trots att jag verkligen försökte framkalla dem. Nu hoppas jag att skuld och ånger inte återigen ska dyka upp. Reaktionen kom när jag kom hem och jag blev så trött och dimmig så att jag faktiskt slumrade till en stund. Det brukar jag inte göra i vanliga fall under dagstid. Men än så länge inget obehag.

Innan jag gick till bilen tog jag en liten extra runda i det härliga vintervädret. Inte långt den här gången heller och farten var betydligt sävligare än vanligt. Men oj, vad jag njöt. Ni som längtar efter vår och kanske redan har hittat tydliga tecken på att den har kommit, ni kan bläddra snabbt förbi de bilder som visar det jag än så länge älskar att få uppleva.

Jag har verkligen längtat ut under den vecka jag nu har hållit mig hemma och i stillhet. Äntligen känner jag att nu kan jag börja ta mina dagliga promenader igen.