Den här dagen åkte vi ca 15 mil mellan Kuttainen Lodge och Lappeasuando Lodge. Två stopp blev det längs vägen, en promenad vid Raisijärvenniemi naturrastplats (röd markering) och vid pizzerian i Svappavaara.

Kvällen innan konstaterade vi att vi, pga värmen och en sol som sken in genom våra fönster, måste ha alla fönster öppna. Vi hade vid ankomsten fått veta att ventilationen inte fungerade och det var också en anledning till att vilja ha öppet. Jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky), skulle sova i samma rum men det hade vi gjort vid något tidigare tillfälle och det var inget problem.

Jag tog både sömntablett och två starka smärtstillande piller (citodon) och dessutom använde jag både öronproppar och en ögonmask. Inte underligt att jag slocknade och sov som en stock…fram till femtiden på morgonen. Då tittade jag på klockan, konstaterade att de andra ville sova längre och la mig tillrätta på kudden igen. Men av någon anledning fick jag för mig att vända på mig och titta bort mot de andra och deras sängar. Där satt William upp i sin säng och Gunnel syntes inte till någonstans.

Stackars William berättade att de hade haft en helvetesnatt pga värme och mygginvasion. Han hade slagit ihjäl minst 50 myggor mot fönster och väggar. De hade känt sig tvungna att stänga fönstren men då blev det i stället olidligt varmt i rummet, där ju ventilationen inte funkade. Gunnel stod inte ut utan gick ner och la sig i en tvåmanssoffa i det gemensamma köket, efter att först ha gått ut för att få lite svalka. Hon skulle ju köra dagen efter och var desperat efter att få någon timmes sömn.

Båda hade testat att dra lakanen över huvudet men myggen kom in till dem och stack dem överallt, t o m under fötterna. Rocky hade också haft det besvärligt och hade gnällt ibland när det blev för jobbigt. Han fick inte vara i köket och om William, hans stora idol, hade lämnat honom hade han blivit olycklig och möjligheten fanns att han kanske hade skällt och väckt andra gäster. Alla tre hade myggbett lite här och där. Gunnel och William hade tittat förundrat på mig där jag låg och sov gott med både nattlinne och lakan. Helt obekymrat sov jag vidare trots värme, mygg och alla de ljud och dunsar som borde ha väckt mig. Den morgonen var jag tacksam för att jag hade mina piller. Vanligtvis är jag restriktiv med de smärtstillande tabletterna och oftast försöker jag klara mig med bara alvedon till natten. Men ibland behövs starkare hjälp och då brukar jag alltid sova gott. De har ju även den effekten. Jag är numera så lyckligt lottad att jag aldrig får några synliga eller kliande myggbett, så om myggorna stack mig under natten varken märkte jag det eller såg det efteråt.

Om man ska säga något positivt om natten, förutom min lite bättre upplevelse av den, så fick Gunnel uppleva midnattssolen och ta ett foto av hur det såg ut. Vackert med markdimman och det lite magiska ljuset. Förmodligen fick Rocky följa med ut men jag minns inte vad min syster sa om det.

Den här dagen blev bara en lång väntan på sömn för Gunnel och William. Vi gjorde oss iordning och lämnade vandrarhemmet vid sjutiden och måste fördriva tiden med något tills vi fick checka in på nästa boende klockan två. Själva resan skulle bara ta drygt två timmar och tiden fram till dess kändes oändligt lång för mina reskamrater. Om ni undrar varför inte jag körde, jag hade ju sovit, så var det inte rätt läge att ta över ratten på en bil som var väldigt annorlunda att köra. Det sägs halvt skämtsamt att Teslor inte är bilar utan datorer och det ligger faktiskt mycket sanning i det. Jag erbjöd mig att köra men enligt Gunnel skulle det bli en större stressfaktor för henne och hon skulle ändå vara tvungen att hålla koll på allt jag gjorde. Hon hade lyckats slumra till några timmar i köket och tyckte att det funkade bra att köra med stopp då och då.

Det blir fortsättningsvis mycket fokus på Rocky i det här inlägget. Enligt Gunnel var vårt första stopp den bästa utflykten för honom under hela resan. Vi stannade vid en naturrastplats där det fanns fina promenadmöjligheter (se kartan i början) och där Rocky kunde vara lös och ha kul både i vattnet och i sanden.

Det enda lite läskiga för en hund var underlaget på första bron.

Men sedan var det lycka. Han sprang nerför en sandslänt ner till sjön, plaskade omkring en stund och försökte sedan springa upp i den lösa sanden igen. Han lyckades inte ta sig ändå upp men upptäckte då hur kul det var att kana ner i sanden och rulla runt i den. Efter en stund tog han sig ändå upp och skakade av sig all sand. Sedan var han redo för fler äventyr.

Vi andra tyckte också att det var en fin plats att vara på och för min del var det en dag som alla andra. Men jag beundrar de andra två för att de orkade hålla uppe humöret efter det som fick heta helvetesnatten.

Rocky hade redan glömt alla vedermödor under natten.

Ännu en liten bro tog oss till nästa del av den långa landremsan i sjön. Jag vet inte om vi någon gång var på en ö för på kartan ser det ut som om allt hänger ihop och har förbindelse med fastlandet. Men det är inte viktigt att veta och oavsett om det var en ö eller inte så var det en fin plats vi hade hittat.

Vi kom till en stor sandlåda, i alla fall uppfattade Rocky det så och för honom blev det ännu en stunds lycka.

Först stod han bara och tittade ner i sanden för att sedan komma på att här fanns en möjlighet till något roligt. Han grävde en stund och sedan var det som om lukten sa honom att han var färdig med det. Då rullade han sig i stället en stund i sanden innan han avslutade sin lek med att skaka sig.

Men nästan genast efter lekstunden blev han sugen på mer kul. Han hade ju tidigare upptäckt hur kul han kunde ha i en sandslänt.

Ännu mera bad.

Till sist lämnade vi det som var som ett hundparadis och for vidare. Det blev dags för lunch och det fanns inte många restauranger eller matbutiker att välja bland. Vi hade mackor att göra i ordning men vi kände alla att en pizza vore gott. William letade på nätet och hittade en pizzeria i Svappavaara. Jag vet inte hur ni reagerar på den här exteriören men kanske hade vi inte valt den här restaurangen om det hade funnits alternativ. Men ännu en gång har vi konstaterat att man inte ska döma hunden efter håren (konstigt uttryck. Det borde väl vara …efter pälsen). Vi möttes av väldigt trevliga personer i en helt ok lokal och killen jag beställde min pizza av ville väldigt gärna att jag skulle bli nöjd. Det fanns en vegetarisk variant men han log urskuldande när han förklarade att i den här trakten fanns det ingen som inte vill ha kött. Men vi utgick från den vegetariska och tog bort osten och något annat och resultatet blev en ok pizza. Inte en jättegod men helt ok. Men ska man ha champinjoner på pizzan så ska de helst vara färska men i alla fall stekta. Sladdriga burkchampinjoner vill jag inte ha så de pillade jag bort. Den här pizzerian får i alla fall ett bra betyg för bemötandet och viljan att göra kunderna nöjda.

Vi kom fram till Lappeasuando Lodge en halvtimme innan vi kunde checka in. Jag frågade om vi kunde få komma in lite tidigare men städningen var inte helt klar. Men prick klockkan två fick vi nyckeln och William och Gunnel la sig nästan genast i sina sängar och somnade. Om jag minns rätt sov de i ca tre timmar och sedan mådde de mycket bättre. De hade dessutom inga problem att somna på kvällen och morgonen därpå var alla glada och fyllda av energi.

När vi kom in i rummet såg vi genast myggdödaren på en bänk. Ni kanske har sett sådana manicker som man stoppar in en slags tablett i och sedan sätter i ett eluttag. De är effektiva. Vi hade sådana, både i husvagnen (12-voltsuttag) och i vårt hus för många år sedan och vi kunde ligga i sängen och se hur alla myggor tvärvände i fönstret. De som redan fanns i rummet dog. I Lappeasuando sov vi alltså utan problem och med öppet fönster tack vare den lilla manicken. Jag köpte en för eget bruk dagen efter. Det lite bittra med hur vi hade det i Kuttainen var att vi på morgonen såg just en sådan myggdödare med en extratablett i köket. Förmodligen avsedd för oss. Vi pratade nämligen med en annan gäst innan vi gav oss av och han hade fått en sådan till sitt rum. Men hur skulle vi ha kunnat veta att den låg där i köket och att vi fick ta den?

Jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky) bodde den här natten inte långt från finska gränsen och planen för dagen var att ta oss till Kilpisjärvi, röd markering på första kartbilden, för att därifrån följa med en båt till Koltaluokta hamn, andra kartbilden, och sedan följa den drygt 3 km långa stigen till Treriksröset. Nästa boende var bokat en liten bit utanför Karesuando.

Alla vet nog att Treriksröset är den plats där Sverige, Norge och Finland möts. Om man inte vill vandra minst 22 km ToR finns det, såvitt jag vet, bara en realistisk möjlighet att ta sig dit och det är genom att från Kilpisjärvi i Finland ta båten en bit och sedan promenera sista biten. Man kan så klart alltid hoppa fallskärm eller kanske ta sig dit med helikopter om man har de möjligheterna men jag tror inte att det är så vanligt. Vi valde det traditionella sättet och det lustiga är att båtarna utgår från Finland men lägger till i Sverige och sedan går stigen nästan hela vägen i Sverige. Bara sista biten ligger i Finland. Det syns ganska tydligt i den här bilden. Den skarpa vita linjen är gränsen och ni förstår nog vad som är Finland respektive Sverige. Vi gick från det nedersta, högra hörnet i bilden och till det översta, vänstra hörnet.

Våra planer verkade vara nära att gå upp i rök när William kvällen innan kollade hemsidan för de båtar vi kunde åka med. Pga systemfel kunde de bara ta emot kontanter!!! Vi blev helt ställda ett tag för kontanter hade vi inga och de eventuella möjligheter som fanns att hitta en bankomat, eller något annat ställe där vi kunde få tag i kontanter, hade vi missat för länge sedan. Jag och Gunnel grämde oss lite för att vi inte hade varit mer förutseende. Vi som brukar ha koll hade innan vi åkte hemifrån läst att det ibland kunde strula och att kontanter då var enda möjligheten att få följa med. Men jag konstaterade då att jag och min son hade tagit ut pengar i onödan när vi gjorde den resan för två år sedan och då viftade vi av någon anledning helt enkelt undan det eventuella problemet.

Hade vi bara kollat lite tidigare dagen innan så hade det löst sig men nu kändes det kört. Ett litet tag i alla fall. William konstaterade att han inte tänkte missa Treriksröset och att han var beredd att göra den 22 km långa vandringen medan vi fick hitta på något annat. Men sedan började både han och Gunnel leta efter lösningar på nätet. Först konstaterade Gunnel att om kontanter fortfarande var det som gällde när vi kom till båtarna så skulle hon åka fram och tillbaka till Karesuando (ca fyra timmars resa), ta ut pengar, och sedan kunde vi åka med eftermiddagsturen. Den planen var den som gällde under några timmar…tills Gunnel lyckligtvis hittade att valutaväxling kunde ske på K-Market Kilpishalli i Kilpisjärvi. Ingen av oss hade trott att den möjligheten fanns i den lilla byn med knappt hundra fasta invånvare. Inte heller fanns det information om någon bankomat på nätet så därför dröjde det innan den här chansen hittades. Det var stor lycka kan jag säga 😀

Det var ca en halvtimmes resa till Kilpisjärvi och båtarna skulle avgå klockan tio så vi tänkte att vi skulle ha gott om tid om vi kom iväg vid åttatiden. Som tur var kom vi på att finsk tid ligger en timme före både norsk och svensk tid så enligt våra klockor skulle båtarna avgå klockan nio. Vi ändrade planeringen en timme och tyckte att det kändes bra. Hoppet föll igen när vi såg att butiken där vi skulle ta ut kontanter öppnade först klockan nio. Då skulle vi ju ändå inte hinna med förmiddagsturen. Men William frågade om inte den tiden också var enligt finsk tid och så var det ju så klart. Vi hade pendlat mellan hopp och förtvivlan under kvällen men när vi la oss kändes det som om allt skulle lösa sig på ett bra sätt. För min del hade det inte varit en lika stor besvikelse om det inte hade löst sig. Men de andra hade aldrig varit där förut och ville så klart inte missa chansen när de nu befann sig alldeles i närheten.

Hvitehus, som vårt hus den gångna natten kallades, har varit ett äldreboende och ligger på en komersiell fastighet där det nu finns en företagspark. Området ägdes tidigare av det norska försvaret och den gula byggnaden får mig att tänka att det kan man se. Vi stördes inte alls av verksamheten där och de få lastbilar vi såg körde inte nära vårt hus.

Enligt google maps tidslinje lämnade vi det här området kl 07.07 och det gjorde vi för att vara riktigt säkra på att hinna det vi måste hinna och ha goda marginaler. Det var den enda morgonen jag ställde in larmet på min mobil, för att vara på säkra sidan, och kvart i sex gick jag upp. Larmet behövde jag inte men det hade varit dumt att chansa. Vi hann passera några norska fjäll innan vi kom in i Finland.

Det var inte långt till K-Market och en kvart innan öppning var vi på plats för att vara först in i butiken.

Medan vi väntade spanade jag in fjället Saana. Tänk att jag och min son stod där uppe på den högsta punkten när vi var här sist. En superhärlig vandring med otroliga vyer. Nu kändes det som om det skulle vara en nästan omöjlig uppgift för min del att ta mig upp dit. Kondis är verkligen en färskvara och jag hade förlorat så mycket det senaste halvåret. Men jag kände mig sporrad att förbättra flåset och att se till att kunna göra liknande vandringar igen.

Vi hann se några passerande renar också innan dörren till butiken öppnades.

Allt gick smidigt och vi kom ut ur butiken med våra 55 Euro per person. Dyrt för en kort båtresa men utan konkurrens så får man betala det de begär. Rocky fick i alla fall följa med helt gratis. Med växlingspåslag betalade jag 680 Sek men jag tycker att det var värt det.

Vi stod i kö till båtarna Malla och Maria i ca en halvtimme. Som ni ser hade vi fortfarande vädergudarna med oss. Allt blev så bra trots tvivlet kvällen innan.

Båtresan var nog inte lika trevlig för Rocky som för oss andra. Han fick ligga under bordet, där både muller och vibrationer från motorn var som tydligast, och lite stressad var han. Men han var så duktig och låg snällt kvar där.

Norska fjäll rakt fram, finska till höger och en liten bit av ett svenskt fjäll till vänster.

Vi kom fram till startpunkten för promenaden och började gå. En fin, lätt vandring men även denna gång tyckte jag att två timmar är lite för kort tid för att hinna gå 6,4 km och kunna se och njuta av allt. Tiden räckte men inte med så stor marginal.

Rocky var betydligt mer nöjd med att vara ute i naturen igen efter båtresan och med att kunna dricka och blöta tassarna då och då.

Ni som var med mig här för två år sedan minns kanske att själva Treriksröset inte är ett stenröse utan en gul betongklump ute i vattnet. Omgivningarna är vackra, med fjäll i de tre länderna och vatten i förgrunden, så kanske är det inte själva klumpen som fångar blicken mest. Här är jag på väg ut och som tur är har gallergången små mötesplatser där den går över vatten. I början kunde man kliva åt sidan men längre ut var det svårare att mötas. Även här var det lite stressig miljö för Rocky men han kom med ända ut och t o m runt monumentet, trots det inte så mysiga underlaget för hundtassar. Hans mattet var generös med hundgodis och beröm.

Självklart ska man posera här, precis som vid Globe monument på Nordkap. Tre länder på tre sekunder sägs det men det tog nog minst 10 sekunder att komma runt.

En bit bort syntes en annan gul klump och när jag pratade en stund med en norsk kvinna fick jag av henne höra att det var en gränsmarkering mellan Sverige och Norge. Varför den behövs eller varför den är placerad just där fick jag inte klart för mig för gränsen fortsätter ju och är redan markerad vid de treländernas mötespunkt. Så jag ställer mig lite frågande, även om hon lät säker.

En fin och duktig Rocky i en lite stressig miljö. Men han ska så klart också posera vid monumentet, även om det inte syns just här.

Efter en stund gick vi tillbaka över spången.

En skön stund i vattnet är inte så dumt för en hund en varm dag.

Det fanns ännu ett monument en bit från det stora röset och det här ser faktiskt ut som ett stenröse, även om det lyser gult. Jag kunde se norska och finska markeringar så kanske markerar det här röset den gränsen, även om det också känns lite onödigt.

Vandringen tillbaka var minst lika fin och skön.

Många väljer att ta båten antingen från eller till den här platsen för att sedan vandra 11 km åt ena eller andra hållet. De passagerare som inte följde med oss tillbaka ersattes av andra som hade vandrat hela vägen dit och den enda båten blev välfylld. Jag ställde mig och väntade medan Rocky fick en sista avsvalkning i sjön. Jag tänkte att jag behövde hjälpa till lite för att få honom ombord. Det var en glipa på 20-30 cm mellan båten och bryggan och båda guppade lite i otakt. Rocky behövde alltså kliva över den läskiga glipan för att direkt därefter ta sig nerför en trappa som mest liknade en stege.

Det ser ut som om han står och spanar ängsligt mot båten men här var han lyckligt ovetande om den svårigheten.

Precis innanför öppningen satt dessutom en annan hund och det gjorde inte stressen mindre för Rocky. Han spjärnade emot av osäkerhet och skällde till en gång. Då kom den snälla kvinna , som tog hand om oss passagerare, och hjälpte till. Hon och jag ställde oss ivägen för den andra hunden och hjälpte Rocky framåt medan Gunnel försökte lyfta hans bak och försiktigt putta honom mot oss. Den vänliga kvinnan visade Rocky, hans matte och hans älskade William fram till en plats hos kaptenen och där la sig Rocky till rätta och lugnade sig. Jag satt ute i passagerardelen eftersom jag inte fick plats där fram. Kanske bra miljöträning för en vovve som inte hade varit ute på så många äventyr innan min syster tog hand om honom. Men vi tyckte alla tre att det var lite jobbigt att se honom kämpa så.

Förutom att Rocky hade det lite jobbigt med båtturerna så var dagen väldigt lyckad. Vi kom fram till Kuttainen Lodge utanför Karesuando i skaplig tid och möttes av en supertrevlig värdinna. Det här var det enda boende under resan där vi inte hade egen dusch och toalett i rummet och köket var gemensamt, precis som det brukar vara på vandrarhem. Det var svårt att hitta ett boende med alla våra önskemål till ett skaplig pris i det här området men det kändes inte så viktigt. Huvudsaken var att vi fick sova…och det fick i alla fall en av oss.

Den trevliga värdinnan frågade om Rocky kunde få leka med hennes hund, en St Bernard- och Rhodesian rigdebackblandning. Men Rocky var inte särskilt imponerad av den vänliga Lucky, som ser mager ut pga minskad aptit efter att ha löpt. Han var inte ett dugg intresserad av att leka och Gunnel tror att det berodde på att han vaktade William.

Vi installerade oss i det gemensamma rummet och såg fram emot en god natts sömn. Hur det blev med det får ni veta i nästa inlägg.

När jag tittade igenom bilderna från den här dagen blev jag lite förvånad. Inte en enda vandring eller annan utflykt. Bara själva resan och en del stopp. Men jag tror att jag minns att vi var ganska nöjda med att ha en lugn dag och komma fram till nästa boende ganska tidigt. Det var säkert lockande att få lite tid över till att bara slappa, något vi inte haft många möjligheter till tidigare under resan. Jag vet att det var den varmaste dagen dittills och säkert påverkade det våra val.

Jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky) reste den här dagen från en by utanför Storslett strax före elva och kom fram till boendet utanför Skibotn redan ca halvtre. Att jag har koll på tiderna kan jag tacka google maps tidslinje för. Som ni ser skulle den resan ta ca två timmar så vi stannade till i totalt en och en halv timme. Verkligen en annorlunda dag för oss. Visserligen hade vi åkt den här vägen på väg norrut också men om vi hade velat hade vi kunnat hitta fler fina platser att upptäcka och uppleva.

Vi tog det lugnt och kände inte att vi hade bråttom att komma iväg från den lilla stugan utanför Storslett.

Vi gick ner till grillplatsen vid älven, bara för att få en liten promenad och se hur det såg ut. Vatten lockar alltid.

Skuggigt och skönt i värmen och för Rocky blev det ännu ett avsvalkande plumsande i vatten.

Resan och vägen fortsatte att bjuda på många vyer mot fjäll och vatten men vid det här laget var vi inte riktigt lika exalterade, även om vi fortfarande ville se och föreviga så mycket som möjligt.

Tycker ni att ni känner igen de här fjällen så har ni helt rätt. Det var dem ni och vi såg uppifrån Dalberget när vi var på väg norrut.

Vi hittade en plats att stanna på som gav oss möjlighet att inte bara stå vid vägkanten. Vi tyckte att vi inte kunde hitta en vackrare plats att göra ett lite längre stopp på och här kunde vi komma ner till stranden, gå på en liten stig och hela tiden ha den häv vyn. Vädret var, förutom lite för mycket värme, helt perfekt.

Jag lyckades slita blicken från fjäll och vatten tillräckligt mycket för att upptäcka små detaljer på stranden. Vissa växter behöver inte mer än en liten spricka i en sten för att trivas. Jag gillar inte lukten av tång men jag kan ändå tycka att den är spännande att titta på. Och där kan man även göra andra små upptäckter, t ex en liten snäcka. Insekter i blommor är alltid kul att fånga på bild.

Rocky tyckte också om att vara här. Skönt att kunna svalka tassarna i vatten en varm dag.

Och här är vi allihop.

Även om man är en klok och snäll vovve så kan det bli lite fel ibland. Varför han valde att gå in bland all tång vet jag inte men det var lite läskigt innan han tog sig därifrån.

Färden gick vidare längs fjord och mellan ännu fler fjäll.

Ända tills vi kom fram till vårt boende för natten. Vi bodde i den högra delen av huset med gott om plats och en del detaljer som fick oss att le när vi kom in.

Fräscht och fint men varför plastar man in stolarna så att ingen vill sitta där? Det kanske finns en uträkning med det. Kanske vill de bara att de färglada stolarna ska förbli osuttna (vet inte om det ordet finns men ni förstår nog). Vi hade tillgång till ett annat litet bord med normala stolar i köket så de här fick vara ifred. Lustigt nog visar kartan på väggen en helt annan del av världen en den vi befann oss i men även i det fallet fanns det säkert en förklaring.

Ett helt normalt och stort kök. Men vad kan det stå på lappen på diskmaskinen?

Språk är inte alltid lätt att få till men huvudsaken är att man gör sig förstådd. Tänk vad glad man kan bli av en så liten sak. Mungiporna åkte genast upp rejält.

Inomhus var det ca 28 grader så vi tillbringade en stor del av tiden i skuggan framför huset. En liten promenad gick vi men inte ens Rocky var pigg på att gå långt. Lite synd för det fanns fina leder att upptäcka. Vi fick tillräckligt svalt i huset på natten för att kunna sova och underligt nog hittade inga mygg in till oss. Det kom en regnskur på kvällen men vi sov med öppna fönster utan problem under natten.

Nästa dag passerade vi gränsen till Finland och där väntade ett fint äventyr.

Jag funderade på om jag måste ändra rubrikerna för resten av resan eftersom vi nu åkte från Nordkap och till våra respektive hem. Men jag kom fram till att rubrikerna håller samman alla inlägg och vårt huvudmål var ju Nordkap, trots att vi nu avlägsnade oss mer och mer därifrån. Det blir alltså ingen ändring. Vi som reste tillsammans var jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och även min systers hund (Rocky).

Den här dagens resa gick från Kvalsund till Storslett och vi njöt av det fortfarande fantastiska vädret, utflykter, fjäll och renar. Den här sträckan åkte vi på även på väg norrut men vi stannade eller bodde inte på samma platser.

I det fina hus vi lämnade på morgonen fanns det burkar, fat och byttor med olika fynd från stranden nedanför tomten. När vi gick på stranden hittade vi också en del snäckskal men de flesta var trasiga. Några fick jag dock med mig hem. I den här skålen blandas snäckor, stenar, sjöborrar, ett krabbskal och…är det en kokosnöt? Den verkar inte riktigt höra hemma i det sammanhanget.

Det mest spännande vi hittade var en torkad sjöborre. Jag tror att det var Gunnel som hittade den och gav till mig. Det var bara jag som var intresserad av att ta några fynd med mig hem. På nära håll ser den lite läskig ut. Jag vet inte om det är tänder eller klor som syns men kanske ska man akta sig för att sticka in ett finger i en levande sjöborre. På utsidan är de taggiga så man ska nog akta sig för att trampa på dem också. Något jag har gjort som barn när vi var på Rhodos. Som tur var trampade jag inte så hårt och fick ingen skada.

Innan vi gav oss av hade jag ett ärende ut till bilen och fick se hur det kom ren efter ren på den lilla byvägen utanför huset. Vi visste att vi bodde i ett renskötselområde så det var inte förvånande men ändå lite spännande. Finast var så klart kalvarna men även de pälsfällande vuxna renarna var fina att titta på. Jag hade inte min kamera till hands så mobilen fick duga. Det händer att jag ser renar i mina hemtrakter men jag blir ändå fascinerad av att få se dem.

Vi var tvungna att lämna huset men egentligen hade vi kunnat utgå därifrån för vår första utflykt eftersom leden mot vårt mål, den lilla sjön Nuorejávri, började bara en liten bit ovanför huset. Som ni ser var det återigen en skön morgon med strålande sol och blå himmel.

Vi kom aldrig upp på någon hög fjälltopp men fick ändå en fin utsikt över fjorden.

Jag är lite osäker på varför jag hamnade där uppe innan Gunnel kom fram men kanske hade hon extra besvär med ländryggen den här dagen. Hon fick ont en dag med mycket bilåkande men var flitig med de rörelser, som är så bra just för ländryggen, och lyckades mota tillbaka smärtan inom några dagar. Jag vet precis hur bra de rörelserna är för de hjälper även mig att hålla ordning på ländryggen. Men om man bortser från att min syster kanske hade det jobbigt så var det trevligt för mig att inte alltid komma sist upp.

Jag trodde att det skulle finnas någon slags gästbok i brevlådan men tyvärr tyckte någon att den var bättre att använda som soptunna. Men den norska flaggan vajar fint där i alla fall. Där nere syns huset vi bodde i.

Längre än så ville vi gå och en bit upp planade fjället ut sig och gav oss en väldigt skön fortsatt vandring.

Blommor fick vi också se och njuta av.

Vi passerade några bäckar och det uppskattades nog av Rocky.

Det var inte särskilt många grader men solen värmde skönt.

Det är klart att fallna pinnar, som visar leden, ska sättas fast igen. Men det var inte lätt i den här typen av natur där berget ligger synligt nästan överallt. Men pinnan stod kvar så länge vi såg den i alla fall.

Framme vid vårt mål var det helt klart Rocky som njöt allra mest. Han badade, rullade sig och badade igen. Inte bara en gång utan en lång stund. Jag har inte sett honom simma någon gång under den här resan men att han gillar att plumsa omkring i vatten är det ingen tvekan om.

Det var tydligen Perleturen vi följde. Ännu mer skräp fanns det i den här brevlådan. Jaja, snäppet bättre än att låta skräp ligga kvar i naturen.

Bortom sjön började högre fjäll dyka upp.

Tittade vi åt andra hållet såg vi fjorden vi hade utgått från.

Vi stannade kvar en stund men påbörjade sedan vandringen tillbaka.

Där nere, ganska exakt i mitten av bilden, ligger det hus vi bodde i.

När vi närmade oss parkeringen såg vi en ren som vankade omkring där nere och han verkade ha full koll på oss. Men han såg inte ut att vara rädd utan stod kvar tills vi var framme.

Då förstod vi att han (sarven) förmodligen stod där för att ha koll på, och kanske varna, några renmammor (vajorna) och deras kalvar som dök upp bakom bråten.

Plötsligt verkade han tycka att vi var ok för han lämnade de andra renarna och sprang bort längs vägen åt andra hållet. De andra såg inte särskilt rädda ut utan fortsatte långsamt bort från platsen.

De här två gick alldeles förbi oss men vajan hade full koll på oss hela tiden.

En liten bit längre fram åkte vi förbi en liten renkalv. Den såg så ensam ut men förhoppningsvis fanns mamman i närheten.

På bron fanns det också renar och jag vill gärna tro att den liggande renkalven bara vilar en stund medan mamman vaktar.

Vi åkte en bit innan vi blev hungriga och sugna på att äta våra mackor. Mitt resesällskap tyckte att det var bekvämt att sitta kvar i bilen men jag ville ut i det fina vädret och satte mig på en sten en bit ifrån.

De kom också ut lite senare och Rocky fick så klart också sträcka på benen en stund.

Jag kunde inte låta bli att fota fjäll längs vägen den här dagen heller.

Vi stannade till för en lite kortare promenad vid Arctic camping, utanför Burfjord (den röda markeringen på kartan).

Vi gich genom den fina lilla campingen ner till sjön och fortsatte längs en stig där.

Vi gick nästan fram till fyren och nöjde oss med nästan.

Den gick ju att zooma in på för att se att den verkar drivas med solenergi. Vi tyckte att det var lagom att vända för att komma vidare.

Den lilla stugan i Storslett var just liten men mysig.

Jag sov i bäddsoffan, William var för Rockys skull tvungen att ta sovrummet och Gunnel fick klättra upp till sovloftet. Stegen som anas till vänster kunde fällas ut så det klarade hon fint.

En dag till hade vi kvar för att uppleva Norge och sedan blev det dags för en dagsresa genom Finland. Mycket kvar av resan alltså.

Det här var dagen då vi skulle nå vårt primära mål med resan, Nordkap (svensk stavning). Det sägs ofta att Nordkap är Norges nordligaste punkt men när man tittar närmare på kartan så ser man att det inte stämmer. Den nordligaste punkten är inte långt därifrån men ligger på Knivskjellodden på Magerøya, den röda markeringen på den högra bilden. Men väldigt långt norrut var vi och många mil längre norrut än Sveriges nordligaste punkt, dit vi kom senare under resan.

Vi (jag, min syster Gunnel och hennes son William…och Rocky så klart) kom iväg från Olderfjord ganska exakt klockan nio. Ganska lagom eftersom entrén öppnade klockan elva. Efter att ha varit på Nordkap åkte vi samma väg tillbaka till Olderfjord för att sedan resa vidare mot nästa boende i Kvalsund.

För min egen skull vill jag dokumentera mycket av själva resan eftersom jag vill minnas alla olika kust-, fjäll- och klippmiljöer. Det blir därför extra många bilder tagna från bilen men även från något stopp längs vägen. Jag tänker att ni nog inte har samma intresse för alla dessa bilder men då får ni skrolla förbi och kanske stanna till vid någon enstaka bild, kanske på renar. Text känns inte nödvändig mer än i enstaka fall. Men jag vill påtala vilken tur vi återigen hade med vädret. Väderprognoserna sa att det var mulet ute vid vårt mål men det var bara dimmoln som skingrades tills vi kom fram.

Under dagarna i Norge har vi åkt genom en stor mängd tunnlar men de har alla varit ovanför havsytan. Här kommer vi fram till Nordkapptunnelen (plötsligt blev det norsk stavning 😀 ) och att den både är lång och djupt under havsytan ser ni i nästa bild.

En liten bensträckare mitt i allt det fina.

Efter en stund fortsatte vi och nu var det inte så långt kvar.

En gång i tiden kostade det att passera den här entrén men numera måste man visserligen ha en parkeringsbiljett men det kostar inget. Däremot kostar det ca 300 kr att komma in i Nordkapphallen där restaurang, souvenirshop, filmsal och en del annat finns. När vi fick information om detta av kvinnan i båset var vi rörande överens om att vi inte ville betala för att kunna köpa souvenirer eller komma in till restaurangen. Det var ändå inget vi var intresserade av. Toaletter fanns vid parkeringen tack och lov.

Skulpturen “Children of the World” påbörjades 1988 när författaren Simon Flem Devold slumpmässigt valde ut sju barn från sju länder, Tanzania, Brasilien, USA, Japan, Tailand, Italien och Ryssland, till att få besöka Nordkap för att önskedrömma om ”Fred på jorden”. Under deras sju dagar långa besök gjorde var och en av de åtta- till tolvåriga barnen en relief i lera som symboliserade vänskap, hopp, glädje och att arbeta tillsammans. 1989 förstorades relieferna, fick boetter av brons och restes i en halvcirkel utanför Nordkapphallen. Monumentet ”Mother and Child” av konstnären Eva Rybakken pekar mot de sju skivorna (texten direktöversatt av mig från ”360cities.net”).

Nordkapphallen i bakgrunden.

Det är ett ganska stort område och vi behövde aldrig trängas någonstans. Jag såg att några vandrade ut på den långa klippan en bit bakom mig, William och Rocky och blev sugen på att själv gå ut där. Men det fick vänta en stund.

Vi ville först gå bort till det monument de flesta tänker på när Nordkap kommer på tal, ”Globe Monument”.

Jag gillar att fota blommor och när jag ser något jag inte sett förr, tror jag, vill jag gärna få med mig en bild…eller två.

Nordkap ligger 307 möh och klippan är 500 – 600 miljoner år gammal och stupar brant ner i Norra Ishavet.

Här ska man naturligtvis posera.

Vi hade sett en drönare flyga omkring över oss när vi gick omkring och här fick vi se ägaren använda den för att dokumentera sitt besök på klippan.

Vi fortsatte promenaden runt området. Om jag minns rätt så var det ca 10 – 12 grader trots att solen sken på oss. Vi tyckte att det var mycket bättre än att gå där och svettas.

Globe Monument på avstånd.

Vid det här laget är ni väl medvetna om att Rocky dyrkar William. Det visar han tydligt och ofta.

Vi passade på att få till dagens selfie. Några dagar har vi glömt bort att fota oss tillsammans men rätt som det var kom Gunnel på att nu var det dags för en till. Extra fint blir det när Rocky förgyller bilden.

Ni vet den där långa klippan ut i havet, som jag blev sugen att gå ut på. Jag avslutade med det men Gunnel vågade inte följa med och Rocky och William stannade med henne. Men de väntade snällt på mig och fotade min lilla extrautflykt. Det är jag som syns längst ut på klippan.

Jag var inte så nära kanten som bilden antyder men det är ändå märkligt att jag inte kände den minsta antydan till svindel. Det känner jag däremot av lite grann nu när jag tittar på bilden. Jag har tidigare konstaterat att min svindel är selektiv och det får jag bevis för lite då och då.

Med ett bättre objektiv än Gunnels mobil lyckades William få en lite närmare titt på vad jag höll på med.

Det syns t o m att jag vinkade när jag kom tillbaka.

Foto: William

Där borta står de andra och väntar på mig. Strax var vi tillbaka i bilen och fortsatte resan. Om vi hade haft fler dagar på oss så hade vi inte haft svårt att hitta intressanta utflyktsmål. Bl a kunde man följa med en båt från en liten by en bit från det här området och skåda lunnefåglar. Något som hade varit kul men som ändå inte kändes nödvändigt.

Vi skådade renar i stället och sådana fanns det gott om.

Vackra vyer även på tillbakaresan men det mesta var redan fotat.

En ensam vit, tjusig ren med ett dekorativt halsband. Troligtvis med en gps.

När vi såg en strand utan alltför mycket tång stannade vi och jag och Gunnel gick ner till vattnet för att låta Rocky bada. Han var inte ett dugg intresserad av något bad utan spanade bara efter var hans stora favorit William var. Det var bara att konstatera att William måste hänga med överallt för att Rocky skulle vara lugn och nöjd.

Så småningom kom vi fram till nattens boende och vilket fint hus vi kom till. En liten bit bort från E6:an och det bidrog förmodligen till det skäliga priset. Mitt i ett renskötselområde ligger det och på kvällen såg vi ett antal renar passera nere vid vattnet. Därför fanns det staket och grindar till de flesta hus i området. Men renar har ni fått tillräckligt av i det här inlägget så fler av dem blir det inte förrrän i nästa.

Någon håller sig väldigt nära sin favorit.

På kvällen blev det en liten promenad på stranden och Rocky svalkade sig genom att blöta tassarna

Nu hade vi nått resans mål men det var ändå mycket kvar att uppleva innan vi kom hem.