Jag ser nu att rubriken inte har den klang jag vill att den ska ha men jag orkar inte tänka ut en annan formulering så det får vara som det blev. Självklart har jag haft ett liv hela tiden. Ett bra liv men utan några av de delar som ger mig stor glädje. Jag har inte gått ett enda steg utöver de nödvändiga sedan 5:e augusti och det är nu fem och en halv vecka sedan dess. Men nu måste jag ut igen och faktiskt så tycker jag att jag har varit väldigt duktig på att vila så här länge.

Igår hade jag mitt första möte med psykoterapeuten och jag valde då att parkera en liten bit ifrån hans mottagning för att få en liten kort promenad. Det gjorde inte ett dugg att det då började regna för oj, vad skönt det var att gå en liten sträcka och andas in luften. Jag hade ett paraply i bilen, ett stort och stadigt paraply, och jag kände att jag log när jag gav mig iväg på den ca 10 minuter korta promenaden.

Det kändes så bra så i dag bestämde jag mig för att gå en något längre runda. På förmiddagen regnade det så jag väntade till efter kaffet på eftermiddagen innan jag gick ut. Den här gången blev det en halvtimme och jag njöt. Hälsenan är inte helt bra ännu men den smärtade inte ett dugg medan jag gick. Kameran hade jag inte med mig men mobilen är ju alltid med och några bilder blev det. Jag visste inte om jag skulle hitta några höstfärger och jag konstaterade ganska snabbt att det dröjer ett tag till. Några små förändringar i en del lövverk såg jag men det är fortfarande väldigt grönt ute. Jag hann inte gå många steg innan de här vackra orangea bären på en rosentry lyste mot mig. Visst går de i höstens färger men jag har sett dem under flera veckor när jag har gått till sophuset eller hämtat posten.

Svampar hör hösten till men ofta finns många av dem även på sensommaren. Jag fascineras alltid av den fjälliga bläcksvampens utveckling. Från liten vit och ätlig svamp till att bli mer och mer äcklig och till slut bli en rinnande sörja som slutar som en bläckpöl på marken. Då är man inte så sugen på att plocka den och det ska man så klart inte göra heller. Ta aldrig en fjällig bläcksvamp som är det minsta grå eller svart när ni tittar in under hatten.

Jag hittade en liten höstfärgad växt men precis som att en fluga inte gör en sommar, så gör en liten höstfärgad växt inte en höst. Det kan gå undan nu och snart hoppas jag komma ut på höstjakt och hitta många fina motiv. Men då ska jag ha kameran med mig för bilderna blir oftast skarpare då.

Några rader vill jag skriva om mitt besök hos psykoterapeuten. Kanske borde jag förkorta och kalla honom min pt men då tror en del kanske att jag pratar med min personliga tränare på ett gym. Jag går inte på gym och kommer aldrig att göra det men jag styrketränar hemma drygt en timme nästan varje dag. Då är jag min egen pt 😀

Jag var påverkad av dissociation när jag kom dit men inte värre än att vi kunde ha ett givande samtal. Ganska snabbt kände jag samma lugn och glädje som när jag äntligen träffade en läkare som förstod sig på min leversjukdom för ett antal år sedan. När jag hade fått den diagnosen träffade jag många läkare som inte visste något om den och flera gånger fick jag höra direkta felaktigheter. Så när jag äntligen fick träffa den läkare, som jag hade under lång tid, och han började med att berätta för mig om min sjukdom satt jag bara och njöt av att någon faktiskt visste mer än jag själv. En liknande upplevelse var det att lyssna när terapeuten pratade om dissociation. Jag hade hamnat rätt.

Jag tyckte att vi berörde mina problem utan att gå särskilt djupt in i dem och jag blev helt ställd när han efter en stund spände ögonen i mig och ganska skarpt (han ville nog få mig att reagera) sa att om han hade kunnat hade han velat anmäla mig för att jag har behandlat mig själv så illa. Då ville jag helst försvara mig och komma med motargument men just då hittade jag inga. Nu efteråt har jag tänkt en del på vad han menade. Att jag inte vill vara till besvär, att ingen får tycka synd om mig (inte ens jag själv), att ingen får ta hand om mig. Det sista kunde jag faktiskt bemöta med att berätta om ett tillfälle när min syster fick ta hand om en gråtande och förtvivlad Ingrid.

Men oftast är jag den där starka personen som klarar mig själv. Det är precis så jag har valt att vara och jag vet inte om jag vill ändra på det. Men förmodligen har dissociationen hjälpt mig att bli sådan så vem vet, kanske blir jag ett vrak i stort behov av tröst och bekräftelse om terapin lyckas (nej, det tror jag inte alls på). I övrigt var vi rörande överens om allt och jag lyckades hålla mig kvar i samtalet hela tiden. Han har en plan och det ska bli spännande att se hur väl vi lyckas med den planen. Jag framförde att mitt första mål är att kunna läsa en bok utan att tappa bort mig efter en sida. Hans mål är att varsamt guida mig till att känna de känslor som hjärnan blockerar och sedan gå vidare därifrån. Jag hoppas han lyckas med det men jag är tveksam. Hittills har alla försök att få fram känslorna bara lett till att hjärnan blockerar dem ännu starkare. Nåväl, det ska bli spännande att fortsätta. Min hjärna mådde som förväntat när jag gick därifrån och då är det inte så underligt att paraplyet blev kvarglömt. En liten petitess i det hela.

Mitt huvud mår inte alls bra och efter att ha varit mer eller mindre bortkopplad från verkligheten och samtidigt känt mig drogad har jag kommit till slutsatsen att något måste göras. Jag har trott att det har varit en bättring på gång men nu är jag snurrigare än på länge. Efter pepp från min äldsta dotter bestämde jag mig för att prioritera mitt mående framför annat som kostar pengar. Många av er minns nog att jag för några år sedan träffade en psykolog på min hälsocentral och att han, trots att han ville mycket och sa att mitt problem var intressant och utvecklande för honom, inte hade befogenhet att använda någon annan behandlingsmetod än KBT. Det slutade med total blockad av känslor, förutom glädje (tack och lov), och att psykologen konstaterade att han inte kunde göra mer för mig. Ja, vid det här laget vet ni ju att mitt problem är att jag ständigt dissocierar och att det ibland blir en väldigt stark reaktion, som dessutom kan stanna kvar länge. Som de ca fyra veckor dissociationen har påverkat och begränsat mig nu.

Jag googlade fram några privata alternativ och jag trodde att det var en psykolog jag behöver träffa. Men de jag hittade verkade samtliga enbart använda sig av KBT, som bevisligen inte fungerar för mitt problem. Jag kontaktade ändå en av firmorna och fick tips om vart jag borde vända mig. Ett firmanamn med ordet psykoterapi efter ett efternamn. Jag googlade så klart även den firman och såg att de hade flera olika behandlingsmetoder. När jag samtalade med min blivande psykoterapeut fick jag ganska snabbt intrycket att han både känner väl till begreppet dissociation och har erfarenhet av det. Det är inte alla psykologer som är tillräckligt insatta i det. Jag fick förtroende för honom och vi bokade en tid nästa vecka.

Nu har jag tittat på hemsidan igen och sett att han inte är psykolog utan i grunden socionom och legitimerad psykoterapeut. Det är kanske inte underligt om jag missade det med min dimmiga hjärna. Jag vet inte om det är en fördel eller en nackdel men det stod även att han bl a har arbetat med flyktingbarns traumabehandlingar plus att han hade flera andra utbildningar. Det är ju en traumaterapeut jag behöver så det känns bra. Men min hjärna tycker tydligen att jag utsätter mig för en stor fara genom att ta det här steget. En av de kraftigaste dissociationsreaktioner jag har haft satte igång strax efter samtalet. Illamående, yrsel och med en känsla av att huvudet satt i ett skruvstäd förstärkte den påverkan jag redan hade. Ja, ni förstår nog att jag inte vill ha det så här. Kanske finns det inte så mycket hopp om att fixa mig men om jag inte försöker så är ju chansen ännu mindre. Men återigen konstaterar jag att hjärnan låter mig ha kvar glädjen och det är så klart en stor glädje 😀

Jag vilar fortfarande hälsenan och håller mig borta från solsken så några fina bilder har jag inte att bifoga. Jag har tänkt vara duktig åtminstone till mitten av september. Sedan får jag besök av min svägerska och då kanske det lockar för mycket att komma ut i höstluften. Men i veckan har jag bl a varit på hudmottagningen och avlägsnat den cellepitellcancer som funnits på min kind ett tag. En ny biopsi togs från ett sår på ena benet och om det visar sig vara samma sak så är det lätt att ta bort den också. På bilden ser sårskorpan inte särskilt märklig ut men mobilen har missuppfattat färgen. Det var en kolsvart knölig yta efter borttagande av hudförändringen. Men nu är den snart försvunnen helt och hållet.

Jag har även fått hem rätt pussel. Helt annorlunda än det felaktigt levererade rosa pussel, som jag ändå fick behålla utan extra kostnad. Men det här sparar jag på ett tag. Kanske till jul när två av mina barn kommer hit. Det rosa pusslet får fler och fler bitar på plats men det tar sin tid och jag har inte bråttom.

Att skriva det här har varit en stor ansträngning för hjärnan men vilken tur då att den får vila länge nu. Jag återkommer senar och tittar in till er. Det kräver också en hel del av min hjärna men jag vill så gärna se vad ni har för er.

Det är vad som råder här hos och i mig. Det är drygt två veckor sedan jag senast skrev ett inlägg och det beror enbart på just denna stiltje. Jag har varit otroligt duktig på att vila foten. Inte en enda promenad sedan 5:e augusti och så ska det fortsätta en bra bit in i september. Då kanske jag resignerar och ger efter för den längtan som sliter i mig och försöker få ut mig i naturen. Det känns så löjligt att stanna inne när jag faktiskt kan gå ganska långt. Men jag har lovat mig själv att göra ett ordentligt försök att vila hälsenan innan jag kontaktar sjukgymnasten igen. Än så länge känner jag ingen som helst skillnad men jag ska inte ge upp.

En annan sorts stiltje, den som är inom mig, är min hjärnas reaktion på något. Det kan vara tankar jag har tänkt, något som visats på tv eller just det faktum att jag inte går ut som påverkar hjärnan. Vad det än är så är det väldigt likt symptom på utmattning. Men jag vet att det inte är det som är problemet och det vet ni också vid det här laget. Kanske är det så enkelt som att jag inte ser fram emot en kommande läkarundersökning och då vill min hjärna skydda mig från obekväma känslor. Det vet jag inte för jag känner dem inte och det är ju i och för sig skönt.

Jag är inte bara duktig på att vila utan även på att undvika solen. Det känns meningslöst att sitta ute på balkongen när solen skiner när jag inte ska sitta i solen så jag undviker alltså både promenader och att vara ute på balkongen. När jag läste om den hudförändring jag har stod det att vi som är immunsuppresserade har 100 gånger större chans att utveckla just den sortens hudcancer. Det påverkade mig faktiskt och fick mig att inse att jag har levt ganska ovarsamt. Jag bestämde mig för att nu får det vara slutsolat för den här sommaren och nästa sommar ska jag vara duktig även på att använda solskydd med hög solskyddsfaktor.

Jag förstår att det här kanske låter lite deppigt men jag är faktiskt inte alls nedstämd. Uttråkad är jag till viss del men som mitt huvud mår, och har mått i flera veckor nu, orkar jag inte med så mycket aktivitet. Eller rättare sagt så orkar jag inte komma igång med särskilt mycket. Jag har haft svårt för att hålla igång telefonsamtal men när en av mina döttrar och jag pratade märkte jag att det gick bättre när jag samtidigt gick runt och dammade. Väldigt underligt men då distraherade jag väl hjärnan, på något konstigt sätt, från att göra mig dimmig. Det är inte lätt att förstå sig på eller kunna förklara något som är så konstigt som dissociation. Jag vet oftast inte vad som påverkar mig eller varför det blir bättre efter ett tag. Men oftast sitter det bara i korta stunder och inte som nu i flera veckor

Även om jag inte sitter ute på balkongen så tittar jag ut ibland och rätt som det är hör jag ett väldigt skrikande från gäss, tranor eller svanar som i sina plogformationer flyger söderut. Hösten närmar sig och det känns faktiskt väldigt bra.

I mitt förra inlägg, som jag skrev för drygt två veckor sedan, hade jag kommit min son till undsättning när han hade otur på flera sätt under sin cykelresa. Då lämnade han cykeln hos mig och tog tåget hem till Uppsala. Tanken var att han skulle komma och hämta sin cykel och ta hem den med tåg men han hade haft tid att tänka om. I lördags kom han hit igen och fixade sin trasiga cykel. Men det blev ingen tågresa till Uppsala utan hans ändrade planer gick ut på att cykla hem, från Frösön och ut mot kusten för att sedan välja små vägar hem. Nu har han varit på väg i några dagar och räknar med att komma hem till sig i helgen. Ca 10 mil om dagen är planen men jag gissar att det blir en längre sträcka sista dagen. Hemlängtan brukar vara stark när man närmar sig. Jag är glad för att jag fick ännu ett besök och att cykellusten hade kommit tillbaka. Förmodligen blir det en cykelsemester i Norge någon annan gång eftersom det var den upplevelsen han hade sett fram mest emot.

Jag målar en del i mindfulnessmålarböcker, bara för att det är en skön avkoppling för hjärnan och dessutom roligt, och när jag senast beställde nya fiberspetspennor fick jag för mig att köpa även ett pussel. Men jag fick hem ett helt annat pussel än det beställda och det här hade jag absolut ingen lust att lägga. Men vad gör man när företaget meddelar att de inte bara ska skicka rätt sorts pussel utan att jag även kan behålla det felaktigt levererade eftersom det inte var mitt fel att det hade blivit så. Jo, då gör jag så klart ändå ett försök att lägga det här väldigt rosa/violetta pusslet och nu har jag det på vardagsrumsbordet så att jag kan lägga några bitar i taget då och då. Jag tycker att jag var riktigt fiffig som la en kartongskiva som underlag så att pusslet lätt kan flyttas. Fin kundservice från skapamer.se.

Ett litet inlägg i matprisdebatten måste jag ta med också. I fredags hämtade jag ut paketet på min ica-butik och gick en runda i affären för att kolla vad min frukostsoygurt kostar där. Jag fick nästan skrämselhicka när jag såg att den kostade 39:90 för en liter. Tre dagar senare åkte jag till Willys och köpte soygurten för 33:90 litern. Också väldigt dyrt men inte alls lika dyrt. Skillnaden var alltså 6 kr per liter och eftersom jag köpte 8 liter (de håller till 10:e oktober) tjänade jag 48 kr bara på den produkten. Jag frågade en ur personalen på Willys om de hade märkt en större kundtillströmning och enligt honom var det en stor förändring. Inte alls konstigt. Jag gör gärna gratisreklam för Willys när det är så stor skillnad. Vaniljsoygurten får också lite reklam eftersom den får mig att längta till frukosten varje morgon. Müsli vill jag så klart ha till den.

Vad gör en mamma när hennes son ringer och säger att nu är det inte bra (ändrade ordvalet lite). Jo, impulsen är så klart att lösa problemet och jag sa: jag kommer. Jag fick veta position och 10 minuter senare var jag på väg.

Min son är inte den som ger upp i första taget men nu var det lite för mycket som samlades i den hög som fick bägaren att rinna över. För det första var det ren och skär tur att han lyckades ringa eftersom hans mobil hade börjat krångla och nästan helt vägrade koppla upp sig mot mobilnätet. Tidigare under dagen hade jag fått en liten rapport via hans smartklocka, som också går att ringa samtal med, och så länge den fungerade var planen att fortsätta. Men när han på bara några km hade fått sin tredje punktering och det dessutom regnade kändes det ganska tungt. Han upptäckte ett litet hål i själva däcket och då hjälper inga lagningar på slangen eller den extra slang han redan hade bytt till. Väderleksutsikterna som visade massor av regn den kommande veckan lyfte inte heller upp humöret och det gjorde inte heller det faktum att varken klocka eller mobil fungerade. Han lyckades ringa ett kort samtal till mig, skrev några rader i familjechatten och sedan ville inte mobilen mer.

Strax före halvsju på söndagskvällen, då han hade avverkat nästan två dagsetapper och kommit ca 17 mil, tog jag bilen och for den lite drygt två timmar långa vägen förbi Åre, in på Skalstugevägen och någon km in över norska gränsen och där satt min son vid vägkanten. Han hade lagat lite mat på stormköket och plockat isär cykeln (som faktiskt då fick plats i min lilla bil). Det kändes så klart jättetrist att behöva avbryta men ibland får man helt enkelt acceptera att det inte blir som det var tänkt. Men han var inte säker på om han skulle ge upp eller om han skulle ta tåget till Trondheim dagen efter för att därifrån följa sin ursprungliga plan. Vi konstaterade att det var tur att det hände inte alltför långt från mig och inte långt ute på den norska landsbygden. Det hade löst sig då också på något vis men kanske inte lika enkelt som det nu gjorde.

För att han skulle vilja och kunna fortsätta dagen efter måste mobilen få nytt liv, cykeln åtgärdas och det viktigaste av allt – lusten måste komma tillbaka och där hjälpte inte väderprognoserna till. Min son åkte och köpte ett nytt däck och då fick han också tips om hur han skulle kunna åtgärda ett hål i däcket provisoriskt. Han funderade på om han kunde köpa en gammal modell av sitt mobilmärke men det kändes väldigt onödigt eftersom en ny mobil ska inhandlas om någon månad, då den nya modellen kommer ut. Han gjorde en ominstallation av den senaste uppdateringen men det blev ingen skillnad. Till sist tog han beslutet att avbryta sitt äventyr. Prestationen och äventyret var ju ändå stora. Det är inte dåligt att ha cyklat från Uppsala till Norge via Östersund och Åre på små vägar, som gör resan längre än en normal bilresa. Lite surt att de två bokade hotellnätterna i Trondheim inte skulle återbetalas men det var inte mycket att göra något åt.

Återigen kom jag in i fjällvärlden men den här gången ville jag komma snabbt fram så jag gick inte ens ur bilen när jag lite snabbt riktade kameran mot några fina motiv. Jag stannade bara till och knappt det. Klockan närmade sig halvnio när jag kom in i det här fjällandskapet.

En väldigt suddig bild men den får vara med bara för att visa att jag faktiskt kom in i Norge, om än bara någon kilometer.

Jag la mig inte i beslutet som min son tog men nu känner jag att det var ett väldigt klokt beslut med tanke på alla vädervarningar i Norge. Min son tog tåget hem igår kväll och cykeln står kvar i mitt förråd vid sidan av min bil i garaget. Om någon eller några veckor kommer min son hit igen för att ta cykeln med sig hem på tåget. Han ville bara hem och det är inte det allra lättaste om man ska ha med sig en cykel. För att slippa byta mellan olika regionaltåg, där cykeln får följa med, tänker han boka en resa längre fram med Snälltåget. Ett tåg som både har plats för cykeln och som går hela vägen till Uppsala. För min del blev det extra tid med min son och snart kommer han upp några dagar igen. Inte alls så dumt men trist för hans skull att det inte blev riktigt som planerat.

Andersön har vi varit på många gånger och dit for vi även igår. Men vi gick inte någon av de rundor vi brukar gå utan minskade ner på längden genom att gå tvärs över ön på ett ställe i stället för runt hela udden. Vi, jag och min son, började på den något blåsiga västra sidan för att efter en stund vika av in mot mitten av udden.

På fälten bredvid bondgården växte havre, någon slags ärtväxt och så de fina gulvita blommor som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Det är många små blommor längs en stängel och jag kommer säkert på namnet så småningom. Söta är de i alla fall, de små blommor som var för sig är så här spännande. Som treögda små gubbar. Eller kanske gummor med klänning.

Nu, flera timmar senare, har jag kommit ihåg att den här blomman heter hampdån 😀

Jag tittade tillbaka mot sjön när vi hade kommit fram till skogen.

Det blev inte särskilt många foton tagna men plötsligt såg jag något märkligt i gräset. Kanske någon slags svamp och om jag har tur får jag svar på vad det här är.

Tänk vad bra det är med bloggvänner, inte bara som vänner utan även som kunskapsbank. Nu har jag fått hjälp av Anki och har lärt mig att det här är luddfingersvamp.

Vi kom fram till den lugnare östra sidan.

Det är ganska högt vattenstånd just nu men längre bort är stranden lite bredare.

Den här promenaden blev inte mer än 4,22 km lång (enligt AllTrails) men ändå måste jag tyvärr konstatera att nu får det bli en lång period utan promenader. Jag måste helt enkelt ge min hälsena möjlighet att läka och må bra. Men jag är såå nöjd med de prioriteringar jag har gjort i sommar och nu känns det inte som en jättestor uppoffring att ta det lugnt. Min tanke är att jag till nästa sommar både ska ha en frisk fot och ha tränat upp kondition och styrka igen.

I morse packade min son sina saker i cykelväskorna och trampade iväg igen. Planen är att han ska ta sig förbi Åre, som det är ca 10 mil till, och hitta en fin tältplats för natten. Sedan fortsätter han ut mot norska kusten på en cykelled som går söderut, över och förbi många vackra fjordar och med höga stigningar upp till kalfjället, innan han vänder hem. Totalt räknade han ut att han härifrån mig har ca 200 mil kvar att cykla innan han är hemma igen. Den resan beräknar han ska ta ca fyra veckor och då har han även tänkt ta in på hotell några nätter ibland. Förmodligen bor han på hotell i Trondheim nu när det värsta regnovädret kommer. Jag ser väldigt mycket fram emot reseberättelser via telefon och hoppas få se många bilder under tiden han är på väg. Naturligtvis håller jag tummarna för att allt ska klaffa och att cykeln ska hålla. Hur som helst har han redan, efter nästan två veckor, varit med om massor. Det bästa är att han är så fylld av lust och energi inför det som väntar. Ja, förutom det värsta regnandet så klart.