Det kan inte bli mycket bättre än så här. Möjligtvis skulle det vara snäppet finare om sjön låg blank som en spegel men jag är så nöjd ändå. Men nu är verkligen hösten inne på sluttampen. Eller kanske inte hösten utan de färger som naturen just nu bjuder på. Vi har ju hela november kvar och om det inte blir vinter lika tidigt som förra vintern så är det kala träd, mycket gråväder och kanske en hel del lera och sörja som väntar. I de bilder jag tar ser det mestadels fortfarande ut som för någon vecka sedan men det beror helt enkelt på att jag väljer de motiv som bjuder på de finaste färgerna. Med solens hjälp blir de dessutom lite extra gyllene.

Vi kan väl låtsas att det är kråkorna och den enda skatan jag fotar här och tänka oss att Åreskutan bara råkade vara just där. Jag försöker ju avstå från fjällfotografering åtminstone ibland.

Naturens egna julkulor. Det är ju snart bara två månader kvar till jul.

En ny liten skylt har dykt upp. Det är ju bra med samverkan för att främja naturen och de värden den har.

Lite glest är det mellan löven på många träd.

En rosenbuske blommade så fint i en trädgård, precis vid den väg jag gick på.

Även en del vilda blommor kämpar på.

Det var gårdagens promenad och nedan kommer bilderna från den här morgonens promenad.

Min dotter har haft fullt upp både igår och idag så jag har inte sett jättemycket av henne. Men det här är ju en jobbresa med en bonus för min del. Igår började hon med ett morgonmöte med sina kollegor och resten av förmiddagen satt hon och jobbade vid datorn. Efter lunch for hon iväg för att träffa en kund och vara behjälplig inom det område hon är specialiserad på. I morse var det dags för utbildning och föreläsning för en del av personalen hos hennes kund och nu har hon nyss kommit tillbaka efter samma sak men i en annan ort. Lite trött blev hon, kanske en kombination av den jämtländska luften och några intensiva dagar, och nu vilar hon upp sig en stund i sitt rum innan det är dags att ta nattåget hem ikväll. Men hon har även hunnit med att krama sin mamma lite 😀

Jag har verkligen njutit av de här dagarna. Underbart höstväder och små doser av min dotter då och då. Nu blir det tomt igen men i början av december kommer nästa föreläsare hit och passar på att träffa mig. Det är så klart min lillasyster, fd sysbo, som ska föreläsa vid två olika tillfällen här på en avdelning på sjukhuset och jag är glad för de stunder jag får träffa henne.

Så har jag beskrivit min yngsta dotter ett antal gånger sedan jag fick de här pratproblemen. Vi pratar en del men vi sitter ofta i en bekväm tystnad, antingen i samma rum och sysslar med något var för sig eller så arbetar hon och sitter i sitt sovrum med datorn framför sig på ett gammalt bord (som mina farföräldrar hade som tv-bord) och då gör jag sådant som jag brukar göra. Det kan vara min träning eller så går jag ut på en promenad. Inga krav från något håll utan bara väldigt skön stämning och en fin samvaro där stor hänsyn tas till varandra.

Jag vet inte om jag har nämnt det förut, kanske när de först började prata om det för tre-fyra år sedan, men jag tror att jag har hållt lite på den här informationen i väntan på ett mer konkret besked. Men nu närmar det sig och det känns fantastiskt. Min yngsta dotter, hennes man och deras två kissekatter planerar att flytta upp hit till Östersund inom ett år…eller kanske lite längre eftersom några bitar måste falla på plats innan det blir aktuellt. Både jag och hela min svärsons släkt, kanske främst hans mamma, längtar och hoppas att det inte ska dröja särskilt mycket längre än ett år, men det måste bli rätt på flera sätt. När jag lämnade Mjölby och flyttade hem hit igen lämnade jag också närheten till mina barn. Men nu känns det ännu mer rätt än det gjorde då. Jag är hemma och inom en inte alltför avlägsen framtid är jag inte den enda i min släkt som bor här. Ja, ni förstår ju att det känns bra.

Igår morse hämtade jag min dotter på stationen när hon kom med nattåget. Jag var på plats med god tidsmarginal och gick en liten kort runda upp mot Stora Kyrkan.

De här märkliga lysena har jag haft med förut och visst lyser de upp en del och lite kul är det att de är unika. Men jag tycker fortfarande inte att de är fina, möjligtvis dekorativa i mörkret.

Min dotter hade sovit väldigt dåligt på tåget så efter en frukost gick hon och la sig och sov några timmar. Jag hann både träna (ca en timme och en kvart) och gå en promenad och lagom till lunch vaknade hon och var både pigg och utsövd. Höstfärgerna finns fortfarande men det börjar bli glest på många grenar och i stället är det gott om löv på marken.

En del träd håller lite hårdare i sina löv och är inte riktigt beredda att släppa dem ifrån sig.

Jag måste ju så klart ha med en bild på den här rönnen. Den har varit med i min blogg ett antal gånger nu och på min promenad idag tog jag vägen förbi den och såg att nu är alla löv höstfärgade. Om de sitter kvar hela vintern, precis som förra säsongen, återstår att se men jag hoppas att den hinner fälla löven innan snön kommer.

Jag har nu konstaterat att det inte är någon bra idé att leta efter veganska bakrecept. Äppelkakan jag bakade för några dagar sedan blev jättegod men bitarna håller inte ihop, kanske för att det inte finns något som ersätter ägg i den. Idag bakade jag en vegansk kladdkaka men det blev inte en sådan utan i stället en kladdig chokladkola. Väldigt god smak men inte vad jag hade tänkt mig. Det gick knappt att skära i den sega kolaliknande kakan så jag tog fram saxen och klippte små bitar. Bra att kunna ta en liten kladdkakekola när sötsuget sätter in men jag tänker inte använda det receptet igen. Hädanefter gör jag som jag oftast har gjort och använder vanliga recept. De animaliska ingredienserna byter jag då ut mot veganska alternativ. Det brukar bli bra när jag ersätter ägg med aquafaba.

Det var en härlig, frostig morgon och jag ville ut innan frosten försvann. Kanske skulle jag även få se en fin soluppgång om jag kom iväg direkt efter frukosten. Jag har av någon anledning börjat vakna lite senare än jag brukar så ibland kommer jag inte upp förrän ca halvsju. Så blev det även i morse så jag kom inte iväg förrän strax efter sju. Solen gick upp 07.43 och det brukar vara finast en stund innan. Det var några minusgrader och lite vind så jag fick plocka fram mina tunnaste långkalsingar, mössa och fingervantar.

Det är så skönt att komma ut när det är sådana förutsättningar. Jag parkerade vid Storsjöodjursspaningen här på Frösön och gick först en liten bit mot bron men vände ganska snart och gick mot stan i stället. Där är det visserligen också en bro, jag bor ju på en ö. Det var inte mycket till färg i den här dagens soluppgång. Det måste nog vara en del små moln eller lättare skyar för att det ska bli riktigt fint. Det ser ut som om solen skiner på björken i den här bilden men det var bara min kamera som lyckades fånga upp lite ljus.

Lite färg var det dock där solen snart skulle komma upp.

Frosten är fin och ofta kul att fota men jag borde nog ha tagit med det andra objektivet.

Det blev snart ljusare och höstfärgerna inramar nedre delen av Gustavsbergsbacken.

Jag gick över bron mot Badhusparken. Där lyste de gamla popplarna så fint men de nyplanterade har kvar sina gröna löv,

Lite längre fram ställde jag mig vid muren och tittade ut över sjön och då kom en kaja trippande utan att visa minsta rädsla. Men jag kunde inte röra vid den och ja, jag försökte försiktigt sträcka fram handen för att kanske få lite närkontakt. Men då ryggade kajan lite. Hade jag haft något ätbart skulle den nog ha ätit ur min hand.

Jag hörde hojtande och glatt peppande från en grupp människor och rätt som det var kom hela gänget springande förbi mig. Jag fotade dem även framifrån men tänkte att det är nog bäst att välja bilder där de är mer anonyma. Som ni kanske ser har solen nu börjat göra Frösön gyllene. Just den där tidiga morgonsolen, som står riktigt lågt, har förmågan att göra allt till guld.

Det springande gänget tog samma väg som jag skulle gå.

Jag gick lite åt sidan för att fota dem när de sprang över gångbron. Men jag ville hellre ha med morgonljuset.

Snart var jag på rätt sida av bron igen och började mitt återtåg mot bilen. Med jämna mellanrum mötte jag några av de springande motionärerna och en del av dem promenerade tillbaka medan andra joggade i olika takt. Precis när jag kom till min bil kom det stora gänget, som kanske orkade mest, springande förbi mig.

Lärken har fortfarande kvar alla sina gyllene barr.

Ännu ett försök att fota frost men helt nöjd är jag inte.

När jag satte mig i bilen insåg jag att det var betydligt bättre förutsättningar nu än vid gårdagens fjällfotografering. Solen stod precis rätt för att det skulle vara lite lättare att zooma in och få en aning skarpare fjäll i bilderna. Jag tog en liten omväg förbi Frösö kyrka och till den lilla ficka vid vägen där många stannar och fotar de här motiven. Så här kommer ett gäng fjällfoton. Jag tröttnar inte och det är väl därför det är så rätt för mig att bo just här.

Sista bilden visar Åreskutan och den är längre bort än de andra fjällen och därmed lite svårare att fånga. Men lite nöjd är jag ändå.

Nu ska jag sätta igång min blodtrycksmätare igen. Jag har rejält ont i armen efter alla mätningar som jag har blivit beordrad att göra, tre mätningar vid varje tillfälle och tre gånger om dagen under en vecka. Det är fibromyalgin som protesterar lite men doktorns order ska ju följas. Tyvärr verkar det som om det är befogat och förmodligen höjs dosen en aning igen. Tänk när man var ung och medicinfri, vad skönt det var. Men då var ju det det normala och inget man uppskattade. Nåja, det är ju bra att de finns, de där medikamenterna. Jag skulle ju inte överleva utan en del av dem.

Jag fick ett ryck och bakade en äppelkaka efter lunch. Det var inte tänkt att äpplena skulle hamna i en kaka men det är ju gott med mjuka kakor och jag gillar smaken av äpple och kanel. Jag valde att hälla smeten i en långpanna och hälla en blandning av hackad mandel och pärlsocker ovanpå. Jag smakade en till kaffet och det blev riktigt gott. Jag är ju en riktig gottegris både när det gäller sött och salt.

Efter ett antal dagar med täta moln och ganska mycket regn så kändes det härligt när det äntligen blev en solig dag igen. Visserligen blåste det kalla vindar men det kan man klä sig för. Och det gjorde jag. Men allra först åkte jag till bilfirman för att byta till vinterdäck. Nu är det gjort och det känns bra för vintern kanske inte är så långt borta.

Jag fortsatte mot Willys för min månadshandling. Jag behövde egentligen inte handla än men det fattades lite för att jag skulle kunna bjuda min yngsta dotter på den mat hon gärna vill ha. En rätt som en kompis från Linköping gjorde åt oss när hon hälsade på i början av mitt och min mans liv tillsammans. Jag döpte rätten lite på skoj till Pasta á la Monika, eftersom hon heter just Monika. Jag gjorde min variant av rätten ganska ofta och den blev en favorit för alla oss i familjen. En kladdig och god allt-i-ett-pastarätt med tagliatelle i botten, färs som kryddas efter smak men om den ska smaka ungefär som originalrätten så ska det vara salt, peppar, hackad lök och rejält med ketchup och översta lagret ska vara en bechamelsås men även i den ska det vara ketchup. Riven ost vill vi också ha i såsen. In i ugnen med formen och sedan är det bara att njuta av allt kladd. Jag skulle aldrig i livet ha serverat den här rätten till min italienska kompis för ett sådant kladd skulle han nog vara misstänksam mot. Och att dessutom använda ketchup…så gör man bara inte. Men så gör vi och den veganska varianten blir precis lika god.

Det tyckte också min dotter sist jag gjorde en sådan och nu, när jag frågade om hon har något önskemål, så kom svaret direkt. Hon vill ha pasta á la Monika. Lite likhet med lasagne finns men den här rätten är en aning kladdigare och så är det ju det där med ketchup i bechamelsåsen. Jag tror att det är mycket minnena från barndomen och uppväxten som höjer smakupplevelsen. Lite matnostalgi.

Jag ville inte åka hem direkt eftersom jag förstod att jag då skulle få kämpa lite med mig själv för att komma ut igen. Därför fortsatte jag mot Frösövallens café och där gick jag en liten runda, konstaterade att nu är det snö i fjällen, och kom så småningom tillbaka till bilen. Ingen fara med att lämna matvarorna i bilen. Det var ju kylskåpstemperatur ute.

Jag har inga andra bilder från den här gråtrista veckan att bjuda på så jag slänger in en höstbild tagen från min balkong också.

Jag var lite orolig för att höstfärgerna i träden skulle blåsa och regna bort men än så länge är det fortfarande nästan lika stor färgvariation ute. En hel del löv ligger på marken men det finns många kvar. Mycket mer höstnjutning med andra ord.

Vad märkligt det kändes att skriva de orden och jag hoppas att det inte blir så mycket mer än några blöta snöflingor som snabbt smälter bort. Jag är ganska säker på att det blir exakt så men förra året kom vintern de första dagarna i november och stannade sedan kvar ända till våren. Det kan komma lite snöblandat regn redan i morgon enligt prognoserna och jag känner mig ganska nöjd med att ha bokat däckbyte på fredag. Jag hade nog väntat lite till om det inte vore för att min yngsta dotter kommer hit någon gång nästa helg och hon behöver låna bilen för att göra sina kundbesök här. Säkerheten kommer så klart alltid först när det gäller ens barn oavsett om de har blivit vuxna eller inte. Det verkar dock mest bli regn och inte så mycket snö och nederbörden ska falla ända till helgen. Kanske hinner vi göra någon liten utflykt om det stämmer att vädret ska bli fint då. Om inte så blir det ändå fint och roligt att ha henne här och få träffa henne de stunder hon inte jobbar.

Om det nu blir som det verkar med mycket regn under veckan så får nog kameran vila. Alla höstfärger hinner säkert inte försvinna eller hamna på marken men det kan även vara så att det här blir sista höstbildbombningen från mig. Fotat under de senaste promenaderna både här i närområdet och vid Lillsjön.

Hur var då tacokvällen hos min granne? Jo, väldigt trevlig på flera sätt. För det första smakade allt väldigt gott och de andra tanterna (någon av dem vill hellre använda ordet tjejer) ville gärna smaka på den färs som jag bjöds på. En av dem sa att hon inte kände någon skillnad på smaken och en annan konstaterade att hon skulle köpa den färsen för att hennes man har svårt att tugga vanlig köttfärs. Det är ju inga senor eller annat lite svårtuggat i Anammas vegofärs. Först blev det bubbel och jag, som är i stort sett nykterist av kända skäl, kände redan efter två små klunkar hur värmen steg i kroppen och att huvudet påverkades. Men jag satt ner så det märktes nog inte. Jag var klok nog att säga att jag bara ville ha ytterst lite vin i glaset till maten och som tur var var det bara de där två första klunkarna som påverkade mig. Resten kände jag ingenting av.

Jag var yngst i gänget, jag tror att det skiljer 12 år mellan mig och den yngsta av de andra, och det skämtade de om en del. Men det är sådant som inte märks när man har kommit en bit upp i ålder och jag hade faktiskt riktigt roligt tillsammans med de här tanterna/tjejerna. Plötsligt säger en av dem, min balkongranne som jag har umgåtts lite med tidigare, att: ”men Ingrid, du verkar må ganska bra och hänger med bra nu”. Det var kul att hon märkte det för jag hade också noterat att min hjärna orkade vara delaktig och stanna kvar i samtalet. Det hade varit en av mina farhågor innan att jag skulle bli så dimmig av att försöka koncentrera mig så att jag skulle sitta där och vara i min egen lilla bubbla av overklighet. Jag tror att mina möten med Gunnar har gjort en hel del nytta för jag har inte haft någon kraftig dissociationsepisod på länge, bara väldigt korta intensiva episoder och den vanliga lite lättare dimman som aldrig lättar.

Jag var ju tvungen att komma med en enkel och snabb förklaring till de andra, som jag inte har behövt berätta om de här besvären för tidigare. Den kvinna som jag bara har hejat på förut men som jag nu insåg var både trevlig och intressant verkade förstå och hon sa att hon var sjuksköterska så kanske har hon stött på det här någon gång. Jag var glad för att att just de besvären inte ställde till det den här trevliga kvällen men däremot så hostade jag så klart en del (vilket jag inte var helt ensam om) och det var inte heller helt perfekt att sitta på en köksstol i drygt fyra timmar. Jag hade varit förutseende och monterat tensen på bröstryggen i förväg så det var inget problem. Men för rumpans och ländryggens skull försökte jag vrida på mig och byta sittställning lite då och då utan att det skulle märkas. Det är ju inte kul att komma hem till någon och radda upp alla problem man har utan det känns bättre att ta smällen och vila senare.

En väldig positiv eftersmak alltså och kanske bjuder jag igen någon gång.