När Gunnar frågade mig vad mitt mål med samtalsterapin var så var det svaret jag gav. Jag sa det lite på skämt men det var ändå en del allvar i det svaret. Jag har försökt några gånger sedan mina dissociationsproblem blev värre men efter en sida har jag inte orkat hålla kvar fokus och då har jag inte förstått vad jag har läst. Ni kanske undrar hur jag har klarat av att läsa mina bloggvänners inlägg. Det har funkat ganska bra men när jag ska kommentera har jag oftast glömt en del och då skrollar jag upp för att påminna mig. Ibland blir det många skrollningar innan jag tycker att jag har fått med det jag vill. Om jag ibland glömmer att kommentera något som borde nämnas så beror det oftast på att min hjärna inte orkar hålla kvar allt innehåll i det aktuella inlägget. Men märkligt nog kan jag sedan ändå minnas en hel del av innehållet och associera till det vid senare tillfällen. Faktatexter vill min hjärna helst inte ha något alls med att göra men ibland tvingar jag den med korta avsnitt. Skriva går dock helt problemfritt. Det gillar tydligen min hjärna och därför utsätter jag er ofta för ganska långa texter i mina inlägg.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag har återigen plockat fram en bok, samma bok som jag misslyckades med sist jag försökte, och kors i taket för nu har jag kommit ända till sidan 62. Jag har inte läst allt vid samma tillfälle men jag klarar ganska lätt av ca 5-6 sidor. Kanske skulle jag kunna fortsätta läsa lite till men när jag känner små tendenser till att inte kunna fokusera så slutar jag. Jag vill ju inte framkalla en rejäl dissociationsattack. Jag har inte haft någon sådan på hela sommaren och det är delvis därför jag tänkte att nu kanske jag kan testa att försöka ta mig igenom en hel bok. Det är ändå en bra början att ha kommit till sidan 62 (även om själva boken börjar på sidan 9). Jag ska inte ropa hej än. Det kan ju hända att allt vänds upp och ner igen och att jag vid något tillfälle sitter här och inte kommer ur en långvarig stark episod. Men jag är försiktigt optimistisk och om jag klarar av att läsa ut den här boken så är det ett stort framtsteg. Det finns helt klart bättre böcker men än så länge är den i alla fall ganska lättläst och det är nog bra. Det råkade bli ”Gloria” av Åsa Hellberg och jag kan inte säga att den är jättebra men det är ändå en glädje att kunna konstatera det.

Killarna som sa att det läckte från ett rör och att de därför inte kunde installera min nya tvättmaskin kom tillbaka i morse. Då jag hade fått bekräftat av HSB fastighetsservice att det inte alls läckte så skulle de nu koppla in min nya maskin och forsla bort den gamla. Hade det varit bara en stickkontakt så hade jag klarat av installationen själv men när elsladdar ska in i ett hål i väggen där sedan en dosa ska placeras utanpå, då får någon mer kunnig person fixa det. Den ena killen visade även den här gången att det kom några droppar vatten och att det inte var från kopplingen till slangen som gick till tvättmaskinen. Det var bara några få droppar och de verkade upphöra nästan omedelbart. Jag sa att han ändå skulle göra installationen och om det blev problem så skulle jag inte skylla på dem utan kontakta någon som kan fixa det.

Det var nog rätt skönt för den här killen att kunna visa att han inte hade haft fel men jag tyckte att det var en lite överdriven oro. Nu har jag kört en tvätt och just nu körs ett program med både tvätt och torktumling och de gånger jag har känt på rören så har jag inte känt någon fukt alls. Men jag kommer att ha full koll ett tag till. Det var för övrigt samma installatör som fixade in min diskmaskin för några år sedan och han log stort när jag kände igen honom. Det hade jag inte en tanke på förra gången. Haha, just nu spelade min tvättmaskin en liten trudelutt som tecken på att den är klar. Trevligt med en kort melodi i stället för bara ett pip. Jag avbryter för att gå och se om täcket jag har tvättat blev både rent och torrt.

Jag tog ut ett varmt och fluffigt täcke ur maskinen men det är svårt att känna om det är helt torrt. Det får hänga ett tag och luftas innan jag vågar vika det och stoppa in det i en garderob.

Apropå täcken så har jag alldeles för många sådana. Jag tänkte att jag ska tvätta igenom mitt lager av täcken och kuddar men det tar nog ett tag. Förutom mitt eget täcke fick jag fram 9 st till. Ett av dem var lite trasigt så det ska slängas. Hade jag haft en hund så att det dugt som skydd i bilen eller bara som en mysig sovplats men jag ska inte ha någon mer hund. Jag har tydligen 10 extra kuddar också. Så blev det eftersom vi under en period hade hus med gäststuga, sommarstuga, fjällstuga och husvagn och där ett antal täcken och kuddar redan fanns i sommarstugan när jag ärvde den. Alla tre ungar fick med sig några täcken och kuddar när de flyttade hemifrån men det finns ändå så här många kvar. Jag ska tvätta dem i tur och ordning men det får ta lite tid så att inte min nya maskin blir helt utpumpad. Jag stoppade in alla i garderoben här i gästrummet så länge och om någon av mina ungar behöver något därifrån så får de säga till.

Jag konstaterar att folket i USA har valt sin president och det får man respektera. Det är inte underligt om man är sig själv närmast och inte bryr sig om de internationella frågorna men kanske är det mer märkligt att miljö, klimat eller att de nu får en kriminell man på landets högsta position inte påverkade valet. Inte mycket vi kan göra något åt men nog är farhågorna många.

Det kom inga spöken, häxor eller andra läskiga figurer och ringde på hos mig under halloween och lika bra var det. Jag hade nämligen inget godis hemma och det ska man nog ha. Jag var lite inne på att inte öppna om det plingade på dörrklockan men sedan kom jag på att jag har ju en kartong med 15 chokladbollar i frysen. De skulle nog duga. Men jag fick behålla alla själv och de går nog åt så småningom.

Vad gäller allhelgonadagen så gjorde jag som jag brukar och struntade i ljuständartraditionen. Jag tycker inte om att trängas med massor av folk och jag känner absolut ingen stämning om det ska vara så. Däremot åkte jag, också enligt min egen tradition, till kyrkogården tidigt i morse, alltså dagen efter den dag då de flesta tänder ljus för att hedra och minnas sina saknade. Strax före sex i morse gick jag ut och då såg det ut så här. Perfekt tänkte jag. Ljus som brinner i snön är en fin stämningshöjare.

När de byggde ut kyrkogården gjordes även en liten parkering alldeles i närheten av minneslunden. Väldigt bra för min fot. Hade det inte varit för den så hade jag nog ändå valt den parkering som ligger lite längre bort. Det är ju fint att gå genom en kyrkogård i mörker där det finns massor av tända ljus. Men jag nöjde mig med den här delen av kyrkogården den här gången.

Mitt ljus, som i första hand var ett ljus till min man men som även inkluderade hans pappa och mina farföräldrar, ställde jag längst fram på den lilla muren vid det som sommartid är en fontän. Jag skänkte en tanke även till mina föräldrar och mina morföräldrar, som inte finns i den här minneslunden men som också är saknade av mig. Till sist skickade jag även en tanke till min morbror, en person jag tyckte mycket om, som gick bort för bara en kort tid sedan. Bara den närmaste familjen var med vid begravningen. Jag hade gärna åkt dit och sagt hejdå men det är klart att jag och mina systrar respekterade hans familjs önskan. Vi skickade i alla fall en blomma. Nu finns ingen av den generationen kvar inom min genetiska släkt. Lite märkligt att jag och mina systrar nu är den äldsta generationen i vår familj. Mina kusiner har sin mamma kvar så där är det inte riktigt likadant.

Det var skönt att få vara helt för mig själv där. Det har även blivit en vana att tyst berätta lite om våra barn för min man. Inte i så många ord men lite om hur de har det. Det var en fin stund.

Det var några plusgrader redan när jag var vid minneslunden och när jag kom hem kom de första regndropparna. Nu skiner solen och det syns inte många spår av snön. Tänk att det blev ett tunt snölager precis den här morgonen. För att vara en person som inte tror på något övernaturligt så hittar jag ändå många anledningar till att tänka att min man skickar små hälsningar till mig. Hur går det ihop egentligen?

Jag håller mig fortfarande mestadels inomhus och tar hand om min fot och jag är väldigt glad för att jag skickade efter motionscykeln. Det blir en lagom lång cykeltur med den lite då och då när jag får lust eller känner ett behov av att röra på mig. Skönt att inte stelna till helt. Om man nu ska hålla sig i stillhet och inomhus så blev det ändå ganska bra med att göra det just nu. Visst skiner solen emellanåt men nästan alla löv ligger på backen och det har varit både blåst och gråväder också. Jag kan stå ut med att hålla mig inne i mellanperioden mellan höst och vinter. Igår kom en rejäl snöby men det stod klart från början att det bara skulle bli lite mer blött där flingorna landade.

Samtidigt som jag beställde min motionscykel pajade min tvättmaskin och då skickade jag efter även en ny sådan. Det tog lite längre tid för den att levereras, nästan en vecka längre, men igår kom även den. Två trevliga män kämpade med att bära in den till mitt badrum. Jag hade bokat både installation av den nya och bortforsling av den gamla och det kändes bra att det nu skulle bli gjort. Tvätthögarna har växt så min nya tvättmaskin skulle få jobba lite. Så tänkte jag i alla fall. Det slutade med att båda maskinerna nu står i mitt badrum och det finns inte mycket plats kvar för mig där. Inne i duschen är det tack och lov ingen skillnad men i övrigt får jag slingra mig fram och sitta på snedden på toan. Jag har knuffat lite på den nya maskinen men den är väldigt tung och där den står nu kommer jag ändå åt att göra allt jag behöver göra.

Det tog inte många minuter innan de ropade på mig och ville visa att det var blött under ett rör och att det var en läcka. De kunde inte göra någonting innan det var fixat men de kopplade i alla fall bort den gamla maskinen från eldosan medan jag ringde HSB fastighetsservice. Männen som kom med tvättmaskinen kunde så klart inte vänta utan lämnade allt så här. De var uppriktigt ledsna för att lämna mig med det här problemet men jag sa att det var ju inte deras fel och de hade inte kompetens eller utrustning att fixa läckande rör.

Inom mig tänkte jag att de gav upp lite för lätt och att det borde kunna gå att åtminstone koppla bort vattenslangen från den gamla maskinen så att den kunde forslas bort. Men jag vet inte vad för regler som gäller så jag sa inget. Lite senare kom en av killarna från HSB, en väldigt trevlig kille. Han tittade på röret, sa att han inte såg att det läckte och sa att han skulle komma tillbaka med en kollega. Detta för att en av dem skulle kunna stänga av och sätta på vattnet till min lägenhet medan den andra satt med mobilen och sa när han skulle göra det. Båda två konstaterade att det läckte inte ett dugg och när jag föreslog att det lilla vatten som hade upptäckts kanske sipprade ut från tvättmaskinens vattenslang sa de att det var precis deras tanke. För även om jag hade tömt maskinen på vatten så var det fortfarande ett tryck i den slangen.

Håhåjaja, det var alltså inget läckage och där stod jag med två maskiner…helt i onödan. Killarna från HSB sa att det skulle inte komma någon faktura från dem och det var ju i alla fall positivt. Båda var otroligt trevliga utan att vara jobbigt övertrevliga så det får jag ta med mig mitt i allt som gick snett.

Det positiva fortsatte för jag behövde bara sitta ca två minuter i telefonkö till företaget jag köpte tvättmaskinen av. Även där var det en väldigt trevlig och serviceinriktad kille som efter att ha konsulterat någon sa att speditören ska skicka några som fixar installationen och forslar bort den trasiga maskinen och naturligtvis utan extra kostnad för mig. Så nu behöver jag bara vänta på att allt ska lösa sig och förhoppningsvis dröjer det inte jättelänge. Det blir spännande att se om samma killar kommer en gång till och vad de då säger om sitt misstag. Jag tänker i alla fall inte säga något om det om inte de gör det för de känner sig nog redan ganska dumma.

Idag fick jag komma till Lung- och allergimottagningen. Datortomografin visade inte några problem, precis som i slutet av maj alltså, och läkaren kunde inte höra något konstigt någonstans när hon lyssnade med stetoskopet. Jag fick dra hela historien om hur det började och hur det känns och hon sa att även om jag har gjort en spirometri och det konstaterades att jag inte har astma så kan det ändå vara en sorts astma. Hon tyckte också, precis som de flesta andra, att det är konstigt att halstabletter hjälper mig att orka med ansträngning och att hostningarna kommer igång när jag pratar. Det blev två åtgärder till att börja med. En remiss till öron-näsa-hals och så fick jag med mig en PEF-mätare att blåsa kraftigt i för att mäta utandningsluftens hastighet. Det ska göras morgon och kväll och om/när jag känner mig extra påverkad. Detta ska jag göra i två veckor och sedan lämna in mitt resultat. Jag börjar tro att det här aldrig ska få någon förklaring och kanske kan jag bara konstatera att ja, jag hostar och jag behöver halstabletter för att orka med ansträngningar och kanske minskar besvären med tiden. Men jag ska väl inte ge upp riktigt än. Först ska även öron-näsa-hals få tala om att de inte hittar något fel. Efter besöket på sjukhuset åkte jag och fick mina två sprutor så nu är i alla fall det gjort.

Nu har det hänt igen. För andra gången har en kvinna valt att ta sitt liv genom att placera sig framför det tåg som min son var lokförare på. De första tankarna handlar så klart om min son och hur han mår och sedan kommer funderingarna om hur tågvärden och alla passagerare hanterar en sådan händelse. Därefter finns det nog en del ilska inom mig, som jag inte riktigt känner men som ändå vill fram. Jag har ingen aning om varför någon ställer sig på spåret när tåget närmar sig, korsar armarna över bröstet och tittar rakt mot lokföraren. Min första tanke om att välja ett sådant sätt att begå självmord på är att hur kan man vara så egoistisk att man utsätter någon annan för det traumat? Men det är nog mamman i mig som känner så. Någon har utsatt min son för något hemskt och då väcks mina instinkter som mor.

Jag tänkte likadant förra gången men då fick min son in mig på andra tankar. Han blev så klart chockad och mådde inte särskilt bra men när han fick veta lite mer om den kvinna som då gjorde det här valet så tänkte han mest på henne och på att hon borde ha fått mycket mer hjälp. Det var inte första gången hon försökte och räddningspersonalen kände väl till henne. Samhället sviker om och om igen och kanske hade även den kvinna som igår ställde sig på spåret ropat på hjälp bildligt talat utan att någon kom till undsättning.

Visst är jag fortfarande inne på att det är egoistiskt att utsätta någon annan för det här men det finns så mycket jag inte känner till om varför och hur tankarna har gått. Kanske var det i ren desperation som någon tog en impulsiv väg bort från ett hopplöst liv utan att ha förmågan att tänka på vad hon gjorde mot någon annan. Kanske borde ilskan riktas mot det samhälle som sviker…om det nu är så. Det är inte självklart för man kan få hjälp och ändå själv landa i att livet inte är värt att leva. Det kan också ha varit ett väl planerat agerande. Just det känner jag till ett exempel om från när jag bodde i Optand. En person där planerade, städade och underlättade för sina (vuxna) barn innan han gick ner till rälsen. Det har jag väldigt lite förståelse för. Har man planerat och tänkt igenom allt så borde man kunna hitta ett sätt som inte påverkar andra på ett så chockartat sätt.

Kanske är jag lite för hård i min uppfattning och det här är verkligen inte lätt att ha en klar uppfattning om. Det finns så många komplexa faktorer och det är svårt att sätta sig in i hur en suicidal person tänker och känner. Jag har min begränsade erfarenhet som har gett mig en aning kunskap men det finns säkert oändligt många vägar som leder fram till ett beslut om att inte vilja finnas kvar. När man väl hamnar där kanske man är så långt borta i beslutsamheten att man tar till den lösning som känns mest tillgänglig. Ja, jag funderar en del på det här men när det gäller att ställa sig framför ett tåg så tar mammainstinkterna över. Lika illa är det så klart att utsätta någon i andra trafiksituationer för samma sak.

Ni kanske undrar hur min son mår idag. Jag pratade med honom när han precis hade sprungit en halvmara i Uppsala och det hade gått bättre än förväntat. Kanske fanns det någon slags energi från det han var med om som satte lite extra sprutt i benen eller så var han i bättre form än han trodde. Han sa att han mådde bra och att det var lättare att gå vidare den här gången. Precis som då fick han mycket stöd och hjälp. Först av tågvärden och sedan av en polis som råkade vara passagerare. Hon kom fram och kramade om min son och sedan pratade de igenom händelseförloppet. Tack vare det slipper han den här gången ett formellt förhör. Sedan blev han tagen ur tjänst tills läkare bedömer att han är redo att återgå. Han och tågvärden fick åka taxi till Uppsala där en kamratstödjare mötte upp för att bara finnas där och lyssna och prata igenom allt som de behövde prata om. Men han träffade också flera av sina kollegor och fick stort stöd av dem. Hans bästa vän var också ett stort stöd och i och med att han känner sig så omhuldad av omtanke och välvilja så känns det just nu väldigt bra. Han är snart redo att återgå i tjänst men vill åka med en annan lokförare innan han själv blir ansvarig för ett helt tåg igen. Om det kommer en reaktion senare vet vi så klart inte men förhoppningsvis ska det inte behöva bli så. Den viktigaste insikten är ju att han inte hade någon som helst chans att undvika den här situationen.

Igår skulle det ha varit solsken och blå himmel men dimman låg tjock hela dagen. Jag åkte till sjukhuset för att göra en datortomografi och det märktes på den långsamma trafiken att det var ovanligt tät dimma. Sent på eftermiddagen började något hända och det första som syntes en bit bort var masten på Annersia.

När det började skymma lättade det lite till…

…och lite till…

…och så här såg det ut när mörkret var på väg att ta över.

Då hade jag precis fått hem min motionscykel och naturligtvis kom den i ett antal delar som skulle skruvas ihop.

Jag orkade inte ta itu med det direkt men vid åttatiden på kvällen satte jag igång. Det var inte särskilt svårt men lite tidskrävande. Vid halvtio satte jag mig på cykeln för en första provcykling. Jag hade fått till en bra lutning, en bra höjd på sadeln så att fötterna hamnade perfekt på pedalerna och det kändes väldigt bekvämt och bra. Då hade jag inte satt i några batterier till färddatorn. Jag vet inte om den kallas färddator men den har ju koll på en massa siffror under cykelturerna. Jag satt bara en kvart innan jag kände att det var dags att börja göra mig iordning för sängen.

I morse testade jag en liten cykelrunda innan frukosten och innan lunch blev det också en tur. Nu hade batterierna kommit på plats och totalt har det hittills idag blivit 1,2 mil. Men en omgång till ska det bli. Jag har kommit fram till att det är bäst för mig att dela upp cyklandet i flera omgångar så att rumpa och andra delar av mig ska må bra. Det blir mycket sittande i soffan och då är det bättre att få flera perioder med rörelse. Jag avbryter när jag börjar bli varm men inte har hunnit bli svettig. Då slipper jag duscha flera gånger varje dag. Det här känns bra och dessutom sitter det två handtag under färddatorn. De är anslutna till elastiska linor och där kan jag dra åt olika håll så att armarna också tränas. Jag gör inte det hela tiden men jag har så klart testat lite.

Inte så dumt att sätta sig på cykeln och trampa iväg i det här fina vädret 😀

Jag har inte gråtit sedan i slutet av april 2018 och då var det en rejäl syndaflod som kom innan hjärnan återigen lyckades blockera känslorna och göra mig saklig och avstängd igen. Det som hände då var den andra omstörtande, chockartade händelsen som bidrog till att min hjärna satte igång försvarsmekanismerna och då förstärktes förmågan att dissociera. Men upplevelsen var så stark att hjärnans försvar inte lyckades hindra reaktionen direkt. Sedan dess har jag ibland känt mig ledsen men jag har inte helt lyckats fånga in känslan och reagera på den. Men idag, helt oväntat, har jag suttit här och hulkat och snyftat och tårarna har runnit ner för kinderna samtidigt som jag har behövt snyta mig. Vad är det att berätta om kanske någon tänker. Jo, för mig är det en stor grej och jag är så glad för att jag lyckades. Jag grät ordentligt så länge jag tänkte på den lilla filmsnutt som satte igång reaktionen. Men så fort tankarna hamnade vid de händelser som har varit de värsta i mitt liv så tog det stopp. Så fortfarande är hjärnan den som kontrollerar känslorna i de lägena. Men att jag ändå lyckades gråta rejält kändes så himla skönt.

Vad var det då som satte igång det här? Ja, inte vet jag för det var inte en särskilt sorglig film jag såg, bara några söta filmsnuttar med Rakel. Om någon inte vet vem Rakel är kan jag berätta att hon är en jättesöt liten kattunge som är helt blind och hon bor just nu hos min äldsta dotter som agerar jourhem åt katter i behov av det. Det var tre små filmsnuttar men det var den tredje som fick igång min gråt. Jag vill visa den för er bara för att det är så oförklarligt.

Jag köper inte några superdyra skor för min hälsporres skull. Inte än så länge i alla fall för jag tänker att jag inte ska ge mig ut och anstränga foten på ett bra tag. Men jag beställde hem ett paket från en fotbutik på nätet och de här grejerna är till just för att bädda in en smärtande häl när den ändå behöver utsättas för lite stående och gående. Jag har testat och alla de här produkterna avlastar och gör att smärtan känns mindre. Så långt kan jag sträcka mig att investera i att må bättre men förhoppningsvis ska det inte behövas fler kostsamma hjälpmedel.

Motionscykeln är på väg och ska finnas i Östersund i morgon. Jag trodde att den skulle levereras hem till mig men jag är lite osäker nu när jag läser informationen om leveransen. Kanske måste jag hämta den i stan men det är inte hela världen. Tvättmaskinen är också på gång och förhoppningsvis kommer den innan helgen.

En liten tanke om jämställdhet for genom mitt huvud igår men den här gången är det männen som är de som inte tas om hand på samma sätt som kvinnor. Det verkar som om vi kvinnor prioriteras inom en del av vården och det är när det gäller diverse screeningar. Vi får gå på mammografi, gynekologisk cellprovtagning och här i Jämtland får vi också regelbundna provkit hemsända för att kolla om det finns blod i avföringen. Jag har fått det sistnämnda två gånger med två års intervall. Det har pratats om att män bör screenas för prostatacancer men eftersom ingen bra metod ännu finns så verkar det dröja. Kanske får män också lämna avföringsprov, det tar jag för givet, men det verkar ändå vara vi kvinnor som screenas mest. Jag har inga åsikter om detta men jag ville ändå lufta mina tankar lite. Det finns säkert skäl till varför det är så här och om inte annat så kan ju vi kvinnor glädjas åt att vi för en gångs skull är prioriterade. Det finns säkert fler områden där det är så men det var det här jag kom att tänka på när jag besökte barnmorskan för en kontroll igår.