Eftersom jag en period nu pga hälsporre mestadels håller mig i stillhet här hemma så fortsätter jag det jag började med i förra inlägget, dvs går tillbaka till de resor jag har haft förmånen att kunna göra fr o m 2018. Det finns så klart många upplevelser som inte har med resor att göra men nu var det resorna jag fick lust att gå tillbaka till, både de korta och de lite längre. Men innan jag minns tillbaka till 2019 så uppfyller jag en önskan från Anna-Lena, som i sin kommentar skrev att hon saknade en bild på mig med den tyrolerhatt jag tyckte var ett måste när jag var i Tyrolen (Innsbruck). En hemsk bild men jag bjussar på den. Prislappen sitter kvar och fjädern är inplastad och syns inte men det är den enda bild jag har.

Som sagt, jag kände att jag ”🎼🎵 borde köpa mig en tyrolerhatt, bara därför att, locka fram ett skratt🎶”.

Jag bodde fortfarande kvar i Mjölby i några månader men i Januari tog jag tåget till Stockholm, där jag mötte min svägerska, och tillsammans fortsatte vi med tåg till Åre. Jag hade ju min andelsvecka och då kändes det bra att den fortfarande var min. Jag längtade efter fjäll och vinter och det var även ett bra tillfälle för att en dag ta bussen in till Östersund och Frösön. Där träffade jag säljarna i min blivande lägenhet, skrev ner en del mått och blev visad var sophus och andra lokaler finns. Jag fick även veta att jag fick ta över platsen i varmgaraget. Det var ett måste eftersom mitt förråd ligger där och det är så trångt mellan bilen och dörren till förrådet att ingen annan skulle kunna ha den platsen. Skönt att slippa ha en parkeringplats utomhus, som jag trodde var vad jag skulle få.

Det blåser på Mullfjället.

Den 20:e mars gick flyttlasset. Det var inte bara kul. Det var sorgligt att lämna den fina gemenskap jag under exakt fyra år hade haft med min syster. Det visade sig att vi hade exakt samma uppfattning om hur mycket, eller lite, vi skulle umgås. Under dessa fyra år hade vi väldigt mycket hjälp av varandra, inte minst med hundarna, och jag kan helt ärligt säga att vi inte hade minsta lilla dispyt under hela tiden. Vi hade våra egna lägenheter i huset men vi hade alltid en dörr öppen mellan oss. Både för att hundarna skulle kunna gå vart de ville men även för att det kändes bra för oss. Trädgården och uterummet var gemensamt.

Resan upp till mitt nya hem på Frösön var lång och jag är väldigt glad och tacksam för att min son erbjöd sig att åka med från Uppsala och köra därifrån. Jag tror inte att jag hade kommit fram annars. Det blev en liten omväg men den var nog nödvändig. Någonstans i trakterna runt Rätan stod det här gänget på vägen. En ganska vanlig syn här och det kändes i mitt hjärta att ja, så här är det här och snart är jag hemma.

Nästa resa fick vänta ända till september. Innan dess utforskade jag både välbakanta och nya delar av Jämtland men även om det var fina upplevelser så var det inga resor. Men i september gick ännu ett av de mål jag satte upp under min långa vänta på en ny lever i uppfyllelse och även den här gången ville min son hänga med. Vi hade bokat flyg till Island och där väntade en hyrbil. Under elva dygn tog vi oss runt hela ön och fick mängder av wow-upplevelser. Resan började för min del med att jag tog tåget från Östersund till Uppsala. Min son hade nyligen flyttat så jag visste inte vilket håll jag skulle gå åt och medan jag väntade på honom kom plötsligt min syster gående på perrongen. Nästan direkt kom min son från andra hållet och att träffas där måste så klart förevigas. Min syster hade haft en föreläsning i Uppsala och visste att jag skulle komma och vilken tid så när hon var klar passade det perfekt att dyka upp och överraska.

Dagen efter flög vi från Arlanda och sikten över Island var så bra att jag tog ett antal foton på bl a Europas största glaciär, Vatnajökull.

Vi åkte först till vårt bokade airbnb men där ville vi inte stanna utan vi åkte in till centrala Reykjavik för att se oss omkring lite. Om man tittar lite närmare in i den här målningen så ser man motiv från staden i bokstäverna. Varför det är ett G i början vet jag inte men kanske för att målningen är i gråtoner.

Hallgrimskirkja. Statyn framför kyrkan föreställer Leif Eriksson, en upptäcktsresande från Grönland.

Dagen efter hade vi som mål att se alla sevärdheter längs Gyllene Cirkeln. Första stoppet var vid þingvellir, en nationalpark där islänningarna höll sitt första riksmöte, Alltinget. Nationalparken ligger mellan Nordamerikanska kontinentalplattan och Eurasiska kontinentalplattan.

Vi fortsatte mot Geysir,  ett område med heta källor, där huvudattraktionen är den aktiva gejsern Strokkur. Med pålitlig regelbundenhet, var 5–10 minut, kastar Strokkur upp en 15–30 meter hög vattenpelare i luften.

Det kokade i marken lite överallt inom området.

Gullfoss är Islands mest kända vattenfall. Vattnet faller i två etapper, först ett kortare fall på 11 meter och sedan ett 21 meter högt fall ner i en ravin. Vi tog oss så klart ner och tittade ända till botten och vi klättrade även upp på den mörka klippan till vänster, där ni kan se att det står folk. Ett mäktigt vattenfall.

Det bästa med den här dagen var nog ändå badet i Secret lagoon, eller Gamla Laugin som den också kallas. Den består av flera mindre varma källor som bildar en naturlig pool utanför den lilla byn Fludir. Jag vet inte den exakta temperatuen men det var som att gå ner i ett varmt bad i badkaret. På vissa ställen fick man vara lite försiktig för att inte bränna sig. Ett underbart skönt och avkopplande bad. Vi hade redan från början bestämt oss för att strunta i turistmagneten Blå Lagunen och i stället hitta något lite mysigare bad.

Nästa dag blev det också ett varmt bad. Jag hade hittat ett tips på nätet om att det finns en pool, uppvärmd av varma källor, gömd på en avskild plats mellan bergen. Poolen, Seljavallalaug, är den äldsta poolen på Island. Den byggdes 1923 och tanken var att lokalbefolkningen skulle utnyttja den för att lära sig simma. Nu hittar även en del turister hit men eftersom det tar ca 20 minuter att gå dit, och att ha stövlar är bra, så var det ingen trängsel. Det kan även bero på att det regnade men det stoppade inte oss. Det är en väldigt enkel anläggning och både omklädningsrum och pool skulle behöva lite mer rengöring. Men det är en gratis upplevelse och sköts om av frivilliga så man får inte vara för kritisk.

Närmare än så här kom vi inte glaciären Eyjafjallajökull, ett namn som jag tror att många minns sedan vulkanutbrottet här satte stopp för flygtrafiken över ett stort område.

Nästa mål var Seljalandsfoss,  ett vattenfall i älven Seljalandsá som är 65 m högt.  Vattnet kommer från Eyjafjallajökull. Det speciella med det här fallet är att man kan gå bakom det. Det är som att gå i ett regn och egentligen skulle jag inte ha tagit med mig kameran. Jag hade en putstrasa med mig och den använde jag flitigt samtidigt som jag försökte skydda min kamera så gott det gick.

Vi fortsatte till Black beach, en svart lavastrand med märkliga klippformationer.

Dagen därpå hade vi ett huvudmål och det var Islands största och djupaste glaciärsjö,  Jökulsárlón, där vi skulle få se små isberg som brutit sig loss från glaciären och som en bonus också få se sälar simma omkring där.

Isen tog sig långsamt ut mot havet.

När vi vände tillbaka mot parkeringen såg vi att molnen hade lättat lite och fram kom de bergstoppar som tidigare varit dolda. Här ser man också tydligt hur glaciären går ner i sjön. Om vi hade orkat kunde vi ha gått tillbaka för en ny fotosession men vi, i alla fall jag, var trötta och vi skulle vidare mot nästa mål.

Vi hade hoppats på att få se vilda, eller i alla fall lösgående, islandshästar men vi fick nöja oss med att se dem innanför staket. Det blev en del gosande med de här två. I alla fall så länge de fick färskt gräs som vi plockade utanför inhägnaden.

De här sötnosarna ville inte ha någon närkontakt.

En natt i en stuga precis vid den här hamnen. Vi bodde på många fina platser.

På morgonen gick vi en promenad i den karga och vackra naturen. Om jag inte älskade att bo i Jämtland så skulle jag nog trivas på Island. Den här bilden får representera den dagen.

Nästa dag for vi vidare och vårt första mål var ett väldigt märkligt naturområde. Men på väg dit fick jag syn på ett vattenfall nere i en ravin och där stannade vi och klättrade ner.

Jag får nästan svindel bara av att titta på hur nära kanten min son står och jag höll mig på behörigt avstånd.

Det märkliga område jag nämnde ovan är det på bilderna nedan.  Vid Myvatn, på nordsidan av Island, finns det massor att se. Vi stannade vid ett geotermiskt område, Hverir, där det kokade och bubblade i lera och vatten. Det kom även upp riktigt svavelosande ånga ur marken och när man kom in i en sådan pust av ånga, kom kväljningarna. Ruttna ägg och döda råttor i en inte särskilt trevlig kombination, så luktade det. Men vi var båda två helt fascinerade av all aktivitet som pågick under marken och som visade sig i bubblor och ånga. Ett nordiskt land men oj, vad mycket som är annorlunda mot hur det är hemma.

Alldeles i närheten, på andra sidan ett bergspass, ligger den här heta sjön. Det är förbjudet att bada eftersom heta källor gör den farligt het på vissa ställen. Vi kunde inte motstå att känna lite försiktigt med en hand i kanten och det var varmt, men inte så att vi brände oss  under den korta stunden.

En bit längre bort ville vi titta in i en grotta, Grjótagjá. Inuti grottan finns ett lockande, varmt och klart vatten. Förr var det populärt att ta ett bad där men efter att magma från vulkanen Krafla gjorde vattnet alltför hett blev det förbjudet. Nu är det drygt 45 grader men turister får inte bada där och delvis är det pga risk för fallande stenar.

På grottans tak finns stora sprickor och därifrån syns vårt nästa besöksmål, vulkanen Hverfjall. Om ni aktiverar hökögonen så kan ni se en svart, smal linje som går snett upp ungefär på mitten av vulkanen. Där vandrade vi upp.

Det tog ungefär en timme att gå runt vulkanöppningen.

Vår sista stopp för dagen, innan vi kom fram till vår stuga, var vid vattenfallet  Goðafoss. Det finns gott om maffiga vattenfall på Island.

Vi skulle åka vägen som kallas Diamond circle men innan vi kom dit såg vi något spännande och stannade spontant.  Skútustaðagígar, ett område med massor av pseudokratrar (Liknar äkta vulkankratrar men har inte någon öppning som det strömmat lava från. Pseudokratrar uppstår vid explosioner av ånga som uppstår när varm lava flyter ut över ett vått underlag.  Här hade vi kunnat vandra omkring länge men vi hade annat inplanerat och gick en ganska kort runda.

Ännu ett spontanstopp och det är skönt med korta bensträckare ibland.

I ett ihållande regn vandrade vi lite senare iväg på en stig till Dettifoss ( Islands kraftigaste vattenfall, räknat i mängden vatten, höjd och bredd). Vatten både uppifrån och från fallet gjorde att kameran mestadels fick vila innanför min regnjacka.

En kort promenad från Dettifoss ligger Selfoss vattenfall (det finns en ort med samma namn). När man ändå är i närheten så är det klart att man vill se det fallet också. Men vi nöjde oss med att komma så här nära.

Vi fortsatte mot nästa sevärdhet, Vesturdalur (en ravin med spännande natur). Det var med en viss tvekan vi körde ner på en väldigt dålig och bitvis ganska brant väg men vi ville ju ner dit.

De två stenformationerna på den närmaste sidan av vattendraget är Karl och Kerling. De sägs vara två förstenade troll. Mitt emot dem ligger deras grotta, Tröllahellir. Vi lät fantasin skena iväg ännu mer och tyckte att vi såg deras hund längst till höger och deras beskyddande drake till vänster.

Vi stannade på fler platser men jag nöjer mig med de här bilderna från den dagen.

Ännu en ny dag och vi stannade till i en liten ort som heter svalbarðseyri. Vi gick ut mot den lilla fyren. Ganska söt.

Vi kom till Akureyri, den största staden på norra Island.

Akureyrarkirkja, ritad av arkitekt Guðjón Samúelsson (samma arkitekt som har ritat Hallgrimskirkja i Reykjavik).

Vy från kyrkan och vi tog en promenad ner till centrum där vi åt god mat och beundrade en del hus.

Vi funderade på om det här ska föreställa Karl och Kerling innan de blev förstenade.

Buoakirkja, allmänt kallad black church

Stranden nedanför kyrkan.

Molnen sprack upp och när vi åkte vidare såg vi en skylt som pekade inåt och uppåt och angav att vägen ledde till en glaciär. Vi kom upp en bra bit men innan vi kom fram tog vi det förmodligen kloka beslutet att inte fortsätta. Här krävdes en fyrhjulsdriven bil, helst en jeep. Men vi skymtade glaciären där den ligger precis under molnen.

Vi tog oss ner till havsnivån igen och stannade till vid en fin kustremsa med lavaformationer.

Vi hade tur med vädret dagen därpå när vi skulle besöka turistfällan Kirkjufell. Dagen innan var det försvunnet i moln och dimma och det var då vi bestämde oss för att åka till Buoakirkja i stället. Det var helt klart ett bra beslut. Jag vet inte om det här berget är märkvärdigare än en del andra vi såg men om man googlar Island så dyker det upp hur många bilder som helst på Kirkjufell.

Största andelen bilder har det här vattenfallet i förgrunden och nu har vi också varit där och tagit liknande bilder.

Jag tycker att det är minst lika fint åt det här hållet.

Min son ville gärna göra en avstickare till Stykkishólmur och jag var genast med på det.

Väldigt vackert enligt mig och vi tog naturligtvis sikte på klippan där framme. Vi hittade en trappa där vi kunde ta oss upp och bort till fyren.

Därifrån hade vi en fin utsikt åt alla håll.

Nästa stopp var inplanerat och det är klart att man ska ta sig upp på vulkaner om man är på Island. Här var det tre kratrar, Stora Grábrók, Grábrókarfell och Litla Grábrók.

Sista dagen innan hemresan hade vi ingenting inplanerat men vi fick till en mysig dag i alla fall. På en rastplats fanns den här stenskapelsen. Steðji, ett slags monument som tydligen ska föreställa en bägare. Det finns ett ölbryggeri med samma namn.

Ännu fler lavaformationer.

Vi kom tillbaka till Reykjavik, gick en liten runda och fikade mumsiga kakor och varm choklad på ett veganskt café.

Vi bodde nära flygplatsen och morgonen därpå flög vi hem till Sverige. En helt underbar resa till ett resmål jag varmt rekommenderar. Jag är glad för att vi tog den tid som behövdes för att hinna runt hela ön. Nu är det bara de inre delarna kvar för oss att upptäcka. Men för min del är jag nog ganska nöjd med det jag såg.-

Några små korta resor inom landet blev det efter att vi hade kommit hem. Jag behövdes i Örebro för min äldsta dotters skull och passade på att hälsa på även min yngsta dotter och hennes man. Där blev jag bjuden på god lunch innan jag fortsatte till Motala för att träffa min syster och hennes Roddy.

Finaste Roddy. Min syster och han fick inte vara tillsammans så många år men de åren var fina.

Ännu en resa till Örebro blev det eftersom julen firades där. Vi blev hembjudna till yngsta dottern och svärsonen. Även hans familj var bjudna så vi var ett litet gäng som träffades för att fira ihop. Alla, utom min son, avstår gärna från att synas i min blogg men en bild på kattbröderna kan jag visa. Jag kollade upp att orkidéer inte är giftiga för katter så därför tog jag med en sådan. Den var tydligen spännande.

Ett fint år på många sätt och det var kul att gå igenom bilderna och minnas 😀

Jag avslutar med en bild som visar hur det ser ut här nu, eller rättare sagt igår. Ingen snöstorm men ett snöfall som gav kanske ca fem cm på marken. Tillräckligt för att jag skulle vakna av plogen i morse vid femtiden i alla fall.

Jag hoppas att den här snön får vara kvar och att den fylls på.

Ja, vad hittar jag för trevlig sysselsättning när hälsporren hindrar mig från att ge mig ut och använda fötterna? Jo, jag tänker tillbaka på alla härliga och roliga resor jag har haft förmånen att få göra sedan jag fick min nya lever. Både korta och längre resor och både inom och utom landet. Först tänkte jag att jag kunde få plats med alla år fram till nu i ett inlägg men jag fick snabbt tänka om. Det kanske är bra så att jag har sysselsättning fler dagar. Egentligen har jag att göra ändå för dagarna fylls med fotträning, cykling på min motionscykel och den vanliga stärkande träningen. Däremellan ser jag på serier, läser lite (jippie, det funkar ännu bättre nu) och sysslar med alla de vardagliga sysslor som vi alltid har. Något vårdbesök blir det emellanåt också.

Men nu ska jag börja med minnena från 2018. Många av er känner igen det mesta så det är nog mest för min egen skull jag gör det här. Efter två år och två månaders väntan på ”listan” fick jag min nya lever den 16/1 2018 och jag mådde otroligt bra redan från uppvaknandet efter operationen. Allt är så klart relativt men jag var väldigt bra smärtlindrad. Slangar fanns det gott om från alla möjliga ställen på min kropp men de försvann en efter en och efter åtta dagar kunde jag lämna Sahlgrenska. Många och täta kontroller blev det efteråt så klart men alla värden gick åt rätt håll och förutom den där hemska kortisonbehandlingen, som gjorde mig deprimerad, så var allt frid och fröjd gällande måendet.

Den här bilden tog min syster den 21/5 och då hade vi gått en lång promenad tillsammans med våra hundar. Från nästan ingen promenadork alls när jag kom hem till att hamna här drygt 4 månader senare var en stor vinst. För de som kanske inte vet så kan jag berätta att efter att jag blev änka flyttade jag söderut och jag och min lillasyster köpte ett tvåfamiljshus ihop i Mjölby. Kasper, den svarta hunden, var min och Nalle, den vita, var min systers hund.

Någon vecka senare åkte vi till Skogssjön och våra två kompisar simmade omkring och hade det skönt. I mitten av juni orkade min Kasper inte stå på benen längre. Det gick så fort men efter att ha haft ett fint hundliv i 15,5 år gav hans kropp upp. Jag blir glad varje gång jag ser den här bilden där han bara några veckor innan orkade simma och enligt datum på bilden ovan orkade han hänga med på långpromenad knappt en månad tidigare. Det här var innan mina reseupplevelser började men allt var alltså inte bara roligt det här året.

Jag hade bokat ett airbnb i Tiveden, mellan Vättern och Vänern på gränsen mellan Västergötland och Närke, och tanken var att jag och Kasper skulle åka dit för att vandra i nationalparken. Jag skulle även få sällskap av min rumskompis från Sahlgrenska. Tyvärr fick rumskompisen förhinder och ni vet ju redan att Kasper inte fanns längre. Jag frågade min syster om hon ville hänga med några dagar eftersom det fanns gott om plats i den stuga jag hade bokat. Det ville hon gärna och även hennes son ville hänga med. Min syster hade även hand om Kaya, den hund hennes exmake tog hand om när de separerade, så vi blev tre personer och två hundar som gav oss av till den här fina naturen. Vi vandrade både i nationalparken och på andra stigar och det var sköna och fina dagar. De sista dagarna var bara jag kvar där och jag gick en annan runda i nationalparken och dessutom åkte jag till den närbelägna Fagertärn, en sjö känd för sitt bestånd av röda näckrosor. Det här är platser jag har besökt med min man i början av vår relation och då hette det att de röda näckrosorna bara fanns just i den här sjön. Men enligt google finns de nu på fler platser och jag har bl a sett dem på Harstena, en ö i Östergötland skärgård. De röda är ingen egen art, utan en genetiskt mutation av de vita.

I månadsskiftet juni/juli åkte jag, min syster och Nalle till Målsånna där vi hade bokat en stuga vid Anebysjön. Sommaren innan var vi här i tre dygn men vi trivdes och ville komma tillbaka, den här gången utan Kasper och för min del utan en stor och sjuk lever. Det var härliga dagar och fina kvällar med vackra solnedgångar.

En slända fattade tycke för det fårstängsel vi hade med för att Nalle skulle få vara lös.

6/8 for jag, min svägerska, min yngsta dotter och hennes man till Östersund. Min dotter och svärsonen bodde hos hans mamma medan jag och min svägerska bodde på hotell mitt i centrala Östersund. Ni kan nog ana att jag var otroligt glad för att få komma dit igen. Vi hann med mycket. Min svägerska stannade bara tre dagar men då uppfyllde vi det mål jag hade haft medan jag väntade på levern. Jag skulle upp på Västfjällets topp och dit kom vi. Dit hängde även min dotter med. Jag behöver nog inte säga att jag var den som kämpade mest. Vi for dessutom till mitt barndomsparadis i Optand, som senare blev mitt vuxenparadis, tillsammans med en granne därifrån. Jag hade med mig askan efter både Rex (min golden som somnade in strax innan vi flyttade till Mjölby) och Kasper och jag grävde en grop där de fick sin sista vila på den plats där de hade hört hemma så länge. Under besöket där ringde min syster och var jätteledsen för nu hade även Nalle blivit så sjuk att han måste få somna in. Vi som skulle ha kvar honom länge än. Så hade vi tänkt men på två månader förlorade vi båda våra hundar. Jag skulle ha velat vara där för min syster men tyvärr, det blev inte så och det var så sorgligt.

Jag och min svägerska promenerade en del i stan och på Frösön men därifrån har ni sett så många bilder så det behöver jag inte visa. Dagen då svägerskan skulle resa hem besökte vi minneslunden och sedan lunchade vi i Arctura, vattentornet vid skidanläggningen.

De dagar som återstod besökte jag vänner runt om i Jämtland. Jag for runt till Arvesund, Svenstavik och Optand och jag besökte även Anita, min bloggvän i Fisksjön, för första gången. Tyvärr rinner en del vänskapsband ut i sanden och numera har jag mest kontakt med min finaste vän här uppe och bara sporadisk kontakt med grannar i Optand. Det beror nog en hel del på att jag inte orkar engagera mig i att hålla kontakten men även på att vi var par som umgicks och det blir skillnad när ett par blir till bara en. Anita däremot brukar jag träffa en gång varje sommar och det är alltid lika trevligt. När jag kom hem var det väldigt tomt. Min syster var ledsen och jag saknade så klart också fina Nalle.

Min syster hade fyllt 50 år tidigare under året men då var jag inte i form och därför fick hon min present först i mitten av september. Hon älskar havet och sandstränder och hon har varit i Klitterhus vid ett tidigare tillfälle. Det blev ett lätt beslut att boka in oss några nätter på den här fina platsen utanför Ängelholm. Hotellet ser ni längre bort på stranden och vi fick varsitt rum med fantastisk havsutsikt. Vi promenerade, letade snäckor, åt gott och hade det så lugnt och skönt som vi båda ville.

För min del blev maten en stor bonus. Jag började min veganska bana på sjukhuset i början av året och visste inte att man kunde få så fantastiskt god mat. Jag hade alltid varit skeptisk till blomkål men efter de här dagarna har ugnsrostad blomkål blivit en favorit. Det är svårt att se hur mycket gott det finns på tallrikarna eftersom en del ligger under annat men båda dagarna var smakerna otroligt goda. Kocken fick massor av beröm redan första dagen och serveringspersonalen sa att han hade varit lite nervös för hur han skulle kunna leva upp till det dag två. Inga problem och han fick lika mycket beröm då. Här serverades inte den vanliga falafeln utan det blev improviserade måltider som inte fanns på menyn. Min syster blev också nöjd med sin mat.

Min son frågade redan på våren om jag hade lust att göra en roadtrip i Europa med honom och 12/10 gav vi oss iväg på ett tre veckors härligt äventyr. Jag frågade så klart min läkare om det var ok att göra den resan och om jag bara höll mig borta från bufféer så var det inga problem. Jag fick lova att lämna prover dagen efter hemkomsten och i övrigt önskade han mig en trevlig resa.

Vi tog oss ner till Trelleborg och tog nattfärjan till Travemünde (Tyskland). Vi sov gott i vår hytt och på morgonen tog vi bilen mot Lübeck där vi tänkte äta frukost. Den restaurang vi (min son) hade sett ut öppnade först kl 09.00 så vi började med en promenad på fastande magar. Holsten gate känner nog alla som varit i Lübeck igen.

Ni förstår nog att frukosten smakade väldigt bra. Det kommer att handla en del om mat och fika under den här reseberättelsen för det var en stor del av behållningen.

Vi gick ännu en runda innan vi lämnade Lübeck och naturligtvis letade vi upp en butik där de sålde marsipan. Först kom vi till en stor butik där allt innehöll ägg eller mjölkchoklad men sedan hittade vi en lite mindre butik med massor av godsaker vi kunde köpa. Ett glädjskutt för att fira att nu var vi på väg.

Jag nämner inte alla orter eller platser vi kom till utan jag håller mig till det som gjorde starkast intryck. Som ni förstår finns det hur många bilder som helst och massor att berätta men det här blir ett väldigt långt inlägg även fast jag försöker begränsa mig rejält.

Här har vi vaknat i Prag (Tjeckien) och vi gav oss ut på en tidig morgonpromenad. Vi ville både se stan och hitta god frukost någonstans. Min son var fantastisk på att hitta många mysiga serveringar med vegetariska och veganska rätter. Jag försökte inte ens för när jag hade öppnat appen hade han redan hittat flera förslag. Jag fick vara med och välja så klart.

Vi kom till Karlsbron och redan den här tiden på morgonen såg vi ett antal brudpar som fotograferades. Det var nog klokt för när vi kom tillbaka senare var det sådan trängsel att det hade varit omöjligt att få till bra foton.

Från Karlsbron fick vi en bra vy över Pragborgen, världens största slott. Vittuskatedralen, Prags domkyrka, är placerad på den innesta, tredje, borggården.

Vi hittade ett bra frukostställe där vi åt grillade toasts serverade med chips. Mätta och belåtna fortsatte vi upp för långa trappor upp till det här tornet som sägs likna Eiffeltornet på håll. Här döljs det delvis av en mur som faktiskt förskönar tornet.

Vi tog en annan vidare sväng på vår väg ner igen och så småningom kom vi fram till slottet och passerade beväpnade vakter vid säkerhetsspärren. Det lustiga var att på andra sidan slottet fanns det inga vakter eller kontroller så jag förstår inte riktigt tanken. Vi kom in till den tredje borggården och Vittuskatedralen. Inte lätt att fota på det här avståndet men från den här vinkeln kom i alla fall en stor del av domkyrkan med.

Min son var kaffesugen och jag passade på att skriva några vykort.

Nästa dag kom vi in i Österrike och på väg mot Innsbruck stannade vi till i Gmunden vid sjön Traunsee.

Ännu ett fikastopp. Termos med hett vatten, kaffepressare och riktigt kaffe. Förmodligen fick vi varsin marsipanbit också.

Vi fick ett tips från vår värdinna natten innan att besöka byn Hallstatt. Den har en speciell historia men jag drar inte hela den här utan den som är intresserad av kinesisk kopia av byn och dessutom benrester och dödskallar kan googla eller kolla in mitt originalinlägg här.

Innsbruck är en stad jag väldigt gärna skulle besöka igen. Vi hade inga direkta planer mer än att uppleva alper och annat fint. Under bilresan dagen innan konstaterade vi att vi förmodligen inte skulle ta oss upp på någon alptopp under den här resan men njuta av vyerna skulle vi i alla fall. Vädret var på vår sida, precis som varje dag hittills. Vi gick lite planlöst men drogs, som vanligt, mot vatten och här rinner floden Inn.

Plötsligt fick vi syn på ett rälsgående färdmedel och min son kollade genast upp vart den kunde ta oss. Den gick till en kabinbana, Nordkettenbahn, och naturligtvis ville vi åka med den upp till Hafelekarspitze, 2234 möh. Plötsligt fick vi chansen att faktiskt hamna på en alptopp och det var ingen tvekan hos någon av oss. Det var ren och skär lycka att få vara där uppe.

När vi kom ner i dalen igen var jag bara tvungen att köpa mig en tyrolerhatt. Är man i tyrolen så ska man ha en sådan. Efter en promenad genom delar av staden och lite lunch åkte vi vidare, den här gången in i Schweiz och till Zürich. Vi passerade Liechtenstein men där stannade vi inte. Däremot stannade vi till för en fika och vi tog med oss en filt och satte oss i gräset.

Zürich hade en del att erbjuda men inget lika fint som i Innsbruck. Men en sak stack ut och det var den restaurang, med en ofantligt stor vegetarisk och vegansk buffé, där vi intog dagens huvudmåltid. Man plockade på sig det man ville ha och gick till kassan där de vägde tallriken. Svindyrt men väldigt gott. Min tallrik är till höger. Vad var det nu läkaren sa om bufféer? Min son påminde mig men jag ville inte bry mig. Det gick ju bra.

Vi lämnade zürich och snirklade uppåt och neråt mellan alptopparna. Min lilla bil, ni kanske minns Lilla GulleKlossen (regnr LGK) skötte sig otroligt bra hela resan och jag klappade om den lite då och då för att ge den lite uppskattning.

Hela dagen såg vi den ena fantastiska vyn efter den andra men här har jag verkligen begränsat bilderna. Vi kom fram till den Sweiziska byn Sedrun, där vi övernattade innan vi fortsatte mot Italien. Vi gick en skön kvällspromenad i ett fint kvällssken.

Vi ville gå en morgonpromenad innan vi fortsatte och det som fastnade mest hos mig var min sons glädje över den pyttelilla järnvägsstationen, det gula lilla huset, och den smalspåriga järnvägen. Är man lokförare och tågintresserad så är det här så klart intressant. Jag tyckte också att det var kul att se det här.

Av en slump stannade vi vid Viamalaravinen,  Viamala schlucht. Vi letade efter en plats att fika på och såg en parkering. På en skylt stod det att bara besökare till ravinen fick stanna där så efter fikat köpte vi biljetter och tog trapporna ner. Grottor, märkliga färger på vatten och berget och mystiken gjorde att vi var glada över att vi hamnade där.

I närheten av Splügenpasset, hittade vi ännu ett fint fikaställe. Vi bredde ut filten på marken, fixade vårt kaffe och njöt.

I Varenna, vid Comosjön (Lago di Como) i Norra Italien stannade vi två nätter. Vi bodde ganska högt upp med fin utsikt och eftersom vi ville åka båt på Comosjön tog vi morgonpromenaden ner till färjeläget.

Jag fick lite användning av min italienska och det var kul. Men lite inblandning av engelska blev det också. Vi köpte biljetter som gav oss fritt tillträde till de olika båtarna under hela dagen.

Vi gick av den första båten i Tremezzo och vår vana trogen tog vi oss upp på högre höjder. Sedan vandrade vi bort mot byn Lenno där vi tog nästa båt till Como, i södra änden av sjön. Båten var försenad och vi hann inte mer än äta en pizza innan det var dags att ta sista färjan tillbaka. Ännu en skön dag. Vilken himla tur vi hade med vädret.

Nästa anhalt var Albenga och på väg mot den kuststaden åkte vi genom Milano. Kanske borde vi ha lagt in en övernattning där eftersom många säger att det är en fin stad. Nu åkte vi genom ett ytterområde och vi var båda besvikna över hur trist det såg ut efter alla fina alpupplevelser. Vi gick en kvällsrunda i Albenga och det var fint vid havet. Men jag gillar den här slitna platsen där vi trodde att vi skulle äta mat. Tyvärr var det stängt.

Vi fortsatte längs kusten och stannade i Ventimiglia för lunch och ett strandbesök.

Det finns många fina ställen att stanna på men vi struntade i Sanremo, Monaco och andra fina ställen och fortsatte till Nice, på franska rivieran.

Lite senare kom vi fram till dagens mål, Villeneuve Loubet. Ännu ett fint airbnb bjöd på härlig utsikt.

Vi tog en morgonpromenad, gick hem och åt lunch och bytte om. Det var 25 grader i slutet av oktober men jag var inte så varm att jag ville bada mer än fötterna. Haha, förutom bufféer skulle jag även undvika solen eller smörja in mig ordentligt. Det gjorde jag inte. Men vem kunde ana att det skulle bli så varmt så att solskyddsmedel skulle packas ner.

Min son däremot, badar så fort tillfälle erbjuds och här var det inte bara blött utan också väldigt skönt i vattnet.

Nästa mål var Marseille och där hade vi bokat två nätter för att hinna uppleva staden. Vi stannade när vi såg något fint och här klättrade vi ner till den lilla stranden. Min son badade så klart. Här fick jag också användning av den mening jag kan säga på bra franska, den om att jag inte pratar franska 😀 Den meningen kom till användning minst en gång till senare.

Ännu en mysig liten restaurang, i Saint Raphael, där fransmännen satt inomhus medan vi ville uppleva det som vi tyckte kändes franskt. Att sitta ute på trottoaren vid ett litet bord. Här såg vi folk med baguetter överallt och en av mina fördomar besannades. Men baskrar såg jag ingenstans.

Alla dessa mat- och fikastunder gav resan det lilla extra. Här har vi hittat kombinationen sittplats och bord, vid Rayol-Canadel-sur-Mer, och till kaffet blev det marsipan från Lübeck.

Marseille är en stor och vacker stad och här promenerade vi långt och såg mycket. Ganska snart såg vi en kyrka på håll och tog sikte på den. Det visade sig vara Notre Dame de la garde, en av alla de Notre Dames som tydligen finns.

Därifrån såg vi ut över stan åt alla håll. Men vi gick neråt mot småbåtshamnen som syns i den här vyn och fortsatte runt den och ut mot havet.

Ännu en liten restaurang på en bakgata och väldigt god mat.

Här har vi rundat båthamnen och tittar tillbaka mot Notre Dame de la Garde (till vänster i bilden).

Vi kom till ännu en Notre Dame, den här gången Notre Dame de la Major. En tjusig byggnad.

Det blev en jobbig promenad tillbaka eftersom min ländrygg nu var helt paj. Jag föreslog att vi skulle ta en glasspaus och min son letade snabbt fram var det fanns vegansk glass. Lite kul att få se de här kvarteren också och glassen var väldigt god. Den här dagen gick vi drygt 2 mil och det blev för mycket. Men jag ångrar absolut inte att vi gick så långt för det var en härlig dag och vi fick se mycket.

Från Marseille gick färden norrut mot byn Le Breul-sur-Couze med ett lunchstopp i Avignon. Jag förstod av kommentarerna att det inte bara var jag som började nynna på sången ”sur le pont d´Avignon…” när jag skrev att det här var just den bron. Fotat från bilen av en ren slump.

Resan gick vidare mot Nogent sur Seine. Vi åkte genom landsbygd där då och då små städer och byar dök upp.

Vi lämnade Frankrike och kom in i Belgien. Vi bodde vid den här kanalen i Veurne

Min son gick en kvällspromenad, i första hand för att kunna prata ifred med en tjej, och när han kom tillbaka skrattade vi åt en skylt han fotat. Klant betyder kund, klient. Ingen anklagas alltså för att vara klantig.

Bäste kund, För att underlätta din överföring till ditt slutna tåg vid Lichtervelde-stationen, vänligen ange de två första vagnarna. Tack för ditt samarbete. (En direktöversättning från google translate. Fritt fram för fri tolkning.)

Gent, en stad i Belgien, var en trevlig stad att gå omkring i. Men min rygg var inte nådig efter stadsvandringen i Marseille så vi såg inte så mycket som vi kanske hade önskat.

Château des comtes.

God mat hittade vi även i Gent.

I Amsterdam var det kallt och rått och i de delar vi först hamnade i kom pustar av hasch mot oss med jämna mellanrum. Det gjorde oss inte så positivt inställda.

Men när vi hittade en restaurang som hade bakade potatisar med diverse fyllningar som specialitet kändes det bättre. Det här var väldigt gott.

Där vi gick efter maten var luften bättre och det var t o m lite trevligt att gå en runda.

Vi bodde i Broek in Waterland och när vi for vidare såg vägarna ut så här.

Det behövdes inga staket för att hålla kor eller får i hagarna. De vattenfyllda dikena räckte tydligen. Bra för deras vätskeintag dessutom.

Nerkortad text från Wikipedia:

Afsluitdijk är en 32 km lång och ca 90 meter bred dammbyggnad/vall (färdigställd 1932) i norra Nederländerna som skiljer Nordsjön från IJsselmeer. IJsselmeer är den insjö som uppstod när havsviken Zuiderzee separerades från Nordsjön. Med jämna mellanrum måste man tappa ur vatten från IJselmeer i havet för att kompensera för vattentillflödet från de floder som mynnar ut i den konstgjorda insjön. På grund av att havsytan stiger och att tillförseln av vatten ur floderna ökar, ska dammen höjas och ett tredje komplex med slussar och dammluckor byggas.

Ganska häftigt att stå här och se havet till vänster och Ijsselmeer till höger.

Resten av vägen var mest transportsträcka, med en övernattning, innan vi kom tillbaka till Lübeck igen. Det fanns gott om tid för ännu ett besök i marsipanbutiken innan vi åkte till färjan.

Hemma i Mjölby igen och här är de saker som nog kan kallas mina souvenirer från vår roadtrip. Tulpanerna är så klart från Amsterdam.

Jag hann bara vara hemma en dryg vecka innan jag åkte iväg igen. Men innan dess gjorde jag som min läkare hade sagt och lämnade prover och fick en tid hos min kontaktsköterska. Proverna svajade lite men det fixade sig ganska lätt. Sköterskan var lite bekymrad över att jag hade gått ner 4 kg men hon nöjde sig med min förklaring att jag hade gått både uppför och nerför massor. Så mycket hade jag inte rört på mig på flera år. Så trots att jag åt som en häst förlorade jag några kg. Inte alls underligt enligt mig.

Jag visste att jag så småningom skulle flytta tillbaka till Östersund men jag trodde att det skulle dröja lite till. Men bara för att det var kul kollade jag hemnet och där såg jag min lägenhet. Men jag slog bort tanken på den eftersom det inte var dags än. Jag gick ner en trappa till min syster och där satt hon och kolllade in hus på hemnet. Då sa jag att jag precis hade sett min drömlägenhet och genast sa hon att ”åk dit och köp den”. Så lätt var det ju inte men jag ringde och frågade om jag kunde få en visning trots att visningen redan var gjord. Det gick bra och jag tog nattåget, med egen sovkupé, upp till min födelsestad. Första dagen gick jag bara omkring och mådde bra av att vara där.

Jag bodde en natt på ett airbnb och därifrån promenerade jag bort till det område där lägenheten fanns.

Det här är vyn från gångvägen nedanför lägenheten.

Dagen därpå var jag på visning och jag höjde budet direkt. Sedan åkte jag hem igen och väntade nervöst på att budgivningen skulle bli klar. Jag hade satt en gräns och precis på den gränsen vann jag. Allt gick så fort. Mäklaren i Mjölby behövde inte ens annonsera ut vårt hus. Köparna var ett par med flera tonårsbarn var så de behövde ett stort hus. Min syster hittade ett hus och när allt var klart med bankerna var hela pusslet klart. Resten vet ni. 20:e mars 2019 gick mitt flyttlass från Mjölby till Frösön och jag fick körhjälp av min son. Tänk att det kan gå så smidigt och bra när flera saker måste klaffa samtidigt.

Det här var mina resor och lite annat 2018. Jag kommer att ta ett år i taget och minnas och det är, som jag skrev i början, mest för min egen skull. Vill ni läsa eller kanske bara titta på bilderna så är ni hjärtligt välkomna att göra det. Alltid kul att få hänga med er.

Det mesta går att fixa med veganska alternativ och eftersom jag inte har de animaliska smakerna kvar i minnet så saknar jag nästan ingenting. Men några saker är svåra att ersätta, bl a ost och äggstanning.Ja, surströmming också men jag har inte ens försökt eftersom den delikatessen inte går att kopiera med veganska ingredienser. Eftersom jag inte har lyckats hitta en ersättning för äggstanning så har jag inte fått till matpajer eller makaronipudding, som jag verkligen gillar, men nu har jag äntligen fått till en paj med svamp och fejkon och jag är jättenöjd. De flesta recept är med en redning med vetemjöl och havredryck eller med växtbaserad fraiche eller naturell soy- eller havregurt. Det blir inte alls så bra som jag vill ha det men med kikärtsmjöl, vatten, olja, havredryck och kryddor blev det överraskande bra och gott. Jag gissar att kikärtsmjölet har en aning av samma effekt som kikärtsspad och att det därför nästan liknar en äggstanning. Inte riktigt men det bästa jag har fått till än så länge.

Min svägerska ringde och frågade om hon kunde boka tågbiljetter hit i slutet av januari och när jag berättade att jag hade ätit den här pajen föreslog hon att vi skulle äta en sådan när hon kommer. Men hon är skeptisk till all annan svamp än kantareller och trattisar så då måste det bli en kantarellpaj. Först tyckte jag att det är slöseri med kantareller, när det är så svårt att hitta dem här. Jag tänkte att smaken nog försvinner i pajen men nu har jag tänkt om och nog måste väl en paj med kantareller bli supergod. Så får det bli. Jag kan ju inte spara på dem i all oändlighet bara för att det är kul att ha dem.

Bilder från tidigt i morse.

Jag brukar gå in på 1177 och kolla journalen när jag har haft kontakt med vården och det gjorde jag även efter besöket på lung- och allergimottagningen. Det stod massor om allt som har gjorts och det blir längre och längre text efter varje grej som har uteslutits. Den här gången blev det i alla fall rätt när hon skrev att jag är levertransplanterad pga polycystisk lever. Av någon anledning har någon läkare skrivit i journalen att jag även har polycystisk njursjukdom och det verkar omöjligt att bli av med den felaktiga diagnosen. Kanske för att det är vanligt att både lever och njurar drabbas samtidigt. Nu sa jag till och det måste jag nog göra varje gång jag träffar en vårdgivare. På hjärtintensiven fick de till det väldigt bra (obs! ironi) när de angav att jag är levertransplanterad pga polycystisk njure. Där har någon inte tänkt till särskilt mycket 😀 Nåja, jag har ju opererat en njure av helt andra orsaker så det är väl inte så lätt för stressad vårdpersonal.

Nu blev det en lång utläggning om annat än jag hade tänkt för det jag reagerade ganska starkt på var nedanstående text där den fortsatta planeringen beskrevs.

Kontakt med patienten efter PEF-kurva. Då insättning ICS eller avvakta på ÖNH-bedömningen enligt ovan. Om hon inte upplever någon förbättring av ICS bör man också prova peroral kortisonkur någon gång i förloppet. Informerad om att vi kanske inte hittar orsaken till hostan men att hon då förhoppningsvis blir bättre med tiden.

Ni som hängde med på min resa när jag fick min nya lever kanske genast förstår varför jag reagerade så negativt på den rödmarkerade texten. Allt gick jättebra och jag mådde bättre än de flesta transplanterade. Jag fick komma hem redan efter åtta nätter på sjukhuset. Men redan efter något dygn på Sahlgrenska visade tester och en biopsi på en liten tendens till avstötning och då sattes en kortisonkur in för att häva den. Det var andra gången jag åt kortison i tablettform och båda gångerna blev jag djupt deprimerad. Jag har aldrig varit deprimerad annars men kortisonet påverkade mig på det sättet. Jag blev inte bara nedstämd, vilket kan vara nog så jobbigt, utan jag hamnade djupt ner i mörkret och ville dö. Jag orkade absolut inte blogga eller läsa bloggar så jag försvann ett tag. Efter transplantationen visste jag i alla fall vad mitt mörker berodde på och visste att det fanns ett slut men det visste jag inte första gången. Men till slut var det en läkare som förstod sambandet och det var en lättnad. Underligt nog så blir de flesta pigga och lite speedade av kortison men för mig blev det tvärtom.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta ett eventuellt förslag om en kortisonkur. Jag måste så klart berätta om mina tidigare erfarenheter och fråga om det finns något alternativ. Men kan jag verkligen vägra att testa? Tänk om det faktiskt hjälper. Det får jag ju aldrig veta om jag tackar nej. Nu går jag händelserna i förväg för jag vet ju inte hur det blir. Men jag tolkar det som att det ingår i planeringen.

Sista raden i texten, den om att jag kanske inte får något svar på vad hostan beror på, är inte heller så kul.

Jag vet inte om bilden nedan är en särskilt bra illustration av ett eventuellt kommande mörker. Men den fina kissen, som är en av kattbröderna i Örebro, har ett ljus i ögonen som lyser upp i mörkret och gör det vackert. Kattbröderna är för övrigt alltid vackra med sin svarta päls. Ljuset finns även efter mörkret i en depresion. En gammal bild, tagen i slutet av oktober 2017 och då var kattbröderna väldigt unga. Nej, det var nog ingen bra illustration men en ganska kul bild.

När Gunnar frågade mig vad mitt mål med samtalsterapin var så var det svaret jag gav. Jag sa det lite på skämt men det var ändå en del allvar i det svaret. Jag har försökt några gånger sedan mina dissociationsproblem blev värre men efter en sida har jag inte orkat hålla kvar fokus och då har jag inte förstått vad jag har läst. Ni kanske undrar hur jag har klarat av att läsa mina bloggvänners inlägg. Det har funkat ganska bra men när jag ska kommentera har jag oftast glömt en del och då skrollar jag upp för att påminna mig. Ibland blir det många skrollningar innan jag tycker att jag har fått med det jag vill. Om jag ibland glömmer att kommentera något som borde nämnas så beror det oftast på att min hjärna inte orkar hålla kvar allt innehåll i det aktuella inlägget. Men märkligt nog kan jag sedan ändå minnas en hel del av innehållet och associera till det vid senare tillfällen. Faktatexter vill min hjärna helst inte ha något alls med att göra men ibland tvingar jag den med korta avsnitt. Skriva går dock helt problemfritt. Det gillar tydligen min hjärna och därför utsätter jag er ofta för ganska långa texter i mina inlägg.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag har återigen plockat fram en bok, samma bok som jag misslyckades med sist jag försökte, och kors i taket för nu har jag kommit ända till sidan 62. Jag har inte läst allt vid samma tillfälle men jag klarar ganska lätt av ca 5-6 sidor. Kanske skulle jag kunna fortsätta läsa lite till men när jag känner små tendenser till att inte kunna fokusera så slutar jag. Jag vill ju inte framkalla en rejäl dissociationsattack. Jag har inte haft någon sådan på hela sommaren och det är delvis därför jag tänkte att nu kanske jag kan testa att försöka ta mig igenom en hel bok. Det är ändå en bra början att ha kommit till sidan 62 (även om själva boken börjar på sidan 9). Jag ska inte ropa hej än. Det kan ju hända att allt vänds upp och ner igen och att jag vid något tillfälle sitter här och inte kommer ur en långvarig stark episod. Men jag är försiktigt optimistisk och om jag klarar av att läsa ut den här boken så är det ett stort framtsteg. Det finns helt klart bättre böcker men än så länge är den i alla fall ganska lättläst och det är nog bra. Det råkade bli ”Gloria” av Åsa Hellberg och jag kan inte säga att den är jättebra men det är ändå en glädje att kunna konstatera det.

Killarna som sa att det läckte från ett rör och att de därför inte kunde installera min nya tvättmaskin kom tillbaka i morse. Då jag hade fått bekräftat av HSB fastighetsservice att det inte alls läckte så skulle de nu koppla in min nya maskin och forsla bort den gamla. Hade det varit bara en stickkontakt så hade jag klarat av installationen själv men när elsladdar ska in i ett hål i väggen där sedan en dosa ska placeras utanpå, då får någon mer kunnig person fixa det. Den ena killen visade även den här gången att det kom några droppar vatten och att det inte var från kopplingen till slangen som gick till tvättmaskinen. Det var bara några få droppar och de verkade upphöra nästan omedelbart. Jag sa att han ändå skulle göra installationen och om det blev problem så skulle jag inte skylla på dem utan kontakta någon som kan fixa det.

Det var nog rätt skönt för den här killen att kunna visa att han inte hade haft fel men jag tyckte att det var en lite överdriven oro. Nu har jag kört en tvätt och just nu körs ett program med både tvätt och torktumling och de gånger jag har känt på rören så har jag inte känt någon fukt alls. Men jag kommer att ha full koll ett tag till. Det var för övrigt samma installatör som fixade in min diskmaskin för några år sedan och han log stort när jag kände igen honom. Det hade jag inte en tanke på förra gången. Haha, just nu spelade min tvättmaskin en liten trudelutt som tecken på att den är klar. Trevligt med en kort melodi i stället för bara ett pip. Jag avbryter för att gå och se om täcket jag har tvättat blev både rent och torrt.

Jag tog ut ett varmt och fluffigt täcke ur maskinen men det är svårt att känna om det är helt torrt. Det får hänga ett tag och luftas innan jag vågar vika det och stoppa in det i en garderob.

Apropå täcken så har jag alldeles för många sådana. Jag tänkte att jag ska tvätta igenom mitt lager av täcken och kuddar men det tar nog ett tag. Förutom mitt eget täcke fick jag fram 9 st till. Ett av dem var lite trasigt så det ska slängas. Hade jag haft en hund så att det dugt som skydd i bilen eller bara som en mysig sovplats men jag ska inte ha någon mer hund. Jag har tydligen 10 extra kuddar också. Så blev det eftersom vi under en period hade hus med gäststuga, sommarstuga, fjällstuga och husvagn och där ett antal täcken och kuddar redan fanns i sommarstugan när jag ärvde den. Alla tre ungar fick med sig några täcken och kuddar när de flyttade hemifrån men det finns ändå så här många kvar. Jag ska tvätta dem i tur och ordning men det får ta lite tid så att inte min nya maskin blir helt utpumpad. Jag stoppade in alla i garderoben här i gästrummet så länge och om någon av mina ungar behöver något därifrån så får de säga till.

Jag konstaterar att folket i USA har valt sin president och det får man respektera. Det är inte underligt om man är sig själv närmast och inte bryr sig om de internationella frågorna men kanske är det mer märkligt att miljö, klimat eller att de nu får en kriminell man på landets högsta position inte påverkade valet. Inte mycket vi kan göra något åt men nog är farhågorna många.

Det kom inga spöken, häxor eller andra läskiga figurer och ringde på hos mig under halloween och lika bra var det. Jag hade nämligen inget godis hemma och det ska man nog ha. Jag var lite inne på att inte öppna om det plingade på dörrklockan men sedan kom jag på att jag har ju en kartong med 15 chokladbollar i frysen. De skulle nog duga. Men jag fick behålla alla själv och de går nog åt så småningom.

Vad gäller allhelgonadagen så gjorde jag som jag brukar och struntade i ljuständartraditionen. Jag tycker inte om att trängas med massor av folk och jag känner absolut ingen stämning om det ska vara så. Däremot åkte jag, också enligt min egen tradition, till kyrkogården tidigt i morse, alltså dagen efter den dag då de flesta tänder ljus för att hedra och minnas sina saknade. Strax före sex i morse gick jag ut och då såg det ut så här. Perfekt tänkte jag. Ljus som brinner i snön är en fin stämningshöjare.

När de byggde ut kyrkogården gjordes även en liten parkering alldeles i närheten av minneslunden. Väldigt bra för min fot. Hade det inte varit för den så hade jag nog ändå valt den parkering som ligger lite längre bort. Det är ju fint att gå genom en kyrkogård i mörker där det finns massor av tända ljus. Men jag nöjde mig med den här delen av kyrkogården den här gången.

Mitt ljus, som i första hand var ett ljus till min man men som även inkluderade hans pappa och mina farföräldrar, ställde jag längst fram på den lilla muren vid det som sommartid är en fontän. Jag skänkte en tanke även till mina föräldrar och mina morföräldrar, som inte finns i den här minneslunden men som också är saknade av mig. Till sist skickade jag även en tanke till min morbror, en person jag tyckte mycket om, som gick bort för bara en kort tid sedan. Bara den närmaste familjen var med vid begravningen. Jag hade gärna åkt dit och sagt hejdå men det är klart att jag och mina systrar respekterade hans familjs önskan. Vi skickade i alla fall en blomma. Nu finns ingen av den generationen kvar inom min genetiska släkt. Lite märkligt att jag och mina systrar nu är den äldsta generationen i vår familj. Mina kusiner har sin mamma kvar så där är det inte riktigt likadant.

Det var skönt att få vara helt för mig själv där. Det har även blivit en vana att tyst berätta lite om våra barn för min man. Inte i så många ord men lite om hur de har det. Det var en fin stund.

Det var några plusgrader redan när jag var vid minneslunden och när jag kom hem kom de första regndropparna. Nu skiner solen och det syns inte många spår av snön. Tänk att det blev ett tunt snölager precis den här morgonen. För att vara en person som inte tror på något övernaturligt så hittar jag ändå många anledningar till att tänka att min man skickar små hälsningar till mig. Hur går det ihop egentligen?