Det är nog inte så svårt så jag tror att de flesta av ser ser vad det här är. Mörkerfotografering på långt avstånd kan ge sådana här effekter och jag tycker faktiskt att det är ganska fint. Men en något tydligare bild kommer längre ner om nu någon har svårt att se vad motivet egentligen är.

Men först vill jag ge er en liten julhälsning några veckor i förväg. Ni kommer att känna igen två av tomtarna, och den lurviga av dem är så klart finast och därför är han med flera gånger. De här kompisarna från talarföreningen har många talanger. Jag frågade min syster varför hon inte har något solo, hon är en duktig sångerska, och då fick jag det här svaret: ”Den här gången hade Antoni och Anna (som är professionell sångerska) redan spelat och sjungit låten på förra årets julfest, så jag hängde mest med som körsångerska. Men om två veckor ska vi spela in Antonis nya låt, då är det bara jag, Hasse och Antoni så då ska jag sjunga lead. Roligt att få leka lite med musik ihop med talarvänner. Vi har inga som helst ambitioner med detta, det är bara en kul grej”.

Jag fick gärna dela i bloggen om jag är tydlig med att det inte är någon seriös video/musiksatsning utan bara några kompisar som har roligt ihop, men jag tycker att nivån är hög ändå. Deltagarna syns i slutet men man får vara snabb om man ska hinna läsa namnen, som är Anna, Antoni, Hasse, Gunnel, Rocky. Finast i videon är den fyrbenta tomten ❤ . Filmat av Hasses dotter Ella, som naturligtvis föll för Rocky.

Här kommer ännu en inte helt lyckad bild av motivet på första bilden. Men det syns i alla fall att det är en båt och det är Thomée som fortfarande kör sina kvällsturer. Eller kanske snarare sena eftermiddagsturer. Det är ju mörkt redan strax efter klockan tre. Ni gissade nog rätt allihop.

Min syster hälsade på mig i onsdags och det var jättekul. Hon kom med nattåget och tog nattåget hem igen på kvällen. Hon hade en lång föreläsning med diverse övningar för personal från akuten men jag fick träffa henne flera timmar både på förmiddagen och innan hon åkte hem. Samma procedur blir det nästa onsdag och det ser jag fram emot. Sedan har hon mycket annat för sig för i årsskiftet flyttar hon till Vadstena. Hon är i samma läge som jag var innan jag flyttade hem hit. Hon har tröttnat på trädgård och eget hus som båda kräver massor av jobb och kostar mycket. Snart bor hon och Rocky i en stor, väldigt fin hyresrätt och det är jag säker på blir lyckat. Men hur länge…det vet man aldrig med min syster 😀

Här kommer ännu ett välidgt omfattande inlägg där jag minns tillbaka på de resor jag gjorde under åren 2018-2023. Jag väntar med att sammanfatta 2024 tills året är slut så att inget missas. Det kan vara skönt för både er och mig att pausa de här mastodontinläggen ett tag. Men först, som sagt, så kommer här mitt reseår 2023.

Det började inte bra. Jag var visserligen inte ute och reste men det som hände den 3:e januari påverkade mig länge och är förmodligen en del av orsaken till att jag just nu minns det som var i stället för att skapa nya minnen. Jag skulle gå till kartongåtervinningen och med en stor, tillplattad kartong framför mig såg jag inte att det var minst ett trappsteg kvar utan föll ihop i en hög längst ner. Jag minns inte hur foten hamnade för det gjorde så ont att jag kände att jag var nära att svimma och kräkas. Jag ringde 1177 och fick veta att det var en rejäl stukning. Några veckor senare kontaktade jag hälsocentralen, fick åka och röntgas och sedan gick jag ett antal gånger hos en sjukgymnast, som gav mig ett träningsprogram för foten. Inget brutet och det var ju skönt. Nu vet jag att jag genast skulle ha lindat foten hårt och att högläge hade varit det bästa. Jag följde med viss spänning hur min fot blev allt blåare, som om jag höll på att förvandlas till en smurf.

Jag kunde snart gå det allra nödvändigaste och jag fick höra att jag skulle belasta foten till viss grad och försöka undvika att halta. Så när det återigen var dags för mig och min svägerska att åka till min andelslägenhet i Åre en vecka så funkade det men några långa promenader blev det inte. På väg till Åre dök de här pärlemormolnen upp.

Det var inte mycket snö där men det fylldes på lite.

Jag gick med på några väldigt korta promenader i långsam takt men de snabbare och längre rundorna gick min svägerska utan mig.

Jag ville gärna gå upp till centrum och kollade upp på google maps att det var 600 m till Åre torg. Det borde jag klara tänkte jag och det gjorde jag. Här har de återvunnit den stora julgranen.

Sorgligt nog hade Roddy blivit så sjuk att han måste få somna in och det är klart att min syster tog det hårt. Alla vi som kände Roddy blev ledsna. Men när min syster berättade att nu skulle Rocky flytta hem till henne så kunde jag inte vänta särskilt länge. En ny hund i familjen är ett starkt skäl till en resa för att få träffa den nya familjemedlemmen. När min son hörde om Rocky ville han också hänga med så jag hämtade upp honom i Uppsala och tillsammans fortsatte vi mot Motala. Det här var välkomnandet vi fick. Det var kul att träffa min syster också 😀

På väg tillbaka till Uppsala stannade vi till i Örebro för att luncha med döttrarna och svärsonen på en restaurang till höger efter fontänen. Lika trevligt som vanligt.

Ännu en gång for jag från Uppsala men den här gången till Åkers styckebruk i Sörmland och där bodde jag en natt hos min svåger och svägerska. Jag hälsade även på min svärmor och hann träffa mitt värdpars ena dotter och hela hennes familj. Jättekul och alldeles för sällsynt att jag hinner med de generationerna också när jag stannar till i Åker.

Morgonen därpå styrde jag mot Finspång och bloggvännen Anki, som hade sagt att jag var välkommen att hälsa på. Det gjorde jag så klart väldigt gärna. Det första som hände när dörren öppnades var att jag fick en riktig mysplutt, en liten Muffin, i famnen. Ja, jag satte mig genast ner på huk så klart. Muffin satt gärna i knä när vi fikade också och inte mig emot. Jag tar alla chanser till vovvegos.

Vi gick en promenad i slottsparken innan jag for vidare.

Jag hade börjat ignorera min fot och signalerna från den. Det är ju så trist att hålla sig lugn. Men jag gick inte lika mycket och långt som jag ville så lite hänsyn tog jag. Efter en övernattning i Varnhem kom jag till Läckö slott.

Vid Naturum köpte jag mig en god kaka och till den en kopp kaffe. Inte så dumt att sitta där i solen och titta mot Vänern och slottet.

Mitt mål för dagen var Lysekil men eftersom jag skulle vara framme där några timmar innan jag fick checka in ställde jag in min gps på Havets hus. Fiskar av olika slag har jag sett förr men det fanns mycket annat spännande att titta på, t ex den här havsrosen.

När jag hade kommit in i min lilla stuga och hade plockat in mina grejer åkte jag ner till havet. Här har jag varit förr så jag visste vart jag ville komma.

Stenbumlingarna utmed promenaden från Vikarvet till Pinneviksbadet påminner om bautastenar  i järnålderns gravfält.
Stenarna kom att placeras längs vägen redan år 1909 och Vikarvet bildades först år 1915.
En som berättat  hur stenarna fick sin plats är Valfrid Håkansson.
Han berättar att man tog stenarna från  stenbrottet  i berget ovanför och på så sätt fick man också gjort en rensning i skrotstenen där./Vikarvet kulturhistoriskt sällskap

Att vandra på klipporna vid ett glittrande hav när solen skiner från en blå himmel, det är lycka. Nästan lika fint som att stå på en fjälltopp i klart väder.

Innan jag lämnade Lysekil morgonen därpå stannade jag till vid kyrkan för att därifrån gå upp till en utsiktspunkt och få lite vyer över mer än bara hav och klippor. Men här nöjer jag mig med en bild.

Jag övernattade på två fina platser innan jag kom hem och stannade till för små promenader på ytterligare någon. Men jag nöjer mig med att berätta att utanför en av mina övernattningsstugor häckade ett gäng storspovar. Gissa vem som satt ute på altanen och lyssnade och spejade den kvällen.

Storspovarna fick jag inga bra bilder på men i Älvros gick några renar bland villorna och där hade jag bättre lycka.

I juli väntade den här sommarens stora äventyr. Jag, min syster och hennes son hade bestämt oss för att göra en roadtrip till Nordkap. Jag var lite bekymrad för min fot och hur den skulle hålla men jag bestämde mig för att strunta i smärtan den här resan och ta det mer lugnt när jag kom hem. Sjukgymnasten sa bara att ” ja, det är ju ditt val”. Det var hur som helst värt det.

Första dagen var mest en transportsträcka. Vi skulle bo i Storuman, en etapp på 47 mil, men vi gjorde en avstickare för att ta oss upp en bit på Borgahällan, vid Borgafjäll. Bitvis en krävande vandring och vi hade målbilden att komma till den vita lilla snöfläck som man kan ana en bit till höger i bilden.

Vi kom inte riktigt ända dit men vi fick ändå en fin naturupplevelse. Underlaget var inte det bästa bitvis så förutom att det gick uppför var det ansträngande på andra sätt. Vi tyckte dock att det var en bra början på vår resa.

Andra dagen ville vi åka upp till Café Utsikten i Storuman där vi från utsiktstornet fick se ut över Luspsjön.

En bit innan Arvidsjaur ligger lågfjället och naturreservatet Jan-Svensamössan. Ni ser hur fint vädret hade blivit och vi såg fram emot att stå där uppe på toppen.

Det var precis så fint som vi hade hoppats på.

Vi nöjde oss inte med den toppbestigningen så vid skidandläggningen vid Vittjåkk-Akkanålke, ett tätortsnära lågfjäll omgivet av ett vidsträckt skogslandskap, svängde vi av för att gå en lagom liten runda utan branta backar. 

Nu var det bara sista biten kvar på dagens etapp till Jokkmokk men när vi passerade polcirkeln stannade vi och poserade vid skylten, som tyvärr delvis doldes av klisterlappar. Att jag har ett plåster på kinden var pga att en biopsi hade gjorts på en hudförändring.

Tredje dagen gick färden mot Kiruna. Vi såg första renen på vår resa och den fick plötsligt för sig att ställa sig mitt i vägbanan och stirra på oss. Efter en kort stund vände den tillbaka till vägrenen och lät oss passera. Många renar såg lite skabbiga ut eftersom de fällde sin päls.

Jag hade luskat ut att vid Gällivare kunde man komma långt upp på Dundret, som tydligen inte är ett fjäll utan ett urberg, på en bilväg. Det kändes skönt efter några dagar med en hel del vandring uppför. På en skylt läste vi att man kan se både Sarekfjällen och Kebnekaise härifrån. Kanske är det några av de fjällen som svagt skymtar långt där borta.

I Kiruna fanns det inte mycket kraft kvar för någon längre utflykt så vi nöjde oss med att gå Midnattssolstigen vid Camp Ripan i Kiruna, där vi bodde.

Fjärde dagen närmade vi oss Abisko. Som ni kanske minns var det en grej bland männen i min familj att bada i Torneträsk och när jag åkte här med min son två år tidigare var det självklart att han skulle bada här. Men på den här resan var det ingen av oss som kände oss hågade att göra samma sak.

Vädret var inte det bästa. Dis och ibland regn förstörde sikten lite men vi såg ganska bra ändå. Vi stannade vid Abisko turiststation och promenerade först ner mot Torneträsk.

Sedan gick vi i motsatt riktning. Lapporten ville inte riktigt visa hela sig utan gömde sig lite i molnen.

Sista biten gick vi på Kungsleden och följde älven Abiskojåkka tillbaka till turiststationen.

Vi passerade gränsen till Norge, den här gången behövdes inga covid-bevis. Vi bodde på samma plats som jag och sonen hade gjort och såg samma vy från fönstret, Narvikfjellet.

Femte dagen började vädret bli lite bättre för att sedan bli fantastiskt i stort sett hela resten av resan. Vi vandrade upp en bit på Narvikfjellet och njöt av ännu en fin upplevelse.

Senare skulle vi fortsätta norrut via bron som syns där nere.

Vi kom till en liten sjö och här delade vi upp oss en stund. Min systerson vandrade upp på en närbelägen topp medan vi systrar och Rocky fortsatte längs en väg som var utan backar.

Utsikt över Narvik.

Vi stannade till vid Sami shop Heia efter några timmars färd. Inte för att vi var så sugna på att gå in i den stora turisfälla, som ett antal ihopsatta tält utgjorde med massor av väldigt dyra varor, utan i första hand för att naturen var så vacker och för att det var skönt med en rast.

Vi åkte genom otroligt vackra landskap och blev nästan stressade över att det överallt dök upp nya fantastiska vyer. Så fortsatte det hela vägen upp till Nordkap och det var nästan en lättnad när vi kom in i Finland och sedan Sverige och kunde koppla av vackra-vyer-radarn lite. Men här kan jag så klart inte visa allt det utan jag får nöja mig med platserna vi bodde på eller stannade till på. Här, i Manndalen, bodde vi så här fint. Jag står på bryggan till vårt hus och fotar.

Sjätte dagen bjöd på de absolut vackraste vyerna. I Djupvik följde vi en led upp till Dalbergshyttan, alltså en liten stuga på Dalberget.

Det var uppför och uppför och lite mer uppför men ändå kom vi inte till någon topp.

Vyerna var ändå fantastiskt vackra och vädret kunde inte vara bättre.

Vårt mål var den här stugan och vi kände oss nöjda med den prestationen.

En bit utanför Alta bodde vi den natten och vi bodde inte så dumt den här gången heller.

Den sjunde dagen besökte vi Alta museum. Ett världsarvscentrum för klippkonst, bl a hällristningar. Det var en upplevelse att få se alla intressanta hällristningar och det var också ett väldigt vackert område.

Vi for vidare och vägen gick upp till en nivå ovanför trädgränsen, där såg vi en annan sorts fjällmiljö än tidigare under resan.

Vi stannade till för en bensträckare och just då fick vi se en lite annorlunda resemetod. Vi mötte honom även någon dag senare när vi var på väg söderut.

Det var en skön bensträckare och väldigt lätt att gå i den låga vegetationen.

Jag måste ha med några renar eftersom vi såg så många sådana. Den natten bodde vi i Olderfjord och nu var vi nära vårt mål. Vi skulle komma till Nordkap dagen efter.

Den åttonde dagen nådde vi vårt mål. Vägen från Olderfjord till Nordkap bjöd på så mycket att se och jag dokumenterade flitigt för att kunna se tillbaka och minnas. Men när man kommer runt svängen på berget i bilden så är det inte långt kvar.

Enligt väderapparna var det igenmulet här på morgonen men när vi kom fram hade molnen skingrats. Här syns Nordkapphallen i bakgrunden och där finns bl a restaurang, souvenirer och lite annat.

Skulpturen “Children of the World” påbörjades 1988 när författaren Simon Flem Devold slumpmässigt valde ut sju barn från sju länder, Tanzania, Brasilien, USA, Japan, Tailand, Italien och Ryssland, till att få besöka Nordkap för att önskedrömma om ”Fred på jorden”. Under deras sju dagar långa besök gjorde var och en av de åtta- till tolvåriga barnen en relief i lera som symboliserade vänskap, hopp, glädje och att arbeta tillsammans. 1989 förstorades relieferna, fick boetter av brons och restes i en halvcirkel utanför Nordkapphallen. Monumentet ”Mother and Child” av konstnären Eva Rybakken pekar mot de sju skivorna (texten direktöversatt av mig från ”360cities.net”).

Man ska så klart posera vid Globe Monument när man är här.

Branta klippor överallt. Nordkap ligger 307 möh och klippan är 500 – 600 miljoner år gammal och stupar brant ner i Norra Ishavet.

Nästa boende låg i Kvalsund och vi hamnade mitt i ett renskötselområde. Staketen runt alla hus hindrade renarna från att komma in på tomterna men längs stranden och på vägen vandrade de fritt omkring.

Den nionde dagen fick jag ett tidigt morgonmöte med de här renarna och ännu fler.

Vi lämnade huset men behövde inte åka långt. Leden mot vårt mål, den lilla sjön Nuorejávri, började bara en liten bit ovanför huset.

Vi fortsatte vår resa men stannade till för en lite kortare promenad vid Arctic camping, utanför Burfjord

I Storslett sov vi gott den natten.

Den tionde dagen hade vi inget särskilt mål men hade inga svårigheter att hitta fina stället att gå omkring lite i.

Ni kanske känner igen de här fjällen. Det var de vi såg när vi var uppe på Dalberget när vi var på väg norrut. Vi tyckte att vi inte kunde hitta en vackrare plats att göra ett lite längre stopp på och här kunde vi komma ner till stranden, gå på en liten stig och hela tiden ha den häv vyn. Vädret var, förutom lite för mycket värme, helt perfekt.

Sista natten i Norge bodde vi i Storfjord, vid Brennfjell.

Den elfte dagen lämnade vi Norge och åkte genom Finland till Kilpisjärvi, där vi bordade en av båtarna som tog oss till leden mot Treriksröset. Vädret fortsatte att leverera solsken och det blev ännu en njutbar dag.

En liten badpaus för badpojken Rocky.

Ni kanske kommer ihåg att jag skrev om helvetesnatten i Kuttanen, utanför Karesuando. Den natt då min syster och hennes son knappt sov alls pga mygginvasion i rummet. Det var en av de få gånger då vi delade rum. Jag hade öronproppar, sovmask för ögonen och dessutom starka värktabletter som komplement till mitt sömnpiller så jag märkte ingenting av att det var varmt pga obefintlig ventilation och att mina resekompisar jagade myggor hela natten. T o m Rocky led och pep till då och då. Men jag bara sov. Om jag blev myggbiten så fick jag inga synliga märken, precis som det brukar vara.

Den tolfte dagen lämnade vi detta myggfäste och eftersom alla utom jag var som Zombier den dagen gjorde vi väldigt lite. Vi behövde fördriva en del tid för att inte komma fram till nästa etappmål alldeles för tidigt och jag hittade en parkering vid ett fint strövområde.

Den här dagen blev kanske Rockys bästa dag på den här resan. Han fick vara lös och han sprang ner i vattnet, grävde och rullade sig i sand, badade igen och rullade sig i sand. Så höll han på och vi andra hade kul bara av att titta på hans lycka.

Mer än så gjorde vi inte och när vi kom fram till Lappeasuando Lodge sov mina reskompisar några timmar. Det blev en tidig kväll för oss alla och dagen efter vaknade alla utvilade.

Den trettonde dagen gjorde vi två fina utflykter.  Vårt första stopp blev vid Sodra Stubba i kanten av Muddus Nationalpark. Vi fortsatte till Storforsens naturreservat och vad lyckat det blev att först klättra upp på en liten höjd för att senare vandra vid Piteälven.

Lägger in en liten filmsnutt för att även dånet från forsen ska höras till de rörliga bilderna.

Det var ett fint promenadområde och det fanns även sk jättegrytor. Några simmade omkring och det såg både skönt och lite frestande ut.

Den fjortonde och sista dagen hade vi inget inplanerat förutom bara själva resan, Vi förstod redan innan vi gav oss ut på det här äventyret att vi skulle ha hemlängtan sista dagen och vi hade helt rätt i det. Men vi stannade ändå till vid Café utsikten i Storuman för att Rocky skulle få en promenad. På väg dit passerade vi Jan-Svensamössan, där vi stod uppe på toppen dag två.

Min fot hade protesterat ganska mycket och i Storuman avstod jag från promenad och väntade på de andra vid utsiktstornet.

Vilken härlig resa vi gjorde och nu har jag verkligen sett mycket av Sverige från norr till söder. Det var skönt att komma hem. Så är det alltid och det är ju bra att det är så.

Min yngsta dotter fyllde 30 år sent på hösten och i november åkte jag ner för att fira henne. Jag åkte först till min son i Uppsala, som jag oftast gör, och vi hann med både en höstutflykt och en dag i Stockholm.

Vi vandrade omkring en del i Stockholm, åt en god lunch och besökte Medelhavsmuséet där det bl a fanns en utställning om Egypten.

Från Uppsala åkte jag till Söderköping där jag bodde precis vid slussen. Jag hade bestämt med min storasyster att vi skulle träffas och det blev en väldigt trevlig eftermiddag hemma hos henne. Jag träffade även hennes man och en av döttrarna.

Det var grådisigt och en hel del regn under mitt besök i Söderköping men jag gick ändå ut på en fin promenad.

Nu var det dags att åka till Örebro och på vägen dit passerade jag Finspång. Det blev självklart ett nytt besök hos Anki och Muffin. Lika trevligt som det brukar vara och det blev fika och en fin promenad i slottsparken.

När jag kom till Örebro besökte jag först min äldsta dotter och fich en skymt av Samoa, hennes första jourhemskatt. Sedan for vi tillsammans till yngsta dottern och hennes man och där blev det paketöppning, gofika, god mat och väldigt trevlig samvaro. Ingen av de här Örebroarna vill vara med på bild så i stället får katterna ställa upp.

Efter en natt, då jag en stund sov med en kisse i knävecket, åt jag först frukost och när mina värdar kom upp fick jag kaffe och kakor. Då kände jag mig riktigt redo för en bilresa norrut. Det är en alldeles för lång resa för att jag ska köra hela vägen samma dag. Därför hade jag bokat ett airbnb i Nusnäs. 

I Nusnäs var det lika grått och fuktigt som det varit under flera dagar och jag, som älskar vinterlandskap, blev överlycklig när jag kom in i Orsa Finnmark och det såg ut så här.

Det var lika fint och vintrigt hemma på Frösön och den vintern var nog den finaste sedan jag återvände till Jämtland för sex år sedan.

Nu är jag färdig med mina tillbakablickar på resor så nu kan ni andas ut lite. För mig har det varit en kul och trevlig påminnelse om allt jag har sett och gjort men även jag börjar tycka att det har blivit lite för mycket. Nu blir det lugnt ett tag och om det kommer något inlägg så blir det säkert betydligt kortare. Tack till er som orkade hänga med ❤️

Jag fortsätter min resa i minnenas tecken eftersom min fot inte låter mig skapa så många nya minnen. Det är klart att jag har små upplevelser i min vardag, t ex att min koncentrationsförmåga nu har förbättrats så att jag har avslutat den bok jag påbörjade och har läst några kapitel i en ny. Men jag avvaktar lite med glädjeyttringarna eftersom jag inte helt litar på att det förblir så här. Jag får återkomma om de små vardagliga händelserna för nu ska det handla om resor jag gjorde 2022.

Som vanligt utnyttjade jag och min svägerska min andelsvecka i Åre. Jag försöker variera bilderna eftersom flera inlägg börjar just här i Åre. Första kvällen snöade det rejält när vi promenerade in mot centrum och Åregården.

Någon dag senare tog vi bilen och for till Tännforsen.

Solen tittade fram över fjället.

Precis som i de tidigare inläggen så är det bara resorna som får plats här. I alla fall nästan. Så därför hamnar vi nu i sommar och glassätande. Det var dags att fira min 60-årsdag och det valde jag att göra tillsammans med mina barn, svärsonen, min lillasyster (min storasyster var inbjuden men kunde inte) och min svägerska. Ett lagom stort gäng for till Varbergs kusthotell där vi skulle bo i två nätter. Det började med att min son kom upp till mig och efter en dag, med en fin utflykt, hjälptes vi åt att köra hem till honom i Uppsala. Där sov vi en natt och tidigt på morgonen for vi vidare mot Örebro, där vi hämtade upp mina döttrar och svärsonen. Det blev trångt men väldigt trevligt i min lilla bil för med det gänget skämtas det en hel del. Vi stannade till på ett mysigt glasscafé och den veganska glassen var väldigt god. Det tror jag att de andra glassarna var också.

Vi hade tur med vädret och alla våra rum hade havsutsikt. Jag hade en svit med både vardagsrum och sovrum så där kunde vi träffas allihop. Det blev promenader och mat. Jag kan inte ärligt skriva att det var god vegansk mat men den var ok. Jag skulle inte rekommendera någon att åka hit för den veganska matens skull. Men allt annat var väldigt bra och fint.

Båda kvällarna bjöds det på vackert skådespel utanför våra fönster.

Morgonen därefter, min födelsedag, träffades vi vid frukostbuffén och jag fick både kramar och gratulationer, men väldigt diskret eftersom jag inte ville skylta med min födelsedag. Det respekterades och det visste jag att det här gänget skulle göra.

Efter frukosten ville alla promenera längs strandpromenaden bort mot Varbergs fästning. Efter en stund valde vi lite olika vägar och det var befriande skönt att ingen kände att vi måste gå i en klunga.

Vi, som gick upp på fästningen, kunde beskåda kallbadhuset från ett något högre perspektiv.

Vi fick en god lunch, och där var även det veganska alternativet väldigt gott, en välsmakande currygryta. Alla ville komma ut i det sköna vädret och efter en stund hamnade de flesta av oss på stranden, där min son och svärsonen kastade en frisbee, eller kanske det heter discgolfsdisc. Enligt Wikipedia kastar man en disc i discgolf och det var en sådan de kastade mellan sig. Lite förvirrande kanske men ni förstår nog.

Vi hade bestämt att vi skulle träffas på eftermiddagen klockan tre och nyduschade och fräscha var alla på plats då. Mina barn ville fixa tårtan och jag gissar att de hade kul medan de höll på. Tuut går ju lika bra som grattis. Bärandes tårta och några kuvert kom alla in i samlad tropp och ställde sig och sjöng otroligt fint för mig. Tre väldigt duktiga sångare och tre som inte har samma sångträning men som ändå sjunger fint. Mina mungipor nådde nästan till öronen.

Jag hade sagt att jag inte ville ha någon present eftersom min present var att vi alla var samlade. Mina barn förstod att jag menade vad jag sa men på något sätt, förmodligen genom inblandning av min syster eller svägerska, så blev det ändå en ettårig téprenumeration (min svärsons idé). De försökte urskulda sig med att det var ju inte en riktig present men jag tyckte att det var både en present och en bra sådan. Jag dricker ju mycket té. Av min svärmor fick jag blomstercheckar. Min syster hade dessutom med sig en stor bukett liljekonvaljer och en fin vas ingick i den presenten. De flesta av er vet vad liljekonvaljer betyder för mig. En av alla de saker som får mig att tänka på min man. Sammanfattningsvis ett väldigt bra födelsedagsfirande.

Min svägerska tog tåget hem, min syster hade egen bil och vi andra packade in oss i min lilla bil igen. Döttrarna och svärsonen lämnades av i Örebro och jag och sonen fortsatte hem till honom i Uppsala. Där sov jag över några nätter innan min resa fortsatte. Vi gjorde en utflykt till kusten, närmare bestämt Raggarön utanför Östhammar. En skön och lagom varm dag för en kust- och skogspromenad. Men ni ser att mörka moln närmar sig i bakgrunden.

Leden gick genom en stor fårhage och min son blev väldigt glad när han lyckades locka till sig ett gäng fina kompisar. Jag klappade lite också så klart.

När vi lämnade fåren öppnade sig himlen och ett kraftigt, ihållande regn föll över oss. Vi hade en bit kvar till bilen så vi var inte direkt torra när vi kom fram. Men vi var torra under jackorna så det var inget stort problem.

Dagen därpå var det dags för mig att ge mig iväg på min egen resa. Jag hade gjort upp en rutt som skulle ta mig via släkt i Åkers styckebruk, vidare mot kusten och ner till Öland. Sedan väntade Karlskrona och Halmstad innan jag vände hemåt igen.

Mitt första delmål var att hälsa på min svärmor på äldreboendet i Åkers styckebruk. Min svägerska och svåger bor alldeles i närheten så jag ställde bilen hos dem och fick sällskap av svägerskan till min svärmor. Kul att ses igen men jag känner att jag aldrig vill hamna på ett sådant ställe. Det var inget fel på just det här boendet men jag kände ändå ett rejält motstånd. Efter en god lunch och fika for jag vidare mot nya mål.

Jag bodde två nätter i Börsekär utanför Gamleby, i en ombyggd och snyggt renoverad lada med en härlig utsikt. Därifrån gjorde gjorde jag en del utflykter. Bl a  en morgontur till trollens, jättarnas och andra underliga figurers värld i Gamleby. Garpe och hans vänner poserade glatt och villigt för mig där jag gick och försökte hitta dem alla

Så småningom öppnade sig skogen och jag kom till en fin plats på ett berg. Perfekt att sitta här en stund, vila och fylla på vätskenivåerna.

Eftersom jag var engagerad i stolpjakten hemma så tänkte jag att det var läge att försöka hitta stolpar i de orter jag skulle komma till. Jag märkte att det var ett bra sätt att upptäcka små pärlor.

Efter en lång lunchvila i min stuga gav jag mig av till ett av naturreservaten i närheten och valet föll på Fruberget. En fin runda med en helt ok utsikt högst upp. Men jag är lite kräsen när det gäller toppar och höjder så det var inte dagens höjdpunkt.

Västervik är en väldigt fin liten stad men tidigare har jag bara sett campingen när det var dansbandsvecka där. Det var kul att få bugga lite men nu ville jag se själva staden. Ännu en gång konstaterade jag att det var perfekt att följa kartan och leta stolpar att registrera. Det blev en fin runda där jag fick se mycket av de centrala delarna.

Men sedan var det Öland som gällde. Jag hade bokat en stuga i fem nätter och tänkte se det mesta av ön. Bloggvännen Lotta, som bor i Karlskrona, har en stuga på Öland och vi hade bestämt att jag skulle komma till henne min första dag på ön eftersom hon var tvungen att åka hem sedan. Vad roligt det var att ses igen och vad fint hon har det i sin stuga. Tyvärr var jag så inne i samtalet och allt annat att jag glömde fota men ibland är inte det det viktigaste. Lotta och jag skulle ses igen lite senare och då blev det desto fler bilder.

Dagen därpå blev innehållsrik. På väg mot södra Öland och Fyren Långe Jan, i Ottenby naturreservat, gjorde jag små stopp. Dels i Nunnedalen, vid olika platser med väderkvarnar och vid en stig mot Linnés grotta. Men det som gjorde min dag var att komma till Ottenby och få se sälarna. Det är inget jag är van vid. Sist jag såg vilda sälar var på Island. Bilderna är tagna på stort avstånd och med något darriga händer men det syns i alla fall att de finns där.

Det fanns mycket mer fint att se men här nöjer jag mig med att låta fyren vara med. Jag traskade upp för alla 197 trappsteg, tittade på utsikten, fick prata lite tyska som övergick i engelska och gick ner igen.

Jag åkte bara en liten bit innan jag stannade, fortfarande inom naturreservatet. Jag ville gå en sväng längs en led där. Jag och min man har vid tidigare besök här valt att inte gå bland alla kor eftersom vi hade hundar. Men nu kände jag att det inte var några problem. Den släng av bovinofobi jag hade när hundarna var med känner jag inte av alls när jag är ensam. Det är ju hundar som kan ses som fiender och inte en ensam människa som bara passerar. Den led jag följde heter Västra Markslingan.

Vid det här laget var jag trött men ville ändå stanna till vid Eketorps borg. När jag för många år sedan var här var uppbyggnaden i ett inledningsskede så det var kul att få se hur fint de hade fått till det.

Jag sov gott och vaknade med ny energi. Nu gick färden till norra Öland, närmare bestämt Trollskogen. På vägen dit stannade jag till vid en plats där jag kunde fota fyra väderkvarnar på rad och jag stannade och gick en runda i en återställd våtmark vid Böda hamn. Men jag valde att inte ta med bilder från alla stopp jag gjorde.

Efter att ha gått runt udden och sett allt det välbekanta så fortsatte jag mot fyren Långe Erik. Den var stängd så där kunde jag inte komma upp och se på utsikten.

Jag gick en skön promenad även vid naturreservatet Neptuni åkrar, ett stort klapperstensfält.

Och naturligtvis besökte jag även raukarna i Byrum.

Tredje dagen ville jag uppleva Alvaret och hittade en lagom lång slinga, Gösslundaslingan. Den blev några km längre än tänkt eftersom jag missade markeringen där jag skulle svänga men vad gjorde det när jag kom till fina platser och där fick höra Storspoven. Det hade jag missat om jag hade gått rätt.

Fjärde dagen lämnade jag ön för att göra Kalmar. Återigen letade jag mig fram med hjälp av kartan för stolpjakten. Det blev en härlig och rejäl runda runt alla de fina delarna av stan men här nöjer jag mig med att visa det som alla känner igen, Kalmar slott. Jag gick runt innanför murarna och upp på vallarna.

Femte dagen lämnade jag ön på riktigt och for mot Karlskrona där Lotta väntade på mig. Jag bodde hos henne en natt och hon guidade mig runt den vackert belägna staden.

Efter att sovit gott fick jag se ännu mer av både staden på håll och Wämöparken, som är en kombinerad natur-, kultur- och nöjespark.

Lotta sa att vi måste till Rosenbom också och jag hängde så klart gärna med dit. Han vill gärna att man stoppar ett mynt i hans huvud och så gjorde Lotta.

Jag for vidare mot barndomsnostalgiska minnen. Min familj bodde i Halmstad från det att jag fyllde sex år tills jag fyllde 14 år och jag ville gärna återuppleva alla de mest omtyckta platserna. Två nätter bodde jag söder om stan men min barndomsstrand ligger längre norrut. Ringenäs var den strand vi nästan alltid åkte till. Oj, vad mycket kul vi hade här.

Jag vandrade på stranden tills jag såg Tylösand (syns otydligt men titta ordentligt så ser ni hotellet där borta).

Nissan har jag också många minnen från.

Jag åkte runt till alla de tre olika platser vi bodde på och ville även se de skolor jag gått på. Det blev en del små promenader på de platserna. Jag ville även se om de centrala delarna av stan såg ut som förr och det är klart att mycket gjorde det. Slottet t ex.

Likaså den fula statyn av Picasso.

På Stora torget syns wärdshuset Tre hjärtan och S:t Nikolai kyrka bakom Europa och Tjuren, en fontän i brons av Carl Milles

Norre Port, även Norreport, stadsport i Halmstad, Hallands län. Norre Port färdigställdes 1601 under den danske kungen Kristian IV. Den var en del av stadens befästning, som även innefattade Halmstads Slott. Här vaktas porten av ingen mindre än 91:an Karlsson.

Galgbergets bokskog ville jag återse och en del av mig ville besöka djurkyrkogården där en älskad vovve ligger begravd.

Jag klättrade även upp för alla trappsteg i utsiktstornet.

Jag återsåg mycket mer men det här ska ju vara en sammanfattning.

På väg hem till Frösön stannade jag till hos min syster i Motala, efter att ha tagit en bensträckare vid några tillfällen. Brahehus är ett fint ställe för en bensträckare.

Slutet på min resa närmade sig men fler trevligheter väntade. Jag hade nämligen kommit överens med två fina bloggvänner att hämta upp dem på vägen och sedan skulle de stanna några dagar hos mig på Frösön. Jag hade träffat både Anki och Paula tidigare och de kände varandra sedan länge. Anki erbjöd mig att sova över hos henne och dagen därpå kunde vi turas om att köra resten av vägen. Vi gick en promenad i Slottsparken.

Morgonen därpå for vi iväg för att först hämta Paula, som då bodde i Sundborn. Ett litet fikastopp längs vägen.

Paula packade en korg med diverse godsaker och tog med oss förbi Carl Larsson-gården till trädgården vid Sundbornsån.

Vi stannade i Ytterhogdal och åt pizza och på kvällen kom vi fram till mig. Där var min resa slut så besöket och allt vi gjorde berättar jag inte mer om här. Men jag tar ändå med en bild där vi har tagit oss upp en liten bit på Åreskutan (med lift). Det blev några väldigt trevliga dagar och jag är så glad att det blev av.

Två korta resor till blev det och den första var till ett bröllop i Gränna. Det var en av min storasysters döttrar som gifte sig med sin sambo. Jag lämnade bilen hemma och tog tåget till min syster i Motala. Roddy delade snällt med sig av sin plats i soffan.

Ett vackert bröllop och jättekul att få vara med.

Bruden med alla sina syskon.

Och jag med mina systrar. Brudens mor i mitten.

Mingel med bubbel på Gyllene Utterns terass med utsikt över Vättern. God mat serverades till middag men när ungdomarna började komma igång med lite mer festande tackade vi mostrar för oss och lämnade festen.

Jag kunde så klart inte låta bli att åka ner en sväng till mina barn på hösten. Som vanligt började jag i Uppsala hos min son. Vi promenerade bl a förbi en park med äppelträd där det var fritt fram att förse sig. Vi tog med oss några som skulle bli till en smulpaj med äpplen senare.

Min son fixade en supersmarrig middag och pajen efteråt smakade inte illa heller. Vaniljsås till så klart. Glass går lika bra.

En dagstripp till Örebro och det får en av kattbröderna symbolisera.

Dagen därpå tog vi oss ut i skogen och gjorde ett litet svampfynd.

Det blev ännu ett långt inlägg men eftersom jag efter tre år som volontär, eller kattslav som någon uttryckte det, på katthemmet nu sa tack och hejdå så vill jag ändå ta med några bilder på en del av alla fina katter jag träffade det här året. Det blev helt enkelt för jobbigt att fortsätta.

Varning: ett väldigt långt inlägg eftersom det blev så mycket resande inom landet.

Hälsporre tar tid att läka så jag fortsätter att minnas mina resor tidigare år i stället för att uppleva nya saker nu. 2021 var ett år som fortfarande var präglat av pandemin men så småningom kom vaccinationerna igång och en del restriktioner hävdes. Min svägerska vågade sig på att åka tåg upp till mig i slutet av januari för att vi tillsammans skulle kunna åka till Åre, precis som vanligt under min andelsvecka. Det var både gott om snö och vissa dagar fint väder. Vi höll oss borta från alla affärer och trängdes aldrig med andra människor.

Nu blir det ett hopp till början av juni då jag åkte söderut för att tillsammans med min lillasyster och hennes son åka till Skåne och lite senare även till Målsånna i Småland. Jag passade på att besöka min s0n i Uppsala några dagar och vi bestämde oss för att åka ut till kusten och njuta av sol och hav. Min son badade, så klart, men inte jag. Det var inte särskilt varmt i vattnet.

När jag lämnade Uppsala hade jag några andra besök jag såg fram emot innan jag fortsatte till min syster i Motala. Jag träffade väldigt goda vänner från Strängnäs (ja där bodde vi i drygt 13 år). Lika kul att komma dit som det brukar vara och jag fick både gofika och hundgos.

Jag fortsatte mot Åkers styckebruk, där jag övernattade hos min svägerska och svåger och träffade deras döttrar med familjer. Självklart blev det också ett besök hos min svärmor.

Följande dag kom jag till Motala och efter en natt hos min syster åkte vi iväg mot Österlen. Min systerson följde också med. Tänk att båda våra söner gärna hänger med sina mammor på äventyr. Vi hyrde en stuga ca 700 m från både en fin strand och Stenshuvuds nationalpark. Vädret var fint och vi promenerade runt åt alla möjliga håll i området men det var nationalparken som var vårt huvudsakliga mål. Här tar jag och Roddy en liten paus.

Stenshuvud är egentligen tre huvuden och här har vi tagit oss upp till det norra.

Ett av de andra huvudena.

I mina hemtrakter finns det inga bokskogar så jag njuter av grönskan när jag får chansen att vandra bland många bokar.

Rörums kyrka ligger så vackert i allt det gröna.

Vi promenerade inte bara utan gjorde även små bilutflykter.

Hallamölla vattenfall är Skånes längsta vattenfall med en fallhöjd på 23 meter. Fallet är en del av Verkaån, vars lopp är skyddat som naturreservat. Namnet kommer från den kvarn som funnits på platsen sen 1400-talet. /Wikipedia.

Brösarps backar.

Vi fortsatte till Kivik och både där och vid Brösarps backar har jag fina minnen från en härlig husvagnssemester med min man. Kul att komma tillbaka och känna igen sig.

Jag fick ett tips från bloggvännen Marie om att det fanns en fin plats att besöka. Tack vare det tipset kom vi till Haväng och först kom vi till Havängsdösen.

Dösen är den äldsta formen av megalitgrav i Norden. Typen anlades under en del av bondestenåldern runt 3600–3350 f.Kr. och ersatte på sina håll i Danmark och Skåne den tidigare typen långhög som bara ibland är byggd av stenblock. Wikipedia

Vi lämnade dösen och gick ner mot havet. Det var en helt underbar kväll.

Ale stenar hade jag varit vid två gånger tidigare men aldrig medan vallmon har blommat så här fint. Vi parkerade i byn Kåseberga och promenerade till Sveriges största och bäst bevarade skeppssättning.

Vi fortsatte mot Sandhammaren, en strand som anses vara Sveriges finaste med en vit, finkornig sand som sägs sakna motsvarighet. Roddy var inte välkommen på stranden men vi gick bland sanddynerna längre bort tills vi inte såg några människor och då fick en glad vovve doppa tassarna. 

Efter härliga dagar på Österlen lämnade vi vår stuga där och fortsatte till en stuga i Saxemara. Vi stannade till vid Vittskövle slott. Slottet är privatägt och inte öppet för allmänheten men besökare är välkomna in i parken och det är helt gratis.

Från Saxemara for vi iväg på en utflykt till Ronneby och det blev en skön promenad både i Brunnsparken och i Brunnsskogen. Vilken blomning på alla rododendronbuskar och även på andra vackra växter.

Ronneby brunn. På den lilla vita skylten som hänger utanför står det ”gamla källan”. Jag undrar om den nya källan finns under den gröna lite simplare pumpen.

En skön kväll i Järnavik.

Vi mellanlandade några dagar hos min syster i Motala innan vi gav oss iväg igen. Medan min syster ägnade sig åt gräsklippning och andra sysslor man behöver ta itu med när man är husägare tog jag bilen till en av mina bästa vänner från högstadiet. En vän som jag fortfarande är väldigt nära och gärna vill träffa när tillfälle ges. En halvtimmes resa senare körde jag in på hennes familjs garageinfart och när jag öppnade bildörren kom en av familjens senaste medlemmar fram och ville hälsa. När jag satte mig ner på knä i gruset hade jag genast en söt, spinnande kisse i knät. En kisse som tyvärr inte finns längre.

När jag kände mig nöjd med kissegos var det dags att hälsa på de här finingarna. Jag är både katt- och hundmänniska men jag har en speciell känsla för hundar som påminner om de jag själv har haft. Jag har haft två golden och en blandis och de här goldisarna är precis så mysiga som man tänker att de ska vara. Någon gång mellan allt mys med katt och hundar hejade jag så klart på min kompis också. Men i coronatider kramades vi inte utan vinkade bara lite. Vi hade båda fått två coronavaccinationer eftersom vi båda tillhör riskgrupper så lite skyddade var vi. I min journal står det att jag fick första dosen 2:a mars och den andra dosen 23:e mars och det är bara ett exempel på allt som inte riktigt stämmer i journalen.

Någon dag senare packade jag, min syster och Roddy in oss i bilen igen och for till Målsånna, vid Anebysjön i Småland, Vi såg fram emot en lugn och skön vecka med inga som helst krav och så blev det. I alla fall nästan för min syster hade en del jobb hon behövde göra. Ni ser ju hur perfekt vi bodde under den alldeles för varma sommarvecken, en annan stuga än sist. Flera dagar var det 32 grader dagtid och då satt jag mest och flämtade och var rejält påverkad. När det på kvällarna ”bara” var 28 grader kunde jag andas och börja fungera igen. Vi badade så klart och det var tur att vi hade så nära till en liten privat badplats.

Min son kom och hälsade på några dagar och vi satt så här i skuggan ganska mycket. Roddy trivdes också bäst där.

Min syster satt ibland i uterummet och ibland i skuggan under ett träd och jobbade.

Men det var svalare vissa dagar och skogspromenader mår man oftast bra av.

Sådana här rackare finns inte här på Frösön eller runt Storsjön och det är jag glad för. Roddy kom väldigt nära både den här och en annan huggorm vid olika tillfällen men som tur var gick det bra.

Det var en fin vecka trots värmen men vi bestämde oss för att det fick bli tredje gången gillt. Nu åker vi inte dit någon mer gång.

Tillbaka i Motala..igen. Vi besökte Blå lagunen utanför Skänninge. Jag och min syster ångrade lite att vi inte hade tagit med badkläder men vår promenadkompis behövde inga sådana för att hoppa i plurret,

Vi promenerade omkring på fler platser och bl a mellan Göta kanal och Motala ström. Väldigt mycket fint där också men jag tar inte med fler bilder därifrån.

I stället får ni hänga med till Örebro och Svartån. Jag stannade så klart till där och träffade mina döttrar och svärsonen. Vi promenerade omkring i parken och lunchade med varsin pizza. Väldigt mysigt.

Jag hade bokat en stuga två nätter norr om Leksand. Jag ville för en gångs skull inte bara komma, sova och åka vidare på morgonen nästa dag. Jag gjorde så gott jag kunde för att se olika delar av staden och naturen runt omkring. Vy från naturum.

Ni vet vid det här laget att jag tar alla chanser jag får att gosa med katter eller hundar och här hade jag tur. Just när jag bodde här kom mina värdar hem med en alldeles ny liten labrador. Vi hade redan fått bra kontakt och de hade tidigare sagt att jag gärna skulle få hälsa. Jag väntade lite innan jag gick ut och satte mig ner på huk. Genast kom den lilla sötnosen stultande fram till mig och kröp upp i mitt knä. Lycka!

Jag var bortrest i 25 dagar och mina hårt fostrade växter levde fortfarande. De är vana vid att dränkas rejält för att sedan torka ut helt. De var lika gröna, stora och fina som när jag for iväg. Växter som inte klarar den behandlingen ska inte vara hos mig.

Jag hann inte vara hemma mer än drygt en vecka innan mer kul upplevelser gjorde mig glad. Först kom bloggvännen Lotta hela vägen från Karlskrona och hälsade på några dagar. Hon hälsade inte bara på mig utan även en del släkt här i Jämtland. Jättekul och vi kände ju redan varandra genom bloggarna. Hon var kvar den dag min son kom och tillsammans åkte vi till Andersön.

Anledningen till att min son kom var att det var dags för ännu en resa. När vi tidigare hade pratat om att han ville komma till mig några dagar frågade jag om vi skulle hitta på något, typ några dagar vid Höga Kusten. Ja, svarade han och fortsatte med men ska vi inte fortsätta lite längre då? Det slutade med att vi bokade boenden längs kusten upp till Haparanda och sedan mot Kilpisjärvi i Finland med målet att komma till Treriksröset. Hemresan planerade vi att åka en bit i Norge för att sedan komma in i Sverige igen de sista dagarna.

Första dagen stannade vi vid Döda fallet. Jag har tidigare berättat om Vildhussen och hans misslyckade försök att förbättra för flottningen och att han därmed orsakade en katastrof.

Vi kom till Balesuddens naturreservat och efter en ganska lång men väldigt fin vandring var vi framme vid en tjärn, Balestjärn, med väldigt klart vatten. Här badade vi båda två.

Efter badet gick vi tillbaka en liten bit för att vid en havsvik sätta oss och fika.

Nästa dag  fortsatte vi mot Ytteråträsk, som ligger en bit norr om Umeå. Vid kusten utanför Umeå finns naturreservatet Strömbäck-Kont och dit styrde vi kosan denna vackra morgon. Även denna dag strövade vi genom varierande naturtyper men det var närheten till havet som lockade oss.

Ni får inga bildbevis på att även jag badade här men både jag och min son tyckte att det var ljuvligt skönt.

Fika måste man göra och fina fikaplatser finns det gott om.

Nästa dags naturupplevelse fick vi när vi följde en led i naturreservatet Bjuröklubb. Vid fyren stannade vi och åt vår matsäck på klipporna. När jag tittar tillbaka på den här sommaren inser jag att vädret oftast var på vår sida, när det inte var lite för varmt.

Vi lämnade vår stuga i Råneå och egentligen hade vi tänkt åka inåt landet därifrån. Men min son hade hört mig berätta om minnen från Haparanda så han frågade om jag vill ta den vägen i stället. Det är klart att jag ville. Det var ett bra tillfälle att testa om våra covid-bevis skulle ge oss tillträde till Finland. Min son hade precis marginalen på sin sida för sista vaccinationen behövde vara gjord minst två veckor innan. Det var inga problem och vi tog en liten promenad in i Finland.

Som ni ser mörknade det på himlen och snart kom ett rejält skyfall. Men då var vi inne i en gigantisk godisaffär. Vi hann bara bli lite blöta när vi sedan tog oss till bilen.

Mina barndomsminnen var väldigt vaga och i Haparanda såg jag inget jag kände igen. Men när jag såg en skylt vid vägen som angav att där kom man till Kukkolaforsen reagerade jag snabbt och styrde in dit. Jag har ett foto från den här platsen där jag som barn sitter på en bänk med forsen bakom mig. En man slängde ut ett nät om och om igen för att fånga fiskar och just det fastnade i mitt minne. Hade det inte stått Kukkolaforsen under bilden i mitt gamla fotoalbum så hade jag nog inte reagerat. Det regnade lite fortfarande så vädret var inte lika fantastiskt varje dag.

Några dagar senare närmade vi oss vårt huvusakliga mål, Treriksröset. Återigen fick vi visa våra covid-bevis för att få passera gränsen (ganska kul att ha varit med om) och vi hann i god tid för att den eftermiddagen följa med en båt till den plats från vilken man går till röset, som inte var ett röse utan en gul betongklump. I Finland var reglerna striktare vad gäller munskydd så de satte vi på oss.

En fin promenad på ca 3,2 km med en hel del fina vyer.

Så här ser det ut vid Treriksröset. Men efter att ha varit där även något år senare vet jag nu att träspångarna har bytts ut mot galler i något material. Kanske har de längre hållbarhet men de är inte lika sköna för t ex hundtassar.

Tre länder runt på några sekunder.

Tillbaka till båden och en fin erfarenhet rikare. Tänk att jag den här sommaren var nästan allra längst söderut i Sverige och absolut längst norrut.

Vi bodde på hotell och morgonen därpå tittade vi upp mot toppen på berget Saana. Guiden på båten dagen innan gav oss tipset att gå upp dit och det tänkte vi göra.

En jobbig men underbar vandring.

Jag är så glad för att jag har fått vara med om det här.

Balansövningar på toppen.

Färden fortsatte och efter att ha kommit in i Sverige igen (utan någon som helst gränskontroll) så fortsatte vi genom Kiruna och mot Abisko. På vägen dit hade vi ett ”måste göras”. Jag hade berättat för min son att både hans farfar och pappa hade gjort det till en grej att de hade badat i Torne Träsk. Min son badar gärna så han bestämde sig snabbt för att det måste han också göra. Kallt var det men jag njöt av fina vyer och höll mig varm.Nu har tre generationer av den här grenen på familjeträdet badat i Torne Träsk.

Den här dagen, då vi hade fin sikt, bjöd verkligen på naturupplevelser. Vi promenerade längs en led vid Abisko i min absoluta favoritnaturtyp och med min favoritson (har bara en).

Vi kom in på Kungsleden och gick på den tillbaka mot turiststationen.

Matsäck ute i naturen igen. Medan vi gick den här rundan såg min son att liften på fjället i bilden rörde sig och vi bestämde oss genast för att vi måste åka upp till toppen. Det var ingen tvekan och vi är alltid rörande överens om att alla möjligheter till att komma upp på fjäll måste tas.

Men innan dess hade vi mer fint att se .

Vi kom inte upp ända till toppen men efter klättringen upp till Saanas topp var jag inte i form för liknande äventyr. Vi var nöjda med att vi kom upp hit och kunde se Torne Träsk, Lapporten och mycket annat.

Vi kom in i Norge och fick visa upp våra covid-bevis för tredje gången. Strax innan Narvik hade vi ett airbnb bokat för natten och vi var väldigt nöjda med dagen. Min son passade så klart på att ta ett dopp i fjorden vi bodde så nära. Men som jag minns det var det sista doppet för honom den här resan. Vädret gjorde inte fler bad särskilt lockande.

Vi hade inga planer för resan i Norge utan stannade till ibland när det kändes bra. Det var mestadels grått och mulet och det var synd. Efter två övernattningar vände vi in i Sverig igen och återigen utan någon koll för att åka in i Sverige.

Har jag nämnt att vi gillar toppar? Jo, det är nog ganska uttjatat vid det här laget. Utanför Arjeplog vandrade vi upp på Akkelis topp, som bara är 784 möh. Alldeles tillräckligt högt för min del.

I Storuman var det min son som hade en del minnen. En tjej han var tillsammans med ganska länge kom härifrån. Därför hängde jag med på det som han tyckte var viktigt och det var den här hängbron och järnvägsstationen. Trevligt att få se dem och dessutom få höra små berättelser.

Vi kom in på Vildmarksvägen och den har ni ju redan hängt med mig på i förra inlägget. Här stannade vi vid Trappstegsforsen men inte vid den mest kända delen. På andra sidan bron, som syns till höger i bilden, finns den del som ser ut som en trappa men forsen fortsätter på den här sidan.

Vi närmade oss Saxnäs, där jag visste att det fanns ett bra vandrarhem. Men innan vi kom dit frågade min son om jag inte ville ha revansch på Satsfjället. Ni kanske minns det där fjället som jag inte orkade ta mig uppför den sista biten till toppen på. Vädret var inte det bästa och blåsten på toppen var inte kul men det är klart att jag ville ha revansch och med hjälp av peppning från min son kom jag upp dit.

Här är jag nästan uppe men väl på toppen vände jag nästan direkt eftersom det knappt gick att stå upprätt där. Toppar är favoritplatser för mig men jag ska helst inte blåsa omkull.

Efter att ha sovit gott ville min son gärna väcka upp fler minnen, den här gången från en skolresa. Vi parkerade vid slalombacken i Klimpfjäll och tänkte bara gå en liten runda. men ganska snart kom vi in på en led som heter sju forsar. Den måste vi ju utforska. Vi funderade på vad som definierar en fors för vi ville hålla räkningen. Vi konstaterade att oavsett vad definitionen är så fanns det helt klart fler än sju forsar.

När vi började gå duggade det lite men sedan var det uppehåll tills vi satte oss i bilen igen. Då satte regnet igång och det fortsatte regna och blåsa när vi kom till Stekenjokk. Då valde vi att inte stanna där. Jag hade fått uppleva ett helt annat väder där förra hösten så för min del gjorde det inget.

Vi stannade vid Gaustafallet och det är också en repris från min resa året innan. Men bilden är tagen från en annan vinkel så lite annorlunda är det.

Vi bodde i en stuga vid Stora Blåsjön. Inte samma stuga som jag bodde i tidigare utan en lite större. Där stannade vi två nätter för att kunna ta det lite lugnt. Vi hade en planlagd utflykt och det var till en spännande plats som jag valde bort året innan. Jag var inte säker på om jag skulle orka. Ni kanske minns Bjurälven, en väldigt märklig naturupplevelse där älven ibland försvinner in under marken för att senare dyka upp igen. Bubblande vatten, som ser ut som om det kokar, djupa gropar och doliner, ibland så djupa att snön på botten aldrig smälter. Grottor finns det också och det gäller att se sig för eftersom nya doliner kan bildas i det här karstlandskapet. Jag tänker inte gå in på fler förklaringar om vad de olika begreppen innebär för då blir det alldeles för omfattande.

Det var ett antal trappor i de brantaste delarna och det underlättade.

Här försvinner älven in under marken.

Och här visar den sig lite igen och ”kokar”. Lite som vid källorna på Island.

Vi kom hit och valde att inte fortsätta. Vi kunde gå en annan stig tillbaka och se ännu fler spännande saker.

Där nere ligger snön kvar.

Här har vi hittat Grytrännan med massor av vattenfyllda, runda hål. Den röda färgen kommer från en alg.

Vi satte oss och åt våra mackor med utsikt över ett av älvens vattenfall. Även den här dagen hade vi tur med vädret. Det skulle regna men vi hade uppehåll hela vandringen.

Sista dagen stannade vi till vid Brakkåfallet…

…och Hällingsåfallet. Den här gången parkerade vi nedanför den kanjon som leder till fallet.

Jag håller ett stadigt grepp om min son och hans försök att se rädd ut är helt och hållet fejk.

Så var även den resan slut. Jag vet att det här blev ett väldigt långt inlägg men ni ska veta att jag har valt bort mängder av bilder. Det var ju en händelserik sommar med massor av kul upplevelser. Men året var inte slut än och jag ville åka söderut för att träffa min barn. Jag började med att åka mot Uppsala men jag kör helst inte hela sträckan samma dag. Jag stannade i samma stuga jag hade bott i sist utanför Leksand och passade på att träffa bloggvännen Paula i Sundborn. Det blev några väldigt trevliga timmar och jag är glad för att jag även fick möjligheten att träffa finaste Daniel. En gosig kille som somnade i min famn i fåtöljen hemma hos Paula.

Min son och jag gav oss ut i skogen och vi hade turen att hitta massor av trattisar. Konstigt nog har vi vid senare besök på samma plats inte sett till en enda trattkantarell.

Jag och min son gjorde en dagstur till Örebro för att träffa mina döttrar och svärsonen. Vi gick en fin promenad och åt god mat innan det var dags att köra tillbaka till Uppsala.

En höstpromenad längs Fyrisån.

Mina två äldsta barn skulle komma hit till mig på Frösön och fira jul. Det var plan A. Men det var kaos inom SJ:s verksamhet och det var inte bara resenärer som drabbades. Personalen hade det inte heller så roligt. Den obefintliga planeringen och de märkliga schemaläggningarna och sedan även många sjukskrivningar gjorde att min son den 21:a december fortfarande inte hade fått svar på om han fick ledigt under julen. Kanske skulle det komma besked i kvällen därpå, kanske kvällen innan julafton men det var lika stor chans att han inte skulle få något besked över huvud taget.

Jag bestämde mig för att det fick bli plan B, som innebar att jag snabbt packade in julmaten och annat nödvändigt i bilen och körde till Örebro, med en övernattning i Mora. Det blev inte så dumt eftersom vi bjöd in min yngsta dotter och hennes man att äta julbord med oss på kvällen. Kul att få träffa även dem. På kvällen gick jag och äldsta dottern en promenad ner till Stadsparken där ljusshowen ”the magic forest” gjorde allt för att fånga besökarnas uppmärksamhet. Först en liten detalj bland myllret av ljus.

Vill ni se lite mer så titta gärna på filmen. Det fanns ännu mer.

Dan före julafton kom vi iväg tidigt till Uppsala och till min son. Plan B innebar att eftersom min son troligtvis skulle jobba på julafton så skulle vi andra fortsätta hem till mig på morgonen. Vi hann med både fika och julbord innan vi kom fram till att vi ville göra ännu en ändring i vår planering. Nu blev det plan C, som vi alla tyckte blev väldigt bra. Min son fick äntligen, dagen före julafton, veta att han fick avslag på sin ledighetsansökan. Men enligt schemat skulle han jobba tidig julaftonsmorgon och komma hem vid 09.15. Självklart bestämde vi då att vi skulle stanna hela julaftonen hos honom och att jag och dottern skulle ta oss hem till mig på juldagen. Det var t o m lite julstämning från hans balkong.

Det här blev ett alldeles för långt inlägg och jag kan inte avsluta med ett galleri av söta kissar, som jag hade tänkt. Men bilden på Prinsen och hans uppvaktande Stårschan (som betyder flickan på jamska) är så fin med äkta kärlek så den får bli en fin avslutning. Tänk att denna unga kattfröken blev så upp över öronen förälskad i gamla, nötta Prinsen.

Jag fortsätter min resa i minnenas arkiv eftersom nya minnen av nya resor just nu inte kan skapas. Det är resorna jag har haft förmånen att göra som är i fokus men som ni vet var 2020 det år då pandemin kom till oss. Det blev därför ingen längre roadtrip, inte ens inom landet…trodde jag först. Men sedan kom jag på att jag faktiskt gjorde en resa på egen hand på hösten och det blev även en kombinerad resa till Örebro och Motala.

Jag kan inte låta bli att visa nyårsdagens bild på pärlemormoln. Dagen innan såg jag också sådana moln och visst är de fascinerande. Här är jag inte ute på resa utan står på min balkong. Men de är ändå värda att minnas.

Men nu till det här årets resor. Innan vi visste vad som väntade i form av ett virus, utnyttjade jag min andelsvecka i Åre. Det här året hade jag bjudit in de bloggvänner som kände sig manade, bara för att jag ville visa hur en riktigt fin vinter kan vara. Flera var intresserade men av olika anledningar kunde de inte komma och det slutade med att jag åkte dit själv. Min svägerska hade avstått eftersom jag hade fått intresseanmälningar från andra. Min son och en kompis till honom kom dit några dagar men de höll sig mestadels i backarna så jag gjorde mina utflykter på egen hand. Det är jag van vid så det var inget konstigt. Jag tog mig bl a till Tännforsen för att se om den var frusen. Förr var den oftast helt frusen på vintrarna men det är ovanligt numera.

Kabinbanan var så klart stängd pga nedisning. Så sa de i alla fall och det har varit likadant flera år.

Någon månad senare började tecken på en pandemi dyka upp och så småningom kom de första restriktionerna. Om det inte var nödvändigt skulle man helst inte åka mer än några timmar från sin egen region för att inte belasta en annan region om man blev sjuk. Vi skulle dessutom inte ha närkontakt och händerna skulle både tvättas och spritas i tid och otid för att undvika att smittas eller smitta andra. Inga kramar och sätten att hälsa förändrades från handskakningar till diverse andra kul beteenden.

Min äldsta dotter skulle flytta i slutet av maj och när jag frågade om hon tyckte att det var en nödvändig resa för min del att komma och hjälpa till så sa hon att det var det. Självklart åkte jag då ner, hyrde en liten lastbil och sedan fixade vi flytten med hjälp av min andra dotter och hennes man. Vi höll avstånd så gott vi kunde och vinkade till varandra i stället för att kramas. Trist, men alla vande sig vid det under några år. Lastbilen var även bra att ha när vi åkte till Ikea och köpte en ny säng.

Dagen efter promenerade vi omkring i Örebro. Min dotters nya lägenhet ligger väldigt nära stadsparken så vi gick ditåt, fortsatte längs Svartån mot slottet och besökte även Stora Holmen, som är barnens egen ö i Örebro. Sommartid finns Lillputt-tåget, färjan Wictoria, en liten lantgård, minikaruseller och glasskiosk där.

Jag har fått ett ok på att använda den här bilden.

Vi avslutade med att promenera genom Wadköping.

När jag ändå var i närheten så tyckte min lillasyster att jag skulle komma till henne i Motala. Det var inte en nödvändig resa men vi försökte hålla avstånd och det var ju kul att träffas. Här är det hennes son som har fotat.

Både på ner- och hemresan hade jag bokat boenden och när jag åkte hem igen övernattade jag i Mora. Där gick jag i mål efter en kort promenad längs vasaloppets sista sträcka.

Självaste Gustav Wasa hade fått ett munskydd. Det fanns inga restriktioner om detta men någon tyckte att han behövde skyddas, eller kanske skydda förbipasserande.

Under sommaren fick jag besök av först min yngsta dotter och senare min son och vi gjorde en del utflykter men inget som kan räknas som resor och därmed platsar de inte här. Det är lite synd för det blev en hel del fina fjäll- och naturbilder. Men det blev en resa till och efter en viss tvekan bokade jag boende för fyra nätter längs Vildmarksvägen och i början av september gav jag mig iväg. Min tvekan berodde både på funderingar kring värk och ork och även på om det skulle bli jobbigt att resa ensam, för första gången sedan jag blev änka. Jag skulle dessutom återse en del av det jag och min man hade upplevt så nostalgiskt skulle det bli. Vilken tur att jag bestämde mig för att åka för det blev en superhärlig upplevelse både vad gäller väder och vad jag fick vara med om.

Jag åkte till Strömsund där Vildmarksvägen börjar. Där träffade jag Jätten Jorm, från filmen Dunderklumpen.

Jag kom inte ända upp till toppen på Kalberget men utsikten var inte så dum härifrån heller.

Hällingsåfallet.

I Gäddede svängde jag av mot Portfjället, som syns i bilden nedan. Mitt vandringsmål var sänkan, den sk porten, i fjället och att komma till Norge på andra sidan. Norge var förbjudet område den här tiden och det kändes lite kul att ta några steg in över gränsen.

Och här är jag i Norge. Men jag vände nästan genast tillbaka till Sverige.

En liten del av bäcken vid Brakkåfallet.

Jag bodde i en liten stuga vid Stora Blåsjön och hade den här vyn utanför fönstret.

Ankarede, en samisk kyrkstad. Därifrån kan man välja olika leder men jag gick bara en liten bit eftersom jag skulle hinna med en hel del annat också.

Jag stannade till vid Gaustafallet.

Jag for upp till högre höjder på den väg som är avstängd vintertid. I början av juni brukar den öppnas efter att snöröjare har plöjt sig genom ett flera meter tjockt snötäcke. Då är det populärt att åka här men jag tycker att det är bättre att vänta. Jag har ett foto av mig själv som barn där jag sitter högt uppe på en snödriva vid vägen när den är plogad så jag har sett hur det ser ut då, även om jag inte minns det jättetydligt. Det här är ett fågelskyddsområde och det är förbjudet att gå utanför vägen fram till 10:e juli. Är man här så är det fint att kunna gå en kort eller lång vandring. Jag vandrade uppåt i kanske en eller två km och sedan vände jag neråt igen mot sjön, som egentligen inte är en sjö utan ett vattenfyllt gruvhål.

En vy från byn Klimpfjäll.

Jag hade haft väldigt fint väder hittills men där borta började molnen torna upp sig.

Jag skulle bo i Saxnäs den natten men innan jag kom dit tog jag en liten omväg till ännu en samisk kyrkby, Fatmomakke.

Morgonen därpå var det mulet och grått så jag väntade lite med att åka till det fjäll jag hade som mål och följde i stället en stig till Fiskonfallet. Stigen gick en bit från fallet och sikten skymdes av träd, helt eller delvis. Då kom min envisa och kanske lite dumdristiga sida fram och jag tog mig ner för den branta och hala terrängen mot forsen. Både när jag gick ner och på tillbakavägen var jag tvungen att hitta tillräckligt starka grenar att hålla mig i för att inte halka eller ramla. Men ska man titta på ett fall så vill man ju se det. Det gick bevisligen bra.

När jag styrde in på grusvägen mot Satsfjället låg molnen så lågt att toppen inte syntes. Men jag har varit med om att moln har lättat snabbt förut så jag chansade. Det var i alla fall värt en vandring en bit upp.

Jag hade tur och molnen lättade tillräckligt för att sikten skulle bli bra. Jag är inte särskilt bra på att ta selfies men ibland försöker jag i alla fall. Jag konstaterar att coronafrisyren har hunnit en bit på väg mot att bli längre.

Jag behövde inte ångra att jag åkte hit.

Jag kom nästan ända upp till toppen men jag medger att den sista branta biten upp dit inte lockade mig. Jag var tillräckligt trött ändå så jag vände neråt. Ett gäng renar kom på den stig jag snart skulle komma till. Renar såg jag fler gånger men det får räcka med den här bilden.

Trappstegsforsen känner många igen. I alla fall de som har varit i de här trakterna. Här stod folk med maffiga kamerautrusningar utanför sina stora husbilar och jag kände mig lite udda när jag kom dit med min lilla bil och tog fram min i sammanhanget väldigt lilla kamera. Men jag mottogs i gänget som en av dem och där stod vi och pratade om allt vi såg och allt vi hade sett samtidigt som vi fotade.

Jag tog chansen att se och fota forsande vatten en gång till innan jag skulle komma till trakter med bara vanliga sjöar. Det tog några dagar hemma innan jag tyckte att min egen vy med Storsjön och oviksfjällen var så mycket att komma med.

Ett härligt äventyr som gav mersmak men de kommande resorna norrut gjorde jag i sällskap med andra. Däremot har jag åkt runt längre söderut på egen hand och det har jag trivts väldigt bra med. Kul med sällskap men jag klarar mig bra på egen hand också.

Precis som många andra det här året firade jag och mina barn jul var och en för sig. Min yngsta dotter hade ju sin man och sina katter men vi andra följde restriktionerna (det gjorde så klart yngsta dottern och svärsonen också). Det var helt ok. Jag firade ensam för att följa reglerna och inte för att jag inte hade någon att fira med och jag hade en ganska skön jul. Jag fixade lite julmat och julstämningen fanns där.

En vit jul blev det och så är det oftast här.

Jag kan inte låta bli att frångå min intention om att bara minnas resor i de här minnesinläggen. Julbilderna är ingen resa och det är inte heller det här urvalet av katter från katthemmet under 2020. Alla är tagna med mobilen och ibland med bara en hand. Men ni förstår säkert att jag trivdes när jag fick närkontakt med alla fina kissar. På sista bilden sitter Prinsen, min favorit. En njursjuk, gammal och trafikskadad katt som hade sitt hem i köket och där skulle han få stanna livet ut. Nu vet jag inte om han finns längre eftersom jag för två år sedan konstaterade att min kropp inte orkade det delvis tunga volontärjobbet.