Vissa morgnar är extra fina och eftersom jag har turen att kunna njuta av dem från min lägenhet så kan jag ibland följa ljuset och hur det förändras från soluppgång och till dagsljus. Jag är fortfarande hänvisad till att få motion genom att trampa några mil på min motionscykel (det blir ca 4 mil per dag) och det är ofta från den jag följer gryningen och även skymningen.

Jag trodde att foten nästan var helt bra men kunde snart konstatera att den effekt som kortisonkuren hade, den enda positiva och inte den som jag fick kortisonet för, nog hade behövt en aning längre kur för att effekten skulle kvarstå. Jag nämnde det inte för läkaren men jag har själv kommit fram till att eftersom hälsporre inte ger smärta från en eventuell liten sporre som bildas inne i hälen utan från ett inflammerat senfäste under hälen, så gjorde det inflammationshämmande kortisonet nytta. Nu mår jag som innan medicineringen och det är ändå en viss förbättring från hur det var från början. Jag kämpar hellre på med vila och fotträning än att genomlida ännu en kortisonkur så nu fortsätter jag att cykla och ser fram emot att foten ska funka någon gång i vår/sommar.

Kanske får jag njuta av fler morgnar med sol över gnistrande, rimfrostiga träd. I dag är det mulet och rimfrosten är borta men man får vara glad för de tillfällen som naturen bjuder på. Jag gillar hur färgerna skiftar från grått och vitt till lite rosa och sedan aningen gyllene. Solen spred länge ett rosa skimmer över en stor del av himlen.

I morgon är det dags att cykla på sjukhuset medan EKG, blodtryck och kanske något mer kollas. Undrar om mitt dagliga cyklande här hemma ska visa sig vara till nytta eller om de helt enkelt bara ökar belastningen för att jag är en van cyklist. Det återstår att se men jag har inga förväntningar på att något problem ska visa sig. Det hela började ju med inläggning på hjärtintensiven och där konstaterades att mitt hjärta och mina lungor mår väldigt bra. Så det här ser jag bara som en åtgärd för att inte utesluta något och visst kan jag sitta där och cykla ett tag. Det kan ju även vara bra att mitt blodtryck i vila mäts så att jag kan jämföra med mätningarna här hemma. Jag har precis bytt blodtrycksmedicin och har blivit beordrad att koll någon vecka. Hittills tycker jag att allt ser bra ut. Men så verkar det vara med allt. Jag har otaliga bevis på att jag mår väldigt bra så det får jag väl tro på 😀

För övrigt har jag nu bloggat i exakt 15 år.

Så här blev mitt absolut första inlägg i bloggvärlden. Jag kan upplysa om att ingen lyckades luska ut hur de skulle hitta mig så jag fick så småningom berätta. Det jag tyckte var en lagom svår gåta var tydligen helt omöjligt enligt mina nära och kära. Ibod11 syftar på mitt för och efternamn och det som alltid har varit mitt turnummer. WordPress visste de om att jag använde och om jag minns rätt så hamnade jag där för att det var där något eller några av mina barn bloggade. För mig var den här världen ganska okänd.

Övertalad

Efter en hel del bönande och övertalningsförsök från min yngsta dotter har jag nu gett efter och startar härmed min egen blogg. Den har inget tema och jag har just nu ingen aning vad jag ska skriva om. Mitt dagliga liv är inte tilläckligt intressant för att andra ska vilja läsa om det och jag vet inte om mina tankar och drömmar inspirerar till läsning heller. Ja, ja, egentligen spelar det inte så stor roll eftersom ingen har den här adressen ännu så jag skriver väl lite för mig själv. Det ska faktiskt bli lite spännande att se om någon hittar hit och jag gissar att något av mina barn blir först. Kanske ska jag utlysa en tävling – om jag talar om att jag börjat blogga men inte säger hur de ska hitta hit så tror jag nog att de som känner mig har störst chans. Vinsten blir den stora äran att få kommentera mig först.

1. Min man skrev: efter lite deckararbete lyckades jag allt hitta dig din smurf!16 februari, 2010
   
   • ibod11 Fast jag vet inte om du vann för du fick väldigt mycket hjälp.16 februari, 2010
   • 
     
2. Min son skrev: Men hur skulle någon nånsin kunna lista ut DEN adressen? 😛16 februari, 2010
   
   • ibod11 Jag kunde ha gett ledtråden att man skulle utgå från mitt namn, tänkt på en populär teknisk manick och lagt till mitt turnr.16 februari 2010
   • 
     
3. Min äldsta dotter skrev: haha hur sjutton hade du tänkt dig att man skulle hitta hit utan hjälp utifrån? xD Men jättejättejättekul att du och pappa börjat blogga haha 😀16 februari, 2010
   
   • ibod11 Jag trodde inte det skulle vara så svårt om man klurade lite.16 februari, 2010 kl.
   • 
     
4. Min sons dåvarande flickvän skrev: Jätteroligt att ni har börjat blogga båda två 🙂16 februari, 2010
   
   • ibod11 Tack, vi får väl se hur roligt det blir.17 februari, 2010

Jag ersatte bilder och namn på de som kommenterade med text eftersom de numera är lite mer hemliga av sig. Det måste man respektera.

…och tacksam för att jag aldrig har drabbats av en ”riktig” depression. Jag lider verkligen med och känner stark empati med alla de som kämpar mot mörkret. Det är hemskt att hamna där. Visst är det en nyttig erfarenhet och visst har det gett mig en bra förståelse för hur det är men jag vill ändå aldrig mer uppleva det. Jag hade lyxen att veta varför jag hamnade där och jag hade vetskapen om att jag skulle må bättre så fort kortisonet försvann ur min kropp och därför kunde jag motarbeta alla tankar om hur skönt det vore att få dö. Jag visste ju att det inte var jag som kände så utan en substans som förgiftade min hjärna och mina tankar.

För tredje gången kan jag konstatera att en kortisonkur har dragit ner mig i mörkret. Jag och läkaren, som ordinerade kortisonet, trodde inte att den här korta kuren skulle ge mig några problem. Men problem blev det. Därför har jag varit lite osynlig här i drygt en vecka. Det är inte jätteovanligt att jag har bloggtorka i upp emot en vecka så ni har förmodligen inte tänkt särskilt mycket på det. Kanske någon har undrat varför jag inte har kommenterat era blogginlägg för jag brukar inte dröja flera dagar med det om jag inte har en anledning. Anledningen var helt enkelt en oförklarlig orkeslöshet, håglöshet, trötthet och en kamp mot mörka tankegångar. Nåja, helt oförklarligt var det inte eftersom jag vet hur jag reagerar på kortison men, som jag skrev, trodde jag att jag skulle slippa den reaktionen den här gången.

Det var en kraftigare dos än jag testat tidigare så kanske är det orsaken till hur det blev. Jag tog första dosen samma dag som min svägerska kom men de tre första dygnen var det bara sömnen som inte fungerade som vanligt. Det var ingen vanlig sömnbristkänsla utan en konstig, nästan kemisk känsla av trötthet jag kände. Som tur var kände jag inte av nedstämdheten förrän några dagar senare och då var det snart dags för min svägerska att åka hem. Förutom att jag var tråkigt sällskap pga fotproblem och den hosta som sätter igång när jag pratar så hade en deprimerad värdinna inte gjort saken bättre. Den värsta reaktionen kom när jag avbröt kuren. Det skulle inte orsaka några problem att sluta tvärt eftersom det var en kortvarig kur på bara 10 dagar men fy, vad dåligt jag mådde under de fyra dygn som följde. Jag är ganska säker på att det blev någon slags abstinensreaktion och att jag borde ha trappat ner lite i taget.

Gissa om det kändes bra när jag i dag kände den där första spirande glädjen igen. Jag är ju en glad person och när jag inte orkar vara glad känns det helt fel. Nu är jag nästan som vanligt igen. Ingenting som tynger och drar ner mina kinder så att det känns som om jordens dragningskraft samverkar med hjärnan i ett försök att få omkull mig. Jag har känt mig glad över min förmåga att vara glad och jag sitter faktiskt med ett leende på läpparna just nu när jag skriver om det. JAG VILL ALDRIG MER FÖRLORA MIN GLÄDJE!!!

Jag hade en telefontid med en läkare på lungmottagningen igår, den tredje läkaren på den mottagningen, och hon hade en ny infallsvinkel. Den bronkoskopi som den förra läkaren föreslog ska vi nu vänta med eller kanske helt utesluta och i stället ska jag bli kallad till någon slags provokationstest. Jag mådde ganska dåligt under samtalet och tog inte till mig allt men jag tror att jag ska utsättas för ett, eller kanske flera ämnen för att se om det sätter igång hostan och kanske var det tal om en spirometri igen, i samband med provokationen. På måndag ska jag göra arbetsprovet, ni vet det där cykeltestet, och sedan verkar det vara dags för en ny remiss till öron-näsa-hals. De ger inte upp och det verkar hela tiden finnas något mer att göra. Jag ska i alla fall inte utsättas för någon mer kortison enligt den här läkaren, trots att jag tror att jag blev hjälpt lite grann av den behandlingen. Men jag tackar för det beskedet och ska absolut inte protestera.

Precis som efter de två längre och ännu jobbigare kortisonkurerna för ett antal år sedan konstaterar jag ännu en gång att jag har hellre all den värk jag dras med än att må dåligt psykiskt. Nu har jag visserligen fortfarande en påverkan av dissociation men den har inte tagit ifrån mig glädjen och utan den blir livet mycket svårare att leva. Värk av olika slag är besvärligt men jag kan hantera värk väldigt mycket bättre än en depression. Jag är verkligen innerligt glad och tacksam för att jag hör till den skara människor som aldrig har haft den sortens psykisk ohälsa. Det finns fler tillstånd jag aldrig har hamnat i och som jag är glad att ha klarat mig undan, t ex stark ångest och panikattacker, men eftersom jag inte har någon egen erfarenhet kan jag inte uttala mig om hur det är. Men jag vet att jag hellre har fysisk värk än någon av de svåra problem som hjärnan ger. Det är inte många år sedan jag trodde att jag inte hade några psykiska problem men så fick jag veta att jag dissocierar och då fick jag tänka om. Men, som sagt, dissociationen tar inte ifrån mig glädjen och numera är det sällan jag får någon kraftig episod.

Som vanligt tar fingrarna och förmodligen hjärnan och tankarna över när jag skriver och nu blev det här en aning mer omfattande än jag hade tänkt. Men jag låter det oftast bli som det blir när det händer, även om jag nu känner att det får räcka för den här gången. Jag har massor av inlägg att läsa hos er och jag ska med glädje sätta igång med det nu snart. Jag kanske inte kommenterar allt men om ni har en gilla-knapp så visar jag med den att jag har läst det ni har skrivit.

Hitta, fånga och njut av ljuset i tillvaron. AI-genererade bilder.

Det var en nästan perfekt vinterdag så arrangörerna hade lite tur där. Det enda som fattades var rimfrosttyngda grenar på alla träd men det fanns ändå en del vitt även där. Vi kom till Vinterparken strax före 12.00 och som tur var fanns det några lediga parkeringar väldigt nära. Parkeringar som är gratis och bara får nyttjas i 30 minuter. Vi skulle inte vara där länge så det blev bra. Thomée måste så klart få vara med när området ska visas.

Det var många som passade på att ta med sig egna skridskor eller låna i en av bodarna på land. Det spelades hockey på den inhägnade delen och på de andra var det fri åkning och en liten labyrint för de minsta. Vackra Frösön, med Gustavsbergsbacken, i bakgrunden kan aldrig bli fel.

Vi såg inte till Birger eller något snötroll så vi kanske var lite för tidiga på plats. Eller så var det helt enkelt så att de var iväg på andra uppdrag, som skylten upplyser om.

Solstolar finns tillgängliga gratis hela säsongen men många slog sig även ner på den långa bänken längs muren

Den stora grillen användes flitigt av besökare.

Naturligtvis måste den här anordningen alltid finnas med när Vinterparken är igång. Jag vet inte om den kallas karusell eller något annat men den brukar vara populär.

Medvinden, där folk tar sig fram med hjälp av skridskor, cyklar, sparkar och alla möjliga andra färdmedel erbjöd en skön tur på sjön. På båda sidorna om den har gångvägar skapats och den längst till höger går till Frösön. Här sa min svägerska att titta där, det är ju sådana där moln som får färg. Jag förstod att hon menade pärlemormoln men jag såg inga färger och tänkte att solen stod för högt på himlen för att de skulle synas. De ska ju belysas underifrån.

Vi gick en liten bit för att få se allt från ett annat håll. I vanliga fall brukar jag gå över isen från Frösön men just nu är det ju fotvila som gäller.

Jag gick tillbaka till bilen medan svägerska bestämde sig för att promenera hem till mig, ca en timmes promenad och en väldigt skön sådan i det fina vädret.

När jag kom till bilen såg jag att min svägerska hade haft helt rätt. Plötsligt började färgerna framträda mycket mer och det här är tredje gången jag ser dem i år. De som ska vara så ovanliga. Säkert har de synts ännu fler gånger då jag inte har upptäckt dem.

Jag ville inte åka raka vägen hem så jag svängde upp mot utsiktstornet på Östberget (Frösöberget).

Jag behövde inte gå många steg för att få en fin utsikt. Fjällen är lite disiga men man ser ner mot Ändsjön, den fågelsjö jag ibland promenerar runt. Mitt hus syns inte men det finns där borta. Här finns den andra slalombacken och den ser ganska mycket snällare ut än den ursprungliga som går ner mot stan.

Pärlemormolnen hade inte gett upp än.

När jag kom hem var molnen fortfarande kvar och ändrade form lite medan jag stod på min balkong.

I morse hade vintern tagit hjälp av dimma under natten och med fukt och kyla blev det dimfrost i träden. Nu ser vintern ut som den ska igen. Det fattas bara sol och blå himmel för att det ska bli perfekt.

Solen har tittat fram lite då och då och den här fömiddagen var det väldigt skönt ute. Det sa i alla fall min svägerska när hon kom tillbaka efter en promenad på Medvinden (den plogade vägen på isen). Jag nöjde mig med att cykla på min motionscykel och titta ut men jag gick även ut på balkongen och fick lite luft. Det var ganska skönt där så jag ställde upp två stolar vid det lilla bordet. Men jag satt inte mer än någon minut för då fick jag syn på några små istappar som det droppade friskt ifrån. Inte så lätt att knäppa i rätt sekund för att få med droppar men en hamnade i alla fall i bilden. De ser lite märkliga ut, nästan konstgjorda, men så blev det.

Som alltid när det börjar droppa från smältande is så får jag en särskild sång i huvudet och den går på repeat. Jag fick den här skivan som barn och jag tror att det var någon slags tävling, jag har ett svagt minne om att det handlade om att borsta tänderna och att det på något vis resulterade i att jag fick den här. Hur som helst så gillade jag den och även mina barn har vuxit upp med den visan. Jag tror att de kan texten lika bra som jag.

I morgon ska det bli precis så fint väder som i bilderna nedan. Vinterparken ska invigas och jag föreslog för min svägerska att vi kan ta bilen in till stan och om vi hittar en parkering ganska nära så kan vi stanna till där en stund. Förmodligen är det mycket folk där då och både Birger och snötrollen lär vara där och kramas med eller i några fall kanske skrämma barn. Men jag tror inte att många blir rädda, i alla fall inte för Birger (storsjöodjurets son). De här bilderna är från förra vintern men det ser nog ingen som inte vet om det.

Vilken tur att vi efter en rejäl töperiod fick vinter igen. För vinter är det även om det droppar ibland från taken.

Min svägerska kom med tåget igår och som alltid så är det både väldigt trevligt och kravlöst. Ingen av oss har några krav på oss själva eller på varandra om någonting så det är en väldigt avslappnad stämning. Den här gången fick jag något att sysselsätta mig med framöver. Svägerskan och svågern har bestämt sig för att flytta från sitt hus till en lägenhet och packningen och utrensningen har redan börjat trots att det är fyra månader kvar. Precis så som jag hade gjort för att slippa all stress på slutet. Vilken tur för min del att de inte vill ha kvar de här pusslen.

Några promenader blir det inte för min del men min svägerska går ut och halkar omkring på de snötäckta men isiga gångvägarna. Broddar på är ett måste. Jag sparar min fot till aktiviteter i vår och i sommar.

En annat trevlig sak, som jag blev jätteglad för, är att min yngsta dotter har bestämt sig för att hon vill följa med på min resa till Stora Sjöfallets nationalpark. Vi åkte till Fulufjällets nationalpark tillsammans i höstas och det gav mersmak både vad gäller sällskapet och fjällmiljön. Nu är det bokat och klart men vi väntar lite med att bestämma resvägar och boenden längs vägen. Det är ju inte lika viktigt att vara tidigt ute med det.

Jag hade återbesök på lungmottagningen i måndags och det konstaterades att en tids maxdos med omeprazol inte gjorde någon som helst skillnad. Inte heller märker jag något av att en av de immunsänkande medicinerna har satts ut. Ännu en gång är jag ett mysterium, som med flera andra åkommor. Nu är jag i alla fall satt på en kortisonkur. Bara en 10-dagars kur i första hand och eftersom tidigare kortisonkurer har gett mig jobbiga biverkningar först efter några veckor så ska det här säkert inte vara något problem. Läkaren skrev även en remiss till att göra ett arbetsprov. Ni kanske vet vad det är men om inte så fästs diverse plattor på överkroppen för att mäta hjärt- och lungfunktionen medan man sitter och trampar mycket och snabbt på en motionscykel. Jag har gjort ett sådant prov för ca 10 år sedan. Då kunde läkaren i Linköping inte förstå varför jag blev trött och snurrig i huvudet så jag fick göra ett arbetsprov, spirometri och en ultraljudsundersökning av hjärtat. Nu vet jag att jag dissocierade och att det gav de här symptomen men det hade jag ingen aning om då. Det var ett helt okänt begrepp för mig då.

Något läkaren inte sa i måndags men som jag läste i journalen är att om inget av ovanstående åtgärder ger något resultat så bör en bronkoskopi göras, bara för att vara säkra på att inte missa något. Fy och usch! Det är en av mina värsta mardrömmar. Jag har varit med om många undersökningar men inget skrämmer mig så mycket som att få en slang nerstoppad genom munnen och längre ner. Jag har alltid tänkt att jag ska vägra göra en sådan undersökning om jag inte får sövas först. Men det är klart att jag inte kan vägra. Enligt uppgifter jag googlade fram får man som vuxen både lugnande och viss bedövning men det gör inte mig mer välvilligt inställd. Så nu håller jag tummarna hårt för att kortisonet eller arbetsprovet ska ge något slags resultat.

Bilden är AI-genererad.