Jag har inte sett någon som helst anledning till att lägga undan mina ringar. Både förlovningsringen och vigselringen har suttit kvar på mitt vänstra ringfinger i nästan 11 år efter att min man omkom i en arbetsplatsolycka. Några gånger, i samband med operationer eller röntgenundersökningar, har jag med viss möda och en del tvål lyckats få av mig dem men så fort det var ok satte jag på mig dem igen. Men nu, kanske äntligen enligt någon, tog jag av dem och la undan dem i ett smyckeskrin. Det var inte lätt och trots att det nu har gått några veckor så syns det fortfarande på fingret att något har suttit åt lite för hårt där.

Först kändes det tomt och naket men nu känns det helt ok. Det finns inga regler för det här och var och en gör det som känns bäst. Hade de inte suttit åt så hårt så hade jag nog aldrig tagit av mig dem. Kanske magrar jag av när jag blir äldre. Det gör ju en del. Då kanske jag tar på mig dem igen. Men just nu får de ligga där de ligger och det innebär ju inte att alla minnen försvann med dem.

Jag har fått rapport om att storspoven har kommit. Det är inte en hemlighet vad den betyder för mig så det är oftast någon som hör av sig och berättar att den har synts, hörts eller båda delarna. Den är punktlig för det är precis i mitten av april den brukar komma. Jag kan ju alltid lyssna på den genom att googla och det har jag gjort. Om någon är intresserad så klicka här.

I slutet av förra veckan somnade min fina svärmor in. Jag har alltid tyckt om henne men vi kom extra nära varandra och blev goda vänner efter att hennes son/min man omkom. Vi hade långa telefonsamtal varje vecka och vi skrattade mycket tillsammans. Samtalen ebbade ut de sista åren när hon inte orkade längre. Det var alltid roligt att hälsa på henne och det gjorde jag lite då och då när jag bodde i Mjölby. Det var ju lite närmare och lättare då. Men jag har även stannat till några dagar ibland efter att jag flyttade norrut igen. Några gånger har jag besökt henne på det äldreboende hon till sist flyttade in på. Men det är inte de stunderna jag vill minnas. Jag vill tänka tillbaka på alla fina stunder och våra samtal om både sorg och glädje. Det har många gånger skämtats om att min svärmor oftast lyckades göra konstiga miner när kameran kom fram men jag har hittat två bilder där hon ser naturligt glad ut och där jag tycker att hennes personlighet kommer fram. Inte den bästa bildkvalitén men jag blir ändå glad när jag ser dem. I den första bjuder hon mig och min yngsta dotter på middag och i den andra bilden är vi hemma hos min son i Uppsala. Vi gjorde en dagstur dit och det märktes hur roligt hon tyckte att det var. Min fina svärmor och väldigt goda vän blev nästan 91 år och hon lämnar många fina minnen hos mig. Dessutom har min yngsta dotter helt rätt i att det nu känns som om ännu en del av hennes pappa/min man försvann.

Jag hade planerat en resa söderut för att hinna träffa släkt och vänner innan jag lämnar tillbaka min leasingbil. Rutten var klar och jag hade bokat in flera roliga möten. Nu är det bara att boka av allt och göra en ny planering eftersom jag så klart vill utgå från när begravningen ska ske. Det är inga stora problem med det och förhoppningsvis ska jag kunna träffa vänner och bloggvänner ändå. Barnen och min mans familj får jag ju så klart träffa och mina systrar ska nog också kunna klämma in mig i sina scheman. När jag vet hur min rutt kommer att se ut så ska jag höra av mig till de jag inte hade bestämt något med ännu och jag hoppas att de har möjlighet att träffa mig en liten stund.

Egentligen tycker jag inte att det här är ett bra rekord för det ger ett visst obehag. Men vi går ju helt klart mot varmare tider och jag visste redan att tiden som isen ligger på Storsjön minskar med i snitt en dag per år. I år slogs det tidigare rekordet för när islossningen blir officiell och troligtvis blir det dagens datum som gäller. Den 8:e april. Det tidigare rekordet var den 21:a april så om det blir i dag det händer, är det 13 dagar tidigare än det rekord det slår. Enligt Andreas Gyllenhammar, som för statistik över Storsjöns isläggning, brukar isen under ett normalt år ligga ca 150 dagar men den här säsongen blir det bara ca 95 dagar.

Jag blev sugen på att försöka hitta en plats där isen har tryckts upp mot land och bildat stora högar med små isblock. Det är just när islossningen sker som det finns bäst möjlighet att få se de högarna. Jag kan redan här berätta att jag inte hittade några sådana men jag såg mycket annat fint i stället. Men för att ni ska veta vad jag letade efter så visar jag en bild från ett tidigare år, tagen den 6:e maj 2022, nästan exakt en månad senare än årets islossning. Det krävs en längre promenad än jag är villig att göra just nu och kanske ångra efteråt för att komma till den här platsen. Då är gamla foton och minnen bra att ha.

Men jag såg i alla fall de vanliga vyerna som ni också har sett många gånger här hos mig. Nu blir det inte så ofta jag kommer ut så därför snålar jag inte med fjällbilderna. Jag tog bilen på en liten rundtur och stannade till på några olika platser. Först låg dimmolnen tjocka över fjällen och jag trodde ett tag att sikten snart skulle försvinna.

Men det kan vända väldigt fort och bara en väldigt liten stund senare såg det ut så här.

Jag zoomade in på Åreskutan också. Där finns det mer snö än i de fjäll som ligger närmare.

Kriterierna för att det officiellt ska kallas för islossning är från 1870 och då är det på Storsjöflaket, runt den lilla ön Åsön, som isen ska ha släppt. Jag är inte helt 100 % säker på att det är just Åsön jag fick med på bild här men jag tror att det är den som ligger där. I så fall tycker jag att det ser ut som om isen har släppt runt ön. Jag får göra min egen personliga bedömning och föra in i min statistik (ja, jag för statistik) att dagens datum gäller.

Jag for vidare för att fortsätta sökandet och stannade till på andra sidan Rödöbron. Där tog jag mig ut på en något ranglig brygga men inte heller här hittade jag det jag letade efter.

Men en fjällbild blev det.

Jag bestämde mig för att fortsätta mot Andersön och på vägen dit fick jag syn på de här stora pippifåglarna. Tranor är ett fint vårtecken och skrivs också in i min statistikbok.

Jag for ut så långt man får åka bil på Andersön men där fanns det inget mer spännande att se än det jag redan hade sett. I stället stannade jag till precis där vägen svänger in och det blev ännu en fjällbild. Drommen, där jag stod uppe på toppen för några år sedan.

En ensam liten isklump flöt omkring i vattnet.

Vägen smalnar av precis här och det är vatten på båda sidorna. Jag vände mig åt andra hållet och där simmade några knipor långt bort. Två hanar och en hona men jag tyckte att jag såg fler ännu längre bort.

Jag åkte till Färjeläget och där kom färjan precis då tillbaka till Isön från Norderön. Jag vet inte hur länge isvägen har varit stängd men det var nog ett tag sedan.

Det blev en fin liten utflykt trots att jag inte fann det jag sökte. När jag kom tillbaka hem och in i garaget passade jag på att fylla bilen med diverse saker som har stått i mitt förråd där. Det är ett förråd där jag bara har fyllt på med sådant som ska slängas och nu äntligen tänker jag ta itu med det. Hälften fick plats men jag orkade inte köra till tippen direkt utan det får bli en runda dit i morgon. Sedan ska jag försöka få in resten i bilen och göra om samma sak om någon eller några dagar. Det kommer att kännas otroligt skönt när det är klart.

Jag gjorde som jag hade planerat och efter sjukhusbesöket stannade jag till på samma plats där jag tidigare i veckan hittade tussilago. Det hade varit skönare att komma dit någon dag tidigare för nu hade värmen försvunnit och vindstyrkan ökat. Inte jättemycket men tillräckligt för att mössa och vantar behövdes. Några få plusgrader var det men det kändes inte.

Jag behövde inte gå många steg innan den första blåsippan visade sig. Lite längre bort såg jag några fler.

Isen börjar spricka upp längs sjökanten och inne vid Badhusparken var det öppet vatten. Men där brukar islossningen komma igång först och sedan sprider den sig ut i alla vikar och runt öar.

Jag blev så glad när jag hörde bofinken. Den sjöng så starkt och höll igång sången länge. Jag spanade och letade och till sist såg jag den högt upp i ett träd. Avståndet var stort och fokus ville gärna hamna på grenarna framför den fina lilla pippin men en av bilderna blev bättre. Det syns i alla fall att det är bofinken som sitter där. Sången går inte att missta sig på heller så det var aldrig någon tvekan om vem som höll serenad där uppe.

Jag vände kameran mot fjällen, där det har börjat bli mörka fläckar i allt det vita. Snöbrist råder i ett antal skidbackar men där borta finns det nog tillräckligt för de som vill fira påsk i fjällen.

Min äldsta dotter frågade mig idag om det inte är dags för storspovsspaning snart och i mitten av april brukar hanarna komma för att se till så att allt är i ordning inför honornas ankomst. Men i år blir det ingen vandring längs minnenas stigar för att få se dem och framför allt höra deras speciella läte. Jag vill inte riskera att inte kunna använda foten senare i sommar så det får helt enkelt vara i år. Har jag tur så flyger någon av dem förbi Frösön. Det har hänt att jag har sett och hört drillen en kort stund medan de flyger vidare mot Annersia, Marieby och Optand. Det känns inte som om det är hela världen. Jag har fått uppleva dem och minnas tillbaka varje vår sedan jag återvände hit så jag är ändå ganska nöjd. Jag har ju dessutom bofinkarna och förhoppningsvis snart koltrastarna.

I morse var det dags att månadshandla och vilken bra dag det var att göra det. En söndagsmorgon är det väldigt lugnt i butiken och jag behövde inte ens väja för stora kärror dragna av personal som fyller på kassar med varor beställda över nätet.

Jag brukar förbereda och planera för sådant som jag vet väntar längre fram och nu har jag redan börjat hamstra en del varor som antingen är skrymmande eller tunga. När jag inte har en bil längre, fr o m 1:a augusti, så är det ju bra om jag kan bära hem det jag handlar utan att det blir för tungt eller tar stor plats. Det rör sig bl a om toa- och hushållspapper och havredryck med olika fetthalt. Havredryck håller sig nästan i ett år och behöver inte stå i kylskåpet innan förpackningen öppnas så det är bra att ha ett lager tänker jag. Även flaskor med fun light köper jag hem och lagrar. Övriga varor köper jag antingen från Matsmart med hemleverans eller köper lite oftare än nu. Jag har sådan tur att bussen, som går utanför mitt område, går till nästan alla platser jag brukar besöka. Nära sjukhuset, till centrum, till stationen och till Willys där även ÖoB och en del andra butiker finns. Den passerar även den frissa jag brukar besöka och min hälsocentral här på Frösön. Jag ser faktiskt fram emot att slippa ha en bil att ansvara för.

När jag hade handlat klart och var på väg hem kom jag på den goda idén att svänga förbi en plats där jag vet att tussilago brukar vara ganska tidig. Och mycket riktigt, där fanns de små solarna. Det har varit så snöfattigt den här vintern och det har töat länge nu så jag blev inte förvånad.

Isen är säkert fortfarande tjock men den börjar se ganska dålig ut. Jag såg två skridskoåkare igår men de var helt ensamma på isen. De hade i alla fall vett att hålla ett visst avstånd till varandra så att om en hamnade i en vak så kunde den andra hjälpa till. Eller så var den ena bara aningen snabbare. Men jag vill gärna tro att de var försiktiga.

På fredag är det dags för bentäthetsmätning igen och efteråt kanske jag kan stanna till någonstans för att se om blåsipporna börjar visa sig. Det borde inte dröja så länge nu.

Det är drygt en månad sedan jag skrev något inlägg och det lär dröja ett tag innan jag kommer igång igen med någon slags regelbundenhet. Jag mår bra och är glad men jag har tröttnat på att bara skriva om foten, luftvägarna, vårdkontakter och att visa bilder från min balkong. Men jag är i alla fall med er genom era bloggar och det tröttnar jag inte på.

Det blir en balkongbild även i det här lilla inlägget och för mig är det årets första fjäril. Kanske finns det tussilago där ute någonstans också men kanske får jag nöja mig med att se sådana vårtecken hos er. Eller så tar jag bilen någonstans där det inte krävs så många steg för att leta efter de gula små solarna. Vi får väl se.

Bilden är urusel. Jag stod inne och fotade genom ett fönster i en konstig vinkel men den fina fjärilen gjorde sitt bästa för att jag skulle lyckas ändå. Till sist gav den upp och flög iväg och jag tackade den för att den gav mig en liten vårkänsla.