Jag fortsätter min resa i minnenas tecken eftersom min fot inte låter mig skapa så många nya minnen. Det är klart att jag har små upplevelser i min vardag, t ex att min koncentrationsförmåga nu har förbättrats så att jag har avslutat den bok jag påbörjade och har läst några kapitel i en ny. Men jag avvaktar lite med glädjeyttringarna eftersom jag inte helt litar på att det förblir så här. Jag får återkomma om de små vardagliga händelserna för nu ska det handla om resor jag gjorde 2022.

Som vanligt utnyttjade jag och min svägerska min andelsvecka i Åre. Jag försöker variera bilderna eftersom flera inlägg börjar just här i Åre. Första kvällen snöade det rejält när vi promenerade in mot centrum och Åregården.

Någon dag senare tog vi bilen och for till Tännforsen.

Solen tittade fram över fjället.

Precis som i de tidigare inläggen så är det bara resorna som får plats här. I alla fall nästan. Så därför hamnar vi nu i sommar och glassätande. Det var dags att fira min 60-årsdag och det valde jag att göra tillsammans med mina barn, svärsonen, min lillasyster (min storasyster var inbjuden men kunde inte) och min svägerska. Ett lagom stort gäng for till Varbergs kusthotell där vi skulle bo i två nätter. Det började med att min son kom upp till mig och efter en dag, med en fin utflykt, hjälptes vi åt att köra hem till honom i Uppsala. Där sov vi en natt och tidigt på morgonen for vi vidare mot Örebro, där vi hämtade upp mina döttrar och svärsonen. Det blev trångt men väldigt trevligt i min lilla bil för med det gänget skämtas det en hel del. Vi stannade till på ett mysigt glasscafé och den veganska glassen var väldigt god. Det tror jag att de andra glassarna var också.

Vi hade tur med vädret och alla våra rum hade havsutsikt. Jag hade en svit med både vardagsrum och sovrum så där kunde vi träffas allihop. Det blev promenader och mat. Jag kan inte ärligt skriva att det var god vegansk mat men den var ok. Jag skulle inte rekommendera någon att åka hit för den veganska matens skull. Men allt annat var väldigt bra och fint.

Båda kvällarna bjöds det på vackert skådespel utanför våra fönster.

Morgonen därefter, min födelsedag, träffades vi vid frukostbuffén och jag fick både kramar och gratulationer, men väldigt diskret eftersom jag inte ville skylta med min födelsedag. Det respekterades och det visste jag att det här gänget skulle göra.

Efter frukosten ville alla promenera längs strandpromenaden bort mot Varbergs fästning. Efter en stund valde vi lite olika vägar och det var befriande skönt att ingen kände att vi måste gå i en klunga.

Vi, som gick upp på fästningen, kunde beskåda kallbadhuset från ett något högre perspektiv.

Vi fick en god lunch, och där var även det veganska alternativet väldigt gott, en välsmakande currygryta. Alla ville komma ut i det sköna vädret och efter en stund hamnade de flesta av oss på stranden, där min son och svärsonen kastade en frisbee, eller kanske det heter discgolfsdisc. Enligt Wikipedia kastar man en disc i discgolf och det var en sådan de kastade mellan sig. Lite förvirrande kanske men ni förstår nog.

Vi hade bestämt att vi skulle träffas på eftermiddagen klockan tre och nyduschade och fräscha var alla på plats då. Mina barn ville fixa tårtan och jag gissar att de hade kul medan de höll på. Tuut går ju lika bra som grattis. Bärandes tårta och några kuvert kom alla in i samlad tropp och ställde sig och sjöng otroligt fint för mig. Tre väldigt duktiga sångare och tre som inte har samma sångträning men som ändå sjunger fint. Mina mungipor nådde nästan till öronen.

Jag hade sagt att jag inte ville ha någon present eftersom min present var att vi alla var samlade. Mina barn förstod att jag menade vad jag sa men på något sätt, förmodligen genom inblandning av min syster eller svägerska, så blev det ändå en ettårig téprenumeration (min svärsons idé). De försökte urskulda sig med att det var ju inte en riktig present men jag tyckte att det var både en present och en bra sådan. Jag dricker ju mycket té. Av min svärmor fick jag blomstercheckar. Min syster hade dessutom med sig en stor bukett liljekonvaljer och en fin vas ingick i den presenten. De flesta av er vet vad liljekonvaljer betyder för mig. En av alla de saker som får mig att tänka på min man. Sammanfattningsvis ett väldigt bra födelsedagsfirande.

Min svägerska tog tåget hem, min syster hade egen bil och vi andra packade in oss i min lilla bil igen. Döttrarna och svärsonen lämnades av i Örebro och jag och sonen fortsatte hem till honom i Uppsala. Där sov jag över några nätter innan min resa fortsatte. Vi gjorde en utflykt till kusten, närmare bestämt Raggarön utanför Östhammar. En skön och lagom varm dag för en kust- och skogspromenad. Men ni ser att mörka moln närmar sig i bakgrunden.

Leden gick genom en stor fårhage och min son blev väldigt glad när han lyckades locka till sig ett gäng fina kompisar. Jag klappade lite också så klart.

När vi lämnade fåren öppnade sig himlen och ett kraftigt, ihållande regn föll över oss. Vi hade en bit kvar till bilen så vi var inte direkt torra när vi kom fram. Men vi var torra under jackorna så det var inget stort problem.

Dagen därpå var det dags för mig att ge mig iväg på min egen resa. Jag hade gjort upp en rutt som skulle ta mig via släkt i Åkers styckebruk, vidare mot kusten och ner till Öland. Sedan väntade Karlskrona och Halmstad innan jag vände hemåt igen.

Mitt första delmål var att hälsa på min svärmor på äldreboendet i Åkers styckebruk. Min svägerska och svåger bor alldeles i närheten så jag ställde bilen hos dem och fick sällskap av svägerskan till min svärmor. Kul att ses igen men jag känner att jag aldrig vill hamna på ett sådant ställe. Det var inget fel på just det här boendet men jag kände ändå ett rejält motstånd. Efter en god lunch och fika for jag vidare mot nya mål.

Jag bodde två nätter i Börsekär utanför Gamleby, i en ombyggd och snyggt renoverad lada med en härlig utsikt. Därifrån gjorde gjorde jag en del utflykter. Bl a  en morgontur till trollens, jättarnas och andra underliga figurers värld i Gamleby. Garpe och hans vänner poserade glatt och villigt för mig där jag gick och försökte hitta dem alla

Så småningom öppnade sig skogen och jag kom till en fin plats på ett berg. Perfekt att sitta här en stund, vila och fylla på vätskenivåerna.

Eftersom jag var engagerad i stolpjakten hemma så tänkte jag att det var läge att försöka hitta stolpar i de orter jag skulle komma till. Jag märkte att det var ett bra sätt att upptäcka små pärlor.

Efter en lång lunchvila i min stuga gav jag mig av till ett av naturreservaten i närheten och valet föll på Fruberget. En fin runda med en helt ok utsikt högst upp. Men jag är lite kräsen när det gäller toppar och höjder så det var inte dagens höjdpunkt.

Västervik är en väldigt fin liten stad men tidigare har jag bara sett campingen när det var dansbandsvecka där. Det var kul att få bugga lite men nu ville jag se själva staden. Ännu en gång konstaterade jag att det var perfekt att följa kartan och leta stolpar att registrera. Det blev en fin runda där jag fick se mycket av de centrala delarna.

Men sedan var det Öland som gällde. Jag hade bokat en stuga i fem nätter och tänkte se det mesta av ön. Bloggvännen Lotta, som bor i Karlskrona, har en stuga på Öland och vi hade bestämt att jag skulle komma till henne min första dag på ön eftersom hon var tvungen att åka hem sedan. Vad roligt det var att ses igen och vad fint hon har det i sin stuga. Tyvärr var jag så inne i samtalet och allt annat att jag glömde fota men ibland är inte det det viktigaste. Lotta och jag skulle ses igen lite senare och då blev det desto fler bilder.

Dagen därpå blev innehållsrik. På väg mot södra Öland och Fyren Långe Jan, i Ottenby naturreservat, gjorde jag små stopp. Dels i Nunnedalen, vid olika platser med väderkvarnar och vid en stig mot Linnés grotta. Men det som gjorde min dag var att komma till Ottenby och få se sälarna. Det är inget jag är van vid. Sist jag såg vilda sälar var på Island. Bilderna är tagna på stort avstånd och med något darriga händer men det syns i alla fall att de finns där.

Det fanns mycket mer fint att se men här nöjer jag mig med att låta fyren vara med. Jag traskade upp för alla 197 trappsteg, tittade på utsikten, fick prata lite tyska som övergick i engelska och gick ner igen.

Jag åkte bara en liten bit innan jag stannade, fortfarande inom naturreservatet. Jag ville gå en sväng längs en led där. Jag och min man har vid tidigare besök här valt att inte gå bland alla kor eftersom vi hade hundar. Men nu kände jag att det inte var några problem. Den släng av bovinofobi jag hade när hundarna var med känner jag inte av alls när jag är ensam. Det är ju hundar som kan ses som fiender och inte en ensam människa som bara passerar. Den led jag följde heter Västra Markslingan.

Vid det här laget var jag trött men ville ändå stanna till vid Eketorps borg. När jag för många år sedan var här var uppbyggnaden i ett inledningsskede så det var kul att få se hur fint de hade fått till det.

Jag sov gott och vaknade med ny energi. Nu gick färden till norra Öland, närmare bestämt Trollskogen. På vägen dit stannade jag till vid en plats där jag kunde fota fyra väderkvarnar på rad och jag stannade och gick en runda i en återställd våtmark vid Böda hamn. Men jag valde att inte ta med bilder från alla stopp jag gjorde.

Efter att ha gått runt udden och sett allt det välbekanta så fortsatte jag mot fyren Långe Erik. Den var stängd så där kunde jag inte komma upp och se på utsikten.

Jag gick en skön promenad även vid naturreservatet Neptuni åkrar, ett stort klapperstensfält.

Och naturligtvis besökte jag även raukarna i Byrum.

Tredje dagen ville jag uppleva Alvaret och hittade en lagom lång slinga, Gösslundaslingan. Den blev några km längre än tänkt eftersom jag missade markeringen där jag skulle svänga men vad gjorde det när jag kom till fina platser och där fick höra Storspoven. Det hade jag missat om jag hade gått rätt.

Fjärde dagen lämnade jag ön för att göra Kalmar. Återigen letade jag mig fram med hjälp av kartan för stolpjakten. Det blev en härlig och rejäl runda runt alla de fina delarna av stan men här nöjer jag mig med att visa det som alla känner igen, Kalmar slott. Jag gick runt innanför murarna och upp på vallarna.

Femte dagen lämnade jag ön på riktigt och for mot Karlskrona där Lotta väntade på mig. Jag bodde hos henne en natt och hon guidade mig runt den vackert belägna staden.

Efter att sovit gott fick jag se ännu mer av både staden på håll och Wämöparken, som är en kombinerad natur-, kultur- och nöjespark.

Lotta sa att vi måste till Rosenbom också och jag hängde så klart gärna med dit. Han vill gärna att man stoppar ett mynt i hans huvud och så gjorde Lotta.

Jag for vidare mot barndomsnostalgiska minnen. Min familj bodde i Halmstad från det att jag fyllde sex år tills jag fyllde 14 år och jag ville gärna återuppleva alla de mest omtyckta platserna. Två nätter bodde jag söder om stan men min barndomsstrand ligger längre norrut. Ringenäs var den strand vi nästan alltid åkte till. Oj, vad mycket kul vi hade här.

Jag vandrade på stranden tills jag såg Tylösand (syns otydligt men titta ordentligt så ser ni hotellet där borta).

Nissan har jag också många minnen från.

Jag åkte runt till alla de tre olika platser vi bodde på och ville även se de skolor jag gått på. Det blev en del små promenader på de platserna. Jag ville även se om de centrala delarna av stan såg ut som förr och det är klart att mycket gjorde det. Slottet t ex.

Likaså den fula statyn av Picasso.

På Stora torget syns wärdshuset Tre hjärtan och S:t Nikolai kyrka bakom Europa och Tjuren, en fontän i brons av Carl Milles

Norre Port, även Norreport, stadsport i Halmstad, Hallands län. Norre Port färdigställdes 1601 under den danske kungen Kristian IV. Den var en del av stadens befästning, som även innefattade Halmstads Slott. Här vaktas porten av ingen mindre än 91:an Karlsson.

Galgbergets bokskog ville jag återse och en del av mig ville besöka djurkyrkogården där en älskad vovve ligger begravd.

Jag klättrade även upp för alla trappsteg i utsiktstornet.

Jag återsåg mycket mer men det här ska ju vara en sammanfattning.

På väg hem till Frösön stannade jag till hos min syster i Motala, efter att ha tagit en bensträckare vid några tillfällen. Brahehus är ett fint ställe för en bensträckare.

Slutet på min resa närmade sig men fler trevligheter väntade. Jag hade nämligen kommit överens med två fina bloggvänner att hämta upp dem på vägen och sedan skulle de stanna några dagar hos mig på Frösön. Jag hade träffat både Anki och Paula tidigare och de kände varandra sedan länge. Anki erbjöd mig att sova över hos henne och dagen därpå kunde vi turas om att köra resten av vägen. Vi gick en promenad i Slottsparken.

Morgonen därpå for vi iväg för att först hämta Paula, som då bodde i Sundborn. Ett litet fikastopp längs vägen.

Paula packade en korg med diverse godsaker och tog med oss förbi Carl Larsson-gården till trädgården vid Sundbornsån.

Vi stannade i Ytterhogdal och åt pizza och på kvällen kom vi fram till mig. Där var min resa slut så besöket och allt vi gjorde berättar jag inte mer om här. Men jag tar ändå med en bild där vi har tagit oss upp en liten bit på Åreskutan (med lift). Det blev några väldigt trevliga dagar och jag är så glad att det blev av.

Två korta resor till blev det och den första var till ett bröllop i Gränna. Det var en av min storasysters döttrar som gifte sig med sin sambo. Jag lämnade bilen hemma och tog tåget till min syster i Motala. Roddy delade snällt med sig av sin plats i soffan.

Ett vackert bröllop och jättekul att få vara med.

Bruden med alla sina syskon.

Och jag med mina systrar. Brudens mor i mitten.

Mingel med bubbel på Gyllene Utterns terass med utsikt över Vättern. God mat serverades till middag men när ungdomarna började komma igång med lite mer festande tackade vi mostrar för oss och lämnade festen.

Jag kunde så klart inte låta bli att åka ner en sväng till mina barn på hösten. Som vanligt började jag i Uppsala hos min son. Vi promenerade bl a förbi en park med äppelträd där det var fritt fram att förse sig. Vi tog med oss några som skulle bli till en smulpaj med äpplen senare.

Min son fixade en supersmarrig middag och pajen efteråt smakade inte illa heller. Vaniljsås till så klart. Glass går lika bra.

En dagstripp till Örebro och det får en av kattbröderna symbolisera.

Dagen därpå tog vi oss ut i skogen och gjorde ett litet svampfynd.

Det blev ännu ett långt inlägg men eftersom jag efter tre år som volontär, eller kattslav som någon uttryckte det, på katthemmet nu sa tack och hejdå så vill jag ändå ta med några bilder på en del av alla fina katter jag träffade det här året. Det blev helt enkelt för jobbigt att fortsätta.

Varning: ett väldigt långt inlägg eftersom det blev så mycket resande inom landet.

Hälsporre tar tid att läka så jag fortsätter att minnas mina resor tidigare år i stället för att uppleva nya saker nu. 2021 var ett år som fortfarande var präglat av pandemin men så småningom kom vaccinationerna igång och en del restriktioner hävdes. Min svägerska vågade sig på att åka tåg upp till mig i slutet av januari för att vi tillsammans skulle kunna åka till Åre, precis som vanligt under min andelsvecka. Det var både gott om snö och vissa dagar fint väder. Vi höll oss borta från alla affärer och trängdes aldrig med andra människor.

Nu blir det ett hopp till början av juni då jag åkte söderut för att tillsammans med min lillasyster och hennes son åka till Skåne och lite senare även till Målsånna i Småland. Jag passade på att besöka min s0n i Uppsala några dagar och vi bestämde oss för att åka ut till kusten och njuta av sol och hav. Min son badade, så klart, men inte jag. Det var inte särskilt varmt i vattnet.

När jag lämnade Uppsala hade jag några andra besök jag såg fram emot innan jag fortsatte till min syster i Motala. Jag träffade väldigt goda vänner från Strängnäs (ja där bodde vi i drygt 13 år). Lika kul att komma dit som det brukar vara och jag fick både gofika och hundgos.

Jag fortsatte mot Åkers styckebruk, där jag övernattade hos min svägerska och svåger och träffade deras döttrar med familjer. Självklart blev det också ett besök hos min svärmor.

Följande dag kom jag till Motala och efter en natt hos min syster åkte vi iväg mot Österlen. Min systerson följde också med. Tänk att båda våra söner gärna hänger med sina mammor på äventyr. Vi hyrde en stuga ca 700 m från både en fin strand och Stenshuvuds nationalpark. Vädret var fint och vi promenerade runt åt alla möjliga håll i området men det var nationalparken som var vårt huvudsakliga mål. Här tar jag och Roddy en liten paus.

Stenshuvud är egentligen tre huvuden och här har vi tagit oss upp till det norra.

Ett av de andra huvudena.

I mina hemtrakter finns det inga bokskogar så jag njuter av grönskan när jag får chansen att vandra bland många bokar.

Rörums kyrka ligger så vackert i allt det gröna.

Vi promenerade inte bara utan gjorde även små bilutflykter.

Hallamölla vattenfall är Skånes längsta vattenfall med en fallhöjd på 23 meter. Fallet är en del av Verkaån, vars lopp är skyddat som naturreservat. Namnet kommer från den kvarn som funnits på platsen sen 1400-talet. /Wikipedia.

Brösarps backar.

Vi fortsatte till Kivik och både där och vid Brösarps backar har jag fina minnen från en härlig husvagnssemester med min man. Kul att komma tillbaka och känna igen sig.

Jag fick ett tips från bloggvännen Marie om att det fanns en fin plats att besöka. Tack vare det tipset kom vi till Haväng och först kom vi till Havängsdösen.

Dösen är den äldsta formen av megalitgrav i Norden. Typen anlades under en del av bondestenåldern runt 3600–3350 f.Kr. och ersatte på sina håll i Danmark och Skåne den tidigare typen långhög som bara ibland är byggd av stenblock. Wikipedia

Vi lämnade dösen och gick ner mot havet. Det var en helt underbar kväll.

Ale stenar hade jag varit vid två gånger tidigare men aldrig medan vallmon har blommat så här fint. Vi parkerade i byn Kåseberga och promenerade till Sveriges största och bäst bevarade skeppssättning.

Vi fortsatte mot Sandhammaren, en strand som anses vara Sveriges finaste med en vit, finkornig sand som sägs sakna motsvarighet. Roddy var inte välkommen på stranden men vi gick bland sanddynerna längre bort tills vi inte såg några människor och då fick en glad vovve doppa tassarna. 

Efter härliga dagar på Österlen lämnade vi vår stuga där och fortsatte till en stuga i Saxemara. Vi stannade till vid Vittskövle slott. Slottet är privatägt och inte öppet för allmänheten men besökare är välkomna in i parken och det är helt gratis.

Från Saxemara for vi iväg på en utflykt till Ronneby och det blev en skön promenad både i Brunnsparken och i Brunnsskogen. Vilken blomning på alla rododendronbuskar och även på andra vackra växter.

Ronneby brunn. På den lilla vita skylten som hänger utanför står det ”gamla källan”. Jag undrar om den nya källan finns under den gröna lite simplare pumpen.

En skön kväll i Järnavik.

Vi mellanlandade några dagar hos min syster i Motala innan vi gav oss iväg igen. Medan min syster ägnade sig åt gräsklippning och andra sysslor man behöver ta itu med när man är husägare tog jag bilen till en av mina bästa vänner från högstadiet. En vän som jag fortfarande är väldigt nära och gärna vill träffa när tillfälle ges. En halvtimmes resa senare körde jag in på hennes familjs garageinfart och när jag öppnade bildörren kom en av familjens senaste medlemmar fram och ville hälsa. När jag satte mig ner på knä i gruset hade jag genast en söt, spinnande kisse i knät. En kisse som tyvärr inte finns längre.

När jag kände mig nöjd med kissegos var det dags att hälsa på de här finingarna. Jag är både katt- och hundmänniska men jag har en speciell känsla för hundar som påminner om de jag själv har haft. Jag har haft två golden och en blandis och de här goldisarna är precis så mysiga som man tänker att de ska vara. Någon gång mellan allt mys med katt och hundar hejade jag så klart på min kompis också. Men i coronatider kramades vi inte utan vinkade bara lite. Vi hade båda fått två coronavaccinationer eftersom vi båda tillhör riskgrupper så lite skyddade var vi. I min journal står det att jag fick första dosen 2:a mars och den andra dosen 23:e mars och det är bara ett exempel på allt som inte riktigt stämmer i journalen.

Någon dag senare packade jag, min syster och Roddy in oss i bilen igen och for till Målsånna, vid Anebysjön i Småland, Vi såg fram emot en lugn och skön vecka med inga som helst krav och så blev det. I alla fall nästan för min syster hade en del jobb hon behövde göra. Ni ser ju hur perfekt vi bodde under den alldeles för varma sommarvecken, en annan stuga än sist. Flera dagar var det 32 grader dagtid och då satt jag mest och flämtade och var rejält påverkad. När det på kvällarna ”bara” var 28 grader kunde jag andas och börja fungera igen. Vi badade så klart och det var tur att vi hade så nära till en liten privat badplats.

Min son kom och hälsade på några dagar och vi satt så här i skuggan ganska mycket. Roddy trivdes också bäst där.

Min syster satt ibland i uterummet och ibland i skuggan under ett träd och jobbade.

Men det var svalare vissa dagar och skogspromenader mår man oftast bra av.

Sådana här rackare finns inte här på Frösön eller runt Storsjön och det är jag glad för. Roddy kom väldigt nära både den här och en annan huggorm vid olika tillfällen men som tur var gick det bra.

Det var en fin vecka trots värmen men vi bestämde oss för att det fick bli tredje gången gillt. Nu åker vi inte dit någon mer gång.

Tillbaka i Motala..igen. Vi besökte Blå lagunen utanför Skänninge. Jag och min syster ångrade lite att vi inte hade tagit med badkläder men vår promenadkompis behövde inga sådana för att hoppa i plurret,

Vi promenerade omkring på fler platser och bl a mellan Göta kanal och Motala ström. Väldigt mycket fint där också men jag tar inte med fler bilder därifrån.

I stället får ni hänga med till Örebro och Svartån. Jag stannade så klart till där och träffade mina döttrar och svärsonen. Vi promenerade omkring i parken och lunchade med varsin pizza. Väldigt mysigt.

Jag hade bokat en stuga två nätter norr om Leksand. Jag ville för en gångs skull inte bara komma, sova och åka vidare på morgonen nästa dag. Jag gjorde så gott jag kunde för att se olika delar av staden och naturen runt omkring. Vy från naturum.

Ni vet vid det här laget att jag tar alla chanser jag får att gosa med katter eller hundar och här hade jag tur. Just när jag bodde här kom mina värdar hem med en alldeles ny liten labrador. Vi hade redan fått bra kontakt och de hade tidigare sagt att jag gärna skulle få hälsa. Jag väntade lite innan jag gick ut och satte mig ner på huk. Genast kom den lilla sötnosen stultande fram till mig och kröp upp i mitt knä. Lycka!

Jag var bortrest i 25 dagar och mina hårt fostrade växter levde fortfarande. De är vana vid att dränkas rejält för att sedan torka ut helt. De var lika gröna, stora och fina som när jag for iväg. Växter som inte klarar den behandlingen ska inte vara hos mig.

Jag hann inte vara hemma mer än drygt en vecka innan mer kul upplevelser gjorde mig glad. Först kom bloggvännen Lotta hela vägen från Karlskrona och hälsade på några dagar. Hon hälsade inte bara på mig utan även en del släkt här i Jämtland. Jättekul och vi kände ju redan varandra genom bloggarna. Hon var kvar den dag min son kom och tillsammans åkte vi till Andersön.

Anledningen till att min son kom var att det var dags för ännu en resa. När vi tidigare hade pratat om att han ville komma till mig några dagar frågade jag om vi skulle hitta på något, typ några dagar vid Höga Kusten. Ja, svarade han och fortsatte med men ska vi inte fortsätta lite längre då? Det slutade med att vi bokade boenden längs kusten upp till Haparanda och sedan mot Kilpisjärvi i Finland med målet att komma till Treriksröset. Hemresan planerade vi att åka en bit i Norge för att sedan komma in i Sverige igen de sista dagarna.

Första dagen stannade vi vid Döda fallet. Jag har tidigare berättat om Vildhussen och hans misslyckade försök att förbättra för flottningen och att han därmed orsakade en katastrof.

Vi kom till Balesuddens naturreservat och efter en ganska lång men väldigt fin vandring var vi framme vid en tjärn, Balestjärn, med väldigt klart vatten. Här badade vi båda två.

Efter badet gick vi tillbaka en liten bit för att vid en havsvik sätta oss och fika.

Nästa dag  fortsatte vi mot Ytteråträsk, som ligger en bit norr om Umeå. Vid kusten utanför Umeå finns naturreservatet Strömbäck-Kont och dit styrde vi kosan denna vackra morgon. Även denna dag strövade vi genom varierande naturtyper men det var närheten till havet som lockade oss.

Ni får inga bildbevis på att även jag badade här men både jag och min son tyckte att det var ljuvligt skönt.

Fika måste man göra och fina fikaplatser finns det gott om.

Nästa dags naturupplevelse fick vi när vi följde en led i naturreservatet Bjuröklubb. Vid fyren stannade vi och åt vår matsäck på klipporna. När jag tittar tillbaka på den här sommaren inser jag att vädret oftast var på vår sida, när det inte var lite för varmt.

Vi lämnade vår stuga i Råneå och egentligen hade vi tänkt åka inåt landet därifrån. Men min son hade hört mig berätta om minnen från Haparanda så han frågade om jag vill ta den vägen i stället. Det är klart att jag ville. Det var ett bra tillfälle att testa om våra covid-bevis skulle ge oss tillträde till Finland. Min son hade precis marginalen på sin sida för sista vaccinationen behövde vara gjord minst två veckor innan. Det var inga problem och vi tog en liten promenad in i Finland.

Som ni ser mörknade det på himlen och snart kom ett rejält skyfall. Men då var vi inne i en gigantisk godisaffär. Vi hann bara bli lite blöta när vi sedan tog oss till bilen.

Mina barndomsminnen var väldigt vaga och i Haparanda såg jag inget jag kände igen. Men när jag såg en skylt vid vägen som angav att där kom man till Kukkolaforsen reagerade jag snabbt och styrde in dit. Jag har ett foto från den här platsen där jag som barn sitter på en bänk med forsen bakom mig. En man slängde ut ett nät om och om igen för att fånga fiskar och just det fastnade i mitt minne. Hade det inte stått Kukkolaforsen under bilden i mitt gamla fotoalbum så hade jag nog inte reagerat. Det regnade lite fortfarande så vädret var inte lika fantastiskt varje dag.

Några dagar senare närmade vi oss vårt huvusakliga mål, Treriksröset. Återigen fick vi visa våra covid-bevis för att få passera gränsen (ganska kul att ha varit med om) och vi hann i god tid för att den eftermiddagen följa med en båt till den plats från vilken man går till röset, som inte var ett röse utan en gul betongklump. I Finland var reglerna striktare vad gäller munskydd så de satte vi på oss.

En fin promenad på ca 3,2 km med en hel del fina vyer.

Så här ser det ut vid Treriksröset. Men efter att ha varit där även något år senare vet jag nu att träspångarna har bytts ut mot galler i något material. Kanske har de längre hållbarhet men de är inte lika sköna för t ex hundtassar.

Tre länder runt på några sekunder.

Tillbaka till båden och en fin erfarenhet rikare. Tänk att jag den här sommaren var nästan allra längst söderut i Sverige och absolut längst norrut.

Vi bodde på hotell och morgonen därpå tittade vi upp mot toppen på berget Saana. Guiden på båten dagen innan gav oss tipset att gå upp dit och det tänkte vi göra.

En jobbig men underbar vandring.

Jag är så glad för att jag har fått vara med om det här.

Balansövningar på toppen.

Färden fortsatte och efter att ha kommit in i Sverige igen (utan någon som helst gränskontroll) så fortsatte vi genom Kiruna och mot Abisko. På vägen dit hade vi ett ”måste göras”. Jag hade berättat för min son att både hans farfar och pappa hade gjort det till en grej att de hade badat i Torne Träsk. Min son badar gärna så han bestämde sig snabbt för att det måste han också göra. Kallt var det men jag njöt av fina vyer och höll mig varm.Nu har tre generationer av den här grenen på familjeträdet badat i Torne Träsk.

Den här dagen, då vi hade fin sikt, bjöd verkligen på naturupplevelser. Vi promenerade längs en led vid Abisko i min absoluta favoritnaturtyp och med min favoritson (har bara en).

Vi kom in på Kungsleden och gick på den tillbaka mot turiststationen.

Matsäck ute i naturen igen. Medan vi gick den här rundan såg min son att liften på fjället i bilden rörde sig och vi bestämde oss genast för att vi måste åka upp till toppen. Det var ingen tvekan och vi är alltid rörande överens om att alla möjligheter till att komma upp på fjäll måste tas.

Men innan dess hade vi mer fint att se .

Vi kom inte upp ända till toppen men efter klättringen upp till Saanas topp var jag inte i form för liknande äventyr. Vi var nöjda med att vi kom upp hit och kunde se Torne Träsk, Lapporten och mycket annat.

Vi kom in i Norge och fick visa upp våra covid-bevis för tredje gången. Strax innan Narvik hade vi ett airbnb bokat för natten och vi var väldigt nöjda med dagen. Min son passade så klart på att ta ett dopp i fjorden vi bodde så nära. Men som jag minns det var det sista doppet för honom den här resan. Vädret gjorde inte fler bad särskilt lockande.

Vi hade inga planer för resan i Norge utan stannade till ibland när det kändes bra. Det var mestadels grått och mulet och det var synd. Efter två övernattningar vände vi in i Sverig igen och återigen utan någon koll för att åka in i Sverige.

Har jag nämnt att vi gillar toppar? Jo, det är nog ganska uttjatat vid det här laget. Utanför Arjeplog vandrade vi upp på Akkelis topp, som bara är 784 möh. Alldeles tillräckligt högt för min del.

I Storuman var det min son som hade en del minnen. En tjej han var tillsammans med ganska länge kom härifrån. Därför hängde jag med på det som han tyckte var viktigt och det var den här hängbron och järnvägsstationen. Trevligt att få se dem och dessutom få höra små berättelser.

Vi kom in på Vildmarksvägen och den har ni ju redan hängt med mig på i förra inlägget. Här stannade vi vid Trappstegsforsen men inte vid den mest kända delen. På andra sidan bron, som syns till höger i bilden, finns den del som ser ut som en trappa men forsen fortsätter på den här sidan.

Vi närmade oss Saxnäs, där jag visste att det fanns ett bra vandrarhem. Men innan vi kom dit frågade min son om jag inte ville ha revansch på Satsfjället. Ni kanske minns det där fjället som jag inte orkade ta mig uppför den sista biten till toppen på. Vädret var inte det bästa och blåsten på toppen var inte kul men det är klart att jag ville ha revansch och med hjälp av peppning från min son kom jag upp dit.

Här är jag nästan uppe men väl på toppen vände jag nästan direkt eftersom det knappt gick att stå upprätt där. Toppar är favoritplatser för mig men jag ska helst inte blåsa omkull.

Efter att ha sovit gott ville min son gärna väcka upp fler minnen, den här gången från en skolresa. Vi parkerade vid slalombacken i Klimpfjäll och tänkte bara gå en liten runda. men ganska snart kom vi in på en led som heter sju forsar. Den måste vi ju utforska. Vi funderade på vad som definierar en fors för vi ville hålla räkningen. Vi konstaterade att oavsett vad definitionen är så fanns det helt klart fler än sju forsar.

När vi började gå duggade det lite men sedan var det uppehåll tills vi satte oss i bilen igen. Då satte regnet igång och det fortsatte regna och blåsa när vi kom till Stekenjokk. Då valde vi att inte stanna där. Jag hade fått uppleva ett helt annat väder där förra hösten så för min del gjorde det inget.

Vi stannade vid Gaustafallet och det är också en repris från min resa året innan. Men bilden är tagen från en annan vinkel så lite annorlunda är det.

Vi bodde i en stuga vid Stora Blåsjön. Inte samma stuga som jag bodde i tidigare utan en lite större. Där stannade vi två nätter för att kunna ta det lite lugnt. Vi hade en planlagd utflykt och det var till en spännande plats som jag valde bort året innan. Jag var inte säker på om jag skulle orka. Ni kanske minns Bjurälven, en väldigt märklig naturupplevelse där älven ibland försvinner in under marken för att senare dyka upp igen. Bubblande vatten, som ser ut som om det kokar, djupa gropar och doliner, ibland så djupa att snön på botten aldrig smälter. Grottor finns det också och det gäller att se sig för eftersom nya doliner kan bildas i det här karstlandskapet. Jag tänker inte gå in på fler förklaringar om vad de olika begreppen innebär för då blir det alldeles för omfattande.

Det var ett antal trappor i de brantaste delarna och det underlättade.

Här försvinner älven in under marken.

Och här visar den sig lite igen och ”kokar”. Lite som vid källorna på Island.

Vi kom hit och valde att inte fortsätta. Vi kunde gå en annan stig tillbaka och se ännu fler spännande saker.

Där nere ligger snön kvar.

Här har vi hittat Grytrännan med massor av vattenfyllda, runda hål. Den röda färgen kommer från en alg.

Vi satte oss och åt våra mackor med utsikt över ett av älvens vattenfall. Även den här dagen hade vi tur med vädret. Det skulle regna men vi hade uppehåll hela vandringen.

Sista dagen stannade vi till vid Brakkåfallet…

…och Hällingsåfallet. Den här gången parkerade vi nedanför den kanjon som leder till fallet.

Jag håller ett stadigt grepp om min son och hans försök att se rädd ut är helt och hållet fejk.

Så var även den resan slut. Jag vet att det här blev ett väldigt långt inlägg men ni ska veta att jag har valt bort mängder av bilder. Det var ju en händelserik sommar med massor av kul upplevelser. Men året var inte slut än och jag ville åka söderut för att träffa min barn. Jag började med att åka mot Uppsala men jag kör helst inte hela sträckan samma dag. Jag stannade i samma stuga jag hade bott i sist utanför Leksand och passade på att träffa bloggvännen Paula i Sundborn. Det blev några väldigt trevliga timmar och jag är glad för att jag även fick möjligheten att träffa finaste Daniel. En gosig kille som somnade i min famn i fåtöljen hemma hos Paula.

Min son och jag gav oss ut i skogen och vi hade turen att hitta massor av trattisar. Konstigt nog har vi vid senare besök på samma plats inte sett till en enda trattkantarell.

Jag och min son gjorde en dagstur till Örebro för att träffa mina döttrar och svärsonen. Vi gick en fin promenad och åt god mat innan det var dags att köra tillbaka till Uppsala.

En höstpromenad längs Fyrisån.

Mina två äldsta barn skulle komma hit till mig på Frösön och fira jul. Det var plan A. Men det var kaos inom SJ:s verksamhet och det var inte bara resenärer som drabbades. Personalen hade det inte heller så roligt. Den obefintliga planeringen och de märkliga schemaläggningarna och sedan även många sjukskrivningar gjorde att min son den 21:a december fortfarande inte hade fått svar på om han fick ledigt under julen. Kanske skulle det komma besked i kvällen därpå, kanske kvällen innan julafton men det var lika stor chans att han inte skulle få något besked över huvud taget.

Jag bestämde mig för att det fick bli plan B, som innebar att jag snabbt packade in julmaten och annat nödvändigt i bilen och körde till Örebro, med en övernattning i Mora. Det blev inte så dumt eftersom vi bjöd in min yngsta dotter och hennes man att äta julbord med oss på kvällen. Kul att få träffa även dem. På kvällen gick jag och äldsta dottern en promenad ner till Stadsparken där ljusshowen ”the magic forest” gjorde allt för att fånga besökarnas uppmärksamhet. Först en liten detalj bland myllret av ljus.

Vill ni se lite mer så titta gärna på filmen. Det fanns ännu mer.

Dan före julafton kom vi iväg tidigt till Uppsala och till min son. Plan B innebar att eftersom min son troligtvis skulle jobba på julafton så skulle vi andra fortsätta hem till mig på morgonen. Vi hann med både fika och julbord innan vi kom fram till att vi ville göra ännu en ändring i vår planering. Nu blev det plan C, som vi alla tyckte blev väldigt bra. Min son fick äntligen, dagen före julafton, veta att han fick avslag på sin ledighetsansökan. Men enligt schemat skulle han jobba tidig julaftonsmorgon och komma hem vid 09.15. Självklart bestämde vi då att vi skulle stanna hela julaftonen hos honom och att jag och dottern skulle ta oss hem till mig på juldagen. Det var t o m lite julstämning från hans balkong.

Det här blev ett alldeles för långt inlägg och jag kan inte avsluta med ett galleri av söta kissar, som jag hade tänkt. Men bilden på Prinsen och hans uppvaktande Stårschan (som betyder flickan på jamska) är så fin med äkta kärlek så den får bli en fin avslutning. Tänk att denna unga kattfröken blev så upp över öronen förälskad i gamla, nötta Prinsen.

Jag fortsätter min resa i minnenas arkiv eftersom nya minnen av nya resor just nu inte kan skapas. Det är resorna jag har haft förmånen att göra som är i fokus men som ni vet var 2020 det år då pandemin kom till oss. Det blev därför ingen längre roadtrip, inte ens inom landet…trodde jag först. Men sedan kom jag på att jag faktiskt gjorde en resa på egen hand på hösten och det blev även en kombinerad resa till Örebro och Motala.

Jag kan inte låta bli att visa nyårsdagens bild på pärlemormoln. Dagen innan såg jag också sådana moln och visst är de fascinerande. Här är jag inte ute på resa utan står på min balkong. Men de är ändå värda att minnas.

Men nu till det här årets resor. Innan vi visste vad som väntade i form av ett virus, utnyttjade jag min andelsvecka i Åre. Det här året hade jag bjudit in de bloggvänner som kände sig manade, bara för att jag ville visa hur en riktigt fin vinter kan vara. Flera var intresserade men av olika anledningar kunde de inte komma och det slutade med att jag åkte dit själv. Min svägerska hade avstått eftersom jag hade fått intresseanmälningar från andra. Min son och en kompis till honom kom dit några dagar men de höll sig mestadels i backarna så jag gjorde mina utflykter på egen hand. Det är jag van vid så det var inget konstigt. Jag tog mig bl a till Tännforsen för att se om den var frusen. Förr var den oftast helt frusen på vintrarna men det är ovanligt numera.

Kabinbanan var så klart stängd pga nedisning. Så sa de i alla fall och det har varit likadant flera år.

Någon månad senare började tecken på en pandemi dyka upp och så småningom kom de första restriktionerna. Om det inte var nödvändigt skulle man helst inte åka mer än några timmar från sin egen region för att inte belasta en annan region om man blev sjuk. Vi skulle dessutom inte ha närkontakt och händerna skulle både tvättas och spritas i tid och otid för att undvika att smittas eller smitta andra. Inga kramar och sätten att hälsa förändrades från handskakningar till diverse andra kul beteenden.

Min äldsta dotter skulle flytta i slutet av maj och när jag frågade om hon tyckte att det var en nödvändig resa för min del att komma och hjälpa till så sa hon att det var det. Självklart åkte jag då ner, hyrde en liten lastbil och sedan fixade vi flytten med hjälp av min andra dotter och hennes man. Vi höll avstånd så gott vi kunde och vinkade till varandra i stället för att kramas. Trist, men alla vande sig vid det under några år. Lastbilen var även bra att ha när vi åkte till Ikea och köpte en ny säng.

Dagen efter promenerade vi omkring i Örebro. Min dotters nya lägenhet ligger väldigt nära stadsparken så vi gick ditåt, fortsatte längs Svartån mot slottet och besökte även Stora Holmen, som är barnens egen ö i Örebro. Sommartid finns Lillputt-tåget, färjan Wictoria, en liten lantgård, minikaruseller och glasskiosk där.

Jag har fått ett ok på att använda den här bilden.

Vi avslutade med att promenera genom Wadköping.

När jag ändå var i närheten så tyckte min lillasyster att jag skulle komma till henne i Motala. Det var inte en nödvändig resa men vi försökte hålla avstånd och det var ju kul att träffas. Här är det hennes son som har fotat.

Både på ner- och hemresan hade jag bokat boenden och när jag åkte hem igen övernattade jag i Mora. Där gick jag i mål efter en kort promenad längs vasaloppets sista sträcka.

Självaste Gustav Wasa hade fått ett munskydd. Det fanns inga restriktioner om detta men någon tyckte att han behövde skyddas, eller kanske skydda förbipasserande.

Under sommaren fick jag besök av först min yngsta dotter och senare min son och vi gjorde en del utflykter men inget som kan räknas som resor och därmed platsar de inte här. Det är lite synd för det blev en hel del fina fjäll- och naturbilder. Men det blev en resa till och efter en viss tvekan bokade jag boende för fyra nätter längs Vildmarksvägen och i början av september gav jag mig iväg. Min tvekan berodde både på funderingar kring värk och ork och även på om det skulle bli jobbigt att resa ensam, för första gången sedan jag blev änka. Jag skulle dessutom återse en del av det jag och min man hade upplevt så nostalgiskt skulle det bli. Vilken tur att jag bestämde mig för att åka för det blev en superhärlig upplevelse både vad gäller väder och vad jag fick vara med om.

Jag åkte till Strömsund där Vildmarksvägen börjar. Där träffade jag Jätten Jorm, från filmen Dunderklumpen.

Jag kom inte ända upp till toppen på Kalberget men utsikten var inte så dum härifrån heller.

Hällingsåfallet.

I Gäddede svängde jag av mot Portfjället, som syns i bilden nedan. Mitt vandringsmål var sänkan, den sk porten, i fjället och att komma till Norge på andra sidan. Norge var förbjudet område den här tiden och det kändes lite kul att ta några steg in över gränsen.

Och här är jag i Norge. Men jag vände nästan genast tillbaka till Sverige.

En liten del av bäcken vid Brakkåfallet.

Jag bodde i en liten stuga vid Stora Blåsjön och hade den här vyn utanför fönstret.

Ankarede, en samisk kyrkstad. Därifrån kan man välja olika leder men jag gick bara en liten bit eftersom jag skulle hinna med en hel del annat också.

Jag stannade till vid Gaustafallet.

Jag for upp till högre höjder på den väg som är avstängd vintertid. I början av juni brukar den öppnas efter att snöröjare har plöjt sig genom ett flera meter tjockt snötäcke. Då är det populärt att åka här men jag tycker att det är bättre att vänta. Jag har ett foto av mig själv som barn där jag sitter högt uppe på en snödriva vid vägen när den är plogad så jag har sett hur det ser ut då, även om jag inte minns det jättetydligt. Det här är ett fågelskyddsområde och det är förbjudet att gå utanför vägen fram till 10:e juli. Är man här så är det fint att kunna gå en kort eller lång vandring. Jag vandrade uppåt i kanske en eller två km och sedan vände jag neråt igen mot sjön, som egentligen inte är en sjö utan ett vattenfyllt gruvhål.

En vy från byn Klimpfjäll.

Jag hade haft väldigt fint väder hittills men där borta började molnen torna upp sig.

Jag skulle bo i Saxnäs den natten men innan jag kom dit tog jag en liten omväg till ännu en samisk kyrkby, Fatmomakke.

Morgonen därpå var det mulet och grått så jag väntade lite med att åka till det fjäll jag hade som mål och följde i stället en stig till Fiskonfallet. Stigen gick en bit från fallet och sikten skymdes av träd, helt eller delvis. Då kom min envisa och kanske lite dumdristiga sida fram och jag tog mig ner för den branta och hala terrängen mot forsen. Både när jag gick ner och på tillbakavägen var jag tvungen att hitta tillräckligt starka grenar att hålla mig i för att inte halka eller ramla. Men ska man titta på ett fall så vill man ju se det. Det gick bevisligen bra.

När jag styrde in på grusvägen mot Satsfjället låg molnen så lågt att toppen inte syntes. Men jag har varit med om att moln har lättat snabbt förut så jag chansade. Det var i alla fall värt en vandring en bit upp.

Jag hade tur och molnen lättade tillräckligt för att sikten skulle bli bra. Jag är inte särskilt bra på att ta selfies men ibland försöker jag i alla fall. Jag konstaterar att coronafrisyren har hunnit en bit på väg mot att bli längre.

Jag behövde inte ångra att jag åkte hit.

Jag kom nästan ända upp till toppen men jag medger att den sista branta biten upp dit inte lockade mig. Jag var tillräckligt trött ändå så jag vände neråt. Ett gäng renar kom på den stig jag snart skulle komma till. Renar såg jag fler gånger men det får räcka med den här bilden.

Trappstegsforsen känner många igen. I alla fall de som har varit i de här trakterna. Här stod folk med maffiga kamerautrusningar utanför sina stora husbilar och jag kände mig lite udda när jag kom dit med min lilla bil och tog fram min i sammanhanget väldigt lilla kamera. Men jag mottogs i gänget som en av dem och där stod vi och pratade om allt vi såg och allt vi hade sett samtidigt som vi fotade.

Jag tog chansen att se och fota forsande vatten en gång till innan jag skulle komma till trakter med bara vanliga sjöar. Det tog några dagar hemma innan jag tyckte att min egen vy med Storsjön och oviksfjällen var så mycket att komma med.

Ett härligt äventyr som gav mersmak men de kommande resorna norrut gjorde jag i sällskap med andra. Däremot har jag åkt runt längre söderut på egen hand och det har jag trivts väldigt bra med. Kul med sällskap men jag klarar mig bra på egen hand också.

Precis som många andra det här året firade jag och mina barn jul var och en för sig. Min yngsta dotter hade ju sin man och sina katter men vi andra följde restriktionerna (det gjorde så klart yngsta dottern och svärsonen också). Det var helt ok. Jag firade ensam för att följa reglerna och inte för att jag inte hade någon att fira med och jag hade en ganska skön jul. Jag fixade lite julmat och julstämningen fanns där.

En vit jul blev det och så är det oftast här.

Jag kan inte låta bli att frångå min intention om att bara minnas resor i de här minnesinläggen. Julbilderna är ingen resa och det är inte heller det här urvalet av katter från katthemmet under 2020. Alla är tagna med mobilen och ibland med bara en hand. Men ni förstår säkert att jag trivdes när jag fick närkontakt med alla fina kissar. På sista bilden sitter Prinsen, min favorit. En njursjuk, gammal och trafikskadad katt som hade sitt hem i köket och där skulle han få stanna livet ut. Nu vet jag inte om han finns längre eftersom jag för två år sedan konstaterade att min kropp inte orkade det delvis tunga volontärjobbet.

Eftersom jag en period nu pga hälsporre mestadels håller mig i stillhet här hemma så fortsätter jag det jag började med i förra inlägget, dvs går tillbaka till de resor jag har haft förmånen att kunna göra fr o m 2018. Det finns så klart många upplevelser som inte har med resor att göra men nu var det resorna jag fick lust att gå tillbaka till, både de korta och de lite längre. Men innan jag minns tillbaka till 2019 så uppfyller jag en önskan från Anna-Lena, som i sin kommentar skrev att hon saknade en bild på mig med den tyrolerhatt jag tyckte var ett måste när jag var i Tyrolen (Innsbruck). En hemsk bild men jag bjussar på den. Prislappen sitter kvar och fjädern är inplastad och syns inte men det är den enda bild jag har.

Som sagt, jag kände att jag ”🎼🎵 borde köpa mig en tyrolerhatt, bara därför att, locka fram ett skratt🎶”.

Jag bodde fortfarande kvar i Mjölby i några månader men i Januari tog jag tåget till Stockholm, där jag mötte min svägerska, och tillsammans fortsatte vi med tåg till Åre. Jag hade ju min andelsvecka och då kändes det bra att den fortfarande var min. Jag längtade efter fjäll och vinter och det var även ett bra tillfälle för att en dag ta bussen in till Östersund och Frösön. Där träffade jag säljarna i min blivande lägenhet, skrev ner en del mått och blev visad var sophus och andra lokaler finns. Jag fick även veta att jag fick ta över platsen i varmgaraget. Det var ett måste eftersom mitt förråd ligger där och det är så trångt mellan bilen och dörren till förrådet att ingen annan skulle kunna ha den platsen. Skönt att slippa ha en parkeringplats utomhus, som jag trodde var vad jag skulle få.

Det blåser på Mullfjället.

Den 20:e mars gick flyttlasset. Det var inte bara kul. Det var sorgligt att lämna den fina gemenskap jag under exakt fyra år hade haft med min syster. Det visade sig att vi hade exakt samma uppfattning om hur mycket, eller lite, vi skulle umgås. Under dessa fyra år hade vi väldigt mycket hjälp av varandra, inte minst med hundarna, och jag kan helt ärligt säga att vi inte hade minsta lilla dispyt under hela tiden. Vi hade våra egna lägenheter i huset men vi hade alltid en dörr öppen mellan oss. Både för att hundarna skulle kunna gå vart de ville men även för att det kändes bra för oss. Trädgården och uterummet var gemensamt.

Resan upp till mitt nya hem på Frösön var lång och jag är väldigt glad och tacksam för att min son erbjöd sig att åka med från Uppsala och köra därifrån. Jag tror inte att jag hade kommit fram annars. Det blev en liten omväg men den var nog nödvändig. Någonstans i trakterna runt Rätan stod det här gänget på vägen. En ganska vanlig syn här och det kändes i mitt hjärta att ja, så här är det här och snart är jag hemma.

Nästa resa fick vänta ända till september. Innan dess utforskade jag både välbakanta och nya delar av Jämtland men även om det var fina upplevelser så var det inga resor. Men i september gick ännu ett av de mål jag satte upp under min långa vänta på en ny lever i uppfyllelse och även den här gången ville min son hänga med. Vi hade bokat flyg till Island och där väntade en hyrbil. Under elva dygn tog vi oss runt hela ön och fick mängder av wow-upplevelser. Resan började för min del med att jag tog tåget från Östersund till Uppsala. Min son hade nyligen flyttat så jag visste inte vilket håll jag skulle gå åt och medan jag väntade på honom kom plötsligt min syster gående på perrongen. Nästan direkt kom min son från andra hållet och att träffas där måste så klart förevigas. Min syster hade haft en föreläsning i Uppsala och visste att jag skulle komma och vilken tid så när hon var klar passade det perfekt att dyka upp och överraska.

Dagen efter flög vi från Arlanda och sikten över Island var så bra att jag tog ett antal foton på bl a Europas största glaciär, Vatnajökull.

Vi åkte först till vårt bokade airbnb men där ville vi inte stanna utan vi åkte in till centrala Reykjavik för att se oss omkring lite. Om man tittar lite närmare in i den här målningen så ser man motiv från staden i bokstäverna. Varför det är ett G i början vet jag inte men kanske för att målningen är i gråtoner.

Hallgrimskirkja. Statyn framför kyrkan föreställer Leif Eriksson, en upptäcktsresande från Grönland.

Dagen efter hade vi som mål att se alla sevärdheter längs Gyllene Cirkeln. Första stoppet var vid þingvellir, en nationalpark där islänningarna höll sitt första riksmöte, Alltinget. Nationalparken ligger mellan Nordamerikanska kontinentalplattan och Eurasiska kontinentalplattan.

Vi fortsatte mot Geysir,  ett område med heta källor, där huvudattraktionen är den aktiva gejsern Strokkur. Med pålitlig regelbundenhet, var 5–10 minut, kastar Strokkur upp en 15–30 meter hög vattenpelare i luften.

Det kokade i marken lite överallt inom området.

Gullfoss är Islands mest kända vattenfall. Vattnet faller i två etapper, först ett kortare fall på 11 meter och sedan ett 21 meter högt fall ner i en ravin. Vi tog oss så klart ner och tittade ända till botten och vi klättrade även upp på den mörka klippan till vänster, där ni kan se att det står folk. Ett mäktigt vattenfall.

Det bästa med den här dagen var nog ändå badet i Secret lagoon, eller Gamla Laugin som den också kallas. Den består av flera mindre varma källor som bildar en naturlig pool utanför den lilla byn Fludir. Jag vet inte den exakta temperatuen men det var som att gå ner i ett varmt bad i badkaret. På vissa ställen fick man vara lite försiktig för att inte bränna sig. Ett underbart skönt och avkopplande bad. Vi hade redan från början bestämt oss för att strunta i turistmagneten Blå Lagunen och i stället hitta något lite mysigare bad.

Nästa dag blev det också ett varmt bad. Jag hade hittat ett tips på nätet om att det finns en pool, uppvärmd av varma källor, gömd på en avskild plats mellan bergen. Poolen, Seljavallalaug, är den äldsta poolen på Island. Den byggdes 1923 och tanken var att lokalbefolkningen skulle utnyttja den för att lära sig simma. Nu hittar även en del turister hit men eftersom det tar ca 20 minuter att gå dit, och att ha stövlar är bra, så var det ingen trängsel. Det kan även bero på att det regnade men det stoppade inte oss. Det är en väldigt enkel anläggning och både omklädningsrum och pool skulle behöva lite mer rengöring. Men det är en gratis upplevelse och sköts om av frivilliga så man får inte vara för kritisk.

Närmare än så här kom vi inte glaciären Eyjafjallajökull, ett namn som jag tror att många minns sedan vulkanutbrottet här satte stopp för flygtrafiken över ett stort område.

Nästa mål var Seljalandsfoss,  ett vattenfall i älven Seljalandsá som är 65 m högt.  Vattnet kommer från Eyjafjallajökull. Det speciella med det här fallet är att man kan gå bakom det. Det är som att gå i ett regn och egentligen skulle jag inte ha tagit med mig kameran. Jag hade en putstrasa med mig och den använde jag flitigt samtidigt som jag försökte skydda min kamera så gott det gick.

Vi fortsatte till Black beach, en svart lavastrand med märkliga klippformationer.

Dagen därpå hade vi ett huvudmål och det var Islands största och djupaste glaciärsjö,  Jökulsárlón, där vi skulle få se små isberg som brutit sig loss från glaciären och som en bonus också få se sälar simma omkring där.

Isen tog sig långsamt ut mot havet.

När vi vände tillbaka mot parkeringen såg vi att molnen hade lättat lite och fram kom de bergstoppar som tidigare varit dolda. Här ser man också tydligt hur glaciären går ner i sjön. Om vi hade orkat kunde vi ha gått tillbaka för en ny fotosession men vi, i alla fall jag, var trötta och vi skulle vidare mot nästa mål.

Vi hade hoppats på att få se vilda, eller i alla fall lösgående, islandshästar men vi fick nöja oss med att se dem innanför staket. Det blev en del gosande med de här två. I alla fall så länge de fick färskt gräs som vi plockade utanför inhägnaden.

De här sötnosarna ville inte ha någon närkontakt.

En natt i en stuga precis vid den här hamnen. Vi bodde på många fina platser.

På morgonen gick vi en promenad i den karga och vackra naturen. Om jag inte älskade att bo i Jämtland så skulle jag nog trivas på Island. Den här bilden får representera den dagen.

Nästa dag for vi vidare och vårt första mål var ett väldigt märkligt naturområde. Men på väg dit fick jag syn på ett vattenfall nere i en ravin och där stannade vi och klättrade ner.

Jag får nästan svindel bara av att titta på hur nära kanten min son står och jag höll mig på behörigt avstånd.

Det märkliga område jag nämnde ovan är det på bilderna nedan.  Vid Myvatn, på nordsidan av Island, finns det massor att se. Vi stannade vid ett geotermiskt område, Hverir, där det kokade och bubblade i lera och vatten. Det kom även upp riktigt svavelosande ånga ur marken och när man kom in i en sådan pust av ånga, kom kväljningarna. Ruttna ägg och döda råttor i en inte särskilt trevlig kombination, så luktade det. Men vi var båda två helt fascinerade av all aktivitet som pågick under marken och som visade sig i bubblor och ånga. Ett nordiskt land men oj, vad mycket som är annorlunda mot hur det är hemma.

Alldeles i närheten, på andra sidan ett bergspass, ligger den här heta sjön. Det är förbjudet att bada eftersom heta källor gör den farligt het på vissa ställen. Vi kunde inte motstå att känna lite försiktigt med en hand i kanten och det var varmt, men inte så att vi brände oss  under den korta stunden.

En bit längre bort ville vi titta in i en grotta, Grjótagjá. Inuti grottan finns ett lockande, varmt och klart vatten. Förr var det populärt att ta ett bad där men efter att magma från vulkanen Krafla gjorde vattnet alltför hett blev det förbjudet. Nu är det drygt 45 grader men turister får inte bada där och delvis är det pga risk för fallande stenar.

På grottans tak finns stora sprickor och därifrån syns vårt nästa besöksmål, vulkanen Hverfjall. Om ni aktiverar hökögonen så kan ni se en svart, smal linje som går snett upp ungefär på mitten av vulkanen. Där vandrade vi upp.

Det tog ungefär en timme att gå runt vulkanöppningen.

Vår sista stopp för dagen, innan vi kom fram till vår stuga, var vid vattenfallet  Goðafoss. Det finns gott om maffiga vattenfall på Island.

Vi skulle åka vägen som kallas Diamond circle men innan vi kom dit såg vi något spännande och stannade spontant.  Skútustaðagígar, ett område med massor av pseudokratrar (Liknar äkta vulkankratrar men har inte någon öppning som det strömmat lava från. Pseudokratrar uppstår vid explosioner av ånga som uppstår när varm lava flyter ut över ett vått underlag.  Här hade vi kunnat vandra omkring länge men vi hade annat inplanerat och gick en ganska kort runda.

Ännu ett spontanstopp och det är skönt med korta bensträckare ibland.

I ett ihållande regn vandrade vi lite senare iväg på en stig till Dettifoss ( Islands kraftigaste vattenfall, räknat i mängden vatten, höjd och bredd). Vatten både uppifrån och från fallet gjorde att kameran mestadels fick vila innanför min regnjacka.

En kort promenad från Dettifoss ligger Selfoss vattenfall (det finns en ort med samma namn). När man ändå är i närheten så är det klart att man vill se det fallet också. Men vi nöjde oss med att komma så här nära.

Vi fortsatte mot nästa sevärdhet, Vesturdalur (en ravin med spännande natur). Det var med en viss tvekan vi körde ner på en väldigt dålig och bitvis ganska brant väg men vi ville ju ner dit.

De två stenformationerna på den närmaste sidan av vattendraget är Karl och Kerling. De sägs vara två förstenade troll. Mitt emot dem ligger deras grotta, Tröllahellir. Vi lät fantasin skena iväg ännu mer och tyckte att vi såg deras hund längst till höger och deras beskyddande drake till vänster.

Vi stannade på fler platser men jag nöjer mig med de här bilderna från den dagen.

Ännu en ny dag och vi stannade till i en liten ort som heter svalbarðseyri. Vi gick ut mot den lilla fyren. Ganska söt.

Vi kom till Akureyri, den största staden på norra Island.

Akureyrarkirkja, ritad av arkitekt Guðjón Samúelsson (samma arkitekt som har ritat Hallgrimskirkja i Reykjavik).

Vy från kyrkan och vi tog en promenad ner till centrum där vi åt god mat och beundrade en del hus.

Vi funderade på om det här ska föreställa Karl och Kerling innan de blev förstenade.

Buoakirkja, allmänt kallad black church

Stranden nedanför kyrkan.

Molnen sprack upp och när vi åkte vidare såg vi en skylt som pekade inåt och uppåt och angav att vägen ledde till en glaciär. Vi kom upp en bra bit men innan vi kom fram tog vi det förmodligen kloka beslutet att inte fortsätta. Här krävdes en fyrhjulsdriven bil, helst en jeep. Men vi skymtade glaciären där den ligger precis under molnen.

Vi tog oss ner till havsnivån igen och stannade till vid en fin kustremsa med lavaformationer.

Vi hade tur med vädret dagen därpå när vi skulle besöka turistfällan Kirkjufell. Dagen innan var det försvunnet i moln och dimma och det var då vi bestämde oss för att åka till Buoakirkja i stället. Det var helt klart ett bra beslut. Jag vet inte om det här berget är märkvärdigare än en del andra vi såg men om man googlar Island så dyker det upp hur många bilder som helst på Kirkjufell.

Största andelen bilder har det här vattenfallet i förgrunden och nu har vi också varit där och tagit liknande bilder.

Jag tycker att det är minst lika fint åt det här hållet.

Min son ville gärna göra en avstickare till Stykkishólmur och jag var genast med på det.

Väldigt vackert enligt mig och vi tog naturligtvis sikte på klippan där framme. Vi hittade en trappa där vi kunde ta oss upp och bort till fyren.

Därifrån hade vi en fin utsikt åt alla håll.

Nästa stopp var inplanerat och det är klart att man ska ta sig upp på vulkaner om man är på Island. Här var det tre kratrar, Stora Grábrók, Grábrókarfell och Litla Grábrók.

Sista dagen innan hemresan hade vi ingenting inplanerat men vi fick till en mysig dag i alla fall. På en rastplats fanns den här stenskapelsen. Steðji, ett slags monument som tydligen ska föreställa en bägare. Det finns ett ölbryggeri med samma namn.

Ännu fler lavaformationer.

Vi kom tillbaka till Reykjavik, gick en liten runda och fikade mumsiga kakor och varm choklad på ett veganskt café.

Vi bodde nära flygplatsen och morgonen därpå flög vi hem till Sverige. En helt underbar resa till ett resmål jag varmt rekommenderar. Jag är glad för att vi tog den tid som behövdes för att hinna runt hela ön. Nu är det bara de inre delarna kvar för oss att upptäcka. Men för min del är jag nog ganska nöjd med det jag såg.-

Några små korta resor inom landet blev det efter att vi hade kommit hem. Jag behövdes i Örebro för min äldsta dotters skull och passade på att hälsa på även min yngsta dotter och hennes man. Där blev jag bjuden på god lunch innan jag fortsatte till Motala för att träffa min syster och hennes Roddy.

Finaste Roddy. Min syster och han fick inte vara tillsammans så många år men de åren var fina.

Ännu en resa till Örebro blev det eftersom julen firades där. Vi blev hembjudna till yngsta dottern och svärsonen. Även hans familj var bjudna så vi var ett litet gäng som träffades för att fira ihop. Alla, utom min son, avstår gärna från att synas i min blogg men en bild på kattbröderna kan jag visa. Jag kollade upp att orkidéer inte är giftiga för katter så därför tog jag med en sådan. Den var tydligen spännande.

Ett fint år på många sätt och det var kul att gå igenom bilderna och minnas 😀

Jag avslutar med en bild som visar hur det ser ut här nu, eller rättare sagt igår. Ingen snöstorm men ett snöfall som gav kanske ca fem cm på marken. Tillräckligt för att jag skulle vakna av plogen i morse vid femtiden i alla fall.

Jag hoppas att den här snön får vara kvar och att den fylls på.

Ja, vad hittar jag för trevlig sysselsättning när hälsporren hindrar mig från att ge mig ut och använda fötterna? Jo, jag tänker tillbaka på alla härliga och roliga resor jag har haft förmånen att få göra sedan jag fick min nya lever. Både korta och längre resor och både inom och utom landet. Först tänkte jag att jag kunde få plats med alla år fram till nu i ett inlägg men jag fick snabbt tänka om. Det kanske är bra så att jag har sysselsättning fler dagar. Egentligen har jag att göra ändå för dagarna fylls med fotträning, cykling på min motionscykel och den vanliga stärkande träningen. Däremellan ser jag på serier, läser lite (jippie, det funkar ännu bättre nu) och sysslar med alla de vardagliga sysslor som vi alltid har. Något vårdbesök blir det emellanåt också.

Men nu ska jag börja med minnena från 2018. Många av er känner igen det mesta så det är nog mest för min egen skull jag gör det här. Efter två år och två månaders väntan på ”listan” fick jag min nya lever den 16/1 2018 och jag mådde otroligt bra redan från uppvaknandet efter operationen. Allt är så klart relativt men jag var väldigt bra smärtlindrad. Slangar fanns det gott om från alla möjliga ställen på min kropp men de försvann en efter en och efter åtta dagar kunde jag lämna Sahlgrenska. Många och täta kontroller blev det efteråt så klart men alla värden gick åt rätt håll och förutom den där hemska kortisonbehandlingen, som gjorde mig deprimerad, så var allt frid och fröjd gällande måendet.

Den här bilden tog min syster den 21/5 och då hade vi gått en lång promenad tillsammans med våra hundar. Från nästan ingen promenadork alls när jag kom hem till att hamna här drygt 4 månader senare var en stor vinst. För de som kanske inte vet så kan jag berätta att efter att jag blev änka flyttade jag söderut och jag och min lillasyster köpte ett tvåfamiljshus ihop i Mjölby. Kasper, den svarta hunden, var min och Nalle, den vita, var min systers hund.

Någon vecka senare åkte vi till Skogssjön och våra två kompisar simmade omkring och hade det skönt. I mitten av juni orkade min Kasper inte stå på benen längre. Det gick så fort men efter att ha haft ett fint hundliv i 15,5 år gav hans kropp upp. Jag blir glad varje gång jag ser den här bilden där han bara några veckor innan orkade simma och enligt datum på bilden ovan orkade han hänga med på långpromenad knappt en månad tidigare. Det här var innan mina reseupplevelser började men allt var alltså inte bara roligt det här året.

Jag hade bokat ett airbnb i Tiveden, mellan Vättern och Vänern på gränsen mellan Västergötland och Närke, och tanken var att jag och Kasper skulle åka dit för att vandra i nationalparken. Jag skulle även få sällskap av min rumskompis från Sahlgrenska. Tyvärr fick rumskompisen förhinder och ni vet ju redan att Kasper inte fanns längre. Jag frågade min syster om hon ville hänga med några dagar eftersom det fanns gott om plats i den stuga jag hade bokat. Det ville hon gärna och även hennes son ville hänga med. Min syster hade även hand om Kaya, den hund hennes exmake tog hand om när de separerade, så vi blev tre personer och två hundar som gav oss av till den här fina naturen. Vi vandrade både i nationalparken och på andra stigar och det var sköna och fina dagar. De sista dagarna var bara jag kvar där och jag gick en annan runda i nationalparken och dessutom åkte jag till den närbelägna Fagertärn, en sjö känd för sitt bestånd av röda näckrosor. Det här är platser jag har besökt med min man i början av vår relation och då hette det att de röda näckrosorna bara fanns just i den här sjön. Men enligt google finns de nu på fler platser och jag har bl a sett dem på Harstena, en ö i Östergötland skärgård. De röda är ingen egen art, utan en genetiskt mutation av de vita.

I månadsskiftet juni/juli åkte jag, min syster och Nalle till Målsånna där vi hade bokat en stuga vid Anebysjön. Sommaren innan var vi här i tre dygn men vi trivdes och ville komma tillbaka, den här gången utan Kasper och för min del utan en stor och sjuk lever. Det var härliga dagar och fina kvällar med vackra solnedgångar.

En slända fattade tycke för det fårstängsel vi hade med för att Nalle skulle få vara lös.

6/8 for jag, min svägerska, min yngsta dotter och hennes man till Östersund. Min dotter och svärsonen bodde hos hans mamma medan jag och min svägerska bodde på hotell mitt i centrala Östersund. Ni kan nog ana att jag var otroligt glad för att få komma dit igen. Vi hann med mycket. Min svägerska stannade bara tre dagar men då uppfyllde vi det mål jag hade haft medan jag väntade på levern. Jag skulle upp på Västfjällets topp och dit kom vi. Dit hängde även min dotter med. Jag behöver nog inte säga att jag var den som kämpade mest. Vi for dessutom till mitt barndomsparadis i Optand, som senare blev mitt vuxenparadis, tillsammans med en granne därifrån. Jag hade med mig askan efter både Rex (min golden som somnade in strax innan vi flyttade till Mjölby) och Kasper och jag grävde en grop där de fick sin sista vila på den plats där de hade hört hemma så länge. Under besöket där ringde min syster och var jätteledsen för nu hade även Nalle blivit så sjuk att han måste få somna in. Vi som skulle ha kvar honom länge än. Så hade vi tänkt men på två månader förlorade vi båda våra hundar. Jag skulle ha velat vara där för min syster men tyvärr, det blev inte så och det var så sorgligt.

Jag och min svägerska promenerade en del i stan och på Frösön men därifrån har ni sett så många bilder så det behöver jag inte visa. Dagen då svägerskan skulle resa hem besökte vi minneslunden och sedan lunchade vi i Arctura, vattentornet vid skidanläggningen.

De dagar som återstod besökte jag vänner runt om i Jämtland. Jag for runt till Arvesund, Svenstavik och Optand och jag besökte även Anita, min bloggvän i Fisksjön, för första gången. Tyvärr rinner en del vänskapsband ut i sanden och numera har jag mest kontakt med min finaste vän här uppe och bara sporadisk kontakt med grannar i Optand. Det beror nog en hel del på att jag inte orkar engagera mig i att hålla kontakten men även på att vi var par som umgicks och det blir skillnad när ett par blir till bara en. Anita däremot brukar jag träffa en gång varje sommar och det är alltid lika trevligt. När jag kom hem var det väldigt tomt. Min syster var ledsen och jag saknade så klart också fina Nalle.

Min syster hade fyllt 50 år tidigare under året men då var jag inte i form och därför fick hon min present först i mitten av september. Hon älskar havet och sandstränder och hon har varit i Klitterhus vid ett tidigare tillfälle. Det blev ett lätt beslut att boka in oss några nätter på den här fina platsen utanför Ängelholm. Hotellet ser ni längre bort på stranden och vi fick varsitt rum med fantastisk havsutsikt. Vi promenerade, letade snäckor, åt gott och hade det så lugnt och skönt som vi båda ville.

För min del blev maten en stor bonus. Jag började min veganska bana på sjukhuset i början av året och visste inte att man kunde få så fantastiskt god mat. Jag hade alltid varit skeptisk till blomkål men efter de här dagarna har ugnsrostad blomkål blivit en favorit. Det är svårt att se hur mycket gott det finns på tallrikarna eftersom en del ligger under annat men båda dagarna var smakerna otroligt goda. Kocken fick massor av beröm redan första dagen och serveringspersonalen sa att han hade varit lite nervös för hur han skulle kunna leva upp till det dag två. Inga problem och han fick lika mycket beröm då. Här serverades inte den vanliga falafeln utan det blev improviserade måltider som inte fanns på menyn. Min syster blev också nöjd med sin mat.

Min son frågade redan på våren om jag hade lust att göra en roadtrip i Europa med honom och 12/10 gav vi oss iväg på ett tre veckors härligt äventyr. Jag frågade så klart min läkare om det var ok att göra den resan och om jag bara höll mig borta från bufféer så var det inga problem. Jag fick lova att lämna prover dagen efter hemkomsten och i övrigt önskade han mig en trevlig resa.

Vi tog oss ner till Trelleborg och tog nattfärjan till Travemünde (Tyskland). Vi sov gott i vår hytt och på morgonen tog vi bilen mot Lübeck där vi tänkte äta frukost. Den restaurang vi (min son) hade sett ut öppnade först kl 09.00 så vi började med en promenad på fastande magar. Holsten gate känner nog alla som varit i Lübeck igen.

Ni förstår nog att frukosten smakade väldigt bra. Det kommer att handla en del om mat och fika under den här reseberättelsen för det var en stor del av behållningen.

Vi gick ännu en runda innan vi lämnade Lübeck och naturligtvis letade vi upp en butik där de sålde marsipan. Först kom vi till en stor butik där allt innehöll ägg eller mjölkchoklad men sedan hittade vi en lite mindre butik med massor av godsaker vi kunde köpa. Ett glädjskutt för att fira att nu var vi på väg.

Jag nämner inte alla orter eller platser vi kom till utan jag håller mig till det som gjorde starkast intryck. Som ni förstår finns det hur många bilder som helst och massor att berätta men det här blir ett väldigt långt inlägg även fast jag försöker begränsa mig rejält.

Här har vi vaknat i Prag (Tjeckien) och vi gav oss ut på en tidig morgonpromenad. Vi ville både se stan och hitta god frukost någonstans. Min son var fantastisk på att hitta många mysiga serveringar med vegetariska och veganska rätter. Jag försökte inte ens för när jag hade öppnat appen hade han redan hittat flera förslag. Jag fick vara med och välja så klart.

Vi kom till Karlsbron och redan den här tiden på morgonen såg vi ett antal brudpar som fotograferades. Det var nog klokt för när vi kom tillbaka senare var det sådan trängsel att det hade varit omöjligt att få till bra foton.

Från Karlsbron fick vi en bra vy över Pragborgen, världens största slott. Vittuskatedralen, Prags domkyrka, är placerad på den innesta, tredje, borggården.

Vi hittade ett bra frukostställe där vi åt grillade toasts serverade med chips. Mätta och belåtna fortsatte vi upp för långa trappor upp till det här tornet som sägs likna Eiffeltornet på håll. Här döljs det delvis av en mur som faktiskt förskönar tornet.

Vi tog en annan vidare sväng på vår väg ner igen och så småningom kom vi fram till slottet och passerade beväpnade vakter vid säkerhetsspärren. Det lustiga var att på andra sidan slottet fanns det inga vakter eller kontroller så jag förstår inte riktigt tanken. Vi kom in till den tredje borggården och Vittuskatedralen. Inte lätt att fota på det här avståndet men från den här vinkeln kom i alla fall en stor del av domkyrkan med.

Min son var kaffesugen och jag passade på att skriva några vykort.

Nästa dag kom vi in i Österrike och på väg mot Innsbruck stannade vi till i Gmunden vid sjön Traunsee.

Ännu ett fikastopp. Termos med hett vatten, kaffepressare och riktigt kaffe. Förmodligen fick vi varsin marsipanbit också.

Vi fick ett tips från vår värdinna natten innan att besöka byn Hallstatt. Den har en speciell historia men jag drar inte hela den här utan den som är intresserad av kinesisk kopia av byn och dessutom benrester och dödskallar kan googla eller kolla in mitt originalinlägg här.

Innsbruck är en stad jag väldigt gärna skulle besöka igen. Vi hade inga direkta planer mer än att uppleva alper och annat fint. Under bilresan dagen innan konstaterade vi att vi förmodligen inte skulle ta oss upp på någon alptopp under den här resan men njuta av vyerna skulle vi i alla fall. Vädret var på vår sida, precis som varje dag hittills. Vi gick lite planlöst men drogs, som vanligt, mot vatten och här rinner floden Inn.

Plötsligt fick vi syn på ett rälsgående färdmedel och min son kollade genast upp vart den kunde ta oss. Den gick till en kabinbana, Nordkettenbahn, och naturligtvis ville vi åka med den upp till Hafelekarspitze, 2234 möh. Plötsligt fick vi chansen att faktiskt hamna på en alptopp och det var ingen tvekan hos någon av oss. Det var ren och skär lycka att få vara där uppe.

När vi kom ner i dalen igen var jag bara tvungen att köpa mig en tyrolerhatt. Är man i tyrolen så ska man ha en sådan. Efter en promenad genom delar av staden och lite lunch åkte vi vidare, den här gången in i Schweiz och till Zürich. Vi passerade Liechtenstein men där stannade vi inte. Däremot stannade vi till för en fika och vi tog med oss en filt och satte oss i gräset.

Zürich hade en del att erbjuda men inget lika fint som i Innsbruck. Men en sak stack ut och det var den restaurang, med en ofantligt stor vegetarisk och vegansk buffé, där vi intog dagens huvudmåltid. Man plockade på sig det man ville ha och gick till kassan där de vägde tallriken. Svindyrt men väldigt gott. Min tallrik är till höger. Vad var det nu läkaren sa om bufféer? Min son påminde mig men jag ville inte bry mig. Det gick ju bra.

Vi lämnade zürich och snirklade uppåt och neråt mellan alptopparna. Min lilla bil, ni kanske minns Lilla GulleKlossen (regnr LGK) skötte sig otroligt bra hela resan och jag klappade om den lite då och då för att ge den lite uppskattning.

Hela dagen såg vi den ena fantastiska vyn efter den andra men här har jag verkligen begränsat bilderna. Vi kom fram till den Sweiziska byn Sedrun, där vi övernattade innan vi fortsatte mot Italien. Vi gick en skön kvällspromenad i ett fint kvällssken.

Vi ville gå en morgonpromenad innan vi fortsatte och det som fastnade mest hos mig var min sons glädje över den pyttelilla järnvägsstationen, det gula lilla huset, och den smalspåriga järnvägen. Är man lokförare och tågintresserad så är det här så klart intressant. Jag tyckte också att det var kul att se det här.

Av en slump stannade vi vid Viamalaravinen,  Viamala schlucht. Vi letade efter en plats att fika på och såg en parkering. På en skylt stod det att bara besökare till ravinen fick stanna där så efter fikat köpte vi biljetter och tog trapporna ner. Grottor, märkliga färger på vatten och berget och mystiken gjorde att vi var glada över att vi hamnade där.

I närheten av Splügenpasset, hittade vi ännu ett fint fikaställe. Vi bredde ut filten på marken, fixade vårt kaffe och njöt.

I Varenna, vid Comosjön (Lago di Como) i Norra Italien stannade vi två nätter. Vi bodde ganska högt upp med fin utsikt och eftersom vi ville åka båt på Comosjön tog vi morgonpromenaden ner till färjeläget.

Jag fick lite användning av min italienska och det var kul. Men lite inblandning av engelska blev det också. Vi köpte biljetter som gav oss fritt tillträde till de olika båtarna under hela dagen.

Vi gick av den första båten i Tremezzo och vår vana trogen tog vi oss upp på högre höjder. Sedan vandrade vi bort mot byn Lenno där vi tog nästa båt till Como, i södra änden av sjön. Båten var försenad och vi hann inte mer än äta en pizza innan det var dags att ta sista färjan tillbaka. Ännu en skön dag. Vilken himla tur vi hade med vädret.

Nästa anhalt var Albenga och på väg mot den kuststaden åkte vi genom Milano. Kanske borde vi ha lagt in en övernattning där eftersom många säger att det är en fin stad. Nu åkte vi genom ett ytterområde och vi var båda besvikna över hur trist det såg ut efter alla fina alpupplevelser. Vi gick en kvällsrunda i Albenga och det var fint vid havet. Men jag gillar den här slitna platsen där vi trodde att vi skulle äta mat. Tyvärr var det stängt.

Vi fortsatte längs kusten och stannade i Ventimiglia för lunch och ett strandbesök.

Det finns många fina ställen att stanna på men vi struntade i Sanremo, Monaco och andra fina ställen och fortsatte till Nice, på franska rivieran.

Lite senare kom vi fram till dagens mål, Villeneuve Loubet. Ännu ett fint airbnb bjöd på härlig utsikt.

Vi tog en morgonpromenad, gick hem och åt lunch och bytte om. Det var 25 grader i slutet av oktober men jag var inte så varm att jag ville bada mer än fötterna. Haha, förutom bufféer skulle jag även undvika solen eller smörja in mig ordentligt. Det gjorde jag inte. Men vem kunde ana att det skulle bli så varmt så att solskyddsmedel skulle packas ner.

Min son däremot, badar så fort tillfälle erbjuds och här var det inte bara blött utan också väldigt skönt i vattnet.

Nästa mål var Marseille och där hade vi bokat två nätter för att hinna uppleva staden. Vi stannade när vi såg något fint och här klättrade vi ner till den lilla stranden. Min son badade så klart. Här fick jag också användning av den mening jag kan säga på bra franska, den om att jag inte pratar franska 😀 Den meningen kom till användning minst en gång till senare.

Ännu en mysig liten restaurang, i Saint Raphael, där fransmännen satt inomhus medan vi ville uppleva det som vi tyckte kändes franskt. Att sitta ute på trottoaren vid ett litet bord. Här såg vi folk med baguetter överallt och en av mina fördomar besannades. Men baskrar såg jag ingenstans.

Alla dessa mat- och fikastunder gav resan det lilla extra. Här har vi hittat kombinationen sittplats och bord, vid Rayol-Canadel-sur-Mer, och till kaffet blev det marsipan från Lübeck.

Marseille är en stor och vacker stad och här promenerade vi långt och såg mycket. Ganska snart såg vi en kyrka på håll och tog sikte på den. Det visade sig vara Notre Dame de la garde, en av alla de Notre Dames som tydligen finns.

Därifrån såg vi ut över stan åt alla håll. Men vi gick neråt mot småbåtshamnen som syns i den här vyn och fortsatte runt den och ut mot havet.

Ännu en liten restaurang på en bakgata och väldigt god mat.

Här har vi rundat båthamnen och tittar tillbaka mot Notre Dame de la Garde (till vänster i bilden).

Vi kom till ännu en Notre Dame, den här gången Notre Dame de la Major. En tjusig byggnad.

Det blev en jobbig promenad tillbaka eftersom min ländrygg nu var helt paj. Jag föreslog att vi skulle ta en glasspaus och min son letade snabbt fram var det fanns vegansk glass. Lite kul att få se de här kvarteren också och glassen var väldigt god. Den här dagen gick vi drygt 2 mil och det blev för mycket. Men jag ångrar absolut inte att vi gick så långt för det var en härlig dag och vi fick se mycket.

Från Marseille gick färden norrut mot byn Le Breul-sur-Couze med ett lunchstopp i Avignon. Jag förstod av kommentarerna att det inte bara var jag som började nynna på sången ”sur le pont d´Avignon…” när jag skrev att det här var just den bron. Fotat från bilen av en ren slump.

Resan gick vidare mot Nogent sur Seine. Vi åkte genom landsbygd där då och då små städer och byar dök upp.

Vi lämnade Frankrike och kom in i Belgien. Vi bodde vid den här kanalen i Veurne

Min son gick en kvällspromenad, i första hand för att kunna prata ifred med en tjej, och när han kom tillbaka skrattade vi åt en skylt han fotat. Klant betyder kund, klient. Ingen anklagas alltså för att vara klantig.

Bäste kund, För att underlätta din överföring till ditt slutna tåg vid Lichtervelde-stationen, vänligen ange de två första vagnarna. Tack för ditt samarbete. (En direktöversättning från google translate. Fritt fram för fri tolkning.)

Gent, en stad i Belgien, var en trevlig stad att gå omkring i. Men min rygg var inte nådig efter stadsvandringen i Marseille så vi såg inte så mycket som vi kanske hade önskat.

Château des comtes.

God mat hittade vi även i Gent.

I Amsterdam var det kallt och rått och i de delar vi först hamnade i kom pustar av hasch mot oss med jämna mellanrum. Det gjorde oss inte så positivt inställda.

Men när vi hittade en restaurang som hade bakade potatisar med diverse fyllningar som specialitet kändes det bättre. Det här var väldigt gott.

Där vi gick efter maten var luften bättre och det var t o m lite trevligt att gå en runda.

Vi bodde i Broek in Waterland och när vi for vidare såg vägarna ut så här.

Det behövdes inga staket för att hålla kor eller får i hagarna. De vattenfyllda dikena räckte tydligen. Bra för deras vätskeintag dessutom.

Nerkortad text från Wikipedia:

Afsluitdijk är en 32 km lång och ca 90 meter bred dammbyggnad/vall (färdigställd 1932) i norra Nederländerna som skiljer Nordsjön från IJsselmeer. IJsselmeer är den insjö som uppstod när havsviken Zuiderzee separerades från Nordsjön. Med jämna mellanrum måste man tappa ur vatten från IJselmeer i havet för att kompensera för vattentillflödet från de floder som mynnar ut i den konstgjorda insjön. På grund av att havsytan stiger och att tillförseln av vatten ur floderna ökar, ska dammen höjas och ett tredje komplex med slussar och dammluckor byggas.

Ganska häftigt att stå här och se havet till vänster och Ijsselmeer till höger.

Resten av vägen var mest transportsträcka, med en övernattning, innan vi kom tillbaka till Lübeck igen. Det fanns gott om tid för ännu ett besök i marsipanbutiken innan vi åkte till färjan.

Hemma i Mjölby igen och här är de saker som nog kan kallas mina souvenirer från vår roadtrip. Tulpanerna är så klart från Amsterdam.

Jag hann bara vara hemma en dryg vecka innan jag åkte iväg igen. Men innan dess gjorde jag som min läkare hade sagt och lämnade prover och fick en tid hos min kontaktsköterska. Proverna svajade lite men det fixade sig ganska lätt. Sköterskan var lite bekymrad över att jag hade gått ner 4 kg men hon nöjde sig med min förklaring att jag hade gått både uppför och nerför massor. Så mycket hade jag inte rört på mig på flera år. Så trots att jag åt som en häst förlorade jag några kg. Inte alls underligt enligt mig.

Jag visste att jag så småningom skulle flytta tillbaka till Östersund men jag trodde att det skulle dröja lite till. Men bara för att det var kul kollade jag hemnet och där såg jag min lägenhet. Men jag slog bort tanken på den eftersom det inte var dags än. Jag gick ner en trappa till min syster och där satt hon och kolllade in hus på hemnet. Då sa jag att jag precis hade sett min drömlägenhet och genast sa hon att ”åk dit och köp den”. Så lätt var det ju inte men jag ringde och frågade om jag kunde få en visning trots att visningen redan var gjord. Det gick bra och jag tog nattåget, med egen sovkupé, upp till min födelsestad. Första dagen gick jag bara omkring och mådde bra av att vara där.

Jag bodde en natt på ett airbnb och därifrån promenerade jag bort till det område där lägenheten fanns.

Det här är vyn från gångvägen nedanför lägenheten.

Dagen därpå var jag på visning och jag höjde budet direkt. Sedan åkte jag hem igen och väntade nervöst på att budgivningen skulle bli klar. Jag hade satt en gräns och precis på den gränsen vann jag. Allt gick så fort. Mäklaren i Mjölby behövde inte ens annonsera ut vårt hus. Köparna var ett par med flera tonårsbarn var så de behövde ett stort hus. Min syster hittade ett hus och när allt var klart med bankerna var hela pusslet klart. Resten vet ni. 20:e mars 2019 gick mitt flyttlass från Mjölby till Frösön och jag fick körhjälp av min son. Tänk att det kan gå så smidigt och bra när flera saker måste klaffa samtidigt.

Det här var mina resor och lite annat 2018. Jag kommer att ta ett år i taget och minnas och det är, som jag skrev i början, mest för min egen skull. Vill ni läsa eller kanske bara titta på bilderna så är ni hjärtligt välkomna att göra det. Alltid kul att få hänga med er.