Igår, när jag satt på min motionscykel, samlades ett gäng domherrar i ett träd en bit bort. Jag avbröt cyklandet, hämtade kameran och stressade fram några bilder. De blev inte bra men jag blev ändå glad för att jag fick se de här pippifåglarna. De flög iväg nästan genast.

Det har varit vitt ute ett tag nu men snöfallen följs av tö, mer snö och tö igen. Så därför ville jag passa på att få komma ut i riktig vinter med minusgrader och nyfallen snö. Så var det i morse. Jag bestämde mig för att ta en morgonrunda från Badhusparken och upp till Stortorget. Det blir inte särskilt många steg, ungefär lika många som när jag handlar mat i en butik. Vid parkeringen vände jag mig mot Frösön och där kom den första vinterbilden. Ingen is på sjön men det brukar dröja längre än så här.

Snöröjarna höll på för fullt överallt så jag fick se upp lite för dem. Men när jag ställde mig och väntade så stannade de också, vid olika tillfällen, så de var väldigt hänsynsfulla. Självklart hade jag reflexer.

Granen på Stortorget brukar vara fin och det är den i år också. Men det var något som saknades. Varje gran har tidigare designats och pyntats av olika personer men nu fanns inget pynt alls, bara ljusslingor. Förmodligen är det besparingar det beror på. Förra året var det återbruk som gällde. Då plockades allt möjligt pynt från tidigare år fram och användes och det blev fint. Årets gran har i alla fall snö på grenarna och det gör stor skillnad. Tyvärr försvinner den säkert snart när nästa töomgång kommer.

Östersundsskylten flyttas omkring en del och nu har den hamnat här igen. Titta mot lampan så ser ni att det var ett lätt snöfall.

Jag gick inte längre men jag vände kameran in mot två olika gator.

Tillbaka till badhusparken och där borta, på andra sidan vattnet, lyser en gran så fint vid gångvägen. Den granen växer där och vi på Frösön är glada för att det blir fint hos oss också.

Änderna var lite slöa. De kom inte ens fram och kollade om jag hade något gott att bjuda på.

Jag brukar ofta fota Thomée här men den här gången nöjde jag mig med Sommarbadet. Här vinterbadas det också emellanåt och flera gånger har jag sett hur elever under handledning har testat att hoppa ner i en vak för att sedan ta sig upp igen. De får sedan gå in i bastun och värma sig.

Det här blir det sista inlägget från mig före jul. För mig och mina två äldsta barn blir det julafton först på fredag. Min son jobbar julafton och juldagen så då bestämde vi att vi skjuter på julen i år. Det funkar precis lika bra. Vi har inga småbarn som ivrigt väntar på tomten utan vi är tre vuxna personer som är helt överens om detta. På torsdag kväll kommer de med tåget. Då ska vi klä granen och kanske någon av dem vill ha en skinkstut. Ja, jag sträcker mig så långt som till att köpa en liten julskinka och ägg eftersom jag vill att alla ska få det de vill ha. Ägghalvor och skinkstut är något som gillas. Själv avstår jag och äter av allt det veganska som också erbjuds. Som tur är gillas det veganska av mina barn också.

Nu vill jag, med min första AI-bild någonsin, önska alla mina bloggvänner och även andra läsare

En riktigt God Jul

Det kanske inte alltid blir så snyggt när jag improviserar fram lösningar på det som inte blev som jag hade tänkt men i vissa fall räcker det med att det funkar. Och det gör det med min senaste typiskt-Ingrid-lösning. Ni kanske minns att jag bytte lampa i min övre hall, då jag stod på en stege och höll mig i hatthyllan för att nå. Den plafonden som hamnade i hallen tog jag från ett litet rum som är tänkt som förråd / klädkammare men som jag använder som ett extra minimalt sovrum. Där brukar jag sova när jag har gäster i båda mina sovrum och det funkar alldeles utmärkt. En billig säng men en skön madrass gör att jag sover gott där. I det lilla rummet blev inte alls den hängande lampan, som tidigare hängde i hallen, bra. Det behövdes en ny och jag beställde en på nätet.

Jag brydde mig inte så mycket om hur snygg en ny plafond skulle vara utan beställde en billig lampa. Den ska ju inte synas utan bara vara praktisk när jag behöver den. Jag lärde mig något av detta. Det är mycket bättre att ta sig till en butik och titta på vad man köper så att det blir rätt från början. I taket i det lilla rummet finns det en krok och ett uttag och jag tänkte att det säkert skulle passa bra. Men när min nya plafond kom var det tydligt att den skulle sitta platt mot taket, skruvas fast med tre skruvar och dessutom fanns det ingen kontakt utan bara en sk sockerbit där tåtarna från en kontakt med sladd skulle sättas fast.

Jag erkänner att jag genast stoppade ner plafonden i kartongen igen och tänkte lägga undan den för att försöka komma på en lösning senare. Men så kom jag på att det fanns en kontakt på den lampa jag inte ville ha, den som hängde i hallen tidigare. Jag tog fram den och såg att jag lätt kunde koppla ur de två tåtarna (det heter säkert något annat på fackspråk) från den sockerbit de satt fast i och det var bara att titta hur de satt för att förstå var den bruna och den blå skulle sitta på sin nya plats. Jag har gjort det här förut så jag visste hur det skulle gå till och det var inga problem med den biten. Men sedan behövde jag klura ut hur jag skulle få lampan att hamna i taket på ett någorlunda ok sätt. Jag kunde inte skruva dit den med skruvarna eftersom jag inte har rätt utrustning för att borra i betong. Dessutom kan jag inte förstå hur en sladd med kontakt skulle kunna komma in i plafonden när den satt platt mot taket. Det var här den där lösningen, som är så typisk mig och mitt lösningsfokus, kom till.

Jag vände skruvarna åt ”fel håll” så att skruvhuvudena kom upp mot taket. Det hängde med plastpluppar, ni vet sådana där som man sätter i borrade hål för att skruvar ska sitta fast, och de plastplupparna fick nu hamna på insidan av lampan för att hålla fast skruvarna därifrån. Sedan virade jag en grön tråd med metall i runt varje skruvhuvud innan jag skruvade fast dem ordentligt. Den gröna tråden fick bli fäste för en liten nyckelring och den nyckelringen hängde jag på kroken i taket och bredvid kroken stoppade jag in kontakten i uttaget. Led-belysningen i plafonden lyste starkt när jag testade och nu får det duga. Det funkar ju. Men jag ska göra en finjustering senare eftersom jag kan få upp plafonden någon cm till. Jag orkade inte stå med armarna uppåt längre så jag skjuter upp den finjusteringen lite.

För att ni ska få se min tokiga och fula men funktionella lösning så kommer här några bilder.

Men om jag någonsin ska köpa en lampa igen så ska jag ta mig till en butik. I det här utrymmet gör det inte så mycket om det är fult men jag skulle inte ha det så här någon annanstans. I efterhand funderade jag på om det kanske var meningen att den här lampan skulle sitta på en vägg och inte i ett tak.

Jag var så glad igår när det snöade och allt blev så fint. Men idag har det töat och vägar och gångbanor har blivit isiga och trista. Jag åkte till sjukhuset för en njurfunktionskontroll och det var rejält halt. Det märktes på den hastighet alla körde i. Men jag kom fram ordentligt och hem igen. Dessutom två gånger. På morgonen togs de rutinmässiga proverna inför årskontrollen av levern i ena armvecket och i det andra sprutades ett medel in (Iohexeol belastning) och fyra timmar senare fick jag komma tillbaka för att ett nytt test skulle visa om mina njurar hade tagit hand om det medel som tidigare sprutats in. Alla 41 prover var bra, precis som vanligt. Njurfunktionstestet kommer senare men två andra kreatininprover, som också visar njurfunktionen, var bra så jag förstår inte riktigt vad det andra testet tillför. Jag har frågat men har fått rådet att fråga läkaren. Det glömmer jag så klart bort varje gång men jag ska försöka minnas det i januari när det är dags för läkarbesöket. Det är mycket att hålla reda på och det är alltid mycket att prata om. Då är det lätt att glömma det som inte är jätteviktigt.

På ett sätt är jag glad för att vintern inte har lyckats ta över från hösten än. Då behöver jag inte vara besviken över att inte komma ut på långa, härliga promenader i snön och inte gräma mig över att jag missar alla vackra snötäckta träd. Men det är klart att jag längtar efter att min värld ska bli vit för det är ju fint även om jag mest ser den från min lägenhet. Jag får vara tacksam för det som bjuds och det har varit många, fina morgnar. Nästan som om naturen vill kompensera mig för mina förhoppningsvis tillfälliga begränsningar. Så här såg det ut vid niotiden i morse. Solen är uppe nästan fem timmar per dag just nu och idag gick den upp 09.32. Som tur är har jag inget emot mörkret och på sommaren blir det i stället aldrig helt mörkt. Allt jämnar ut sig.

Som jag skrev i rubriken så går dagarna och de försvinner ganska snabbt. Jag har inte svårt att hitta sysselsättning, även om det bara är att ha julmusik på på en låg nivå och lägga mig i soffan, blunda och njuta. Jag har tidigare berättat att jag ägnar mycket tid åt både min vanliga styrketräning och nu även en hel del fotträning. Tillsammans med den totala tiden jag sitter på motionscykeln så blir det ca 4 timmar per dag. Jag vill verkligen göra det jag kan för att hälsporren ska försvinna och då är det vila och rätt träning som gäller. En del är för de övriga kroppsdelarnas skull också och de ska ju också tas om hand. Jag följer några tv-serier och har nyligen börjat titta på Gilmore girls på Svt play. Lite gammaldags men en trevlig och lättsam serie utan massor av våld och död. Man kan inte låta bli att gilla huvudpersonerna.

Men jag har även förberett en del inför julen. Lussebullar är bakade och den här veckan har jag gjort julgodis och bakat några kakor. Julgodiset är det gamla vanliga. Vi gillar marsipan eller mandelmassa så det blir veganska varianter av mozartkulor och rocky road. Även de chokladtäckta mandelmasselimporna ska finnas och avnjutas till jul. Att det blev kakor bakade beror till viss del på att min syster har varit här på blixtvisit två gånger nu och jag vet att hon gillar hummus som pålägg. Då blir det aquafaba över och den kan inte förspillas. En mjuk pepparkaka och så de goda brownies som jag nyligen fick ett recept på av en dotter till min svägerska. De här kakorna kommer förmodligen inte att ätas i jul för då ska man orka så mycket annat. Nötter och fikon bl a förutom allt man vräker i sig från julbordet, som inte alls är lika omfattande nu för tiden.

Det blir lite glest med inlägg från mig men det beror inte på att jag har tröttnat. Jag har helt enkelt inte så mycket att berätta. Jag kan iofs skriva att jag nu har tre vårdbesök inbokade, varav ett är en rutinundersökning och ett är årskontrollen för levern. För luftvägsproblemen och hostan är jag nu satt på maxdos av omeprazol (motverkar halsbränna och sura uppstötningar) till slutet av januari. Öron-näsa-hals vill att jag ska prova det innan jag får komma till dem. Jag har redan testat en mindre dos under två veckor men det ska tydligen testas rejälare. Jag har nästan gett upp hoppet om att det här ska fixas men inte riktigt. Jag måste försöka ha lite tro kvar på en lösning men snart har alla alternativ uteslutits. Men jag kan inte klaga på vården. De har verkligen gjort allt för att komma tillrätta med det här.

Det är nog inte så svårt så jag tror att de flesta av ser ser vad det här är. Mörkerfotografering på långt avstånd kan ge sådana här effekter och jag tycker faktiskt att det är ganska fint. Men en något tydligare bild kommer längre ner om nu någon har svårt att se vad motivet egentligen är.

Men först vill jag ge er en liten julhälsning några veckor i förväg. Ni kommer att känna igen två av tomtarna, och den lurviga av dem är så klart finast och därför är han med flera gånger. De här kompisarna från talarföreningen har många talanger. Jag frågade min syster varför hon inte har något solo, hon är en duktig sångerska, och då fick jag det här svaret: ”Den här gången hade Antoni och Anna (som är professionell sångerska) redan spelat och sjungit låten på förra årets julfest, så jag hängde mest med som körsångerska. Men om två veckor ska vi spela in Antonis nya låt, då är det bara jag, Hasse och Antoni så då ska jag sjunga lead. Roligt att få leka lite med musik ihop med talarvänner. Vi har inga som helst ambitioner med detta, det är bara en kul grej”.

Jag fick gärna dela i bloggen om jag är tydlig med att det inte är någon seriös video/musiksatsning utan bara några kompisar som har roligt ihop, men jag tycker att nivån är hög ändå. Deltagarna syns i slutet men man får vara snabb om man ska hinna läsa namnen, som är Anna, Antoni, Hasse, Gunnel, Rocky. Finast i videon är den fyrbenta tomten ❤ . Filmat av Hasses dotter Ella, som naturligtvis föll för Rocky.

Här kommer ännu en inte helt lyckad bild av motivet på första bilden. Men det syns i alla fall att det är en båt och det är Thomée som fortfarande kör sina kvällsturer. Eller kanske snarare sena eftermiddagsturer. Det är ju mörkt redan strax efter klockan tre. Ni gissade nog rätt allihop.

Min syster hälsade på mig i onsdags och det var jättekul. Hon kom med nattåget och tog nattåget hem igen på kvällen. Hon hade en lång föreläsning med diverse övningar för personal från akuten men jag fick träffa henne flera timmar både på förmiddagen och innan hon åkte hem. Samma procedur blir det nästa onsdag och det ser jag fram emot. Sedan har hon mycket annat för sig för i årsskiftet flyttar hon till Vadstena. Hon är i samma läge som jag var innan jag flyttade hem hit. Hon har tröttnat på trädgård och eget hus som båda kräver massor av jobb och kostar mycket. Snart bor hon och Rocky i en stor, väldigt fin hyresrätt och det är jag säker på blir lyckat. Men hur länge…det vet man aldrig med min syster 😀

Här kommer ännu ett välidgt omfattande inlägg där jag minns tillbaka på de resor jag gjorde under åren 2018-2023. Jag väntar med att sammanfatta 2024 tills året är slut så att inget missas. Det kan vara skönt för både er och mig att pausa de här mastodontinläggen ett tag. Men först, som sagt, så kommer här mitt reseår 2023.

Det började inte bra. Jag var visserligen inte ute och reste men det som hände den 3:e januari påverkade mig länge och är förmodligen en del av orsaken till att jag just nu minns det som var i stället för att skapa nya minnen. Jag skulle gå till kartongåtervinningen och med en stor, tillplattad kartong framför mig såg jag inte att det var minst ett trappsteg kvar utan föll ihop i en hög längst ner. Jag minns inte hur foten hamnade för det gjorde så ont att jag kände att jag var nära att svimma och kräkas. Jag ringde 1177 och fick veta att det var en rejäl stukning. Några veckor senare kontaktade jag hälsocentralen, fick åka och röntgas och sedan gick jag ett antal gånger hos en sjukgymnast, som gav mig ett träningsprogram för foten. Inget brutet och det var ju skönt. Nu vet jag att jag genast skulle ha lindat foten hårt och att högläge hade varit det bästa. Jag följde med viss spänning hur min fot blev allt blåare, som om jag höll på att förvandlas till en smurf.

Jag kunde snart gå det allra nödvändigaste och jag fick höra att jag skulle belasta foten till viss grad och försöka undvika att halta. Så när det återigen var dags för mig och min svägerska att åka till min andelslägenhet i Åre en vecka så funkade det men några långa promenader blev det inte. På väg till Åre dök de här pärlemormolnen upp.

Det var inte mycket snö där men det fylldes på lite.

Jag gick med på några väldigt korta promenader i långsam takt men de snabbare och längre rundorna gick min svägerska utan mig.

Jag ville gärna gå upp till centrum och kollade upp på google maps att det var 600 m till Åre torg. Det borde jag klara tänkte jag och det gjorde jag. Här har de återvunnit den stora julgranen.

Sorgligt nog hade Roddy blivit så sjuk att han måste få somna in och det är klart att min syster tog det hårt. Alla vi som kände Roddy blev ledsna. Men när min syster berättade att nu skulle Rocky flytta hem till henne så kunde jag inte vänta särskilt länge. En ny hund i familjen är ett starkt skäl till en resa för att få träffa den nya familjemedlemmen. När min son hörde om Rocky ville han också hänga med så jag hämtade upp honom i Uppsala och tillsammans fortsatte vi mot Motala. Det här var välkomnandet vi fick. Det var kul att träffa min syster också 😀

På väg tillbaka till Uppsala stannade vi till i Örebro för att luncha med döttrarna och svärsonen på en restaurang till höger efter fontänen. Lika trevligt som vanligt.

Ännu en gång for jag från Uppsala men den här gången till Åkers styckebruk i Sörmland och där bodde jag en natt hos min svåger och svägerska. Jag hälsade även på min svärmor och hann träffa mitt värdpars ena dotter och hela hennes familj. Jättekul och alldeles för sällsynt att jag hinner med de generationerna också när jag stannar till i Åker.

Morgonen därpå styrde jag mot Finspång och bloggvännen Anki, som hade sagt att jag var välkommen att hälsa på. Det gjorde jag så klart väldigt gärna. Det första som hände när dörren öppnades var att jag fick en riktig mysplutt, en liten Muffin, i famnen. Ja, jag satte mig genast ner på huk så klart. Muffin satt gärna i knä när vi fikade också och inte mig emot. Jag tar alla chanser till vovvegos.

Vi gick en promenad i slottsparken innan jag for vidare.

Jag hade börjat ignorera min fot och signalerna från den. Det är ju så trist att hålla sig lugn. Men jag gick inte lika mycket och långt som jag ville så lite hänsyn tog jag. Efter en övernattning i Varnhem kom jag till Läckö slott.

Vid Naturum köpte jag mig en god kaka och till den en kopp kaffe. Inte så dumt att sitta där i solen och titta mot Vänern och slottet.

Mitt mål för dagen var Lysekil men eftersom jag skulle vara framme där några timmar innan jag fick checka in ställde jag in min gps på Havets hus. Fiskar av olika slag har jag sett förr men det fanns mycket annat spännande att titta på, t ex den här havsrosen.

När jag hade kommit in i min lilla stuga och hade plockat in mina grejer åkte jag ner till havet. Här har jag varit förr så jag visste vart jag ville komma.

Stenbumlingarna utmed promenaden från Vikarvet till Pinneviksbadet påminner om bautastenar  i järnålderns gravfält.
Stenarna kom att placeras längs vägen redan år 1909 och Vikarvet bildades först år 1915.
En som berättat  hur stenarna fick sin plats är Valfrid Håkansson.
Han berättar att man tog stenarna från  stenbrottet  i berget ovanför och på så sätt fick man också gjort en rensning i skrotstenen där./Vikarvet kulturhistoriskt sällskap

Att vandra på klipporna vid ett glittrande hav när solen skiner från en blå himmel, det är lycka. Nästan lika fint som att stå på en fjälltopp i klart väder.

Innan jag lämnade Lysekil morgonen därpå stannade jag till vid kyrkan för att därifrån gå upp till en utsiktspunkt och få lite vyer över mer än bara hav och klippor. Men här nöjer jag mig med en bild.

Jag övernattade på två fina platser innan jag kom hem och stannade till för små promenader på ytterligare någon. Men jag nöjer mig med att berätta att utanför en av mina övernattningsstugor häckade ett gäng storspovar. Gissa vem som satt ute på altanen och lyssnade och spejade den kvällen.

Storspovarna fick jag inga bra bilder på men i Älvros gick några renar bland villorna och där hade jag bättre lycka.

I juli väntade den här sommarens stora äventyr. Jag, min syster och hennes son hade bestämt oss för att göra en roadtrip till Nordkap. Jag var lite bekymrad för min fot och hur den skulle hålla men jag bestämde mig för att strunta i smärtan den här resan och ta det mer lugnt när jag kom hem. Sjukgymnasten sa bara att ” ja, det är ju ditt val”. Det var hur som helst värt det.

Första dagen var mest en transportsträcka. Vi skulle bo i Storuman, en etapp på 47 mil, men vi gjorde en avstickare för att ta oss upp en bit på Borgahällan, vid Borgafjäll. Bitvis en krävande vandring och vi hade målbilden att komma till den vita lilla snöfläck som man kan ana en bit till höger i bilden.

Vi kom inte riktigt ända dit men vi fick ändå en fin naturupplevelse. Underlaget var inte det bästa bitvis så förutom att det gick uppför var det ansträngande på andra sätt. Vi tyckte dock att det var en bra början på vår resa.

Andra dagen ville vi åka upp till Café Utsikten i Storuman där vi från utsiktstornet fick se ut över Luspsjön.

En bit innan Arvidsjaur ligger lågfjället och naturreservatet Jan-Svensamössan. Ni ser hur fint vädret hade blivit och vi såg fram emot att stå där uppe på toppen.

Det var precis så fint som vi hade hoppats på.

Vi nöjde oss inte med den toppbestigningen så vid skidandläggningen vid Vittjåkk-Akkanålke, ett tätortsnära lågfjäll omgivet av ett vidsträckt skogslandskap, svängde vi av för att gå en lagom liten runda utan branta backar. 

Nu var det bara sista biten kvar på dagens etapp till Jokkmokk men när vi passerade polcirkeln stannade vi och poserade vid skylten, som tyvärr delvis doldes av klisterlappar. Att jag har ett plåster på kinden var pga att en biopsi hade gjorts på en hudförändring.

Tredje dagen gick färden mot Kiruna. Vi såg första renen på vår resa och den fick plötsligt för sig att ställa sig mitt i vägbanan och stirra på oss. Efter en kort stund vände den tillbaka till vägrenen och lät oss passera. Många renar såg lite skabbiga ut eftersom de fällde sin päls.

Jag hade luskat ut att vid Gällivare kunde man komma långt upp på Dundret, som tydligen inte är ett fjäll utan ett urberg, på en bilväg. Det kändes skönt efter några dagar med en hel del vandring uppför. På en skylt läste vi att man kan se både Sarekfjällen och Kebnekaise härifrån. Kanske är det några av de fjällen som svagt skymtar långt där borta.

I Kiruna fanns det inte mycket kraft kvar för någon längre utflykt så vi nöjde oss med att gå Midnattssolstigen vid Camp Ripan i Kiruna, där vi bodde.

Fjärde dagen närmade vi oss Abisko. Som ni kanske minns var det en grej bland männen i min familj att bada i Torneträsk och när jag åkte här med min son två år tidigare var det självklart att han skulle bada här. Men på den här resan var det ingen av oss som kände oss hågade att göra samma sak.

Vädret var inte det bästa. Dis och ibland regn förstörde sikten lite men vi såg ganska bra ändå. Vi stannade vid Abisko turiststation och promenerade först ner mot Torneträsk.

Sedan gick vi i motsatt riktning. Lapporten ville inte riktigt visa hela sig utan gömde sig lite i molnen.

Sista biten gick vi på Kungsleden och följde älven Abiskojåkka tillbaka till turiststationen.

Vi passerade gränsen till Norge, den här gången behövdes inga covid-bevis. Vi bodde på samma plats som jag och sonen hade gjort och såg samma vy från fönstret, Narvikfjellet.

Femte dagen började vädret bli lite bättre för att sedan bli fantastiskt i stort sett hela resten av resan. Vi vandrade upp en bit på Narvikfjellet och njöt av ännu en fin upplevelse.

Senare skulle vi fortsätta norrut via bron som syns där nere.

Vi kom till en liten sjö och här delade vi upp oss en stund. Min systerson vandrade upp på en närbelägen topp medan vi systrar och Rocky fortsatte längs en väg som var utan backar.

Utsikt över Narvik.

Vi stannade till vid Sami shop Heia efter några timmars färd. Inte för att vi var så sugna på att gå in i den stora turisfälla, som ett antal ihopsatta tält utgjorde med massor av väldigt dyra varor, utan i första hand för att naturen var så vacker och för att det var skönt med en rast.

Vi åkte genom otroligt vackra landskap och blev nästan stressade över att det överallt dök upp nya fantastiska vyer. Så fortsatte det hela vägen upp till Nordkap och det var nästan en lättnad när vi kom in i Finland och sedan Sverige och kunde koppla av vackra-vyer-radarn lite. Men här kan jag så klart inte visa allt det utan jag får nöja mig med platserna vi bodde på eller stannade till på. Här, i Manndalen, bodde vi så här fint. Jag står på bryggan till vårt hus och fotar.

Sjätte dagen bjöd på de absolut vackraste vyerna. I Djupvik följde vi en led upp till Dalbergshyttan, alltså en liten stuga på Dalberget.

Det var uppför och uppför och lite mer uppför men ändå kom vi inte till någon topp.

Vyerna var ändå fantastiskt vackra och vädret kunde inte vara bättre.

Vårt mål var den här stugan och vi kände oss nöjda med den prestationen.

En bit utanför Alta bodde vi den natten och vi bodde inte så dumt den här gången heller.

Den sjunde dagen besökte vi Alta museum. Ett världsarvscentrum för klippkonst, bl a hällristningar. Det var en upplevelse att få se alla intressanta hällristningar och det var också ett väldigt vackert område.

Vi for vidare och vägen gick upp till en nivå ovanför trädgränsen, där såg vi en annan sorts fjällmiljö än tidigare under resan.

Vi stannade till för en bensträckare och just då fick vi se en lite annorlunda resemetod. Vi mötte honom även någon dag senare när vi var på väg söderut.

Det var en skön bensträckare och väldigt lätt att gå i den låga vegetationen.

Jag måste ha med några renar eftersom vi såg så många sådana. Den natten bodde vi i Olderfjord och nu var vi nära vårt mål. Vi skulle komma till Nordkap dagen efter.

Den åttonde dagen nådde vi vårt mål. Vägen från Olderfjord till Nordkap bjöd på så mycket att se och jag dokumenterade flitigt för att kunna se tillbaka och minnas. Men när man kommer runt svängen på berget i bilden så är det inte långt kvar.

Enligt väderapparna var det igenmulet här på morgonen men när vi kom fram hade molnen skingrats. Här syns Nordkapphallen i bakgrunden och där finns bl a restaurang, souvenirer och lite annat.

Skulpturen “Children of the World” påbörjades 1988 när författaren Simon Flem Devold slumpmässigt valde ut sju barn från sju länder, Tanzania, Brasilien, USA, Japan, Tailand, Italien och Ryssland, till att få besöka Nordkap för att önskedrömma om ”Fred på jorden”. Under deras sju dagar långa besök gjorde var och en av de åtta- till tolvåriga barnen en relief i lera som symboliserade vänskap, hopp, glädje och att arbeta tillsammans. 1989 förstorades relieferna, fick boetter av brons och restes i en halvcirkel utanför Nordkapphallen. Monumentet ”Mother and Child” av konstnären Eva Rybakken pekar mot de sju skivorna (texten direktöversatt av mig från ”360cities.net”).

Man ska så klart posera vid Globe Monument när man är här.

Branta klippor överallt. Nordkap ligger 307 möh och klippan är 500 – 600 miljoner år gammal och stupar brant ner i Norra Ishavet.

Nästa boende låg i Kvalsund och vi hamnade mitt i ett renskötselområde. Staketen runt alla hus hindrade renarna från att komma in på tomterna men längs stranden och på vägen vandrade de fritt omkring.

Den nionde dagen fick jag ett tidigt morgonmöte med de här renarna och ännu fler.

Vi lämnade huset men behövde inte åka långt. Leden mot vårt mål, den lilla sjön Nuorejávri, började bara en liten bit ovanför huset.

Vi fortsatte vår resa men stannade till för en lite kortare promenad vid Arctic camping, utanför Burfjord

I Storslett sov vi gott den natten.

Den tionde dagen hade vi inget särskilt mål men hade inga svårigheter att hitta fina stället att gå omkring lite i.

Ni kanske känner igen de här fjällen. Det var de vi såg när vi var uppe på Dalberget när vi var på väg norrut. Vi tyckte att vi inte kunde hitta en vackrare plats att göra ett lite längre stopp på och här kunde vi komma ner till stranden, gå på en liten stig och hela tiden ha den häv vyn. Vädret var, förutom lite för mycket värme, helt perfekt.

Sista natten i Norge bodde vi i Storfjord, vid Brennfjell.

Den elfte dagen lämnade vi Norge och åkte genom Finland till Kilpisjärvi, där vi bordade en av båtarna som tog oss till leden mot Treriksröset. Vädret fortsatte att leverera solsken och det blev ännu en njutbar dag.

En liten badpaus för badpojken Rocky.

Ni kanske kommer ihåg att jag skrev om helvetesnatten i Kuttanen, utanför Karesuando. Den natt då min syster och hennes son knappt sov alls pga mygginvasion i rummet. Det var en av de få gånger då vi delade rum. Jag hade öronproppar, sovmask för ögonen och dessutom starka värktabletter som komplement till mitt sömnpiller så jag märkte ingenting av att det var varmt pga obefintlig ventilation och att mina resekompisar jagade myggor hela natten. T o m Rocky led och pep till då och då. Men jag bara sov. Om jag blev myggbiten så fick jag inga synliga märken, precis som det brukar vara.

Den tolfte dagen lämnade vi detta myggfäste och eftersom alla utom jag var som Zombier den dagen gjorde vi väldigt lite. Vi behövde fördriva en del tid för att inte komma fram till nästa etappmål alldeles för tidigt och jag hittade en parkering vid ett fint strövområde.

Den här dagen blev kanske Rockys bästa dag på den här resan. Han fick vara lös och han sprang ner i vattnet, grävde och rullade sig i sand, badade igen och rullade sig i sand. Så höll han på och vi andra hade kul bara av att titta på hans lycka.

Mer än så gjorde vi inte och när vi kom fram till Lappeasuando Lodge sov mina reskompisar några timmar. Det blev en tidig kväll för oss alla och dagen efter vaknade alla utvilade.

Den trettonde dagen gjorde vi två fina utflykter.  Vårt första stopp blev vid Sodra Stubba i kanten av Muddus Nationalpark. Vi fortsatte till Storforsens naturreservat och vad lyckat det blev att först klättra upp på en liten höjd för att senare vandra vid Piteälven.

Lägger in en liten filmsnutt för att även dånet från forsen ska höras till de rörliga bilderna.

Det var ett fint promenadområde och det fanns även sk jättegrytor. Några simmade omkring och det såg både skönt och lite frestande ut.

Den fjortonde och sista dagen hade vi inget inplanerat förutom bara själva resan, Vi förstod redan innan vi gav oss ut på det här äventyret att vi skulle ha hemlängtan sista dagen och vi hade helt rätt i det. Men vi stannade ändå till vid Café utsikten i Storuman för att Rocky skulle få en promenad. På väg dit passerade vi Jan-Svensamössan, där vi stod uppe på toppen dag två.

Min fot hade protesterat ganska mycket och i Storuman avstod jag från promenad och väntade på de andra vid utsiktstornet.

Vilken härlig resa vi gjorde och nu har jag verkligen sett mycket av Sverige från norr till söder. Det var skönt att komma hem. Så är det alltid och det är ju bra att det är så.

Min yngsta dotter fyllde 30 år sent på hösten och i november åkte jag ner för att fira henne. Jag åkte först till min son i Uppsala, som jag oftast gör, och vi hann med både en höstutflykt och en dag i Stockholm.

Vi vandrade omkring en del i Stockholm, åt en god lunch och besökte Medelhavsmuséet där det bl a fanns en utställning om Egypten.

Från Uppsala åkte jag till Söderköping där jag bodde precis vid slussen. Jag hade bestämt med min storasyster att vi skulle träffas och det blev en väldigt trevlig eftermiddag hemma hos henne. Jag träffade även hennes man och en av döttrarna.

Det var grådisigt och en hel del regn under mitt besök i Söderköping men jag gick ändå ut på en fin promenad.

Nu var det dags att åka till Örebro och på vägen dit passerade jag Finspång. Det blev självklart ett nytt besök hos Anki och Muffin. Lika trevligt som det brukar vara och det blev fika och en fin promenad i slottsparken.

När jag kom till Örebro besökte jag först min äldsta dotter och fich en skymt av Samoa, hennes första jourhemskatt. Sedan for vi tillsammans till yngsta dottern och hennes man och där blev det paketöppning, gofika, god mat och väldigt trevlig samvaro. Ingen av de här Örebroarna vill vara med på bild så i stället får katterna ställa upp.

Efter en natt, då jag en stund sov med en kisse i knävecket, åt jag först frukost och när mina värdar kom upp fick jag kaffe och kakor. Då kände jag mig riktigt redo för en bilresa norrut. Det är en alldeles för lång resa för att jag ska köra hela vägen samma dag. Därför hade jag bokat ett airbnb i Nusnäs. 

I Nusnäs var det lika grått och fuktigt som det varit under flera dagar och jag, som älskar vinterlandskap, blev överlycklig när jag kom in i Orsa Finnmark och det såg ut så här.

Det var lika fint och vintrigt hemma på Frösön och den vintern var nog den finaste sedan jag återvände till Jämtland för sex år sedan.

Nu är jag färdig med mina tillbakablickar på resor så nu kan ni andas ut lite. För mig har det varit en kul och trevlig påminnelse om allt jag har sett och gjort men även jag börjar tycka att det har blivit lite för mycket. Nu blir det lugnt ett tag och om det kommer något inlägg så blir det säkert betydligt kortare. Tack till er som orkade hänga med ❤️