Det var en nästan perfekt vinterdag så arrangörerna hade lite tur där. Det enda som fattades var rimfrosttyngda grenar på alla träd men det fanns ändå en del vitt även där. Vi kom till Vinterparken strax före 12.00 och som tur var fanns det några lediga parkeringar väldigt nära. Parkeringar som är gratis och bara får nyttjas i 30 minuter. Vi skulle inte vara där länge så det blev bra. Thomée måste så klart få vara med när området ska visas.

Det var många som passade på att ta med sig egna skridskor eller låna i en av bodarna på land. Det spelades hockey på den inhägnade delen och på de andra var det fri åkning och en liten labyrint för de minsta. Vackra Frösön, med Gustavsbergsbacken, i bakgrunden kan aldrig bli fel.

Vi såg inte till Birger eller något snötroll så vi kanske var lite för tidiga på plats. Eller så var det helt enkelt så att de var iväg på andra uppdrag, som skylten upplyser om.

Solstolar finns tillgängliga gratis hela säsongen men många slog sig även ner på den långa bänken längs muren

Den stora grillen användes flitigt av besökare.

Naturligtvis måste den här anordningen alltid finnas med när Vinterparken är igång. Jag vet inte om den kallas karusell eller något annat men den brukar vara populär.

Medvinden, där folk tar sig fram med hjälp av skridskor, cyklar, sparkar och alla möjliga andra färdmedel erbjöd en skön tur på sjön. På båda sidorna om den har gångvägar skapats och den längst till höger går till Frösön. Här sa min svägerska att titta där, det är ju sådana där moln som får färg. Jag förstod att hon menade pärlemormoln men jag såg inga färger och tänkte att solen stod för högt på himlen för att de skulle synas. De ska ju belysas underifrån.

Vi gick en liten bit för att få se allt från ett annat håll. I vanliga fall brukar jag gå över isen från Frösön men just nu är det ju fotvila som gäller.

Jag gick tillbaka till bilen medan svägerska bestämde sig för att promenera hem till mig, ca en timmes promenad och en väldigt skön sådan i det fina vädret.

När jag kom till bilen såg jag att min svägerska hade haft helt rätt. Plötsligt började färgerna framträda mycket mer och det här är tredje gången jag ser dem i år. De som ska vara så ovanliga. Säkert har de synts ännu fler gånger då jag inte har upptäckt dem.

Jag ville inte åka raka vägen hem så jag svängde upp mot utsiktstornet på Östberget (Frösöberget).

Jag behövde inte gå många steg för att få en fin utsikt. Fjällen är lite disiga men man ser ner mot Ändsjön, den fågelsjö jag ibland promenerar runt. Mitt hus syns inte men det finns där borta. Här finns den andra slalombacken och den ser ganska mycket snällare ut än den ursprungliga som går ner mot stan.

Pärlemormolnen hade inte gett upp än.

När jag kom hem var molnen fortfarande kvar och ändrade form lite medan jag stod på min balkong.

I morse hade vintern tagit hjälp av dimma under natten och med fukt och kyla blev det dimfrost i träden. Nu ser vintern ut som den ska igen. Det fattas bara sol och blå himmel för att det ska bli perfekt.

Solen har tittat fram lite då och då och den här fömiddagen var det väldigt skönt ute. Det sa i alla fall min svägerska när hon kom tillbaka efter en promenad på Medvinden (den plogade vägen på isen). Jag nöjde mig med att cykla på min motionscykel och titta ut men jag gick även ut på balkongen och fick lite luft. Det var ganska skönt där så jag ställde upp två stolar vid det lilla bordet. Men jag satt inte mer än någon minut för då fick jag syn på några små istappar som det droppade friskt ifrån. Inte så lätt att knäppa i rätt sekund för att få med droppar men en hamnade i alla fall i bilden. De ser lite märkliga ut, nästan konstgjorda, men så blev det.

Som alltid när det börjar droppa från smältande is så får jag en särskild sång i huvudet och den går på repeat. Jag fick den här skivan som barn och jag tror att det var någon slags tävling, jag har ett svagt minne om att det handlade om att borsta tänderna och att det på något vis resulterade i att jag fick den här. Hur som helst så gillade jag den och även mina barn har vuxit upp med den visan. Jag tror att de kan texten lika bra som jag.

I morgon ska det bli precis så fint väder som i bilderna nedan. Vinterparken ska invigas och jag föreslog för min svägerska att vi kan ta bilen in till stan och om vi hittar en parkering ganska nära så kan vi stanna till där en stund. Förmodligen är det mycket folk där då och både Birger och snötrollen lär vara där och kramas med eller i några fall kanske skrämma barn. Men jag tror inte att många blir rädda, i alla fall inte för Birger (storsjöodjurets son). De här bilderna är från förra vintern men det ser nog ingen som inte vet om det.

Vilken tur att vi efter en rejäl töperiod fick vinter igen. För vinter är det även om det droppar ibland från taken.

Min svägerska kom med tåget igår och som alltid så är det både väldigt trevligt och kravlöst. Ingen av oss har några krav på oss själva eller på varandra om någonting så det är en väldigt avslappnad stämning. Den här gången fick jag något att sysselsätta mig med framöver. Svägerskan och svågern har bestämt sig för att flytta från sitt hus till en lägenhet och packningen och utrensningen har redan börjat trots att det är fyra månader kvar. Precis så som jag hade gjort för att slippa all stress på slutet. Vilken tur för min del att de inte vill ha kvar de här pusslen.

Några promenader blir det inte för min del men min svägerska går ut och halkar omkring på de snötäckta men isiga gångvägarna. Broddar på är ett måste. Jag sparar min fot till aktiviteter i vår och i sommar.

En annat trevlig sak, som jag blev jätteglad för, är att min yngsta dotter har bestämt sig för att hon vill följa med på min resa till Stora Sjöfallets nationalpark. Vi åkte till Fulufjällets nationalpark tillsammans i höstas och det gav mersmak både vad gäller sällskapet och fjällmiljön. Nu är det bokat och klart men vi väntar lite med att bestämma resvägar och boenden längs vägen. Det är ju inte lika viktigt att vara tidigt ute med det.

Jag hade återbesök på lungmottagningen i måndags och det konstaterades att en tids maxdos med omeprazol inte gjorde någon som helst skillnad. Inte heller märker jag något av att en av de immunsänkande medicinerna har satts ut. Ännu en gång är jag ett mysterium, som med flera andra åkommor. Nu är jag i alla fall satt på en kortisonkur. Bara en 10-dagars kur i första hand och eftersom tidigare kortisonkurer har gett mig jobbiga biverkningar först efter några veckor så ska det här säkert inte vara något problem. Läkaren skrev även en remiss till att göra ett arbetsprov. Ni kanske vet vad det är men om inte så fästs diverse plattor på överkroppen för att mäta hjärt- och lungfunktionen medan man sitter och trampar mycket och snabbt på en motionscykel. Jag har gjort ett sådant prov för ca 10 år sedan. Då kunde läkaren i Linköping inte förstå varför jag blev trött och snurrig i huvudet så jag fick göra ett arbetsprov, spirometri och en ultraljudsundersökning av hjärtat. Nu vet jag att jag dissocierade och att det gav de här symptomen men det hade jag ingen aning om då. Det var ett helt okänt begrepp för mig då.

Något läkaren inte sa i måndags men som jag läste i journalen är att om inget av ovanstående åtgärder ger något resultat så bör en bronkoskopi göras, bara för att vara säkra på att inte missa något. Fy och usch! Det är en av mina värsta mardrömmar. Jag har varit med om många undersökningar men inget skrämmer mig så mycket som att få en slang nerstoppad genom munnen och längre ner. Jag har alltid tänkt att jag ska vägra göra en sådan undersökning om jag inte får sövas först. Men det är klart att jag inte kan vägra. Enligt uppgifter jag googlade fram får man som vuxen både lugnande och viss bedövning men det gör inte mig mer välvilligt inställd. Så nu håller jag tummarna hårt för att kortisonet eller arbetsprovet ska ge något slags resultat.

Bilden är AI-genererad.

Jag fnissar alltid lite tyst för mig själv när jag tänker eller säger de orden. Senast jag sa dem högt var under ett av de första terapisamtalen med Gunnar och jag, som ser de orden mest som något att skämta om, förstod inte att han skulle reagera som han gjorde. Men jag hann snabbt avbryta hans försök att gå vidare med det här och han förstod genast att det inte var någon allvarlig undermening i det jag sa. Jag har gott självförtroende och en bra självkänsla.

Vad menar jag då med att jag inte är någonting? Jo, jag passar inte in i någon av de vanliga inkomstgrupperna. Jag är inte arbetssökande, inte sjukskriven, inte pensionär och jag har inget försörjningsstöd från socialen. Jag borde ha sjukpenning enligt de läkare jag har fått alla mina sjukintyg från men efter 21 år som sjukskriven blev jag till 100 % friskförklarad av försäkringskassan från en dag till en annan. Läkarna bara skakar på sina huvuden och ibland säger de något syrligt om FK när deras intyg inte går igenom. Men situationen är som den är och när jag överklagade till förvaltningsrätten med hjälp av en jurist så gick de på FK:s linje. Det finns mycket att säga om det och det löjliga i deras motivering men det orkar jag inte gå igenom och skriva om igen. Många av er hängde med mig i den härvan när det hände. För mig resulterade det i att mycket av min tillit till myndigheter och även rättssystemet försvann.

Men jag hade turen att klara mig ändå, till skillnad mot många andra som utsattes för samma behandling. De inkomster jag har är försäkringsutbetalningar efter min man. Den största månatliga inkomsten är en ”ersättning för förlorad försörjning”, ibland kallad livränta, från trafikförsäkringen på den skogsmaskin som min man hamnade under. Jag har även en änkepension och det förvånade mig eftersom den sedan ett antal år inte finns längre. Men eftersom vi var gifta och hade barn i slutet av 80-talet så tillhör jag en grupp som fortfarande är berättigad till det stödet. Förlegat och inte alls underligt att det togs bort men den lilla summan, för närvarande 1450 kr/månad netto, gör skillnad för mig. Två försäkringar till ger mig tillskott till kassan. Jag klarar mig bra men i somras skulle min man ha gått i pension och då sänktes min månadsinkomst med ca 8000 kr. En av anledningarna till att jag avstår från bil fr o m i sommar. Men jag är ändå väldigt glad och tacksam för att jag klarar mig och kan ha råd med lite guldkant fortfarande, till viss del för att jag fick ett bra tillskott när jag sålde andelen i Åre. De pengarna kan jag ta av när det behös. Tänk vad bra jag hade det innan sänkningen…utan att vara någonting 😀 Om två år och fyra månader går jag i pension och då höjs inkomsten och samtidigt blir jag någonting, nämligen pensionär.

Att jag började skriva om det här beror på att jag var inne på mina sidor hos det lokala bostadsbolaget. Jag står i kö och samlar poäng inför framtiden. Jag kommer någon gång att flytta till en mindre lägenhet, förmodligen mer centralt, och då behövs en tids köpoängsamlande. För att stå kvar i kön måste jag logga in minst en gång per år och det gjorde jag tidigare i dag. Jag kom till en sida där vissa uppgifter krävs för att de ska kunna bedöma om jag uppfyller kraven för att få en hyresrätt. Bl a kunde jag välja bland följande alternativa inkomstkällor.

Ange dina nuvarande inkomstkällor.

Aktivitetsersättning/stöd, föräldrapenning, lön, pension, studielån, A-kassa, sjukpenning/sjukpension, försörjningsstöd, bostadsbidrag/bostadstillägg, etableringsersättning, egenföretagare.

Jag fnissade återigen för mig själv när jag konstaterade att jag inte passar in någonstans och att jag helt klart inte är någonting i det här fallet. Det finns ingen möjlighet att fylla i annan inkomst eller en ruta där man kan skriva något utöver det här. Vilken himla tur att jag inte är i behov av en bostad innan jag har gått i pension. Då finns det i alla fall ett alternativ jag passar in i. Att jag sedan har inkomster utöver pensionen spelar ju ingen roll. Jag duger om jag är pensionär och det är ju fantastiskt.

Om jag ska se något positivt i att inte vara någonting så kanske det kan vara att jag inte är tärande på samhället. Eller det kan jag kanske inte påstå eftersom jag får en hel del vård. Men jag har i alla fall inga bidrag från staten och jag betalar skatt på de försäkringsinkomster jag har. Änkepensionen är förstås statlig men även där får de skatt tillbaka. En högre skattesats än från de flesta andra grupper i samhället dessutom.

Det är inte ofta det blir problem av att vara ingenting och om jag någon gång får frågan, vilket inte är ofta, kan jag säga att jag har sjukpenning. Då slipper jag komma med en lång förklaring, typ den jag har gett här. Men om jag verkligen hade varit i behov av att hyra en bostad så kanske det hade blivit svårt. Förmodligen kunde jag ha tagit personlig kontakt med bostadsbolaget och då hade det säkert löst sig. Men kanske borde fler alternativ finnas med i inkomstalternativen eller åtminstone en möjlighet att ange annan inkomst.

Och bara för att vara tydlig…jag är många saker och kanske framför allt mamma. Jag är dessutom syster och en hel del andra släktbenämningar. Jag har även fått höra att jag är en god vän och det värmer. Jag är en stark och självständig kvinna som trivs med livet och som tar tillvara de ljuspunkter som erbjuds. Jag är även en bloggare med jättefina bloggvänner och ni har kommit att betyda mycket för mig. Det stämmer alltså inte att jag inte är någonting men i vissa situationer passar jag inte in. Det finns mer att komplettera listan med om vad jag är men det får räcka så här.

Några bilder för att illustrera att jag hittar många trevliga ljuspunkter 😀 Den första bilden är en selfie från när jag tog mig upp på Drommens topp och de andra tre har min son tagit under vår senaste roadtrip runt Storbritannien.

Efter en riktigt trist vecka med plusgrader och ibland regn såg det ut så här.

Jag såg många som passade på att ge sig ut med långfärdsskridskor på den blanka, snöfria isen. Jag tyckte att de var lite våghalsiga men så såg jag ett reportage i de lokala nyheterna. Det handlade just om att det är väldigt ovanligt att isen är tjock och bra och dessutom snöfri över hela Storsjön i januari och att många skridskoåkare tog tillfället i akt när det var så fina förhållanden. Mina funderingar om hur folk vågade sig ut var alltså helt obefogade. I stället kunde jag glädjas med alla som kunde komma ut på isen och njuta.

Men som tur är återställdes ordningen till hur det ska vara den här årstiden. Det snöar lite då och då och snötäcket breder ut sig över min vintervärld igen.

När jag sitter på min motionscykel ser jag sådant som jag inte skulle lägga märke till annars. Det vanliga har varit att jag har passerat fönstren och då tittat ut korta stunder. Men nu har jag nästan varje dag lagt märke till hur de här två skatorna beter sig. Innan snön kom funderade jag på om de hade fått ännu en kull ungar som de flög fram och tillbaka till för att mata. Men så kan det inte vara för då skulle ungarna ha frusit ihjäl vid det här laget. Jag tror helt enkelt att de använder sitt bo året om. Till vad vet jag inte för jag har aldrig sett att de stannar där inne särskilt länge. De kommer flygande, sitter en stund och ser sig omkring för att sedan hoppa in en stund i sitt bo. Strax därefter hoppar de ut igen. Sitter och spanar en stund och flyger sedan iväg. Ja, ni förstår ju vilket spännande liv jag har just nu när jag har så stora händelser att notera 🥱😂

Nu var jag ju tvungen att googla lite och kan konstatera att skator är spännande och fascinerande varelser. Jag fick bekräftat att skator använder sitt bo hela året och att de börjar bygga eller renovera sitt bo redan på vintern. Lite ny kunskap om en fågel som faktiskt är vacker.

Bananflugor har nog de flesta stött på någon gång. I slutet av december flög några få av dem runt i min lägenhet och när det gäller jobbiga små insekter försvinner mina veganska instinkter helt. De irriterande små flygfäna ska dödas. Större insekter däremot fångar jag helst och släpper ut. Jag kunde ganska snart konstatera att bananflugorna var alldeles för många för att döda för hand och jag provade flera olika slags fällor, alla med vinäger som ingrediens men med olika söta tillsatser. En droppe diskmedel också för det ska man ha enligt alla råd. Totalt sett hamnade sex flugor i dessa fällor. Jag såg hur de kretsade kring dem men de var tydligen för intelligenta för att gå på något sådant.

Då kom jag på att jag har två myggdödare. En elektrisk och en som drivs med gas och är för utomhusbruk. Den senare är totalt värdelös utomhus men nu placerade jag den i fönstren i vardagsrummet och den elektriska stoppade jag in i ett uttag i köket. Jag stängde dörrarna till mina sovrum för där hade jag inte sett några flugor. Det gick snabbt och snart kunde jag städa undan bananflugslik. Men det kom hela tiden nya och efter några dagar förstod jag att produktionen var i full gång i en av mina blomkrukor. Det var två relativt nyplanterade skott i den krukan så det var lätt att dra upp dem, skölja av rötterna, förpassa jorden till dubbla plastpåsar som jag knöt ihop väl och diska både inner- och ytterkrukan noga. För säkerhets skull satte jag igång de här myggdödarna några timmar och nu tror jag att jag är av med problemet. Jorden förpassades sedan till rätt sopkärl.

Jag har inte bokat något boende inför resan till Stora sjöfallet än eftersom jag väntar på besked om ett eventuellt resesällskap. Men jag ser väldigt mycket fram emot att komma dit även om det blir i bara mitt eget sällskap. Här är beviset på att jag som en liten femårig Ingrid har varit där och kanske hittar jag samma klippa igen.