Jag fick en plötslig fjällängtan i förrgår kväll och väldigt spontant kollade jag upp lite lättare vandringar i fjällmiljö men ändå med vyer och kalfjäll. Jag hittade en runda som heter Totthummeln runt och sedan var det bara att ta reda på vad som var smidigast och snabbast, buss eller tåg. Tåget vann och jag skyndade mig att boka biljetter innan jag skulle börja tänka efter och kanske ångra mig. Morgonen därpå, alltså igår, tog jag bussen 06.38 härifrån och till stationen. Lite senare satte jag mig bekvämt i ett säte och ca 08.30 var jag framme vid Åre station. Matsäcken, vätska, halstabletter och en del annat var packade i en ryggsäck och jag kände mig väl förberedd. Det bästa hade varit om jag hade kunnat ta bergbanan upp till Fjällgården och utgå därifrån. Men då hade jag fått vänta till 10.00. Det ville jag inte så efter toabesök, som kostade fem kr, började jag min vandring uppåt. Och det var mycket uppåt.

Några bilder från min vandring genom Åre. Många minns säkert översvämningen i Åre 2023 och nu är Susabäcken renoverad och förbättrad.

Jag tog den närmaste vägen upp till Tott, för ni har nog förstått att Totthummeln ligger i anslutning till Tott Hotell. Kul att gå de här vägarna sommartid för det har bara hänt någon enstaka gång.

Från Tott bjöds jag på den här vyn. En vy som säkert de flesta av er känner igen men kanske i vinterskrud. Det var inte särskilt många höstfärger men här och där såg jag något rött eller gult i träden.

På andra sidan hotellet startade leden runt Totthummeln i Tottbacken. Det blir mycket Tott som ni märker men det är nog inte så konstigt att det anrika hotell Tott får ge namn åt diverse områden. Den här backen kanske inte ser jättebrant ut men ögat blir lite lurat. Särskilt högre upp var det lite kämpigt. Jag hade ju gått ganska långt uppför redan så kanske det påverkade en del.

Men när man kämpar så är det bra att man kan ta en del pauser och titta vad som syns åt andra hållet. En rejält inzoomad bild på de hus där jag hade min andelsvecka. Min äldsta dotter frågade i dag om jag hade känt vemod när jag såg den. Men nej, det hade jag inte. Det var en blandning av många roliga minnen och lättnad över att jag äntligen lyckades sälja den för ett år sedan. Men jag vill inte ha den tillbaka.

Jag kom upp till den del av backen där jag skulle vika av in i skogen.

Där stod väldigt lägligt en bänk. Där satt jag och vilade en stund innan jag gick in genom grinden. På skylten står: Vandringsområde, välkommen till fots. Åre har blivit ett cykelparadis och det är skönt att veta att något område är skyddat från alla mountainbikes.

Från bänken zoomade jag in för fullt på det här området och senare beskar jag den även rejält. Jag kan tänka mig att en och annan sjöfågel skulle trivas där.

Efter en stund satte jag fart igen. Eller fart och fart, det var mer ett lunkande i en jämn takt med många korta andhämtningspauser. Men det gick bra och mycket tack vare halstabletterna. Foten kände jag knappt av och det är precis så det är med hälsporre.

Självklart måste jag stanna till vid Nalleklippan. Varför den heter så kan ni läsa i texten under bilden.

Det finns fortfarande en del blommor i fjällvärlden och även en del svamp. Men jag ville inte ha någon svamp att bära på och jag såg inte heller många som jag vet är ätliga.

Ibland öppnades det upp små gluggar mellan träden så att jag kunde se något annat än stigen och växtligheten runt omkring.

Det var inte mycket höst i dalen men ju längre upp jag kom desto mer färg var det i växterna.

Så småningom kom jag fram till en av stigarna som leder upp till själva Totthummeln. Leden fortsätter runt hummeln men det är klart att man vill upp på toppen när man är här.

Där syns Årebjörnen, ett annat skidområde.

Nästan uppe. Det här var ingen toppvandring som kan jämföras med många av de jag har gjort tidigare. Men i nuläget kändes det helt perfekt med ett lite lägre fjäll på bara 826 möh. Knappt så att det är över trädgränsen men eftersom det är kalfjäll här uppe på toppen så är det ju ett fjäll och inte ett berg.

Vyerna fanns där även om jag inte var så högt upp.

Ni förstår nog att det är Åreskutan ni ser här.

Det lilla huset en bit till vänster är kabinbanans toppstation och om ni tittar väldigt noga med skarpa ögon kan ni skymta taket på en lite stuga uppe på den hösta höjden. Där är Åreskutans topp, 1420 möh.

Fler fjäll syns långt borta i fjärran.

Jag har inte helt gett upp tankarna på att vandra upp på Mullfjället där borta. Tåget går även till Duved där man kan starta vandringen. Men det får vänta tills kroppen är lite mer i ordning och därmed kanske det aldrig blir av. Men jag skulle gärna vilja komma upp dit.

Jag gick ner från toppen och där finns ett fint vindskydd. Men jag undrar hur många som väljer att stanna där och äta sin matsäck när man kan komma upp till toppen utan alltför stor ansträngning. Där fanns det många fina klippor och stenar att vila rumpan på medan något gott inmundigas. Det vet jag av egen erfarenhet 😀

En av de trevliga delarna av hela upplevelsen var de små interaktioner jag fick med andra personer. Korta samtal om fjällen, vandringar, väder och annat. En man hade spontant fått för sig att boka tåg från Stockholm några dagar innan och vandrade omkring på lite olika leder. Han visade mig en karta med de leder han skulle gå eller hade gått på. En kvinna och hennes dotter sprang upp till toppen. Dottern passerade mig när jag tog en paus och bytte några ord med mig medan hon väntade på mamman (som jag omtänksamt nog inte försökte prata med. Hon såg ganska trött ut).

En stund senare gick jag förbi de här modiga personerna som utförde något arbete i en liftstolpe. Jag höjde rösten och frågade om det var ok att fota. Ja, men skicka gärna bilden till mig, sa den nedre och yngsta killen. Jag var inte säker på om han menade allvar och ville ge mig någon kontaktuppgift men efter att jag hade tagit några bilder frågade jag om han verkligen ville ge mig sitt telefonnummer. Då skulle jag gärna skicka bilderna. Då sa den äldre att ”nu har du läge”. Jag fnissade tyst för mig själv medan jag skrev in numret i mobilen men sedan sa jag att ”du har nog inget intresse av en 63-årig tant”. Till svar fick jag ett skratt och ett ”det kan man inte veta”. Jag skrattade och gick därifrån. Kul med folk som vågar skämta med en äldre person.

Jag trodde först att killen på stegen hade svart läppstift men sedan såg jag att det är ett headset med en mikrofon. Jag har skickat tre bilder med mms och då blir det ännu sämre kvalitet än de ni ser här. Jag skrev att jag kunde maila i stället om han ville ha lite bättre bilder men fick tillbaka ett svar som tydligt sa att han var väldigt mycket mer nöjd än vad jag är med hur de blev. Till mitt försvar kan jag säga att det var motljus och lite för långt avstånd.

Jag gick vidare och snart mötte jag en man och hans dotter. Dottern såg inte ett dugg ansträngd ut men mannan pustade och sa att hans dotter hade dragit med honom på den här turen. Mycket mer orkade han inte säga. Jag försökte peppa med att man inte behövde ha bråttom upp utan att det var bra att stanna ofta och titta på utsikten. Dottern hade bott i Åre i nio år så hon kände nog till de flesta stigar och leder och hon ville säkert visa sin pappa lite av allt det fina.

Som ni ser är det en väldigt fin led på den här sidan av Totthummeln. Ibland dök det upp en vy och på en plats hade någon konstruerat en bänk av ett stort stenblock och några mindre.

Så småningom blev det en normal stig igen. En sådan som jag ofta råkar på när jag ger mig upp i fjällvärlden. Men det var inget problem. Det gällde bara att se var fötterna placerades och att ta det lite lugnt bitvis.

Ännu en utsiktsplats.

Strax efter kom jag till det här bygget. En trappa upp där en bänk hade placerats. Jag gick inte upp eftersom vyn därifrån var samma som den i bilden ovan.

Så småningom var jag tillbaka i Tottbacken och började en försiktig nedstigning. Det är jobbigt att gå nerför och nu hade jag börjat känna av det lite här och där i kroppen. Bitvis var det så brant att jag valde att gå i slalom för att slippa det allra brantaste. Men det passade ju bra i en slalombacke.

Jag lärde mig en sak den här dagen. Det är ingen bra idé att boka returbiljetten direkt utan det kan man vänta med tills man vet när det blir lagom. Jag hade drygt två timmar kvar tills mitt tåg skulle gå och om jag gick samma väg tillbaka så skulle jag få vänta på stationen väldigt länge. I stället valde jag att med trötta ben och fötter gå en annan runda. En runda som faktiskt var mycket bättre och skönare eftersom den inte hade samma lutning. Strax nedanför Tott svängde jag in på en väg som jag, min man och min svägerska har gått många gånger så jag visste vart den skulle ta mig. Jag gjorde mig ingen brådska så jag kunde faktiskt njuta av både promenaden och vyer.

Jag tog inte ett enda foto innan jag kom ner till strandpromenaden nedanför andelshusen vid Holiday Club. Det kändes som en bra avslutning att gå där och jag tänkte att där skulle jag hitta någon fin plats att sitta en stund, njuta av livet och bara fördriva tid genom att ta det lugnt.

Här satt jag på en bänk och hade det skönt en stund.

Jag fortsatte promenaden nedanför Hotellet och eftersom jag fortfarande hade gott om tid satte jag mig i vindskyddet där borta. Jag hade blivit lite hungrig så jag tog fram en macka och snart kände jag energin återvända. I alla fall tillräckligt för att jag skulle börja tänka på att gå den sista biten.

Men innan dess tittade jag en stund på alla skärmflygare. Förmodligen är det samma ekipage i alla bilder för alla de andra blev alldeles för dåliga. Senare, när jag hade kommit hem, hörde jag på nyheterna om en olycka med en skärmflygare i Åre under dagen. Han hade kraschat in i en bergvägg men det blev tack och lov inte värre skador än benbrott.

Det var otroligt skönt att få sätta mig på tåget hem. Jag somnade nästan under den dryga timmen (1 timme och 13 minuter). Jag kände mig både fysiskt och mentalt utmattad och när jag väl hade gått av bussen och kommit in i lägenheten orkade jag inte mer än att bara vara. När jag kände att jag höll på att somna framför tv:n vid niotiden gav jag upp, gjorde mig i ordning och la mig för att sova. Jag hade redan hunnit ta en sömntablett, det gör jag ca två timmar innan sänggående, men den hade jag nog inte behövt. Idag är jag en krympling men det är det absolut värt och jag gör gärna om något liknande snart igen.

Här är den runda jag gick. Egentligen blev det två rundor, nästan lika långa. Men den första rundan, som ni ser till höger, var så klart den som var kämpigast. Nästan 23ooo steg blev det totalt under dagen och det är inte min kropp van vid. Men om några dagar är den tillbaka i utgångsläget.

Det blev resultatet av morgonens promenad runt Ändsjön. En liten plastpåse, ungefär fylld till hälften, kom jag hem med och det kändes alldeles lagom. Visserligen grovrensar jag i skogen men det är ändå lite pyssel innan det är dags att stoppa in den förvällda svampskörden i frysen.

Jag hade tänkt gå den här rundan redan igår men just när jag skulle göra mig i ordning så kom det en regnskur. Då valde jag att skjuta upp svampletningen en dag. Det kan nämligen bli väldigt lerigt bitvis på den här stigen. En hel del partier är spångade och ibland förstår jag inte varför. Men när det ligger spångar över lera eller små vattensamlingar är jag tacksam för att de finns där.

Sjön är ofta dold bakom skog och vass så det här är ingen runda man går för att ha sjön att titta på.

En gång i tiden kanske den här bänken fick sin placering för att det faktiskt gick att se sjön.

I de två fågeltornen har man bättre utsikt över sjön och alla vassruggar. Det är väl så här en fågelsjö ska se ut för att det ska vara optimalt för fåglar. Vass och små öar där de kan gömma sig och skydda sina ungar.

Jag stod i det norra tornet och tittade bort mot det södra.

Trolldruvorna vajar med sina svarta bär

Olika sorters klöver finns från vår till höst.

En liten glimt av sjön och även den nyare slalombacken på baksidan av Östberget.

Jag trodde att jag skulle hitta ganska många gulkremlor men kanske är det lite för tidigt än så länge. Jag hittade två sådana, två tegelkremlor, en sandsopp och en annan liten sopp, några små fasta röksvampar och en hel del fina små blodriskor. Alltihop skars ner i små bitar och hamnade i en kastrull där de förvälldes tillsammans med de blodriskor jag hittade i förrgår. Det blev bara en burk att frysa in för som ni vet så krymper svamp rejält när de antingen torkas eller förvälls. Jag har kvar blandade svampar i några burkar sedan tidigare så egentligen behöver jag inte mer i år. Men svampögonen aktiveras automatiskt när jag är ute i skogen när hösten kommer. Jag avviker dock inte från stigarna för jag är så nöjd med det jag hittar ändå.

Det är roligt att folk som passerar mig, när jag sitter på huk och skär av eller rensar svampen med den svampkniv som alltid är med nu, gärna stannar och pratar en stund. Alla vill veta vad för slags fynd jag gör, några berättar om sina svampfynd och någon vill veta hur man känner igen t ex blodriskor. En tjej ville titta och känna på både blodriskor och gulkremlor. Det är kul när jag kan vara behjälplig med att sprida lite kunskap. Jag har absolut inga stora svampkunskaper själv men många kan ännu mindre. Vid några tillfällen blev det dessutom vovvegos och då är ju min lycka gjord.

Det har blivit en hel del hundmöten den här veckan men veckans sötchock var helt klart en liten american shepherdvalp. Den kan inte ha varit mer än två-tre månader och otroligt mjuk och fin. Den hade de vackraste blåa ögon jag sett och den tittade tillitsfullt på mig med dem medan jag gosade runt i pälsen. En sådan vill jag ha…eller jag vill egentligen inte alls ha en hund men en liten längtan kom fram där.

När jag kom hem fick jag för första gången träffa den nyaste grannen. Hon flyttade hit för ett år sedan men går väldigt sällan ut pga svårigheter att röra sig. Tänk vad man kan känna sig ung och frisk ibland i jämförelse. Men nyfikenheten fick henne att gå ut utanför huset för att titta på förvandlingen. Det kom en granne till och tillsammans stod vi där och beundrade det som ska bli väldigt fint. Det tror vi alla tre.

Jag har inte känt något behov av att gömma mig när bara takläggarna har varit här och jobbat. De håller sig på en nivå ovanför mina fönster och de få gånger de går ner från ställningen så sker det inte utanför mig. Men när jag har gjort mitt träningspass, vilket jag gör på golvet och det ser nog lite suspekt ut, har jag stängt skjutdörren mellan kök och vardagsrum så att jag bara har behövt ha koll åt ett håll. Jag har även placerat motionscykeln på en inte lika synlig plats för jag gillar inte att ha publik när jag tränar eller cyklar.

Nu har målarna äntligen kommit igång och de håller sig inte bara på ena sidan huset. I dag har balkongerna målats på sydsidan och fasaden har målats på andra sidan, och det har skett just på mitt våningsplan. Då har jag känt mig lite för iakttagen för att det ska kännas bekvämt. Jag kunde ju göra som en granne och dra ner rullgardinerna men några sådana har jag inte i vardagsrummet och jag har ingen lust att dra ner dem i köket. Jag har däremot stängt båda sovrumsdörrarna så hallen mellan dem är relativt skyddad. Inte helt men tillräckligt.

När det blev för mycket aktivitet utanför mina fönster tog jag med mig datorn och annat jag behövde och installerade mig i den klädkammare/förråd som jag använder både som förråd och extra sovrum vid behov. Oftast är det jag som flyttar in dit om jag har gäster i båda sovrummen. Det finns inte tillräckligt mycket golvutrymme där inne för att jag ska kunna göra mitt träningspass där så jag tog en matta och la mig i badrummet för att göra alla övningar. Det funkade väldigt bra så det blir nog den rutin jag följer tills det lugnar ner sig lite på målerifronten. Ja, jag vet att byggjobbare inte är intresserade av vad de boende gör och att de är duktiga på att inte titta rakt in i lägenheterna. Men känslan är ändå bättre när jag får gömma mig.

Några tavlor har jag inne i mitt förråd och ni ser kanske att jag och min man är omgivna av blommor på den högra tavlan i bilden ovan. De två gamla fotona, som syns även nedan, är från stranden i Optand och jag känner igen siluetterna av min mamma och min farmor. Jag är jätteglad för att jag har de fotona. Den nedre bilden har jag med för att visa att det finns en öppning (dold av gardinen) ut mot hallen så det blir aldrig ont om luft här inne. Under den öppningen ser ni nog att det är jag och min syster i pusslet som blev en tavla. Vi sitter på en bänk i Borensbergsparken och tar igen oss en stund från dansandet. Det är min man som tog bilden och så lägligt det blev att ha med den just i dag. Det är nämligen 45-årsdagen sedan vi träffades just i den parken. Saknaden är extra stark en period nu av olika anledningar men det är en saknad fylld med fina minnen och så klart både vemod och glädje. Den lilla gröna hyllan tillverkade min son en gång för länge sedan och på den är en virkad (eller stickad) kisse som yngsta dottern har gjort. Bredvid den står en ljusstake gjord av äldsta dottern. Tre fina presenter från vart och ett av mina barn 😀 Så ni förstår att min lilla smatt också är en plats med minnen.

Jag skrev i förra inlägget att jag skulle gå ut och leta efter svamp. Så mycket av den varan hittade jag inte. Kanske är det lite för tidigt. Inte en enda sopp såg jag men jag fick med mig några blodriskor hem. Den här svampen ville jag däremot inte ta hem men den är ju fin och platsar i en bild.

Jag tog mig genom olika skogsavsnitt och kom så småningom upp till Frösövallens café. Det är stängt nu och öppnar förhoppningsvis nästa sommar igen. Jag har gått upp i tornet en gång och därifrån har man en fantastisk utsikt.

Utsikten är inte så dålig längre ner heller men skyms delvis av väldigt många träd.

Vi har meteorologisk höst här nu men det syns inte särskilt mycket. Några undantag kan man alltid hitta och några daggkåpor var tidigt ute med att ta på sig höstskruden.

Det blommar fortfarande en hel del och blåklockor ser man på många platser.

De här växte i slänten utanför en trädgård och har säkert spridit sig därifrån.

De rosa blommorna på rosentrybuskarna har nu bytt skepnad och blivit vackra orangea bär.

Min ynkliga svampskörd. Men jag ska göra fler försök att utöka svampförrådet. Kanske blir det en promenad runt Ändsjön i morgon för där har jag hittat både gulkremlor och taggsvamp tidigare. Det är skönt att komma bort från allt bankande ett tag och naturen ger lindring åt ett ansträngt huvud.

När alla byggjobbare hade slutat för dagen gick jag iväg med en soppåse och passade på att fota förändringen.

Det här är mina fönster och ni kanske ser att det är en liten nyansskillnad i färgen på de tvärgående brädorna jämfört mot de andra. Jag vet inte om det räcker med en strykning men det lär visa sig. Jag gissar att det behövs en omgång till för att det ska hålla riktigt bra.

Byggställningar är redan uppsatta runt nästa hus men det dröjer nog ett tag till innan taket är klart på mitt hus.

Jag tror att det här blir väldigt bra när det är klart. Sedan är det bara de nya fönstren som ska på plats och när det blir har jag ingen aning om.

Det blev en busstur in till stan i dag igen men den här gången hade jag en bokad läkartid först kl 13.00. Jag tycker bäst om att göra saker på morgonen/förmiddagen men läkartider får man ta när man får dem. Det är inga stora problem. Jag tycker bara att det är skönt att komma iväg och ha en stor del av dagen kvar när jag kommer hem.

Jag fick träffa en väldigt trevlig läkare från Skellefteå. Jag gissar att den överläkare som har en fast tjänst här i stan tar hand om de besvärligare fallen och att jag, som aldrig har några problem, lika gärna kan träffa olika läkare som gästar oss. Vi gick igenom mediciner och mående, pratade blodtryck och konstaterade att det var helt ok med den dos blodtryckssänkande jag har nu. Han hade sett att jag har luftvägsproblem och hosta och eftersom han frågade om något mer var inplanerat gällande det så frågade jag om han kunde se att det verkligen har gått iväg en remiss från lungmottagninen till öron/näsa/hals. Han kunde inte hitta någon sådan men erbjöd sig att skriva ett internt meddelande där han frågade ansvarig läkare hur det förhöll sig. Snällt gjort tycker jag. Det hade jag inte räknat med men jag tog tacksamt emot hjälpen. Sedan ville han känna och klämma på min mage. Allt kändes som förväntat bra och han uttryckte, med viss förvåning i rösten, att mitt ärr verkligen är fint. Det är det faktiskt och kanske beror det på att jag fick testa en sorts plåster över hela ärret som skulle göra att det läkte fint. Det är bara som en lång, tunn, vit linje från mellan revbenen, ner mot naveln och sedan i en böj till höger ut mot sidan.

Kanske hade han förväntat sig ett rött och lite svullet ärr och kanske hade jag turen att, när ärret var färskt, få prova något som då var nytt. Några av er vågade titta på bilden av hur det såg ut när jag var nyopererad och det är verkligen en stor skillnad. Jag lägger inte in den bilden här men om någon blir nyfiken så finns det inlägget här. Jag hade en blogg som bara handlade om min leversjukdom och som jag slutade skriva inlägg i när transplantationen och eftervårdens mest intensiva period var över.

Det börjar bli lite tjatigt att gå från sjukhuset och hem. Tre gånger på ganska kort tid. Visserligen tog jag bussen halvvägs förra gången och jag trodde att jag skulle göra det den här gången också. När jag kom över till Frösön gick jag gångvägen längs sjön.

Så småningom vek jag av och gick upp mot HC. Där gick jag in till apoteket och hämtade ut de mediciner som nyss skrivits ut. När jag kom ut igen tvekade jag lite vid busskuren men bestämde mig sedan för att testa att promenera resten av vägen också och belasta foten rejält ännu en gång. Det var både envishet och snålhet som fick mig att göra det valet. Varför slösa pengar på en busstur när det bara var en halvtimmes promenad hem.

Sista kilometern var jobbig men jag tänker att det är bra att träna upp de delar av kroppen som påverkas. Någon eller några dagars vila blir det nu men sedan ska jag ge mig ut och leta efter svamp. Jag har inga fler planerade ärenden i stan framöver så busskortet får också vila ett tag 😀

Ni vet det där proverna som jag inte riktigt förstod om de skulle tas eller inte men som visade sig inte finnas inlagda i systemet när jag besökte sjukhuset. De skulle tas. Det fick jag veta igår när en sköterska från mag/tarm ringde upp mig. Hon frågade vänligt om jag hade möjlighet att lämna prover dagen därpå eftersom de behövs inför läkarbesöket på måndag. Jag förklarade att jag hade sett meddelandet på 1177 och besökt provtagningen men att beskedet var att de inte kunde se några begärda prover i systemet. Märkligt, sa sköterskan. Hon hade lagt in ordinationen innan hon gick på semester så något hade blivit fel. Hon såg att de fanns där, precis där de skulle vara och jag sa att visst kan jag göra ett nytt försök. Därför tog jag bussen strax före sju på morgonen igen och den här gången gick det bra.

Bussturerna är tätare nu när skolorna har börjat och nu går min buss var 20:e minut åt båda hållen. Men när jag kom ut från sjukhuset hade bussen precis gått så jag började gå hemåt med tanken att den här gången skulle jag faktiskt inte vara lika envis utan stanna vid hållplatsen vid Frösö hälsocentral. Jag gick förbi kören i ett hörn av Stortorget och den här gången hörde jag att de sjöng. Väldigt svagt men det var ändå något som lät. Var och en får bedöma om det är fint eller inte i den korta filmsnutten under den här bilden.

Långbänken vid Badhusparken var helt tom men det är ju inte konstigt när klockan inte ens var 08.00 och temperaturen var ca 7 grader.

Några änder och en måsunge verkade dock inte lida av den relativa kylan. Men änderna hoppade ner i vattnet när jag kom medan måsungen lugnt stod kvar. Den hade några syskon en bit bort och inte heller de verkade brydda över att jag kom ganska nära.

Jag spanade efter föräldrarna men de syntes inte eller hördes någonstans. De här ungarna var ganska stora men jag trodde ändå att föräldrarna skulle vilja jaga bort farliga människor från dem.

På skylten står det parkgolf men det är nog samma sak som minigolf eller bangolf. Kärt barn…

En Ölandstok blommade så fint.

Jag fick en fråga från Anna för någon vecka sedan om ifall jag hade haft med gångbron mellan Östersund och Frösön på bild någon gång. Det har jag säkert men kanske mest i bakgrunden av andra motiv. Den är inte ett dugg märkvärdig på något sätt utan bara en bro, som mellanlandar på en liten ö och sedan gör en högersväng och fortsätter en liten bit till. På den lilla ön finns det önskemål om att anlägga ett kallbadhus. Jag vet att planerna har blivit godkända i någon instans men jag tror att de har överklagats. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det hela. Det kan nog bli fint men det kan också bli något som stör utsikten. Det får andra bedöma och besluta om.

Jag kom fram till den hållplats jag hade planerat att sluta min promenad vid och enligt turlistan var bussen några minuter försenad. Det var tur för annars hade jag missat den även här. Det är väldigt bra att alla förseningar anges i appen och för just den tur man söker på. Nu kunde jag lugnt sitta och vänta eftersom jag visste att den snart skulle komma.

När jag hade klivit av bussen passade jag på att ta en bild på avstånd över hur långt takbytet har kommit. På den här sidan har pappen lagts på plats och läkten har börjat hamna där också. När de slänger det gamla materialet så är de duktiga på att sortera. Allt trä hamnar i en container, pappen i en annan och takpannorna har hämtats i två omgångar i stora containtrar. Vad som sedan händer med allt och hur det tas omhand vet jag inte men jag hoppas att takpannorna kanske kan återvinnas på något sätt. AI-översikten via google berättar att takpannor återvinns antingen genom att återbrukas för att de är så hållbara eller så krossas de och blir fyllnadsmaterial för vägbyggen och mark. I det här fallet tror jag på det senare eftersom de inte hanterades särskilt varsamt. Takpapp återvinns som energiåtervinning, i alla fall i Östersund. Takläkt av trä återvinns genom att den krossas till flis eller spån. Detta material kan sedan användas som biobränsle för energiutvinning i värmeverk, eller så kan det återvinnas till nya träprodukter som spånskivor. Allt kommer till någon slags användning med andra ord och det är ju bra.

Proverna var som vanligt bra. Några hamnar utanför gränsvärdena men det brukar de göra. Det gäller bl a två olika njurvärden och det beror delvis på medicinerna och delvis på att min ena njure är både förkrympt och har ganska liten funktion efter problem och en operation för många år sedan. Jag gick med en slang från njuren ut genom nedre delen av ryggen och till en påse i 7-8 månader innan det till sist bestämdes att njuren skulle få vara kvar eftersom viss funktion ändå fanns. Jag tror att den hade 15% funktion sist den kollades. Jag märker inget av det eftersom vi alla har en överkapacitet i flera organ, bl a njurarna. Jag skulle i princip klara mig med den mindre njuren enligt läkarna. Men det är inte underligt om värdena visar att något inte är helt som det ska. Varken jag eller mina läkare bryr oss om att dessa värden inte håller sig där de ska eftersom det finns så bra förklaringar. Alltså konstaterar vi varje gång att allt ser bra ut.